Madeleinekakor och raketost

Den vördade läsekretsen var vänliga nog att dra paralleller mellan mitt förra inlägg och Prousts berömda madeleinekaka. Willys i Nordostpassagen råkade få in ett parti madeleinekakor för några år sedan som jag genast köpte, varpå jag gick hem och intog ett antal utan att lyckas erinra mig ett skvatt — allra minst några evighetslånga promenader till gamla mossövervuxna kyrkor. Fast jag doppade dem å andra sidan inte i lindblomste — det kan ha varit det avgörande felet. (Skälvande av sanningskärlek måste jag dessutom tillstå att jag bara kom något hundratals sidor in i Prousts mästerverk innan jag själv bestämde mig för att gå tidigt till sängs.)

Något för outspädd blandsaft av märket Bob hör alltså till det som kan väcka min barndom till liv (om den fortfarande tillverkas, vilket jag inte har en aning om). Jag minns i alla fall den konstgjort fruktiga smaken, sammansatt av de ädlaste syntetiska estrar och med ett svagt och en smula sinistert inslag av blåsyra.

En annan smak som jag just återknutit bekantskap med är urmüslin Alpen som de av någon anledning slutade importera någon gång under sent sjuttiotal eller tidigt åttiotal. Min vän Jocke uttryckte uppriktig förvåning när jag talade om det för honom häromdagen. ”Men jag har ett tydligt synminne av den i hyllan i affären”, sa han, tänkte efter en stund och tillade: ”fast det kan iochförsig vara från sjuttiotalet”.

Men i förrgår hittade jag alltså Alpen i den svindyra engelska matbutiken nere vid Linnégatan, precis bredvid sextiobussens hållplats (tanken att bygga en hel butik på brittisk matkultur känns iochförsig en smula särpräglad — lite grann som en affär specialiserad på färöisk hemelektronik). Och sedan gick jag hem och uppväckte minnen av tidiga vintermorgnar vid frukostbordet under sjuttiotalet.

Alpen var den första goda müslin som kom till Sverige — innan dess fanns det bara något med det olycksbådande namnet Eternafrukost (tänk er själva — en frukost som aldrig vill ta slut) som utgjorde den kulinariska motsvarigheten till tagelskjorta; en besk och torr, sågspånsliknade och svåräten produkt. Jag vill minnas att förpackningen var försedd med små röda och vita rutor, som en vaxduk. Eternafrukost skulle kanske kunna hjälpa mig att minnas mitten av sextiotalet, men jag känner ändå ingen större längtan efter att idissla mig igenom evigheten.

För att minnas mitt sextiotal tar jag hellre en skiva Upplandskubb (ett såvitt jag kan avgöra saligen hänsovet, kavringliknande bröd) och lägger några tunna skivor raketost på det. Raketosten smakade iochförsig inte särskilt anmärkningsvärt, det var mera den rymdorienterade förpackningen och namnet som skänkte den glamour — plus det faktum att man skar av de små ostskivorna med ett snöre som som satt fast i skjutcylindern och blev allt sunkigare ju längre osten led.

Willys fabrikstillverkade, spanska madeleinekakor smakade inte heller särskilt exklusivt — men det är ju inte det som är grejen. Även äggpanerad torskrom skulle kunna väcka liv i mycket gamla minnen hos mig. För att inte tala om naturgummismaken i den röda tutan på min nappflaska, som jag plötsligt drar mig till minnes medan jag skriver det här.

Det är bäst jag slutar innan jag försöker doppa placentan i lindblomste …

Annonser

25 svar to “Madeleinekakor och raketost”

  1. molle Says:

    Att man slutade importera Alpen var enligt min mening en välgärning av stora mått. Av alla sunda frukostblandningar min mor envisades med att bjuda på var den vedervärdigast: en spridd skur vittrande havregryn och några hela hasselnötskärnor i ett stort lass mjöl. Man var tvungen att förtära hela filportionen på en utandning, för om man andades in drabbades man ofelbart av akut dammlunga.

    Eterna var lika trist, men inte på långa vägar lika torrt (och det stämmer att förpackningen var smårutig, fast i rött och gult). Jag ville äta Start! som några av mina små kamrater, eller åtminstone lite vanliga cornflakes, men nej. Enda frivoliteten på vårt frukostbord under min låg- och mellanstadietid var lördagens tunna skivor av dansk påläggschoklad, som utkämpade en fruktlös kamp för att något lite avförskräcklifiera det ävenledes danska brödet: små bruna, rektangulära skivor av mer eller mindre grov torvliknande materia med en densitet högre än bly.

    Möjligen var nyttighetsfaktorn i denna tortyrmat avsedd som motvikt till ingredienserna i de maltdrycker som också brukade få följa med hem från sejourerna i Danmark, fast dessa var ju inget som jag fick förtära, så riktigt hur moderskapet i så fall resonerade vet jag inte. Jag borde ha fått äta APK-limpa med den gula och den röda bagaren på, jag som aldrig ölade.

  2. Martin R Says:

    David! Molle! Vilken formuleringsglädje! Jag stryker av mig slokhatten i beundran och vittnar — ja, Alpen var full av mjöl.

  3. John E Thelin Says:

    Det är inte mjöl, det är honungs- och farinpulver som gör att mjölken blir söt om man har ett uns tålamod.

    Alpen är f.ö. extremt djävla onyttigt.

  4. David Says:

    En del av det s k ”mjölet” är nog socker — men resten är det ädlaste skummjölkspulver som smälter på tungan (jag läste innehållsförteckningen igår medan jag begick min sakrala nattvard). Jag vill även korrigera Molles uppgift att hasselnötskärnorna var hela — de är tunt skivade, liksom mandlarna (om nu inte receptet har ändrats sedan sjuttiotalet, men den Alpen jag köpte påstods på förpackningen vara ”original”).

    Jag misstänker att Molle var yngre än jag när Alpen gjorde ett oönskat mellanspel i hennes liv — jag lärde mig häromkvällen av Trivial Pursuit att ett barn har tre gånger så många smaklökar som en vuxen. Och jag minns att valnötter smakade nästan bara beskt när jag var barn — det var som att försöka äta en mahognybyrå. Det kan även förklara att Molle upplevde hasselnötterna som enorma — i analogi med Johan W som tyckte att King Kong-serietidningen var tre gånger större än hans huvud i det förra inlägget.

    Jag besökte för ett antal år sedan min mycket tidiga barndoms Rotebro och kunde konstatera att det manshöga stängslet kring gungorna i lekparken inte ens räckte mig till knäna — skalan förändras ganska dramatiskt under ens första år.

    Så vem vet — Eternafrukost kanske var delikat, det var bara jag som hade för mycket smaklökar för att kunna uppskatta den. Även om jag betvivlar det starkt …

  5. Exeget Says:

    Jag vet inte om dina perambulationer i Göteborg fört dig till Le Pain Français på Övre Husargatan – moderskeppet, alltså, inte satelliterna som ynglar av sig runtom i stan – men i begynnelsen fanns där ofta madeleinekakor att inhandla. (Dessvärre är större delen av det lyxigt, franska bakelseutbudet nu ersatt av semi-nyttiga mousser, men det är en annan sak). Något som ytterligare förhöjde nöjet av madeleinekakorna var att innehavaren – och såvitt jag vet grundaren av LPF i Göteborg – faktiskt hette Proust, och var ättling till den kände förf. Det låg visitkort på disken, och någonstans i en volym här i hyllorna ligger det fortfarande inbladat som bokmärke.

  6. molle Says:

    Ja ja David, det kan väl hända att du var äldre än jag när jag var yngre, men jag har faktiskt blivit äldre nu! Och skulle man inte kunna få dammlunga av sötningpulver då kanske, va va va!

    Beträffande hasselnötternas hel- eller deladhet får vi väl slåss om, antingen med varann eller med tillverkaren.

  7. Ulla Says:

    Eterna räddade för mig mången skollunch. Som alternativ till huvudrätten serverades varje dag filmjölk. Jag medförde dagligen till skolan en glasburk fylld med Eterna. Blandningen hälldes över filen och förbättrade väsentligen mina möjligheter att bli mätt.

  8. A.R.Yngve Says:

    Är inte många ”klassiska” typer av mat och godis egentligen produkter av ransoneringstider (specifikt under och efter 2:a Världskriget)?

    Som t.ex. Kalles Kaviar (innehåller för lite kaviar för att klassas som ”kaviar” i EU) eller Kexchoklad (chokladkaka med kexutfyllnad). Nöden är de kulinariska uppfinningarnas moder, liksom…

  9. Elin Says:

    Och nu när vi har det ännu fattigare måste man fylla ut kaviartuben med mjukost eller ägg…

  10. Martin R Says:

    Gin och tonic. Enda sättet att få i soldaterna det äckliga beska avkoket på kinabark (Indian Tonic) som lindrade malarian var att blanda skiten med ginransonen.

  11. barnekow Says:

    Jag minns att det fanns en bild på baksidan av det gula eternapaketet på en människokropp med pilar och små rutor där man kunde läsa om den positiva inverkan som flingorna hade på hjärnan, på njurarna, hypofysen, testiklarna och jag vet inte vad.
    Det jag tyckte bäst om var det toppsubstans som uppstod när paketet fått stå ett tag och russinen och solrosfröna sjunkit till bottnen. Jag tror den så hett eftertraktade substansen huvudsakligen bestod av vetemjöl och socker.

  12. P Says:

    Även jag åt Eterna till frukost varje dag när jag var helt ung. Mina syskon och jag kunde inte tänka oss något annat, åtminstone inget annat nyttigt. På sommarloven fick vi, om vi bad om det snällt, Start eller Corn Flakes, vilka vi hade längtat efter under ett år men snabbt tröttnade på.
    Men nu, för att inte alls hålla mig till ämnet — här är min kommentar till en outhärdligt dålig dikt av Per Ahlmarks missledda hand:
    http://uppenbarhemlighet.blogspot.com/2005/03/ur-diktsviten-siciliansk-ppning-av-per.html

  13. Jens Says:

    Alpen! Alpen! Min barndoms husvagnssemestrar. Jag älskade Alpen, och det enda tillfället under året som min ömma moder lät mig få Alpen till frukost var då. Antagligen insåg hon det som John E. Thelin nämner, att det inte var någon särdeles nyttig mix.

  14. Peter Ericson Says:

    Hej din gök!
    Vafför svarar du inte på ebrev?
    Kul sajt du har dratt igång.

    Trillar inga poletter ner, så säger jag:
    ”Berrrgssjönn” ”1985” & ”Siriusgatan” :-D

    Peter

  15. A.R.Yngve Says:

    Dagens ungar kommer i framtiden att tala nostalgiskt om sin första iPod, eller säga saker som ”När jag var barn fanns det sånt härligt fett i hamburgarna på MacDonalds…”
    ;-P

  16. lisa Says:

    gul och rödrutig avr eterna som jag åt till frukost som barn. Det blev atttid en seg gröt i tallriken. Men jag åt alltid upp.

  17. Cubacola Says:

    Vilken nostalginojja! Eterna är en av de få barndomssmaker jag saknar.. Den finns väl inte kvar eller finns det något som smakar snarlikt?

    Minns även en plasttärning fylld med glass från GB…eller har jag drömt..ingen annan verkar minnas den

  18. I speak floating english Says:

    Jo men jag tror att du har rätt faktiskt. Man tog av ett lock på tärningen och åt glassen med en sked.

    Finns det inte en ”nostalgi-sida” på GB där man kan se alla gamla glassar?

  19. Roger Says:

    Bara några ord till försvar av Eternafrukost! Jag saknar den verkligen, och ingen annan müssli smakar som den. Den var god och säregen. Det var flera decennier sedan jag år den senast, men jag kan fortfarande känna smaken i munnen.

  20. kris08 Says:

    Det tycks ha gått utför med Eterna. Nya tillsatser!
    http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9908/16/musli.html

    Alpen (min favorit!) däremot har en egen hemsida:
    http://www.weetabix.se/brands/alpen-cereals/alpen-original/
    Dessvärre tycks de ha glömt det där med försäljning…
    Den sägs dock finnas i London.

  21. David Says:

    Roger: Av rent nostalgiska skäl skulle även jag gärna återknyta bekantskapen med Eternafrukost, men för min barnsliga gom var den som sagt ingen större högtidsstund …

    Kris: Här i Göteborg kan man köpa Alpen på English shop — som nämns ovan — och på Focus borta vid Svenska mässan. I samband med bokmässan brukar jag ibland inhandla ett paket för att väcka gamla minnen till liv. Men den är rätt söt. Och — även om det smärtar mig att ge Molle rätt så här fyra år senare — aningen dammig …

  22. kris08 Says:

    Kan nog vara bäst att låta minnena vila i frid, speciellt eftersom den vackra kartongen med en utsikt mot Alperna ersatts av en simpel gräll påse.

    Apropå det kom jag igår att tänka på engelsmannen som var på resa i Indien och skulle besöka Taj Mahal. Han såg den dock aldrig eftersom han hade en sån vacker bild av den från en teburk, och verkligheten skulle antagligen bara vara en besvikelse…
    Så hörde jag i morse (!) om en Indien-entusiast som drev en Bollywood-biograf. Han hade dock aldrig besökt Indien, eftersom han var rädd att verkligheten inte skulle mäta sig med fantasin!
    Jo förresten, det är populärt att spela in filmerna i Alperna…

  23. Vatten Över Huvudet Says:

    Jag fick aldrig raketost hemma som barn. Kan detta vara grunden till att jag fortfarande ibland känner mig lite utanför?

  24. Hans Says:

    Vill bara meddela att underbara Alpen finns på Ica Focus i Göteborg för det facila priset av 88 kr för 1,5 kg.
    Väl värt varenda öre. Skulle gärna hitta Eterna som jag såvitt jag minns gillade innan Alpen kom och tog över.

  25. David Says:

    Hans: Tack för tips ! Jag råkar faktiskt känna till denna kanal för Alpenspridning — brukar ofta köpa ett bjässepaket i samband med bokmässan (som ju hålls nästgårds) …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: