Stofilgnället var bättre förr

… det har sagts förr, och det förtjänar att sägas igen. Dagens stofiler verkar kraftlösa och arbetsovilliga. Och hur klär de sig egentligen?

Låt mig exemplifiera min tes — sade han med en yvig gest — och citera några rader ur Calle Reinholdz klassiska schlager ”I Örkelljunga Skyttepaviljong”.

Sången börjar med en skildring av ett arkadiskt förflutet:

Ja, då fanns inte STIM och inte nöjesskatten
till spelemannen la man en bra dusör i hatten.

Sedan går Reinholdz framåt i tiden och ger en skakande bild av fyrtiotalets dansbaneelände:

Vem dansar nu i Örkelljunga Skyttepaviljong?
Där vandrar bleka barn som om de tävlade i gång
till music av The Black Harlem Boys ifrån Skanör
som spelar be-bopp och tango på gehör.
Ljuveliga toner till mitt öra når [hemska dissonanser hörs]
ylande hyenor i ett djungelsnår.
Charmörerna ser ut som sura karameller
och flickebarnens miner de är inte muntra heller.
Det är en bild av vemod, sex apell och nageltrång
i Örkelljunga Skyttepavilong.

I och för sig — I och med att det är denna förtappade generation som utgör kärnan i vår tids pensionärskår är det kanske inte så konstigt om stofilerna har vansläktats …

Annonser

21 svar to “Stofilgnället var bättre förr”

  1. Johan W Says:

    Jag fick nyligen reda på att det finns nånting som heter GUBBSKATE. Det är 40plussare som anser att allt vad halsbrytande tricks och vid knävecken hängande chimpansbyxor inte har på en skateboardingramp att göra. Nä… ÄKTA skateboarding handlar om att iförd glansig trikå och hockeyhjälm åka slalom mellan koner. Vad jag vill ha sagt med det här är att stofilism är in the eye of the beholder.

  2. David L. Says:

    ”hemska dissonanser hörs” – en mp3a med detta utsnitt (som givetvis fick en att spetsa öronen, om inte annat så för att försöka se ut som Lars ”Yoda” Norén), hade det gått hem i frijazz- & improv-fandom, tro?

  3. David Says:

    Hittills är det bara serietecknare som har kommenterat det här inlägget — innebär det att stofilfrågorna ligger dem särskilt varmt om hjärtat?

    Johan W: Jo, du har rätt — och man kan nog säga att botten gick ur hela stofilbegreppet när Thore Skogman skaffade sig svarta läderkläder och började köra Harley Davidson (en sann historia, mina damer och herrar!)

    David L: Jag tror inte att dissonanserna skulle uppfattas som särskilt skärande av de verkliga Noicemusikkonnässörerna, som gärna vill såga i plexiglas med motorsåg och sätta kontaktmikrofoner på Peo Thyren innan de sänker ner honom i flytande kväve för att få fram de verkligt groteska missljuden … Men jag kan maila över låten till dig om du vill.

    När jag började fundera på dissonanser slog det mig för övrigt att jag hade en låt liggande på temat. Jag tänker mig att en frackklädd tjugotalscharmör av Karl Gerhard-typ kommer in på scenen och försöker sjunga en ganska enkel melodi, ackompanjerad av ett djävulskt kattrakande från orkesterdiket. Texten kan man tänka sig går ungefär så här:

    Atonal och dissonant
    ska man va’ i år,
    lite blek och intressant,
    det är sånt som slår.

    Vi har drabbats av den nya febern,
    och vår klang den får en skön färg
    som är lånad utav Anton Webern
    och Aaar-nold Schööön-berg.

    Vi vill rulla hatt
    fattar inte ett skvatt
    utav Schrödingers katt
    och Heisenbergs spratt.

    Ja, den nya fysiken
    har gjort oss besviken
    för att inte tala om liken
    i Flanderns alla diken.

    En disillusionerad generation
    nu tar sig ton —

    Atonal och dissonant
    som kanonernas dån
    lite blek och intressant,
    och doo-deee-ka-fon.

  4. J-h:n Says:

    Jag har alltid gripits av Karlfeldts sällsamt suggestiva rader

    Du dansar, bleka ungdom, dystert klingar
    din ukulele och din saxofon

    – jag menar HUR I FRIDENS NAMN bär man sig ÅT för att få en UKULELE att låta DYSTERT?

    Fängslande är också att Peo Thyren & co utövat ett så mäktigt inflytande över språkbruket att bildade svenskar än i dag, ett kvarts sekel efter deras storhetstid, stavar det engelska ordet för oväsen ”noice”. Ack om det vore det fina Klippanbandet som gjorde ”Dina gröna ögon” som slagit stort i stället!

  5. David Says:

    Äh hurm … jag vill fästa herr V:stl-nds uppmärksamhet på att jag — för omväxlings skull — faktiskt felade stav med flit för att s a s ”kratta manegen” för Peo Thyrén-skämtet …

    Min vän Dan är en ukuleleist (som det väl måste heta) av rang — han kanske kan avlocka den de rätta, elegiska plången … Dystra saxofoner har vi väl träffat en och annan — en särskilt minnesvärd d. s. har bosatt sig i Carli Thornehave i en sång han framför på raggarfiket i filmen Raggargänget:

    Stadens sång
    är ingen serenad i dur
    fast visst den går i ur och skur
    så är det HÅRDA BUD.

    Dess jargong
    den är så skön och hjärtligt rå
    det gäller hålla masken då
    för det är HÅRDA BUD.

    […]

    Falsk och kall
    som regnig asfalt och neon
    i mig en ostämd saxofon
    sjunger om HÅRDA BUD.

  6. David L. Says:

    Maestro Nessle, det luktar Fylkingen-bokning!
    Dessutom är jag sedann en tid både noise- och Noice-fan, så det är på tiden att de båda världarna möts på ett intimare sätt än blott i min digra skivsamling.

  7. klipspringer Says:

    Är det David N. eller David L. som skrivit den karlgerhardska texten? Mina djupaste komplimenter i alla fall! Men är inte rimmen för bra? (KG rimmade i alla fall ”Sinatra” med ”Teatra”.) Försök gärna med något samtida t.ex. ”dagblad – Baghdad” eller något sådant.

    Kom just på att ”Reinfeldt” rimmar på ”Seinfeld” – är det av en händelse?

  8. J-h:n Says:

    ”Med flit”! Jo, det brukar heta så! Och sedan säger de att de skämtar!

    Och innan någon förståsigpåare visar mig tillrätta är det väl lika bra att jag gör det själv: Dysterheten hos hr Karlfeldt (egentligen sorgsenheten, jag citerade fel: ”sorgset låta” ska det vara) är givetvis förefintlig i skaldens eget öra och inte i musiken i sig. I själva verket är ordet ”ukulele” valt med noggrann konstnärlig beräkning, för att läsaren inte ska behöva sväva i tvivelsmål om att det är glad och munter musik som vållar denna sorgsenhet. Därmed åstadkommes en s.k. oxymoron, en skenbar motsägelse av ett slag som Karlfeldt flitigt använde, så t ex i den välkända raden ”den vår de svaga kalla höst”.

    Men det vore väl mycket begärt att dagens bleka ungdom skulle begripa sig på finesserna hos en diktare som Karlfeldt när han t o m på grundkursen i litteraturvetenskap framställs som en skämtfigur som gick hem och skrev ”Skön är en man när han är vred” efter att ha blivit lurad på pengar i handelsboden.

  9. David Says:

    Klipspringer: Jag tackar för berömmet — det är alltså jag, David N. som talar — jag hade ett halvt hågkommet textutkast i bakhuvudet, men när jag började skriva in det igår ställde sig ett antal nya verser på rad, knuffade otåligt varandra och ville ut i det fria.

    ”Sinatra” och ”teatra” låter som förhållandevis milda rim för att vara KG — vi talar trots allt om mannen som lyckades rimma orden ”uppercut” och ”justitiedepartementet” — ”En uppercutta / gav Ville Moberg departement justutta”.

    Apropå KG — och för den delen stofilgnäll — erinrar jag mig just en vers från kupletten ”Sympati och samförstånd”:

    Frisksporteriet är gudomligt
    tänk blott att få campa
    uti ett tält i skogen
    med sitt hjärtas lilla slampa

    och vakna upp på morgonen
    med både Anna, Rut och John
    i en förtätad atmosfär
    av sympati och samförstånd.

    (Det var väldigt vad det blev mycket sångtexter i den här tråden.)

  10. P Says:

    ”Modern musik, mina herrar, är betydligt bättre än den låter.”

  11. David Says:

    Klipspringer: Apropå det förresten — sade han oförtröttligt — så påstod Hasse & Tage att ett av de få ord som Karl Gerhard aldrig försökt rimma på var ”Goebbels”. Jag tror de misstog sig, för i Kärleken har sin gång tycker jag mig höra att han sjunger:

    Die Leander i Berlin
    ett tag i våras led av spleen
    — ett engelskt ord, förlåt —
    hon ringde i sin nåt
    till UFA upp, då sa hon please,
    Ich reise morgen nach Paris
    trots Tredje Rikets glans
    så älskar jag La France.

    Det finns ingen makt
    som är så stark
    att den kan hindra vår Jean d’Arc
    sa herr Goebbelson
    med bing och bång
    när kärleken har sig gång.

    Fast eventuellt sjunger han kanske ”Var herr Goebbels sång” — det är svårt att avgöra på inspelningen, trots KG:s minst sagt fläckfria diktion. Annars är det en smula egendomligt att KG ber om ursäkt för ordet spleen, bara för att i nästa sekund sätta igång med en smärre rundtur bland europeiska språk.

    P: Vem sa det? Mark Twain sa väl något liknande: ”Wagners musik är bättre än den låter.”

  12. David Says:

    J:h-n: Jag lyckades missa ditt inlägg här ovan — kommentarfunktionen verkar gå varm just nu. Men jag håller förstås med om att Karlfeldt är misskänd, även om jag instämmer i Lars Gustafssons bistra omdöme: ”Karlfeldt kunde verkligen vara en utsökt dålig poet”. LG:s kommentar föranleddes av en vers som löd:

    Nu skiftar solen sin gestalt,
    o fasa, o fasa,
    och ligger som en möglig palt
    i molnets tiggartrasa.

    Annars är ju K en mästare på egendomliga stilistiska brytningseffekter som inte sällan känns förbluffande moderna — men i just det här fallet kanske han tog i lite kraftigt.

  13. J-h:n Says:

    David: Jo, visst kunde Karlfeldt vara utsökt dålig (även om man måste beundra modet att skriva en metafor som ovanstående), men få diktare har väl så till den milda grad dömts utifrån sina sämsta saker. Det skulle väl vara Heidenstam då, men i hans fall är det väl mer berättigat. Han var inte ens särskilt bra när han var bra.

  14. David Says:

    J-h:n: Hör, hör! Jag håller även med angående Heidenstam (Vad är det här? Stora konsensusbloggen?). En sak som ligger Karlfeldt i fatet — förutom plötsligt uppdykande mögliga palt-metaforer — är väl hans kvinnosyn.

    Dikten ”Nattyxne” ur samlingen Flora och Pomona kan göra den mest förhärdade manschauvinist mörkrädd. Den vackra blomman har ett dolt rotsystem som står i kontakt med underjordiska makter. Det råder knappast något tvivel om att dikten handlar om något av det mest skrämmande som finns: KVINNLIG SEXUALITET!

    Med illa dold fasa kommer Karlfeldt fram till att denna halvt mytiska best faktiskt existerar och att kvinnor därför gör sig bäst på behörigt avstånd — ”Blott som en doft vid en tungelfest”. Icke desto mindre tycker jag att det är en väldigt vacker dikt — och jag fortsätter den versifikationsfestival som verkar ha utbrutit i den här tråden genom att citera den i sin helhet:

    NATTYXNE

    Över dig, yxne, älskogsört,
    susade Veneris flyende skört,
    daggen som lopp av den vita foten
    göt dig i roten
    sin vårliga vört.
    Daggig hon kom av de långa hav,
    daggig av lundarnas färska sav,
    glidande sakta i tungelnatten
    nyckfullt in mot de späda vatten,
    sjönk som en svan
    ned mellan kasdun och baldrian.

    Veneris blomma, nattviol,
    vinden dör bort som en matt fiol,
    strängad med dvärgsnät från grenar och ängar,
    strängad med strängar
    av sjunkande sol.
    Vit är din kind, och all dagen du gömt
    blicken för solen och lutat och drömt.
    Vet du ditt blod som en jungfrus är blandat?
    Vet du ditt drömliv som hennes är andat
    renast och bäst
    blott som en doft vid en tungelfest?

    Veneris blomma, nosserot,
    vinden far upp, som sov vid din fot,
    ur mörkret ett lidelsens stråkdrag svingar
    på flädermusvingar
    mot månens klot.
    Jungfrublomma, böj dina knän,
    oskuld som brytes, dess doft är frän.
    Vet du de skära drömmarnas öde?
    Djupt i din rot går ett hemligt flöde,
    en jordbrygd skum,
    Veneris blomma, Satyrium.

    Tillägg: Nu när jag läser om dikten ordentligt för första gången på många år undrar jag om inte min tolkning är lite hårddragen — jag tror det finns bättre exempel på Karlfeldts misogyni, och jag vill minnas att dikten Häxorna är ett av dem — men vi får i alla fall ett strålande exempel på Karlfeldts ordmagi: denna uppsjö av växtnamn och botaniska termer som blandas med dialektord från Dalarna skapar något slags bara halvt gripbar Jabberwockyliknande atmosfär …

  15. J-h:n Says:

    Det där är ju inte en dikt om kvinnlig sexualitet utan om skräckblandad manlig lockelse inför kvinnlig sexualitet. Jag tycker nog det är betydligt mer komplext än ”kvinnor gör sig bäst på behörigt avstånd”. Ska man alls skriva om sex (om än i blommiga metaforer) gör man nog klokast i att vara så sann man kan mot sina egna känslor även om de är konfliktfyllda och föga överensstämmande med senare generationers uppfattning om könspolitisk korrekthet.

  16. David Says:

    J-h:n: Äntligen tar konsensusfestivalen slut! Men … som sagt — exemplet var nog inte det bästa tänkbara. Samtidigt tycker jag nog att dikten är en aning mera suspekt än du vill göra gällande. Du har helt rätt i att den säkert speglar Karlfeldts egna, inte helt okomplicerade känslor inför kvinnlig sexualitet. Men de här underjordiska kanalerna där det flödar ”en jordbrygd skum” är ju närmast religiösa i sina implikationer, vilket får en mild doft av Paulus att sprida sig i lokalen. I dikten Häxorna som jag talade om ovan ser vi samma tendens, fast ännu mer frilagd. Här tar K bladet från munnen och talar om vart de underjordiska rötterna löper — närmare bestämt till själve GRÅ-PER. Jag nöjer mig med att citera de båda inledande stroferna:

    Två stora nattfjärilsvingar
    en grubblande fåra av beck,
    det är dina ögonringar
    och näsrotens brådmogna veck;
    på skuldran under särken
    du bär som en brännjärnsfläck;
    och det är mina märken,
    i dem är kvinnan mig täck.

    De vittna att blickens duva
    kan lyftas till korpens flykt,
    att drömmen, den jungfruljuva,
    haft skydrag av hemligt och styggt.
    De vittna: änglarnas like,
    ett stänk din lekamen bär
    av sot från Diaboli rike,
    en skugga av skumma begär.

  17. J-h:n Says:

    Och jag tror fortfarande mest det handlar om diktaren själv, och kanske egentligen allra mest hans känslor inför sin egen sexualitet. Det slår mig att Karlfeldt har en del gemensamt med Little Richard och Jerry Lee Lewis och i stort sett alla de där som hittade på vad vi kallar rock’n’roll, en djup ambivalens inför det sinnliga: å ena sidan var de vilda hedonister, å andra sidan allvarligt troende kristna som var övertygade om att de skulle hamna i helvetet för sina synders skull men ändå inte kunde låta bli. Goodness gracious, great balls of fire! – eller för att nu fortsätta citatraseriet med några av de mest förtätat suggestiva rader jag vet i svenska litteraturen:

    Långt, långt bort i kvällarnas kväll
    har skymningsfursten sin boning.
    Grå står hans borg under blekblå päll
    med irrande eldsken till skoning.
    Tungt, tungt går vindarnas spel
    och bruset ur flodernas töcken.
    Det är Isacharums arvedel,
    de ruvande drömmarnas öken.

    Kom, kom, du skall drömma en dröm
    som aldrig en kvinna drömde.
    Trädet vid Pisons heliga ström,
    ett frö av dess frukt jag gömde;
    långt, långt bort i höstarnas höst
    vaggar dess nya krona,
    tusende år har jag hört dess röst
    sina paradisvisor tona.

    Evigt i höstarnas höst bär det frukt,
    dess grenar bågna och bäva,
    sköna till åsyn och ljuva till lukt
    som väntande åter på Eva.
    Kunskapens frukt av glädje och sorg,
    som Eva blott flyktigt fick smaka,
    flödar ur kvistarnas flätade korg
    till lust för Isacharums maka.

    Långt, långt bort på hedarnas hed
    skall du sitta i ödsligt Eden.
    Jordlivets solar gå upp och gå ned,
    men du skönjer ej år och skeden.
    Vissnande snabbt, skall du vandra tungt
    häruppe mot hemliga målet,
    till dess du bestiger leende lugnt
    din flammande brudbädd, bålet.

  18. Olov H Says:

    Roligare att följa än vilket kulturprogram i etermedierna som helst.
    Fast hårdraget, käre stofil, hårdraget.
    I övrigt hade man önskat att hela tråden varit empetreifierad – att läsa Karlfeldt i åtta punkter på skärm är visserligen i enlighet med senare tiders estetik men fan så oskönt i praktiken, likt undertröjan när man varit hos frisören.

  19. J-h:n Says:

    Textstorleken brukar visserligen gå att påverka i de flesta webbläsare, men jo – hur mycket hellre hade man inte velat höra David dra sina bejublade Karlfeldtrecitationer på bredaste dalmål? Kanske hade han kunnat slänga in lite Fröding på värmländska som bonusmaterial också.

  20. Magnus Says:

    I studentkretsar betyder ”stofiler” gänget av gamla profiler och tjänstemän på en kår eller en nation som redan har lämnat studentlivet bakom sig, men fortsätter att göra sig breda på på aktiviteter, fester, debattfora etc.

  21. Olov H Says:

    Fröding på värmländska tar jag hand om tack så mycket …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: