Ulla Billquists amorösa eskapader

Just nu går Ulla Billquists senaste vax varmt på stereon. Skivan — som förutsägbart nog heter ”Min soldat” — koncentrerar sig främst på UB:s inspelningar från tjugotal och tidigt trettiotal, en period som jag knappt hört något från tidigare. Andra samlingsskivor brukar ju inrikta sig på hennes fyrtiotal och lägga fokus mera på ”Viol-fjol”-balladerna.

Tjugotalets Ulla Billquist är stundtals rena flappern, levnadsglad och Devil-may-care — långt från sin senare trånsjuka och aningen tuberkulösa framtoning. Ackompanjemanget utgörs till stor del av klassisk svensk stånkjazz — hälften Harlem-hotcha och hälften punschberusad brunnsoktett.

Här får vi höra UB:s version av en av mina absoluta svenska favoritschlager ”Himlastegen” en på en gång lyrisk och ovanligt jazzig komposition av Jules Sylvain. Ulla sjunger den i duett med den måttligt tonsäkre Åke Ohberg, men versionen är ändå musikaliskt tajtare än Tutta Rolfs och Adolf Jahrs originalinsjungning från filmen Fasters miljoner, där de båda aktörerna verkar tro att de deltar i stafettloppet ”Kvintcirkeln runt”.

Ett av de mera kuriösa numren i den här samlingen är UB:s version av Kai Gullmar-schlagern ”Kärlekens små ord”. Låten börjar så här:

Snart hela jorden runt jag trottat
i varje land jag har förstått att
små flickor är det lätt att fastna för.

Att komma håg vad alla hette
förvisso inte något lätt e’
jag kallar dem ju bara för:

Sweetheart i London
Cheri uti Paris
älskling i Stockholm, naturligtvis.
Schöne Frau i Berlin, Süsses Mädel ut i Wien
för kärleksord är kvinnan liksom gjord.

Det vanliga när en kvinnlig sångerska spelar in en sån här låt är ju att hon vänder på könsperspektivet, eller att hon ändrar den till tredje person (på samma sätt som Frank Sinatra sjunger ”She gets to hungry for dinner at eight” i The Lady is a Tramp). Men Ulla tacklar sången heroiskt och rättframt och tillför den helt nya dimensioner genom att framföra den precis som den är skriven. Från att ha varit ett häradsbetäckarens credo blir den plötsligt en hyllning till den sapfiska kärleken av samma dignitet som Lillemor Dahlquists lesbiska ballad ”Du ger mig sömnlösa nätter” (skriven långt senare av Johnny Bode och utgiven på en porrskiva).

Jag frågar mig om det finns något samband med att både schlagerns kompositör — Kai Gullmar — och artisten som sjöng in originalversionen — Gustaf Wally — var (för sin tid) tämligen öppet homosexuella. Fast å andra sidan skulle ju ett könsbyte på sångens ”jag” kräva att man skrev om i princip hela texten — Ulla kanske bara tyckte att det var en ovanligt charmig liten Gullmar-dänga (och det är det ju också).

Annonser

33 svar to “Ulla Billquists amorösa eskapader”

  1. David L. Says:

    Nessle at his Nessliest! Jag har knappt hunnit mer än scrolla igenom sidan, efter ett tips så hett att det fortfarande kan tina båd’ nord som sydpoler, men vet redan nu att konstatera att detta måste vara det roligaste i ”blog”-väg sen jag slet ut skämtet om ”BLOG” som trad. värmländska för ”blod”. Härmed anmäler sig S/M-menige L-mark till skratttortyren!

  2. Elin Says:

    Apropå att inte byta kön i låtar: Bryan Ferrys cover på It’s my party, där han sjunger (med reservation för både engelskan och text citerad ur minnet): ”No one knows were my Johnny has gone, but Susy left the same time.” Etc.
    Fint och underhållande på samma gång.

  3. Martin R Says:

    En låt där könsperspektivet bara vänts till hälften är Dusty Springfields inspelning av ”Spooky”. Här beter sig Dusty på ett för tidens kvinnor nästan otänkbart sätt: ringer upp en karl och frågar om han skall med på bio. Originaltexten:

    In the cool of the evening when ev’rything is gettin’ kind of groovy,
    I call you up and ask you if you want to go and meet and see a movie,
    First you say no, you’ve got some plans for the night,
    And then you stop, and say, ”All right.”
    Love is kinda crazy with a spooky little girl like you.

    You always keep me guessin’, I never seem to know what you are thinkin’.
    And if a fella looks at you, it’s for sure your little eye will be a-winkin’.
    I get confused, ’cause I don’t know where I stand,
    And then you smile, and hold my hand.
    Love is kinda crazy with a spooky little girl like you.
    Spooky!

    If you decide someday to stop this little game that you are playin’,
    I’m gonna tell you all what my heart’s been a-dyin’ to be sayin’.
    Just like a ghost, you’ve been a-hauntin’ my dreams,
    So I’ll propose… on Halloween.
    Love is kinda crazy with a spooky little girl like you.

    Spooky,
    Spooky,
    Spooky,
    Oh-whoa, all right,
    I said Spooky!

  4. klipspringer Says:

    Jag är en flicka som vandrar omkring i lumpor
    ge mig en slant så jag har till en beta bröd

    UB sjöng ju Flickan från Marseille minst lika fint som Margareta Kjellberg men drog inte Bertil Boo den också? Så vill jag minnas.

  5. schleiermacher Says:

    Jag skulle nog rekommendera Naemi Briese och Lasse Dahlquist när det gäller »Himlastegen».

  6. J-h:n Says:

    Att manliga sångare framför en text skriven ur kvinnligt perspektiv och vice versa var inget ovanligt i äldre brittisk folkmusik och levde väl kvar längst i den amerikanska countryn; på tidiga inspelningar med Jimmie Rodgers och Bill Monroe kan man höra dessa allt annat än effeminerade herrar beklaga sig över sina odugliga slashasar till män utan att deras publik (mest fattiga vita sydstatsbor) fann något märkligt eller komiskt i det. Man hade väl lättare att acceptera att sångaren gick in i en roll som inte nödvändigt hade något med honom/henne själv att göra. Och så var nog dessa sångare tämligen trygga i sin manliga identitet, om man säger så.

  7. David Says:

    Oj, här fanns det mycket att kommentera … (och jag som bara har varit borta några timmar och spelat bridge — allt för att leva upp till stofilimagen).

    Schleiermacher: Naemi Briese! Jag har bl a hennes version av ”Hela Sverige dansar Jitterbug” Den är en klassiker: ”Man för fulla muggar / från norr till söder buggar / den nya dansen den e’ okej! / Hånky-tånky, hånky tånk — Livet leker när man dansar jitterbugg! / Det är någe visst med denna nya bacill / Har man fått den i sig kan man ej sitta still / Å att dom förbjuder oss gör inte ett dugg — [orkestern i unison:] HELA SVERIGE DANSAR JITTERBUG!”

    Jag minns mig inte ha hört Naemis och Lasse Dahquists version av Himlastegen, men det låter definitivt som ett steg i rätt riktning — från originalet där ingen av de medverkande kan sjunga, över Ulla B:s version där åtminstone en av interpreterna sjunger som en gudinna, till det här tredje alternativet där båda är artister av rang.

    Naemi Briese måste också räknas som ett av Sveriges bästa artistnamn, tillsammans med Kotti Chave, Öllegård Wellton och Ittla Frodi. (Själv drömde jag en gång för många år sedan att jag presenterade en höggradigt gravid Unni Drougge för min bror. ”Och det här är …” började jag lite trevande. Men Unni valde att hemlighålla sin identitet, räckte raskt fram handen och sa: ”Naemi Briese”.)

    David L: Tjipp tjipp och välkômmen! Idag ska vi prate om häster … men inte vilka häster som helst utan flodhäster … Och hjärtligt tåck för låvorden! Fortsätt på de’ vise å du kan vinne en värktygslåde … (Okej, jag ska slute nu …)

    Elin: Är det inte i It’s My Party som Ferry på ett ställe sjunger med stark emfas på ordet ”want” — ”and I cry if i want to” — ungefär som om han var en highschool-tjej som ilsket och vanmäktigt stampar till med lilla foten?

    Klipspringer och Alfr-d V-stl-nd, jag menar J-h:n: Apropå könsöverskridande aktiviteter och att vara trygg i sin manlighet så skulle jag för övrigt ge mycket för att få se Den Sjungande Bonden Bertil Boo hasa runt som dragqueen på Marseilles bakgator. ”Spooky” kan nog tänkas vara ett passande epitet i sammanhanget …

  8. Johan W Says:

    Kan det vara så att heterosexuella artister sjunger in lite lätt gaya låtar bara ”för att de ä sköj”?
    Jag tänker främst på den frejdiga countryduetten ”Why baby why” med George Jones och Gene Pitney.
    Textmässigt är låten inte speciellt originell för att vara i countrysammanhang. Det är en högst ordinär klagosång från en hemmafru som får städa huset och betala räkningarna medans the significant other är ute och rullar hatt. Det är bara det att det är George Jones som sjunger den frustrerade hemmafruns verser och Gene som är den rumlande partysnubben.
    Brasklapp: Låten KAN handla om en hund också. Jag är inte helt hundra.
    Ett annat exempel är promofilmen för Dr Hook-låten ”a little bit more” där de två leadsångarna står och kramas.

    Och nu när jag namedroppat George Jones och Dr Hook försöker jag desperat hitta nån anledning att dra till med ett ”Journey” eller ”Boston” eller ”Bob Seger” också så dekadensen blir total men det går inte.

  9. Dan Says:

    En annan höjdare – bland många – är Olle Ljungström och Peps Persson som Kenny Rogers och Dolly Parton i Islands in the stream. Jag vet inte om den finns inspelad men de framförde den live i något tv-program för sisådär sju eller åtta år sedan…

  10. David Says:

    Det verkar som om exemplen äro legio … och jag får tacka Johan W för hans skrämmande uppräkning av olika band som jag tvingades lyssna på när jag bodde i studentkorridor under sent sjuttiotal — särskilt Dr Hook.

    Countryrocken gick varm på folks stereoapparater samtidigt som John Lydon och hans kumpaner stod och skrek på små kondensimmiga källarklubbar i London … (en del reggae bjöds det förstås också på — jag minns särskilt Linton Kwesi Johnson som bara verkade skriva tio minuter långa sånger som handlade om polisbrutalitet).

    Själv framhärdade jag med Karl-Gerhard, Zappa, Povel Ramel och Pilsnerschlager … Zappa har väl sedan dess hängts in i mallpåse, men de andra namnen står sig än idag.

  11. malin Says:

    Jorden hallå, hallå, hallå
    Bridge är inte stofilt, för att leva upp till imagen får du satsa på priffe eller vira.

  12. Elin Says:

    Bryan Ferry (som f ö på skivomslaget ser ut som en korsning mellan en ung Al Pacino och en dito John Travolta, spännande…) trycker rätt hårt på alla ”want”, tycker jag. Däremot stoppar han in ett mer än lovligt missbelåtet ”uh-hu”, som om han skulle börja lipa av rent missnöje.

    Och det ska vara ”Judy left the same time”, förstås…

  13. P Says:

    Själv gick jag och såg Linton Kwesi Johnson här på Söder för nåt år sen. Jag tyckte han var bra.

  14. P Says:

    Det trodde ni inte va? Era trångsynta jävlar. :)

  15. David Says:

    Malin: Jag har även spelat Tarok (som faktiskt ursprungligen är ett kortspel och inte bara ännu en new age-accessoar i stil med helande kristaller och parfym som luktar sandelträ). Är det månne stofilt nog?

    Elin: Jag misstänker att du kan slå i mig nästan vad som helst när det gäller Bryan Ferry — jag hade möjligen reagerat om det stod ”Rune left the same time”.

    P: Herregud, finns Linton Kwesi fortfarande? Och ännu mer centralt: Ägnar han sig fortfarande åt de tre B:na — Badrumseko, Baktakt och ”Blood on the streets, poleece brutaleete!” ?

  16. David L. Says:

    ”Alfr-d V-stl-nd”, hö hö!

  17. P Says:

    Nej bara två B:n. Inget badrumseko. Jag anser f. ö. att L. K. J. är typ den coolaste katten i stan. Kläderna!

  18. J-h:n Says:

    Vad rätt du tänkt, fast det var fel: A:lfr-d V:stl-nd ska det förstås vara. Själv har jag lyckats eliminera samtliga vokaler i mitt förnamn, men det fina kolonet mellan A och l är svårt att toppa. Just den lilla touch som lyfter pseudonymen till det subtila.

  19. evin rude, nationalskald. Says:

    Honi soit que mal y pense. Mon dieu y mon droit.

    Hn st q ml pns. Mn d drt. Strmpbndrdn.

    r v hbrr llr?

  20. Ludde Says:

    Detta var en ny infallsvinkel på Ulla Billquist, som jag för övrigt lyssnar på just nu. Hon var ju gift tre gånger, (med Frtitiof Billquist, Wolmar Sjögren och Gunnar Hahn), och alla äktenskapen sprack. Tack för denna nya infallsvinkel!

  21. Ludde Says:

    Klippspringer; Jo, jag tror du har helt rätt. Sen sjöng han ju också in många skivsidor för skivmärkena Sonora och Cupol, så det är lite svårt tt kunna alla utantill :).

  22. Lennart Svensson Says:

    Att ha olika versioner av en sång för att passa man resp kvinna är lite löjligt egentligen, sången står ofta bra för sig själv. Sångaren blir en rollinnehavare, man ser inte den fysiska personen s a s. Som låten ”Trubbel” (jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner”…), vem fan bryr sig om ifall manlig sångare sjunger ”hon jag älskade” eller tvärtom, det blir inte homo. Om ni fattar.

  23. Bastion Styrbiskop Says:

    Kirsty Mccoll sjöng Billy Braggs ”A New England” utan klåfingrig förändring:

    Looking for another girl…

  24. Gustaf Erikson Says:

    @Bastion: lustigt att du nämner A New England, första gången jag hörde den var i Mccoll’s version och det dröjde innan jag fattade att Bragg skrivit låten. Minns inte om jag reagerade på ”könsbytet”.

    För övrigt är Billy Bragg rätt bra. Är inne i en tung period där den engelska arbetarklassromantiken flödar ur lurarna.

  25. Lennart Svensson Says:

    En sångare, scenkonstnär och artist är till sin art lite androgyn. Jung har säkert något namn för det hela; är det ”jestern”, är det harlekin som spökar? Varje bra sångare är lite gay, varje MC (i traditionell mening) ska vara lite Joel Gray om ni förstår. Man är bara ett medium, en eolsharpa för sångens vindar. Så detta att ändra genus i sånger är bara pedanteri; det är sången som sjunger sångaren, inte tvärtom.

  26. Galaxa Says:

    David! Eller för all del någon annan! Det är ingen som händelsevis råkar ha tillgång till hela texten till “Hela Sverige dansar Jitterbug”? Jag har problem med ett ord!

    På gången och på sången
    å uppå tigersprången
    Herr jitterbuggaren känns igen
    Han från tå till toppen
    fått ??????? i kroppen
    och lika käck är hans hjärtevän

    Jag trodde först hon sjöng ”dixieland” (!), men det är det inte sade någon, utan ”kvicksilver” ska det vara! Verkar ju också mer logiskt, men jag kan liksom inte riktigt höra att det är just det hon sjunger! Vad säger du?

  27. David Says:

    Galaxa: Jag har alltid hört texten som ”fått dixierör i kroppen, men jag är inte helt klar över vad det betyder. Söker man på ”dixierör” får man en enda träff:

    http://www.gunhildcarling.net/tidningsklipp.php

    och kan läsa: ”I fjärln vingad syns på haga blir den först till en spröd flöjt och några takter senare till ett hetsigt dixierör” — det rör sig om en recension ur sydsvenskan. Jag gissar att ett dixierör är en klarinett — det torde under alla omständigheter vara ett jazzinstrument.

    (lustig slump: Jag hörde låten så sent som häromkvällen.)

  28. Galaxa Says:

    Ja, jag hörde faktiskt också ”dixierör”! Men jag trodde inte detta vara rätt, eftersom det verkade vara ett helt okänt ord, varpå jag slöt mig till att hon sjöng ”dixieland”.

    Men då kanske det finns något som heter dixierör i alla fall! Intressant…undrar var man får reda på mer om det! STIM, kanske?

    Sen undrar man ju förstås varför en klarinett i kroppen skulle vara så käckt? Låter lite stelbent, tycker jag! Hans hjärtvän är ju ”lika käck”. Eller det kanske sjungs något annat än ”käck” också? Ljudet från en klarinett kan förvisso var käckt. Bara det inte spricker så där otäckt på de höga tonerna. Huuva!

  29. Per Nordin Says:

    Naemi Briese! Kul att se så vackra ord om henne. Och visst är hon en suverän sångerska med en härlig charm och finess. Hon skulle varit intressant att träffa!
    Speciellt hennes 30-talsinspelningar på det sen länge utdöda skivmärket Cameo (ägdes av EPA tror jag) är bra – ett exempel är just Himlastegen.
    En annan favorit är ”Det är allt vad jag begär av dig” där hon både sjunger snyggt – och även snitsar till texten i farten. Antagligen får man leta ett tag för att hitta den, men sånt får man stå ut med om man vill lyssna på annat än vad radiokanalerna väljer åt en.

  30. akecato Says:

    I dag när jag var och handlade började jag sjunga Flickan i Marseille. Denna sorgliga visa, som i min barndom sjöngs av Ulla Billquist. När jag inte kom på alla raderna googlade jag och hamnade därvid på herrns sida. Den ämnar jag återbesöka. Herrn är i herrns tur välkommen att besöka min.
    akecato.se

  31. kalle lind Says:

    David Nessle! Har du inte haft min beundran tidigare (vilket du iofs har haft) så har du den nu! Åke Cato som läsare!

  32. David Says:

    Åke Cato: Vi hälsar den teutoniska julskinkans infångare varmt välkommen! (såg förresten att Nöjesmassakern kommit som DVD-box lagom till jul. Accept no substitutes — det går absolut inte lika bra med selleri!)

  33. Andreas Says:

    Manligt eller Kvinnligt perspekt handlar väl mest om att ”ni”/”folk” förutsätter och ser saken ur ett heterosexuellt perspektiv som om det var det enda ”normala” och det är där problemet ligger.
    Så vad om hon sjöng det på ett sätt så det låter som att hon är flata. Bra för henne! #gaypower #thestruggleisreal

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: