Fulkulturens väktare

Många människor känner sig uteslutna från finkulturens värld — dess tecken, dess signaler, dess formspråk känns främmande och exklusivt. Högbrynta förståsigpåare har tillskansat sig tolkningsprivilegiet och blickar bleka och högstämda ner från elfenbenstorn vars sidor har vaxats för att försvåra klättring.

En diskussion tidigare i kväll får mig plötsligt att förstå att den här typen av upplevelse inte är förbehållen de ”strangers in paradise” som förirrar sig in i den finkulturella världen — om man kommer från andra hållet, d v s stiger ner i fulkulturens svagt upplysta prång och skrymslen kan man uppleva exakt samma känsla. Nu har förståsigpåarna kanske små hästsvansar, buteljbottenglasögon och Star Trek-t-shirts, men bemötandet blir precis likadant. Idel hemliga koder, interna skämt och osynliga frimurarhälsningar som utestänger dem som inte har de nödiga kunskaperna om sjuttiotalets marvelserietecknare, eller vad det nu kan vara. Och den stackars individ som blandar hop R2D2 med C3P0 får samma iskallt frågande blick som den som råkar ta fel gaffel vid nobelmiddagen.

Det är ett problem som jag aldrig reflekterat över tidigare. Jag har helt naivt utgått ifrån att ”fulkulturen” uppfattas som demokratisk och välkomnande medan ”finkulturen” kan kännas hierarkisk, sluten, kanonstyrd (därmed naturligtvis inte sagt att det egentligen förhåller sig på det sättet). Själv avskyr jag distinktionen fin/ful inom kulturen och har under en lång och meandrande karriär gjort mitt bästa för att riva ner den (vilket inte har gjort varken till eller från, inbillar jag mig).

Men tanken att t ex serievärlden och SF-världen är fulla av nedlåtande fnysningar och föraktfullt rynkade ögonbryn är kanske inte så anmärkningsvärd — dessa världar koloniseras ju främst av de som sänts i exil från den ”normala” gemenskapen på planeten jorden, vad som med en teknisk term brukar kallas för ”nördar”. Och som många människor som någon gång känt sig exkluderade ur ett sammanhang är de förstås ofta snara att återgälda älskvärdheten — här har de skapat sitt eget imperium, en dynghög på vars översta topp de har möjlighet att agera tuppar. Det vore ju anmärkningsvärt om de inte tog vara på tillfället.

Men subbkulturernas frimureri och kanonisering av mer eller mindre förtjänta helgon skapar problem för den som — liksom jag — gärna skulle se mera kulturutbyte mellan de ”fina” och de ”fula” zonerna. Det sker ju redan till en viss del — och främst postumt. När hundra år har gått är det inte längre särskilt intressant att påpeka att Charles Dickens skrev följetänger eller att Dostojevskij i finare salonger sågs som en kolportageförfattare. De har fått permanent uppehållstillstånd i finrummet, och många har redan glömt deras immigrantstatus. Och det grumsas i fulkulturella led när SF-författare som Ray Bradbury eller Kurt Vonnegut lämnar ghettot och flyttar till andra sidan järnvägsspåren (SF-fansens protester tar sig nästan komiska uttryck när de muttrar om ”svikare” och ”förrädare” — termer som ytterligare understryker det självvalt sekteristiska i förhållningssättet).

Jag tecknar och skriver ju i en tidning som heter Kapten Stofil, vars outsagda stridsrop är just ”Riv ner barrikaderna mellan fint och fult”. Resultaten av vår hittills sexåriga kamp är strålande — vi har lyckats få lika mycket skeptiska ögonkast från det ”fina” som det ”fula” hållet och effektivt etablerat oss som något slags kulturella snapphanar som lever på rovor i smålandsskogarna.

Ytterst medvetet gav vi KS en form som fullkomligt skriker ”serietidning” åt den som till äventyrs har lust att lyssna; klara tryckfärger, billigt papper, etc. Till en del grundades det beslutet på att vi inte ville se ut som Galago, den tidning som alla tecknarna tidigare hade varit verksamma i — alltså valde vi bort artistiska eller måleriska omslag och en layout som skulle göra bibliotekarier vänligare stämda till tidskriften. Resultatet har istället blivit en tidning som för många presumtiva köpare sänder ut en tydlig signal som säger ”Endast för femåringar” — fylld med ett innehåll som mera sekteristiskt stämda serieintresserade upplever som ansträngande högbrynt och elitistiskt. Vi har helt enkelt lyckats förena det bästa av två världar.

På redaktionen har vi ofta diskuterat hur vi ska nå fram till nya läsare — få dem som eventuellt skulle kunna tänkas uppskatta tidningen att överhuvudtaget bläddra i den. Vi vill inte ändra utseendet — vi är kanske som en tjej med blonderat hår och jätteurringning som vill få uppmärksamhet för sin personlighet, men det skiter vi i. Mera respekt åt urringade blondiner och tidningar med grälla omslag, säger vi. Och mindre k-pistbeväpnade gränsvakter mellan Finland och Fulland — och då menar jag på båda sidor om gränsen.

Annonser

20 svar to “Fulkulturens väktare”

  1. Loch Ness Says:

    Finkulturen idag är besatt av fulkultur, det är fint att intressera sig för hollywoodfilm och sånt. Detta blir frustrerande för de som alltid utövat fulkultur men inte kan koderna som krävs för att intressera sig för fulkultur på ett fint sätt. För att kunna det ska man ju behärska den fina terminologin också. En orättvisa är också att de som kan allt om hårdrock ju kan lika mycket som de som kan allt om Japans moderna mediepolitik, men att de senare har chansen att få fina akademiska poster medan hårdrocknördarna föraktas. (De förstnämnda har ju iofs chansen att bli rockstjärnor och tjäna miljoner, om de kan spela också.) Men den genuint fula kulturen, det är den som ingen intellektuell vill ta i: dansband och sånt. När hårdrock, skräckfilm och Hollywood blir stort i den akademiska världen så är den folkliga dansbandskulturen föraktad av alla som har utvecklat sin smak, också av subkulturnördarna. Inte undera på det, den är ju jättepopulär, och helt kass.

  2. JRA Arnborg Says:

    Jag försökte beställa några ex av KS från hemsidan för två veckor sen’ men har ännu inte fått något svar. Har jag blivit diskriminerad för att jag inte fyllde i formuläret på det hemliga-kod sättet som krävs?

  3. Johan Hilton Says:

    Huvudet på spiken, David.
    Som vanligt ett alldeles förträffligt blogginlägg.

  4. David Says:

    Loch Ness: Intressant att du nämner skiktningarna inom nördvärlden. De finns naturligtvis också där, precis som överallt annars. Och även jag har noterat hur subkultur efter subkultur slukas i mainströmmens virvlar — det verkar finnas en mekanism som gör att middle of the road-kulturen vill låna ”trash-cred” (eller vad man nu ska kalla det) av subkulturerna, varpå de vattenkammar dem lite hjälpligt och klär på dem en mer eller mindre illasittande finkostym innan de skickas ut i det svallande mediabruset likt surmulna tonåringar som tvingas delta i en formell middagsbjudning.

    Sen håller jag väl inte helt med om att dansbandskulturen skulle vara så eftersatt — vad är egentligen Melodifestivalen, om inte en enorm folkfest där Sveriges invånare gratulerar sig själva till sin dåliga smak och med den vällust som är exklusivt förknippad med ”a guilty pleasure” sedan rullar sig vilt i den? Fast även här har väl den paradoxen uppstått att nöjet inte känns lika subkulturellt syndigt eftersom alla deltar — Melodifestivalen har blivit en slags svennig räkfrossa i Smögen vilket utplånar den trashiga känslan nästan helt och istället ersätter den med ett milt äckel: musiken är inte längre homoerotiskt kultkass a la en mimande transa utan mest bara allmänt charmlöst dålig (herregud vad jag pladdrar på idag).

    JRA Arnborg: Det är inte ditt signalsystem som har fallerat — problemet är att Jocke har varit i Venezuela på en ytterst välförtjänt fiskesemester, medan jag har suttit fördjupad i en översättning. Så blir det när man tämligen ideellt ska driva en tidning och tecknarna måste extraarbeta som ”Rune på lagret”.

    Johan H: Tack!

  5. Martin R Says:

    En av The Onions fiktiva krönikörer är en blekfet typ som ständigt ryar om att andra nördar inte har samma djupa fulkulturella bildning som han.

  6. A.R.Yngve Says:

    Du har så rätt, David! Snobbar och kotterier finner man överallt, inte bara i finrummen.

    När jag ser ett fulkultur-kotteri, blir jag full i fan och får en oemotståndlig lust att provocera det. Har du gjort det nån gång?

    Till exempel påpekat för Tolkien-fans att om de ska leva som RIKTIGA medeltidsmänniskor på sina ”lajv”, så borde de inte bära glasögon eller använda vattenklosetter.

    Eller att påpeka för science fiction-fans, att när de klagar på att de inte får ”respekt” av litteraturkritiker, så är det bara gnäll: ingen bryr sig längre om vad litteraturkritiker tänker, utom möjligen trångsynta SF-fans som lever i en nostalgisk fantasi om att vara ”kulturella outsiders”.

    Fast kanske är det meningslöst att försöka reta folk till självinsikt och minskad trångsynthet. Funkar det egentligen?

  7. David Says:

    Martin R: Min personliga favoritnörd är nog Comic Book Guy i Simpsons; en kusligt väl instuderad nidbild av den normerande nörden när han är som värst. Hank Azaria som gör rösten lär ha baserat den på en verklig nörd som han en gång bodde i samma studentkorridor som — från korridorkamraten kommer även C B G:s ständiga replik ”You’re on my list!”

    Yngve: Många av mina bästa vänner är litteraturkritiker … nej, vänta lite … jag menar, jag har inget emot litteraturkritiker men jag skulle inte vilja att min dotter gifte sig med en — äsch — ”They’re very nice people and i like their food”, för att citera Bonzo Dog Band. Vad är det egentligen jag försöker säga? Jo! Att jag nog inte tycker att du har rätt när du säger att ingen bryr sig om litteraturkritiker — en grupp som för övrigt är väldigt demografiskt disparat och diveregerande — d v s jag tycker det ställer sig lite vanskligt att avfärda dem med en så svepande generalisering.

    Att gå runt på medeltidsveckan och förfära sig över bajamajor och glasögon känns för övrigt som ett klockrent exempel på Livsmannaskap — den utdöende konstart som vi diskuterade i inlägget ”Mot bättre vetande”.

  8. A.R.Yngve Says:

    OK, det är ”Lifemanship” jag håller på med när jag säger sånt där. (Har läst boken.)
    ;)

    Fast personligen anser jag att litteraturkritiker har blivit kulturellt irrelevanta eller åtminstone ”detroniserade”. Ska förklara mig om du vill, men just nu är jag för sömnig… *gäsp*

  9. A.R.Yngve Says:

    Så här:

    Verkligheten, och verklighetens teknologiska utveckling i synnerhet, har sprungit ifrån den traditionella litteraturkritikens numera förlegade uppfattning om vad som är ”realism.”

    Den typiske litteraturkritikerns ”realism” handlar om att beskriva en värld som inte längre finns. Verkligheten har nu blivit så science fiction-aktig, att science fiction skildrar MER realistiskt än den sortens böcker som prisas på kultursidor och i kulturprogram.

    Ett praktexemplar på hur PINSAMT bakom våra kulturknuttar är, var när Richard Morgan intervjuades i TV-programmet KOBRA förra året.
    Såg ni det inslaget?

    1. Intervjuaren klarade inte av att ställa intelligenta frågor till Morgan, och var inte intresserad av att låta Morgan beskriva sina böcker i detalj.

    2. Videografikern roade sig med att rita gröna antenner — GRÖNA antenner! — på Morgans huvud medan han blev intervjuad.

    3. Programledaren följde upp intervjun med ett inslag om gamla Star Trek-episoder och 50-talskalkonen RYMDINVASION I LAPPLAND.

    Hajar ni vad jag menar med ”kulturellt irrelevant”?

    Om man inte inser att vi lever i en science fiction-verklighet NU, idag, med robotar i hushållen, drivhuseffekt och datorer överallt, med kloning av djur och snart folk, och inte kan behandla Richard Morgan med samma självklara repsekt som man skulle ge, säg, Charles Bukowski… ja, då är man kulturellt insnöad. På samma sätt som en person som vägrar se och läsa något annat än Star Trek.

  10. David Says:

    Yngve: Jag är också plågsamt medveten om hur stereotyp synen på science fiction kan vara i media — herregud, 1982 var jag med i Radio Göteborg och presenterades som ”Liten grön man”, vilket i sin tur hade föregåtts av en ljudeffekt som föreställde ”mitt UFO som landade”. Och själv satt jag där — glad i hågen — och tänkte att jag skulle försöka skingra lite fördomar om Science Fiction.

    Däremot anser jag inte att det har det minsta med litteraturkritiker att göra — det handlar istället om glada populister som tycker att de har kommit på ett ”lustigt” ”fräscht” grepp när de förser SF-författare med gröna antenner (vare sig det sedan sker i överförd bemärkelse eller bokstavligt).

    Du underskattar nog dagens litteraturkritiker rätt rejält om du tror att de inte är medvetna om samhällets snabba tekniska landvinningar, eller är förmögna att ta till sig en text för att den härrör från SF-ghettot.

    Men sedan är det ju också så att all litteratur inte behöver ta hänsyn till nanoteknik och robotuppror — även om trehundra år kommer folk att ”hälsa den rosenfingrade eos” på samma sätt som på Homeros tid, eller bli förälskade på samma sätt som fjortonhundratalsmänniskor, eller bete sig som idioter på samma sätt som de gjorde 1820 — mycket av det allmänmänskliga påverkas inte det minsta av det faktum att man råkar befinna sig under en av plexiglasdomerna i en Marskoloni. Annat än att dubbla månar skiner över de älskandes lycka, eller nattens svarta svek.

  11. A.R.Yngve Says:

    ”även om trehundra år kommer folk att “hälsa den rosenfingrade eos” på samma sätt som på Homeros tid, eller bli förälskade på samma sätt som fjortonhundratalsmänniskor, eller bete sig som idioter på samma sätt som de gjorde 1820″(…)

    Eller bete sig på samma sätt som de gjorde 1120. (*HOST*ambassad-bränning*HOST*)

    Jag är den siste att förneka det allmänmänskliga — naturligtvis finns det ”tidlös” litteratur. (Intressant nog verkar mycken science-fiction komma med inbyggt kort ”Sista Förbrukningsdag”-datum. Varför säga att en roman utspelar sig ”År 2001”, och på så vis medvetet sabotera sin tidlöshetschans?)

    Än är vi inte kvitt de ”gröna antennerna.” Får jag ge ett annat exempel? En svensk kritiker, Irmelin Sandman-Lilius, skrev i DN nedlåtande om en bok att den var ”som ett dataspel”.
    Om min debutroman (jepp, en sån där Sajens Fickshån) skrev en recensent för Bibliotekstjänst att den ”var som ett dataspel”.

    Tillfällighet eller fördomar? You tell me.

  12. David Says:

    Yngve: Apropå det här med ”sista förbrukningsdatum” — kultfaktorn i t ex femtiotals-SF blir ju enorm just genom att de läser vanliga morgontidningar, har könsrollsmönster som bör ha känts gravt förlegade redan tio år senare osv. För att nu inte tala om dessa eviga bildtelefoner där folk i sparkdräkt av aluminumfolie står och trumpetar ”Greetings Councillor Hawkins! I trust your journey from the outer planets was pleasant?” — utan att någon ens har lyckats snudda vid tanken på något så revolutionerande som Internet. På det viset blir ju mycket SF nästan en samtidsspegel i högre utsträckning än mainstreamlitteratur — just för att den uppträder med anspråk på att blicka in i framtiden.

  13. A.R.Yngve Says:

    Just det! SF speglar samtiden. Den ”traditionella realismen” speglar gårdagen.

    Det har påpekats på annat håll hur svenska författare som skriver föregivet ”realistiska” romaner om samtiden verkar ha missat de mest vardagliga ting som t.ex. internet.

    Se även Ahrvid Engholms parodi ”En sysop höjd över varje misstanke”:
    http://lists.lysator.liu.se/pipermail/skriva/2003-June/005647.html

  14. David Says:

    Nja — jag tycker inte att realismen är sämre på samtid än SF; man behöver liksom inte ställa dem mot varandra på det sättet. Det handlar ju bara om olika former av samma sak — man kunde lika gärna påstå att blankvers skildrar nuet och sonetter skildrar gårdagen.

    Sedan skrattade jag gott åt Ahrvids parodier — särskilt den på Mankells något bristfälliga datakunskaper.

  15. A.R.Yngve Says:

    Ville bara tillägga att KAPTEN STOFIL är en fantastiskt bra serietidning.
    :)

  16. Dan Says:

    ”And of course, with the birth of the artist came the inevitable afterbirth: the critic.” Det dundrar Orson Welles i Mel Brooks underhållande men lite virriga History of The World Part 1. Det är inte varje dag man blir kallad efterbörd…

  17. Dan Says:

    ”They search for ages for the wrong word, which, to give them credit, they eventually find.” Skådespelaren, manusförfattaren och regissören Peter Ustinov om kritiker.

  18. Gustav Says:

    Läste nånstans att John-Henri Holmberg tyckte att fandoms räddning skulle vara att omvärlden började tycka aktivt illa om SF igen.

  19. Svensson Says:

    Sf-fandom har sina sekteristiska drag, som du David påpekade i inlägget. Man är besatta av själva termen ”science fiction”, man debatterar och diskuterar vad som är respektive inte är sf.

    Att genren bara en klassifikation, ett yttre kriterium, och att kärnan är enskilda författare och deras verk, det fattar man inte.

    Och sedan? Fin- vs fulkultur? Som du antydde är fulkultare i gemen ena elitister, allt går inte för sig. Nick Carter (70-tals)? Kanske. Sigge Stark? Aldrig…

    Så gott det går får man bortse från etiketterna, från genrepjunket. ”Det finns bara två sorters böcker, bra och dåliga.” En svår attityd att uppnå, men ett ideal lika fult. Då kan glädjen råda, glädjen i att läsa böcker som berör en, vad som än står på omslaget.

    Kan i sammanhanget tipsa om Delano Staggs ”Blodig strand” som en bra kioskroman. Som en kondenserad Norman Mailer, tämligen fri från jargong och dösnack.

  20. Bastion Styrbiskop Says:

    Intressant tråd.

    När en av programledarna i senaste versionen av Filmkrönikan (han som alltid satt nedsjunken i stolen med ögonen fulla av pannlugg) sa att han minsann inte sett nån Bergmanfilm blev jag lite stött, INTE för att jag är en ”Cineast” av den gamla stammen, snarare då en populärkulturell nörd… Men uttalande kändes lite pubertalt. Man MÅSTE ju inte tycka att han var världens bästa ”reschissör” men som filmintresserad måste ju några timmars hantverksslit finnas nedlagt däruti.

    Detta var alltså ett exempel när pop-kulti-markören bara blir en återvändsgränd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: