Intresseklubben flaggar på halv stång och utlyser landssorg

 

Jag sitter just på centralen och väntar på min kompis Martins försenade tåg — han ska förstås gå på filmfestivalen — vilket ger mig en unik möjlighet att skriva ett klassiskt blogginlägg i Hooo-Huuum-genren. Jag har inget att säga, och jag säger det. The Medium is the message, som Marshall MacLuhan brukar säga. Och i det här fallet knappt ens det. Mediet har — för ovanlighetens skull — inte det minsta på hjärtat som han vill dela med sig av. Han sitter här i den här märkliga bunkern, som känns som nånting man förväntar sig att kontorister i Hong-Kong jobbar i, och lyssnar till avlägset tåggnissel, stundtals överröstat av stilla fjortisfnitter från båset snett bakom mitt. Dessutom är jag helt yr i mössan — bloggosfärens tunna men rusande luft är kanske inte så välgörande för hälsan om man envisas med att hyperventilera den hela tiden. Man får nästan yrsel här på Zauberbergets topp. Och börjar undra om man inte heter Lasse Bergtagen (Someone — shoot me — please!).

Jaa … och sen då? Jo! Vädret! Den oinspirerade bloggarens främsta bundsförvant. Det är sånt här underbart Breughels Jägare i snö-väder just nu i Göteborg — lite rått och disigt, mulet och snöigt, liksom underexponerat även mitt på dagen. Precis som på mästarens tavla. Nu har jag fogat in den här ovan. Och som extra floor filler brassar vi även på med en av mina andra favorittavlor av Pieter B (och därmed en av mina favoritmålningar alla kategorier) De upproriska änglarnas fall:

 

Nu får jag ett SMS från Martin som verkar vara i antågande … ännu ett blogginlägg har tagit form under mina magiskt spelande fingrar … och en av de magiska f. närmar sig sakta men obönhörligt publish-knappen … [ledtemat till Hajen tonas sakta upp.]

21 svar to “Intresseklubben flaggar på halv stång och utlyser landssorg”

  1. Martin R Says:

    Bärbar dator med trådlös nätkoppling eller stationär hyrdator på Centralen?

  2. Elin Says:

    Vad är det för en ljusbrun säl som faller i övre högra hörnet?!

  3. J-h:n Says:

    Har f.n. ”Jolo i Sverige” som dasslitteratur. Som den mannen kunde variera skildringarna av håglöst hängande på trista järnvägsstationer i det oändliga utan att det någonsin blev tråkigt! En sorts kåserandets minimalism: ju mindre material han hade att jobba med desto bättre blev det.

  4. David Says:

    När jag befann mig på centralen kunde jag för övrigt med egna ögon se hur fasansfull den här bloggen ter sig i Internet Explorer — mina ursäkter till alla som använder den browsern — men, som sagt, skyll inte på mig utan på världens rikaste nörd, med initialerna B. G.

    Martin R: Som tung internetmissbrukare stoppade jag förstås med skälvande hand i några lortiga mynt i en automat och slog mig ner i en av de trånga små avbalkningarna de har där …

    Elin: Det är ett grasserande och svåridentifierat djurliv som myllrar på tavlan — som naturligtvis är väldigt påverkad av Boschs helvetesvisioner — jag tror bilden är rätt högupplöst, så om du laddar hem den och öppnar den i ett visningsprogram tror jag du kan tillgodogöra dig enorma mängder ögongodis som knappt syns i det här formatet.

    J-h:n: jag har sett en dokumentär om Jolo där han just befinner sig i en vänthall och talar om hur underskattat det är att ha tråkigt. ”Jag tycker om att ha tråkigt”, säger han på sitt stillsamma och exakta vis. Jolo är f ö en idol som jag säkert får anledning att återkomma till här på sidan … (just nu är jag på Stofilredaktionen och datorn kan få skrämselhicka närsomhelst så jag måste snabbt trycka på sändknappen.)

  5. David Says:

    Eftersom datorn mirakulöst nog fortfarande sköter sig kanske jag hinner med att skriva lite mer om Jaylo, ursäkta, Jolo … Jag håller inte riktigt med J-h:n om att han är bättre ju mindre han har att jobba med — hans episka skildring av första världskriget i böckerna 1914 och Den okände soldaten kan ju inte direkt kallas för sparsmakad, men ändå tyckte jag att den var enstor läsupplevelse, som faktiskt förändrade min syn på hela nittonhundratalshistorien. Här fick man plötsligt en förklaring till den explosivt snabba förändringen i tidsstämningen under tiotalet — ett enormt trauma, som psykologiskt sett kanske rentav hade värre skadeverkningar än andra världskriget (som f ö i princip kan betraktas som ett fortsättningskrig) — när WW2 brakade loss var ju folk redan luttrade. 1914 års människor gick ifrån artonhundratalets oreserverade framstegsoptimism och naiva nationalchauvinism rakt in i detta inferno … För att nu — sent om sider — återknyta till Jolo så är han fantastisk. En synnerligen grundlig journalist som skriver mer medryckande än de flesta skönlitterära författare — utan att för den skull Herman Lindquistifiera sakinnehållet …

    Oj vad jag bluddrar på. Och nu håller jag ännu en gång andan och trycker på sändknappen innan det är försent …

  6. Dan Says:

    Metabloggandets dilemma: blir det bra om alla – inklusive bloggaren själv, som ihärdigt poängterar det – vet att det är dåligt? Eller är det bara ett sätt att återigen sälja samma materialsnåla kostym till kejsaren? Nåja, inte ska man vara magsur. Det var ju fina bilder i alla fall…

  7. Malte Says:

    Någonstans har jag nyligen läst att hälften av alla amerikanska dikter som överhuvudtaget innehåller referenser till bildkonst refererar till just Breughel.

  8. Elin Says:

    Inledningskapitlet till DeLillos ”under jord”: Också en Bruegelmålning. Men vad heter den? Döden någonting.

  9. J-h:n Says:

    Visst, jag hårdrog, Jolo blir inte sämre för att han har något att skriva om, men få har skrivit så bra om så litet som han. Claes Hylinger förstås, om man nu ska hålla sig inom Sverige, och G-P:s kåsör Kristian Wedel är faktiskt en stor begåvning i genren.

  10. David Says:

    Dan: Själv tycker jag att inlägget var meta-uselt — ungefär på samma sätt som Charlie Kaufman är meta-självupptagen i Adaptation:

    KAUFMAN
    I’ve written myself into my screenplay.
    It’s eating itself. I’m eating myself.

    DONALD
    Oh. That’s kinda weird, huh?

    KAUFMAN
    It’s self-indulgent. It’s narcissistic.
    It’s solipsistic. It’s pathetic. I’m
    pathetic. I’m fat and pathetic.

    Det vill säga: visst var texten substanslös — men samtidigt var den en svidande vidräkning med usla blogginlägg som känns lika skrämmande aktuell idag som när den skrevs i förrgår.

    Malte och Elin: Breughel kanske är bildkonstens motsvarighet till T S Eliot — när engelsksspråkiga romanförfattare citerar en dikt så är chansen överhängande att de citerar antingen ur The Love Song of Alfred J Prufrock eller ur The Waste Land. Om man som översättare håller de två texterna någontsånär i huvudet klarar man femtio procent av alla insmugna diktcitat och allusioner, enligt min erfarenhet — men det kan i o f s bero på att jag ofta översätter Stephen Fry. En gång var Fry lömsk nog att utan attribution citera bara frasen ”Dare I eat a peach?” ur Prufrock. Jag kollade med Ekelöfs tolkning och kunde se att den skulle lyda ”Vågar jag äta en persika?” — och på så vis upprätthölls citatets integritet. Tänk om jag istället hade skrivit Vågar jag en persika äta? The force with the young one strong is. Spouting platitudes I am. Nu kom jag visst bort lite från ämnet igen … (förvånande nog).

    J-H:n: Jag är inte så vansinnigt förtjust i Hylinger — jag skulle hellre ersätta honom med Slas i det här sammanhanget. Det vill säga — Slas när han skriver något mera substansrika texter och inte bara har slagit på den stora Slas-generatorn och låter den stå och och humma för sig själv i ett hörn:

    För det är nu en gång på det viset, att gamla tanter i det här landet kommer alltid att sitta på pinnstolar och undra vad som hände med den där gamla kaffekvarnen de en gång hade. För sån är nu en gång världen. Och har alltid varit. I det här landet.  Det är inte mycket att göra åt. Kanske försöker tanterna föreställa sig hur just den kaffekvarnen såg ut. Kan man tänka. Kanske går det inte så bra. Kan man föreställa sig. Kanske känns pinnstolen hård i deras ryggslut efter ett tag. I det här landet. Det kommer vi aldrig att få veta. Men sitter där, det gör de. År ut och år in sitter de där. På pinsstolar där färgen alltid har börjat flagna, och vars hårda sits pressar mot deras beniga ryggslut sitter de i det här landet … (etc.)

  11. Dan Says:

    Så resonemanget lyder att man belyser något uselt genom att själv göra något lika uselt fast man har begåvning nog att göra något bra? Har jag förstått dig rätt?

  12. David Says:

    Precis — det är en självvald uselhet — snille i säck och aska. Nej förresten — så menade jag nog inte alls. Hey! It aint brain surgery! Det är en blogg vi talar om här — och själva charmen med bloggar är, tycker jag, att grogga på högt och lågt, vin och vatten, årgångskonjak och vira blåtira.

  13. Magnus Says:

    ”Musikernas helvete” är en ännu bättre Bosch.

  14. Pietro Says:

    ”själva charmen med bloggar är, tycker jag, att grogga på högt och lågt, vin och vatten, årgångskonjak och vira blåtira”.

    Högt då (om än en pava vitt håller ner mig en smula). Brueghel bevararar troget eller instinktivt mycket av den stiliserade ikonografi som hör till den medeltida konsten, mer än sina andra samtida holländare tror jag (Bosch är ett fall för sig). Och dock skildrar han ofta de mest vardagliga situationer. (dock ej i ängelspektaklet ovan). Är inte det ett värdigt credo för konst och litteratur: skildra verkligheten (och det du uppfattar som verklighet på något plan), men underkasta det ett bestämt stilistiskt regimente, – som kan vara ditt eget, men sällan helt och hållet; de bästa stilistiska regementena är produkter av traditionen – även Vermeer har sitt regemente i den exakta kompositionen, och Rembrandt i sin bestämda mixtur av Carravaggios chiaroscuro och Tizian. Jag vet inte vart jag vill komma, men jag går igång på en hel del holländskt måleri.

  15. David Says:

    Pietro: All ”realism” innehåller väl — vare sig den vill eller inte — element av sovring och stilisering och är — i alla fall i en djupare bemärkelse — skenbar. Och precis som du säger är Breughel ett lysande exempel — så mycket kulen vinterdagskänsla vet jag ingen annan målare som har lyckats skapa och Breughel gör det trots att han sticker iväg från realismen så snart det passar honom — eller kanske snarare: just på grund av att han sticker iväg från realismen … Om man däremot är slav under det realistiska förhållningssättet — eller estetiskt omedveten om att även ”realism” är ett konstnärligt grepp bland många andra — är risken stor att man fastnar i en steril fotorealism.

  16. Dan Says:

    David: Animeregissören och Ghibligrundaren Isao Takahata förnekade i en intervju att hans skildring av Japan under andra världskriget, Grave of The Fireflies, var realistiskt tecknad. Han menade istället att den var gjord i en stil som gav ett sken av realism och att det var mycket effektivare.
    Pietro: Inget ont menat men är det inte reglemente du menar? Med ett l?

  17. Pietro Says:

    Ja… så heter det kanske. Jag hade nog engelska ”regiment” i åtanke. Hm.

  18. Dan Says:

    Jaha… då duger nog inte reglemente heller… Men nu förstår jag vad du menar…

  19. evin rude, nationalskald. Says:

    Kära fröken Elin, rörande Ert inlägg av den 28 dennes. Torde den fallande sälen var aett exemplar av ”Phocidae vitulina” gemenligen kallad ”knubbsäl”. Detta trevliga djur lever nu mest i Östersjön och i Bälten på sin höjd. Djup? Som mest! Längst! Bort!

    Men allas vår favorit Bruehel (eller hurfandetstavas) levde ju under det sällsynt kalla kalla 1600talet då sälen trivdes även där.

    Det finns beskrivet i Niederlaandske Tiijdener om en säl som simmade långt in i kanalsystemet, nästan in till Niejdermaengen. Redan då Disneyfierade djur så denne blev då allas favorit; namnad till ”Kees van Reuypel”

  20. evin rude, nationalskald. Says:

    Nu är jag så så intill grunden & märgen trött på översättningen: Ungeziefer = Skalbagge. Ungeziefer (ohyra) är ju vid Fenrisulven ett kollektivord! Och i & med det öppnar sig ju väldiga tolkningsperspektiv!

    Could be a gas!

  21. Nicolas Says:

    Hej!

    Sitter här i Darwin. Jag sökte på Bosch och hittade din sida, gillade ditt sätt o skriva o är nyfiken på vem du är. Du har ett väldigt smakfullt och lekfullt sätt vilket har nästan en likhet med Bosch verk som du lade upp på din lilla blogg..

    Jag har själv ingen blogg, jag eh.. Tycker det är för knepigt. Men jag har helgon där jag heter nicolas så du är ju välkommen att skriva HEJ :)

    Målar du o har dig oxå?

    Jag älskar konst och här i Darwin säljer jag min musik ”konstig fogstirder musik” för 10 dollar cdn. Ett lätt o rolit sätt att leva..

    Må väl o ha ett underbart liv tills dess.. mvh/Nicolas MR

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: