Tagen på Schengen

Nu sitter jag åter hemma på Masthugget, svårt jetlaggad (av någon anledning envisas min hjärna med att sjunga Thore Skogman-örhänget ”Plättlaggen” med modifierad text: ”För jetlaggen är fruktansvärd nu/man kan äta den med sylt kära du”).

Flygningen tog arton timmar och i vår ändliga visdom valde vi att flyga över Miami vilket ledde till att vi tvingades gå igenom oräknerliga turbandetektorer på vägen — uppehållet i USA var fyra timmar, och all tid utom tjugo minuter upptogs av svettigt köande. Även om man bara passerar landet som hastigast anser Homeland Insecurity att de måste röntga ens skor, ta ett foto på en, kontrollera att ens fingeravtryck inte har förändrats dramatiskt under två veckor i Mexiko (deras nya foto visar mig i alla fall i en betydligt mer solbränd inkarnation, iförd en T-shirt med mayamotiv från Chichen Itza). Det tog ännu längre tid att komma igenom kontrollerna på hemresan, vilket berodde på att Homeland Securitys datorer börjar bli ganska rejält sega eftersom de är fulla med oräknerliga gigabytes av svettblanka turister från världens alla hörn som undrar varför de behandlas som John Dillinger. När man kommer in i USA från Mexiko misstänker förmodligen passkontrollen en för att vilja slita sig lös och springa in i de obegränsade möjligheternas land för att plocka tomater till svältlön under en obarmhärtigt gassande himmel i den amerikanska södern, så därför är de lite extra grundliga.

Vi hade oturen att hamna i en kö där en passpolis med mycket sorgsna ögon ägnade stor del av tiden åt att stirra oförstående på sin dataskärm och klia sig på hakan. Dessutom verkade han genomgå en smärre livskris när han hade processat en resenär och var tvungen att sitta med glasartad blick och ruva över sitt oblida öde i en kvart innan han kunde ta itu med en ny. Vi stod i hans kö i två timmar , tills mannen i kontrollen bredvid förbarmade sig över honom (och den allt mer slokande kön) och slussade in oss i världens sista supermakt.

Men den mest närgångna uppmärksamheten fick jag av Homeland Security när jag lämnade Schengen-området: en butter individ svepte först över hela min kropp med en metalldetektor, varpå han kroppsvisiterade mig ytterst grundligt, och bland annat passade på att kontrollera att mina pungkulor inte innehöll några Weapons of Mass Destruction som Hans Blix hade råkat förbise.

Jag blev alltså tagen på pungen när jag lämnade Schengen — eller vice versa. Vad menar jag egentligen? Jag ska nog gå och lägga mig nu …

Annonser

2 svar to “Tagen på Schengen”

  1. A.R.Yngve Says:

    Hade du med dig några ex av KAPTEN STOFIL på resan? Det hade kunnat leda till bisarra scener med Homeland Security-inspektionen:
    —————-
    ”What’s this comic-book? It’s got a man with a Communist symbol on his chest.”

    ”That’s ‘The Masked Progger’, officer. It’s satire.”

    ”Are you trying to indoctrinate America’s children with Communist propaganda, sir?”

    ”No, no! It’s a parody of, uh…”

    ”Mr. Smith from the FBI will see you in the interrogation room.”
    ———–
    ;-)

  2. civing Says:

    Själv har jag blivit avvisiterad, ”töm fickorna, töm väskan, var har du varit, vart ska du, vad är detta för piller, etc” fyra gånger vid passage av internationell gräns. En gång vid inresa i Östtyskland, en gång i USA, två gånger i Sverige. Amerikanen tog en toalettpappersrulle och frågade vad jag skulle med den till, på vilket jag inte kom på något bra svar.
    Men det var länge sedan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: