Archive for april, 2006

Så stod då äntligen prästen i predikstolen …

april 23, 2006

Uff — idag ska jag iväg till Värmland och hålla en seriekurs. Jetlaggen har inte ens hunnit lägga sig än, och jag har fullt sjå att förklara för kroppen varför jag envisas med att stiga upp klockan tre på morgonen mexikansk tid.

Gårdagen ägnade jag åt att ställa ihop undervisningsmaterial — visserligen har jag hållit seriekurser tidigare, både på Konstfack och Valand, men det var ett antal år sedan så jag fick börja från scratch när jag lade upp den här kursen. Och nu har jag förhoppningsvis tänkt på det mesta som behövs.

Jag kommer att vara inkvarterad i kavaljerflygeln, och jag misstänker att majorskan på Ekeby eventuellt har internet, men jag vet inte om jag kommer att få tillfälle att rapportera fortlöpande från de milsvida skogarna. Eller om jag kommer orka, Erk du, Maja du. Våran seriemagister är rund som en tunna med ister. Säv säv susa, våg våg slå, på något sätt så ska det fäll gå ändå.

Dessutom kommer jag i natten den sena att slås som ett fångat djur, med ett smäktande valskorrektur — jag menar romankorrektur. För jag är ganska lönnfet om bena, och tillika har jag hals som en tjur. Nu börjar mina värmländska allusioner helt kapa texten, märker jag. Jag är serielärare här, husse och matte har gått på oscarsteatern. Fick inte följa med jag. Fick stanna hemma jag. Studierektorn ska jag bita i benet på lördag, för då har han inte stövlarna på sig. Tröttkörda, tuschsvarta tecknarna kämpade vilt, formade sidor till text och bild.

Innan det här inlägget blir ännu obegripligare ska jag börja packa min väska, tror jag …

Annonser

Lönnfeta luchadores i lustiga luvor

april 22, 2006

… eller, okej då — masker. Men det alittererar ju inte. Klockan är sex på morgonen och jag har just legat och avnjutit förtjusande fragment ur fribrottarfilmerna jag fyndade i Fexiko (Okej då — Mexiko).

Det som främst slår mig är hur lika i strukturen — eller kanske snarare bristen på struktur — de är t ex Åsa-Nissefilmerna — det rör sig snarast om ett slags varietéföreställningar där man blandar olika element som förväntas gå hem i haciendorna: lite spänning, lite snygga tjejer, en kille i jättesombrero som står rätt upp och ner och mimar sin senaste Ay ay ay-hit med en något lidande uppsyn — och istället för Åsa-Nissefilmernas oändliga motorbåtstävlingar får vi se fribrottarna gå loss i ringen. Och så förstås sextiotalsfilmernas ständiga stapelvara: långa omotiverade sekvenser med fräsiga popungdomar som dansar tokigt till twistmusik — gärna med sneda kameravinklar och mycket grodperspektiv (i Blue Demon-filmerna verkar just den här typen av inslag vara särskilt populära — och de är underbart etno-urbana).

Även rent filmiskt tycker man sig ana starka Ragnar Frisk-influenser: kameran uppställd rakt upp och ner framför de prisgivna aktörerna — nästan inga inklipp med närbilder — så få klipp som möjligt rent allmänt — och en smygande misstanke om att

a) det förmodligen spånas friskt av skådespelarna — dels för att stoffera ut manuset — dels för att de kanske inte riktigt kan sina repliker.

b) regissören ser det som sin främsta uppgift att spara på råfilmen och ta om så lite som möjligt.

(När jag tänker närmare efter ser filmerna snarast ut som samarbeten mellan Ragnar Frisk och Edward D. Wood — två filmkonstnärer som båda är benägna att ropa ”Cut! Print it! Perfect!” oavsett vad som har utspelat sig framför kameran).

Men det centrala är förstås ändå själva luchadorerna — maskförsedda män i mogen ålder med en viss begynnande embonpoint som antingen går runt i tajta baletttrikåer och bar överkropp eller också — vilket är ännu underbarare — sitter på krogen med en glamorös muchacha, iförda sin mask, kavajkostym och slips som om det var den naturligaste sak i världen.

En sak är klar: Det förestår högtidsstunder här i Masthugget …

På resa med en hög hundörade pockets

april 20, 2006

Den utomordentliga På resa med Herodotos bultade jag i mig redan innan jag åkte på semester — och själv medförde jag något mindre uppbyggliga volymer än Kapuscinski. En synnerligen kanstött Borgespocket blev liggande — jag hade tänkt läsa om den när jag befann mig något närmare Argentina, men insåg att det var en smula absurt — ungefär som att läsa Mahfouz när man befinner sig i Sverige, med hänvisning till att man i alla fall är rätt nära Egypten.

I stället läste jag Robert Harris Pompeii, vilket dessvärre innebär att jag satt i mig alla böcker av vår tids i mitt tycke främste thrillerförfattare. En romersk akvedukttekniker (en sådan ska tydligen tituleras aquarius) kommer till militärförläggningen Misenum för att kolla upp varför akvedukten Aqua Augusta inte fungerar som den ska och märker snart att det ångar och pyser på Pompeiis sluttningar (Plinius den äldre är chef för förläggningen och spelar inte oväntat en framträdande roll i handlingen).

Boken utspelar sig alltså år 79 efter Kristus i en stad som kallas Pompeii, och läsaren kan utan alltför stora svårigheter gissa sig till att det kommer att förekomma en del lava, aska och pimpsten i finalen. Men Harris lyckas förstås göra vägen dit andlöst spännande — och får tillochmed till en riktigt överraskande och logisk sista vändning i intrigen just när lavan kommer vällande. I princip använder han sig av Titanic-tricket; man hinner bli så upplukad av handlingen att man nästan glömmer bort att vulkanen står och väser i dramats fond.

Som väntat är allting exceptionellt välresearchat (Harris är ju från början en journalist av den där gammaldags, solitt välutbildade och grundliga brittiska typen) och dessutom skickligt turnerat och välskrivet — det är inte många författare som förenar en närmast poetisk ådra med massiv sakkunskap och dessutom lyckas få delarna att smälta ihop till en andlöst spännande sidvändare.

Pompeii gjorde mig dessutom väldigt sugen på att läsa mera om det gamla Rom — vem vet, snart kanske jag är copycattig nog att ge mig ut på resa med Herodotos (jag har faktiskt hans historia på svenska i en underbart vacker volym från början av artonhundratalet).

Den klassiska bildningen fick i någon mån sitt redan under den här resan eftersom jag läste Ola Wikanders I döda språks sällskap och fick tillfälle att borsta upp min sanskrit en smula (vilket kunde behövas eftersom den — om sanningen ska fram — var totalt oborstad innan jag läste boken). En vällustig läsupplevelse — boken slank ner som en stor konfektbit tryfferad med många knastriga små lärdomskorn.

Sedan gav jag mig i kast med Alex Garlands The Beach, som ett led i mitt projekt att läsa alla moderiktiga och hippa böcker fem tio år efter att de har varit på allas tapeter (det är egentligen ingen plan utan en direkt konsekvens av att jag gör många av mina bokinköp ur enkronaslådan i Ebbes Hörna på Stigbergstorget. Välskrivet, suggestivt och en smula … mjaaa … Det är få romaner förunnade att vara bättre än sin upplösning — det är först då man ser om författaren har täckning för de checkar han har skrivit ut under bokens gång, och i det här fallet tyckte jag nog att saldot på kontot inte räcke till för alla de sinistra anspelningar som Garland med slösande generositet strör omkring sig. Men läsvärd var den, trots allt.

Sist — och defintivt minst — slukade jag Angels and Demons av en lovande ung förmåga som heter Dan Brown. Enligt författarpresentationen har han lett skrivarkurser på college, vilket skrämmer mig betydligt mera än att konspirationsteoretikernas älsklingssamfund Illuminati i den här boken har gömt en bomb av antimateria någonstans i Vatikanen. Browns personteckning och allmänna estetik känns som om de är hämtade ur en kolportageroman från artonhundratalet. Om det dök upp en skurk med buskiga ögonbryn och slokmustasch som skrattade vansinnigt och rullade med ögonen så skulle det inte förvåna mig det minsta. Dessutom skriver Danne Brun den mest fyrkantiga och doftlösa prosa som någon bestsellerkonnesör kan önska sig — inte sällan är den rentav häpnadsväckande i sin klumpighet. Det som räddar honom är att han med stor påhittighet och ett visst möbelsnickarhandlag lyckas få till intriger som är mekaniskt upphetsande som ett flipperspel — man inser hur meningslöst det är att egga upp sig över stålkulans hjärndöda studsande, men fungerar gör det. Dessutom får man sig till livs ett antal Herman Lindquist-kåserier om Vatikanstatens organisation, rennäsanskonst och så vidare som hjälper en att hålla sig vaken.

Tagen på Schengen

april 19, 2006

Nu sitter jag åter hemma på Masthugget, svårt jetlaggad (av någon anledning envisas min hjärna med att sjunga Thore Skogman-örhänget ”Plättlaggen” med modifierad text: ”För jetlaggen är fruktansvärd nu/man kan äta den med sylt kära du”).

Flygningen tog arton timmar och i vår ändliga visdom valde vi att flyga över Miami vilket ledde till att vi tvingades gå igenom oräknerliga turbandetektorer på vägen — uppehållet i USA var fyra timmar, och all tid utom tjugo minuter upptogs av svettigt köande. Även om man bara passerar landet som hastigast anser Homeland Insecurity att de måste röntga ens skor, ta ett foto på en, kontrollera att ens fingeravtryck inte har förändrats dramatiskt under två veckor i Mexiko (deras nya foto visar mig i alla fall i en betydligt mer solbränd inkarnation, iförd en T-shirt med mayamotiv från Chichen Itza). Det tog ännu längre tid att komma igenom kontrollerna på hemresan, vilket berodde på att Homeland Securitys datorer börjar bli ganska rejält sega eftersom de är fulla med oräknerliga gigabytes av svettblanka turister från världens alla hörn som undrar varför de behandlas som John Dillinger. När man kommer in i USA från Mexiko misstänker förmodligen passkontrollen en för att vilja slita sig lös och springa in i de obegränsade möjligheternas land för att plocka tomater till svältlön under en obarmhärtigt gassande himmel i den amerikanska södern, så därför är de lite extra grundliga.

Vi hade oturen att hamna i en kö där en passpolis med mycket sorgsna ögon ägnade stor del av tiden åt att stirra oförstående på sin dataskärm och klia sig på hakan. Dessutom verkade han genomgå en smärre livskris när han hade processat en resenär och var tvungen att sitta med glasartad blick och ruva över sitt oblida öde i en kvart innan han kunde ta itu med en ny. Vi stod i hans kö i två timmar , tills mannen i kontrollen bredvid förbarmade sig över honom (och den allt mer slokande kön) och slussade in oss i världens sista supermakt.

Men den mest närgångna uppmärksamheten fick jag av Homeland Security när jag lämnade Schengen-området: en butter individ svepte först över hela min kropp med en metalldetektor, varpå han kroppsvisiterade mig ytterst grundligt, och bland annat passade på att kontrollera att mina pungkulor inte innehöll några Weapons of Mass Destruction som Hans Blix hade råkat förbise.

Jag blev alltså tagen på pungen när jag lämnade Schengen — eller vice versa. Vad menar jag egentligen? Jag ska nog gå och lägga mig nu …

Mariachi mania

april 17, 2006

Det har visat sig lite svart att blogga pa plats fran Mexiko … hjarnan ar genomgaende en smula sauterad och gar inte riktigt pa hogsta effekt — jag kasserade mitt tidigare forsok i genren och forpassade det till cyberrymdens fantomvarld …

 I morgon flyger vi hem, vilket har den sallsamma effekten att jag redan befinner mig i ett tillstand av pre-nostalgi. Jag saknar och minns saker samtidigt som jag fortfarande har dem framfor mina ogon. De enigmatiska gaster som vi har sett pa hotellet och spekulerat kring — den rodbranda amerikanska sydstatspolisen (min gissning — han paminner lite om skadisen M Emmet Walsh, kand fran Blade Runner och Blood Simple) som smygfilmar tjejer med sin digitala videokamera nar hans fru ar borta och snorklar — eller den dystre pensionerade flygkaptenen fran Seattle som inte langre far styra stora Boeingplan genom luftrummet och lyckades saga "I miss it — and I don't miss it" tre ganger under den kvart jag talade med honom — han och hans ytterst formalistiska och pinnstela desperata hemmafru har kopt en condo pa gatan som dar hotellet ligger, vars inredning de nu haller pa med. Daremot kanner jag ingen nostalgi infor den fasansfulla reggaemusiken och nittiotalstechnon som blastrar fram ur hotellets spruckna hogtalare vid de mest ovantade tidpunkter — till exempel klockan halv elva pa formiddagen.

En mera exotisk form av ljudfororeningar star de standigt kringstrykande banden av mariachis for — man kan se dem pulsa fram over korallstranden iforda sina svarta, silvernitsforsedda cowboyuinformer — i basta fall slapar en av dem runt pa en harpa — i vild jakt pa turister som inte kan fa nog av lokalfarg. Jag och L har utan att betala for det lyckats hora Cielito Lindo sakert tio ganger — gissningsvis kommer Tequila pa andra plats. Det mest minnesvarda framforandet stod mariachin av den sorgliga skepnaden for pa on Cozumel — denne nagot overariga soloartist drar runt pa en fasansfullt missljudande marimba och utovar sin konst for turisterna oavsett om de har tackat ja forst eller inte (ett flagrant brott mot mariachisarnas hederskodex) och forsoker sedan inkassera sitt honorar. Han undfagnade oss med en synnerligen sprucken och surrande Tequila, komplett med "ystra" utrop i breaken och ett ljudande "Hooooo!" pa sluttonen innan han antastade oss och ville ha betalt. Jag hade huvudvark av varmen redan innan han korde igang och aven L sag en smula plagad ut, sa var entusiasm var nagot ljummen. Missmodig slapade han sin marimba vidare i solgasset. Hade han inte dramatiskt forvarrat min bultandet i mitt huvud sa hade jag nog varit mera benagen att i alla fall ge honom nagot for att gora hans Golgatavandring mera uthardlig.

Dessutom har jag inforskaffat stora mangder mexikansk fribrottarkitsch — masker, dockor, nyckelringar  och aven en DVD-box dar den i alla bemarkelser store El Santo (El enmascarado de plata!) gar runt iford brottarmask och sextiotalskostym och slass med zombier, dr Frankenstein, och "El assasino de television" — vem nu det kan vara (lat oss hoppas att han mordar TV-apparater i lonndom).