På resa med en hög hundörade pockets

Den utomordentliga På resa med Herodotos bultade jag i mig redan innan jag åkte på semester — och själv medförde jag något mindre uppbyggliga volymer än Kapuscinski. En synnerligen kanstött Borgespocket blev liggande — jag hade tänkt läsa om den när jag befann mig något närmare Argentina, men insåg att det var en smula absurt — ungefär som att läsa Mahfouz när man befinner sig i Sverige, med hänvisning till att man i alla fall är rätt nära Egypten.

I stället läste jag Robert Harris Pompeii, vilket dessvärre innebär att jag satt i mig alla böcker av vår tids i mitt tycke främste thrillerförfattare. En romersk akvedukttekniker (en sådan ska tydligen tituleras aquarius) kommer till militärförläggningen Misenum för att kolla upp varför akvedukten Aqua Augusta inte fungerar som den ska och märker snart att det ångar och pyser på Pompeiis sluttningar (Plinius den äldre är chef för förläggningen och spelar inte oväntat en framträdande roll i handlingen).

Boken utspelar sig alltså år 79 efter Kristus i en stad som kallas Pompeii, och läsaren kan utan alltför stora svårigheter gissa sig till att det kommer att förekomma en del lava, aska och pimpsten i finalen. Men Harris lyckas förstås göra vägen dit andlöst spännande — och får tillochmed till en riktigt överraskande och logisk sista vändning i intrigen just när lavan kommer vällande. I princip använder han sig av Titanic-tricket; man hinner bli så upplukad av handlingen att man nästan glömmer bort att vulkanen står och väser i dramats fond.

Som väntat är allting exceptionellt välresearchat (Harris är ju från början en journalist av den där gammaldags, solitt välutbildade och grundliga brittiska typen) och dessutom skickligt turnerat och välskrivet — det är inte många författare som förenar en närmast poetisk ådra med massiv sakkunskap och dessutom lyckas få delarna att smälta ihop till en andlöst spännande sidvändare.

Pompeii gjorde mig dessutom väldigt sugen på att läsa mera om det gamla Rom — vem vet, snart kanske jag är copycattig nog att ge mig ut på resa med Herodotos (jag har faktiskt hans historia på svenska i en underbart vacker volym från början av artonhundratalet).

Den klassiska bildningen fick i någon mån sitt redan under den här resan eftersom jag läste Ola Wikanders I döda språks sällskap och fick tillfälle att borsta upp min sanskrit en smula (vilket kunde behövas eftersom den — om sanningen ska fram — var totalt oborstad innan jag läste boken). En vällustig läsupplevelse — boken slank ner som en stor konfektbit tryfferad med många knastriga små lärdomskorn.

Sedan gav jag mig i kast med Alex Garlands The Beach, som ett led i mitt projekt att läsa alla moderiktiga och hippa böcker fem tio år efter att de har varit på allas tapeter (det är egentligen ingen plan utan en direkt konsekvens av att jag gör många av mina bokinköp ur enkronaslådan i Ebbes Hörna på Stigbergstorget. Välskrivet, suggestivt och en smula … mjaaa … Det är få romaner förunnade att vara bättre än sin upplösning — det är först då man ser om författaren har täckning för de checkar han har skrivit ut under bokens gång, och i det här fallet tyckte jag nog att saldot på kontot inte räcke till för alla de sinistra anspelningar som Garland med slösande generositet strör omkring sig. Men läsvärd var den, trots allt.

Sist — och defintivt minst — slukade jag Angels and Demons av en lovande ung förmåga som heter Dan Brown. Enligt författarpresentationen har han lett skrivarkurser på college, vilket skrämmer mig betydligt mera än att konspirationsteoretikernas älsklingssamfund Illuminati i den här boken har gömt en bomb av antimateria någonstans i Vatikanen. Browns personteckning och allmänna estetik känns som om de är hämtade ur en kolportageroman från artonhundratalet. Om det dök upp en skurk med buskiga ögonbryn och slokmustasch som skrattade vansinnigt och rullade med ögonen så skulle det inte förvåna mig det minsta. Dessutom skriver Danne Brun den mest fyrkantiga och doftlösa prosa som någon bestsellerkonnesör kan önska sig — inte sällan är den rentav häpnadsväckande i sin klumpighet. Det som räddar honom är att han med stor påhittighet och ett visst möbelsnickarhandlag lyckas få till intriger som är mekaniskt upphetsande som ett flipperspel — man inser hur meningslöst det är att egga upp sig över stålkulans hjärndöda studsande, men fungerar gör det. Dessutom får man sig till livs ett antal Herman Lindquist-kåserier om Vatikanstatens organisation, rennäsanskonst och så vidare som hjälper en att hålla sig vaken.

11 svar to “På resa med en hög hundörade pockets”

  1. Johan W Says:

    Man kan sammanfatta Dan Browns författarskap med fyra or. ”But tell me professor…”

  2. David Says:

    I just den här boken har jag för mig att någon kommer snubblande nära att ordagrant säga ”Tell me professor” — vilket fick mig att skratta gott. Brun-Dans förtjusning i T.M.P-dialog gör dessutom att huvudpersonen — den otroligt bildade och kunnige Robert Langdon — oupphörligen tvingas vara en smula mindre bildad än vad som kanske är önskvärt. ”Langdon ruskade klentroget på huvudet. Vad då? Hade alltså CERN en partikelaccelerator? Hur kunde det vara möjligt?” osv.

  3. Bengt O. Says:

    1 Välkommen hem
    2 Får jag i all blygsamhet länka till mitt aktstycke Do a technic dive!, litet insideraktigt men jag försöker dock göra en poäng.

  4. Martin R Says:

    Jag försökte läsa DV-koden men gav upp efter 50 sidor. Klichébemängt, obildat och tråkigt. Men Brown, med fickan full av pengar, deppar nog inte för det.

  5. P Says:

    Men hur orkar du läsa så mycket dynga? Jag vet inte om jag ska bli imponerad eller beklämd. Jag slutar läsa efter en eller två sidor om det är dåligt. Undantaget var Håkan Nesser, vars Borkmanns punkt var så fenomenalt usel att jag inte kunde slita mig.

  6. Johan W Says:

    Läsa dynga you say? Pamela Andersons roman ”Star” ligger på sängbordet. Sen blir det wrestlaren Ric Flairs självbiografi…

  7. Metatron Says:

    Jag provlaste ocksa The DaVinci Code och gav upp efter tva sidor. Jag blev faktiskt lite forvanad. Jag trodde inte att den skulle vara riktigt
    sa daligt skriven. Helt olasbar. Men den gick fint att tanda spisen med.

  8. David Says:

    Bengt O: Tack! Och parodin var underhållande — även om det i det här fallet är svårt att över- eller snarare underträffa originalet när det gäller märkliga vändningar …

    P: ”Så fenomenalt usel att jag inte kunde slita mig” — just det! Tillåt mig att citera sidan 475 i pocketutgåvan av Angels and Demons: ”Her skin was like cream. The anticipation of exploring her bodily treasures was inebriating. In how many ways could he violate her?” — Hennes hy var som grädde. Inte vit som grädde utan som grädde rätt och slätt. Vad nu det vill säga — fet och dallrig kanske. Jag förstår inte riktigt hur hassasinen (som den lede arabskurken kallas) kan tycka att det är så tilldragande. Det är något märkligt tidlöst i Browns uselhet — meningen efter gräddmetaforen gör ju ett nästan rörande intryck: uppenbarligen har någon tittat en smula för djupt i synonymordboken: ”The anticipation of violating the english language was inebriating”.

    Ovan skrev jag om min oförställda glädje när någon i boken sa ”Tell me professor” — men vad sägs om hassasinens replik när Langdon dyker upp och stör hans våldtäkt av den gräddiga damen på sidan 482:

    ”So we meet yet again,” the Hassasin said.

    Jag kunde knappt tro mina ögon — vem använder år anno 2000 denna den mest gråsprängda av alla håriga klichéer utan tillstymmelsen till en ironisk blinkning? Om Langdon hade blickat ut över Rom och sagt ”The natives are restless tonight” så hade det inte varit mera klyschigt.

    Brown hör alltså till de mest episkt usla av dagens bestsellerförfattare — och det faktum att han är den mest framgångsrika av dem fyller mig med både fasa och förundran. Jag fortsätter läsa på samma sätt som man stirrar när man ser en trafikolycka — jag kan bara inte vända bort blicken.

  9. A.R.Yngve Says:

    Jag har svurit en helig ed att aldrig läsa DA VINCI-KODEN.

    Förresten David, borde inte din seriefigur Klichépolisen banka vettet ur den där bästsäljarförfattaren?
    ”Klichépolisen Möter Dan Brown i: ‘CARL LARSSON-KODEN'”
    skulle absolut göra KAPTEN STOFIL till en bästsäljare.

  10. civing Says:

    Rom är en trevlig stad, åtminstone på vintern då temperaturen inte är till besvär. Historiska romaner kan nog vara underhållande, men skrev inte romarna själva några romaner? Genrenamnet antyder att så borde vara fallet, och miljöskildringen torde då bli ytterst autentisk. Såväl klotter som pornografi finns ju att beskåda i Pompeji.

  11. The $weet $mell of $ucce$$ « David Nessle Says:

    […] Själv hade han rakt av samplat ett kommentarsvar från just denna blogg (nämligen detta) i sitt radioföredrag. Slaven på min triumfvagn börjar vakna till liv igen och viskar till mig: […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: