Göken ropar i skogen …

Det torde vara allmänt bekant att gökar inte träffar sina biologiska föräldrar under uppväxten. De pickar sig ut ur sitt skal i ett främmande bo, omgivna av en helt annan fågelarts moder och avkomma, vars läte inte har någon likhet med deras eget.

Så hur lär sig då göken att utstöta sitt karakteristiska ho-ho? Är det en medfödd förmåga, är lätet s a s hard wired som så mycket av t ex insekternas beteenden? Svaret är — något överraskande — nej. Göken måste lära sig sitt läte. Och den har en medfödd förmåga att känna igen och lystra till en annan göks rop och träna in det.

Ända sedan jag läste om gökens läte — hur den måste lyssna i storskogens mörker tills den äntligen hör en annan gök, och sedan lära sig att själv frambringa ljudet — har det här slagit mig som en fantastisk metafor för hur vi skapar vår estetik. Vi föds inte med den — men vi föds med en känsla för vad som kan väcka resonans i våra själar. Vilka fågelrop som vi tar till oss, vilka författare och konstnärer vi älskar, beror på om vi höjer vårt huvud i boet, stirrar ut mellan de nedhängande grangrenarna och känner igen oss i dem.

Då och då känner jag att jag anropas av en annan gök. Första gången det hände tror jag var ca 1972. Min familj hade ett sommartorp i Bergslagen med ett litet, fuktbuckligt och solblekt torrdassbibliotek som jag under sommarmånaderna fick tillfälle att bekanta mig tämligen grundligt med. I biblioteket fanns två ropande gökar vars läten hade en resonansfrekvens som fick mitt hjärta att darra (för att nu uttrycka sig en smula pompöst): P G Wodehouse med romanen The inimitable Jeeves (givetvis på svenska, men jag har glömt vad den heter i översättning) och Alfred Jarrys Kung Ubu i Sture Pyks mästerliga tolkning. Deras vildsinta tänjande och dragande i språkets begränsningar och respektlösa lek med former tilltalade mig från första stund starkt.

Sedan dess har flera gökar anslutit sig — alla låter inte exakt likadant, men de har en sak gemensamt: deras rop känns som det avlägsna hoandet från en återfunnen släkting.

Annonser

14 svar to “Göken ropar i skogen …”

  1. Olov Hyllienmark Says:

    Med tanke på den tänkvärda och jublande betraktelsen över göken är det väl ironiskt att Wodehouseboken heter Den oefterhärmlige Jeeves …

    En annan – kanhända mer göteborgspräglad* – aspekt på gökens hohoinlärning är att vi, trots att vi (de flesta) växer upp med vuxna individer av samma art, ändå på egen hand måste lära oss gökandet konst, vilket vi (de flesta) tycks ha en medfödd förmåga till även om den s.a.s. inte förlöses förrän vi träffar på en annan, öh, gök.
    Jag ber om ursäkt – kan vi lämna detta ämne?

    * Var där ett dygn nyligen. (En sak kan göteborgarna i alla fall yvas över: Stadsbiblioteket.)

  2. David Says:

    Jag vill nog gärna tro att Göteborg har mer att yvas över än Stadsbiblioteket — särskilt med tanke på att jag ofta är persona non grata där eftersom jag aldrig lyckas lämna tillbaka böckerna i tid — genom en märklig slump har jag i o f s just idag blivit persona grata igen eftersom min fästmö lämnade tillbaka två Dan Clowes-böcker och Einar Heckshers översättning av American Psycho (som jag var tvungen att låna för att kolla upp några saker till min Bret Easton Ellis-översättning) medan jag låg och sov min välbehövliga skönhetssömn … Normalt sett föredrar jag att köpa de böcker jag läser antikvariskt så att de kan ligga och drälla hur de vill utan att någon övertidstaxameter plötsligt börjar ticka som en tidsinställd bomb …

  3. Olov Hyllienmark Says:

    Göksymboliken var för övrigt fiffigare än jag märkte först, i glädjen över den oefterhärmliga göken.

    Biblioteksbokskleptomanin påstår min fru grundläggs på barnavdelningen: Där tog de nämligen inte ut några böter.Fast när man ändå betalar för böcker får man försöka fördela gracerna rättvist mellan antikvariatsbokhandlarna och biblan.

    Gliringen mot Gbg kom sig av ett försök att gå på museum. Men både Röhsska och Konstmuseet stängde när vi kom klockan fem. Det är inte okej, som Lokko skulle säga.

  4. J-h:n Says:

    Det är ju fascinerande att du fastnade så för ett par sådana språkekvilibrister (vad jag förstår mycket just för språkets skull) i översättning. Så talar vi visserligen om ett par av de absolut främsta översättarna till vårt språk, konstnärer i egen rätt båda två. Jag hade en liknande upplevelse när jag någon gång i tonårens mitt läste Flann O’Briens Den tredje polisen i Magnus Hedlunds mästerliga tolkning, ett stycke stor svensk litteratur.

  5. Malte Says:

    Tänk om det ku-ku gökarna traderat i sin gökkanon inte är det bästa? Vem var urgök? (Inte ett gökur, hoppas jag.) Skulle egentligen ha velat sammanfatta alla mina undringar i en vers, med rim på ”gökar gökar” och ”sig förökar”, men min förmåga till tillfällighetsdikt kärvar…

  6. David Says:

    J-h:n: Jo — det var nog inte bara en slump att det var böcker översatta av Birgitta Hammar och Sture Pyk som öppnade fönstren mot de här båda författarskapen.

    Malte: Ah — du menar att gökarna från början skulle kunna vara som nyfödda ankungar som blir präglade på en röd gummistövel och börjar kalla den för ”mamma” — en intressant tanke.

    I min hjärnas djupa krökar
    föds en insikt — ett ”Oho!”
    När jag förstår att alla gökar
    blint traderar sitt ”Koko!”

    Precis som det slags DNA
    som ej kodar för aminosyra,
    som inte är så särskilt bra
    eller fyller en med glädjeyra.

    (Jag tror det kallas ”redundant”
    och bara blint sig replikerar,
    inte för att det är intressant,
    jag faktiskt bara informerar.)

    På samma sätt sig blint förökar
    i stora skogar gång på gång
    till alla nya dumma gökar
    en idiotisk fågelsång.

    Glurgf — tillfällighetsdiktcentrum i min hjärna verkar inte heller riktigt gå på högvarv för tillfället …

  7. at Says:

    tillfällighetsdikten ovan klingar på ett sätt som jag känner igen från en bekant som, då han inte på detta vis delger världen sin syn på sin del av densamma, alltmer framgångsrikt stämmer stämman efter woodhouses kokokilurande

  8. Bloggplock » Språkplock - färdigbökat Says:

    […] Som ett ömsom övermodigt ömsom frustrerat vildsvin har jag nu bökat omkring i bloggossfärens språkmylla i över en vecka. Innan jag försöker mig på att ordna och etikettera mina fynd på hyllorna här, får David Nessle säga några tänkvärda ord om språkinlärning: Så hur lär sig då göken att utstöta sitt karakteristiska ho-ho? Är det en medfödd förmåga, är lätet s a s hard wired som så mycket av t ex insekternas beteenden? Svaret är — något överraskande — nej. Göken måste lära sig sitt läte. Och den har en medfödd förmåga att känna igen och lystra till en annan göks rop och träna in det. […]

  9. Vatten Över Huvudet, Norge Says:

    Trevliga berättelser allt sammans, men var har du fått det ifrån att Göken skulle har lärt sig sitt läte? Det är för övrigt bara hannen som ropar Ko-Ko… Det stämmer tyvärr inte med vad forskningen tror (se till exempel http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2706194/), mycket trist och tråkig läsning kanske, men här står det klart att man inte tror att gökhannarna lär sig sitt läte.

    Medan jag grävde fram den här referensen hittade jag också en annan kul liten faktoid om Gökens läte. Här hävdade man att gökens Ko-Ko kom från att den härmar fosterföräldrarnas hjärtljud ”VISSTE DU ATT: Hundar säger vov.vov. Fåglar säger pip-pip. Människans första ord är da-da. Det är tvåslagsrytm. Kommer från de första ljud en foster matas med – hjärtslagen. Göken har ju inga originalföräldrar så den härmar sina fosterföräldrars hjärtljud, ko-ko.
    Skillnaden mellan Sånglärkans sång och Änspiplärkans är att Sånglärkan sjunger den ryttlande på himlen medan Ängspiplärkan utför sången då den dalar mot marken.” (http://iloapp.kungsbackaonline.se/blog/peter?Home). Fint det också, men inte sant.

    Men som plåster på såren kan jag också nämna att gökungarna lär sig läten från sina fosterföräldrar. Precis som visuella signaler är viktiga för att få fosterföräldrarna att mata de ofrivilliga adoptivbarnen, så är läten viktiga. Styvbarn som därför lär sig att låta som sina utsparkade syskon är därför mer framgångsrika i att få fosterföräldrarna att släppa till mera mat. Ren adaption alltså.

    Fan, vad jag känner mig så trist som påpekar sånt här, det var ju en så fin tanke….

  10. David Says:

    Vatten över huvudet: Tack för ditt tillrättaläggande, som jag fullständigt lyckades missa när du gjorde det i februari! Ännu en villfarelse biter alltså i gräset … Minst inte var jag läste om gökens läte, men jag har för mig att det rörde sig om någon vanligen vederhäftig källa.

    Men som du säger — det är synd på en vacker metafor. Jag känner mig lite grann som den där poeten i Woody Allens Sleeper som skriver en gripande dikt om den vackra fjärilen som kryper in i sin puppa och förvandlas till en ful larv på ålderns höst …

  11. Ulf Bergström Says:

    Intressant detta. Och ändå: Jag undrar varför man aldrig ser eller hör någon nämna att göken har två läten. Ett läte: en liten ters (i regel ess-c). Ett annat: en stor ters (e-c). Har samma gök olika läten eller rör det sig om olika individer? Jag har hört moll- och dur-ters samma dag i samma område, men jag har inte kunnat konstatera om det kommer från olika individer. Jag tror att jag också, någon enstaka gång, har hört en fallande sekund.

    De båda numera vanligaste fågelskivorna i Sverige, Naturskyddsföreningens Fågelsång och Andersson-Svensson-Zetterströms Fågelsång i Sverige har båda ”moll-gökar” (ess-c). SRs och BBCs LPskivor har också liten ters, fast lite högre (om min skraltiga LP-spelare går i rätt hastighet), ungefär f-d.

    Googlar man på Gökens läte får man höra en (finsk?) dur-gök, e-c.
    I slutet av andra satsen i Beethovens Pastoralsymfoni, den sjätte, imiteras göken av en klarinett, en stor ters d-b. Det är möjligt att Beethoven mindes tonhöjden ungefär som den svenska men att han valde att skriva klarinettens ters en ton lägre eftersom satsen går i B-dur.

    • David Says:

      Mycket intressanta, och tänkvärda, iakttagelser kring gökens läten.

      Det där med Beethoven och hans nedtransponerade gök får mig att tänka på något jag läste om den ryske kompositören Glazunov, som hade ett fantastiskt bra gehör. Han hävdade att normal-A hade stigit en halvton under hans livstid (eventuellt härrör uppgiften från Sjostakovitjs kontroversiella Samizdatmemoar ”Vittnesmål”. — jag minns inte riktigt).

      http://en.wikipedia.org/wiki/Alexander_Glazunov

      http://en.wikipedia.org/wiki/Testimony_%28book%29

      Om detta stämmer så torde ju gökens läte ha skrivits i en annan tonhöjd än det numera spelas på Beethovens tid. Om tonhöjden steg ungefär lika fort under första halvan av artonhundratalet som under Glazunovs livstid (1865 – 1936) borde det kanske bli ett glapp på en helton.

      Sedan kodifierade man ju normal-A till 440 Hertz och låste fast de musikaliska frekvenserna — men det skedde först 1939. Innan dess hade olika länder — och tider — olika normal-A:n.

      1859 spikade fransmännen t ex 435 hertz och lyckades för ovanlighetens skull få resten av världen med sig.

      Barockmusik har särskild dispens och framförs med ett A som bara är 415 hertz.

      Allt detta enligt Wikipedia:

      http://sv.wikipedia.org/wiki/Normalton

      … men huruvida detta innebär att Beethovens gök ho ho-ade mera naturtroget vid uruppförandet torde kanske trots detta inte vara helt klarlagt …

  12. kris08 Says:

    Frågan har faktiskt varit en av det Europeiska Arbetarpartiets (EAP) huvudfrågor (tillsammans med färder till Mars och en svensk neutronbomb!).
    De menar att en styrande superelit använder saker som populärmusik, psykoterapi, droger, ekologism och kvantfysik för att förvirra folket med relativism.
    Den klassiska musiken däremot är ett bevis för att absolut sanning och skönhet existerar.

    ”–Om du tar ettstrukna C under A:et så kommer det i så fall att motsvara 256 hertz, och 256 är en potens av 2:2, 4, 8, 16, 32, 64, 128, 256. Tonerna är konstruerade efter geometriska proportioner, redan Pythagoras studerade ju det där.”
    http://www.svd.se/kultur/ar-dagens-musik-felstamd_8022944.svd

    Höjningen av tonarten var förresten en nazistisk konspiration…:
    ”På uppmaning av Berlinradion hölls ISO-konferensen London 1939 och lade fast 440 Hz emot många andra länders ställningstaganden. Det är således helt klart att nazisterna stödde den högre stämningen.”
    http://www.larouche.se/node/3379

    • David Says:

      Tack för mycket intressant länklektyr — och för att denna urgamla post om en metaforisk gök fortsätter glida mot nya outforskade ämneskontinenter — EAP-konspirationer och det nazistiska normal-A:et …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: