Lönnfeta luchadores i lustiga luvor

… eller, okej då — masker. Men det alittererar ju inte. Klockan är sex på morgonen och jag har just legat och avnjutit förtjusande fragment ur fribrottarfilmerna jag fyndade i Fexiko (Okej då — Mexiko).

Det som främst slår mig är hur lika i strukturen — eller kanske snarare bristen på struktur — de är t ex Åsa-Nissefilmerna — det rör sig snarast om ett slags varietéföreställningar där man blandar olika element som förväntas gå hem i haciendorna: lite spänning, lite snygga tjejer, en kille i jättesombrero som står rätt upp och ner och mimar sin senaste Ay ay ay-hit med en något lidande uppsyn — och istället för Åsa-Nissefilmernas oändliga motorbåtstävlingar får vi se fribrottarna gå loss i ringen. Och så förstås sextiotalsfilmernas ständiga stapelvara: långa omotiverade sekvenser med fräsiga popungdomar som dansar tokigt till twistmusik — gärna med sneda kameravinklar och mycket grodperspektiv (i Blue Demon-filmerna verkar just den här typen av inslag vara särskilt populära — och de är underbart etno-urbana).

Även rent filmiskt tycker man sig ana starka Ragnar Frisk-influenser: kameran uppställd rakt upp och ner framför de prisgivna aktörerna — nästan inga inklipp med närbilder — så få klipp som möjligt rent allmänt — och en smygande misstanke om att

a) det förmodligen spånas friskt av skådespelarna — dels för att stoffera ut manuset — dels för att de kanske inte riktigt kan sina repliker.

b) regissören ser det som sin främsta uppgift att spara på råfilmen och ta om så lite som möjligt.

(När jag tänker närmare efter ser filmerna snarast ut som samarbeten mellan Ragnar Frisk och Edward D. Wood — två filmkonstnärer som båda är benägna att ropa ”Cut! Print it! Perfect!” oavsett vad som har utspelat sig framför kameran).

Men det centrala är förstås ändå själva luchadorerna — maskförsedda män i mogen ålder med en viss begynnande embonpoint som antingen går runt i tajta baletttrikåer och bar överkropp eller också — vilket är ännu underbarare — sitter på krogen med en glamorös muchacha, iförda sin mask, kavajkostym och slips som om det var den naturligaste sak i världen.

En sak är klar: Det förestår högtidsstunder här i Masthugget …

Annonser

6 svar to “Lönnfeta luchadores i lustiga luvor”

  1. Martin R Says:

    Det där påminner om en vansinnig turkisk film där Spindelmannen — i korviga trikåer och med buskiga ögonbryn — är skurken.

  2. Johan W Says:

    Jag undrar vad grejen med maskerna är. Nu har inte alla mexikanska brottare mask, men en hel del. Det existerar ETT foto av El Santo utan mask. Att förlora masken i ringen är den största förödmjukelsen en brottare kan råka ut för. En brottare som var good guy (tecnico) MED mask kan bli en regelbrytande elaking (rudo) utan.

  3. A.R.Yngve Says:

    Aha! Så det är därifrån Stockholmsslangens uttryck ”brottarrudis” kommer.
    :)

  4. Petro Says:

    hi, hi, hi! Beautiful site.

  5. only interracial Says:

    Welcome!!! only interracial

  6. virgin Says:

    Welcome!!! virgin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: