Demiurgernas olika designer

För ett tag sedan när jag funderade över jordens åldrar så slog de mig att de verkade skifta i stil — ungefär som rokoko ger vika för empire ger Paleozoikum vika för Mesozoikum. Stilarna är faktiskt så olika varandra att man kan få för sig att åldrarna är formgivna av olika skapargudar.

Paleozoikum, uråldern, verkar närmast art noveau med sina snirkliga ormbunksskogar och smäckra insektsdesigner (trilobiter och kvastfeningar känns förstås mera jugend — som konstiga ornament på en Gustav Klimt-tavla). Färger som sandgult, ockra och ljusgrönt dominerar.

Mesozoikum, mellanåldern, känns mera som ett brunmurrigt och mörkgrönt fyrtiotal, där solida barrträd med bepansrad bark dyker upp — och mellan stammarna rör sig dinosaurier som stora militärgröna pansarfordon.

Och sedan följer Kenozoikum, den nyaste åldern, som utmärks av något slags Disneyestetik — gulliga, fluffiga däggdjur, lövträd, frukt och blommor. Allt som fattas är en trallande Snövit mitt i alltsammans — och hon infinner sig också, fem sekunder i tolv på den geologiska klockan (Vänta lite nu — jag kanske tänker på Askungen?).

Själv har jag alltid varit mest svag för den demiurg som formgav Mesozoikum — jag gillar hans tunga designer, den John Bauer-dova färgskalan, den vilda, fjälliga och bepansrade stil som han favoriserar.

Fast sedan hyser jag förstås också en viss klockarkärlek till den experimentella talang som slog sig lös i slutet av prekambrium för 530 miljoner år sedan och gjorde de första försöken till flercelliga organismer. Hans okonventionella och närmast psykedeliska fantasi kan föra tankarna både till Hieronymus Bosch och Max Ernst — tyvärr finns väldigt få av hans arbeten bevarade, i princip bara ett gäng bisarra fossil inbäddade i Burgess Shale i Nordamerika. Och tyvärr verkar det inte heller som om just den demiurgen fick sitt vikariat förlängt.

Advertisements

9 svar to “Demiurgernas olika designer”

  1. P Says:

    Den kambriska explosionen får mig alltid att tänka på finalen i Bartóks Konsert för Orkester.

  2. Malte Says:

    Istiden, antar jag, var något slags kortvarigt Malevitj-experiment.

  3. Martin Rundkvist Says:

    Burgess-skiffern är förstås en giftskåpsutställning med Entartete Kunst som inte får visas någon annanstans.

  4. David Says:

    P: Edgar Varese skrev mycket restaurangskval för termitkolonier …

    Malte: Något säger mig att Malevitj är på väg att göra comeback …

    Martin R: Formspråket i Burgess-skiffern är förstås en smula extremt — och vann aldrig något större populärt gehör — till skillnad från t ex kackerlackan, La Cucaracha, ett efterhängset örhänge som spritt sig till jordens alla hörn (oj — jag bytte visst från konst till musik mitt i metaforen …)

  5. Werkmäster Says:

    Säg, vad tycker du om Mozart? Jag är bara nyfiken.

  6. David Says:

    Werkmäster: Vad jag tycker om Mozart …? Ja — var ska man börja? En överlägsen begåvning, odlad från en mycket tidig ålder (med auktoritära medel) som under sitt korta liv han skriva stora mängder fantastisk musik — och även en del musik som hade varit ännu mera fantastisk om han inte hade varit så till den grad flyhänt (jag tänker framför allt på en del av pianokonserterna). Om man jämför Mozart med Haydn (vilket ligger nära till hands eftersom de var stora influenser för varandra och har ett ganska likartat formspråk) så är Amadeus definitivt en betydligt mera ”modern” människa — hos Haydn är Gud en trygg och stadig närvaro, strävsamheten är en kvalitet i sig, trägen vinner och så vidare — Mozart har något av den moderna människans rastlöshet i sig — det känns som om han jagar efter det där gräset som är grönare på andra sidan, som om hans musik — hur överjordisk den än är — har svårt att vila i sig själv, som om en existentiell klåda ständigt driver honom framåt (i sin lyriska rastlöshet — i det överjordiskt olyckliga uttrycken man ibland finner i hans musik — påminner han mig en hel del om ett annat snille, nämligen Charlie Parker).

    Sedan tycker jag nog bäst om hans musikdramatik, generellt sett — förutsägbart nog är Don Giovanni den ena av mina favoritoperor (Den andra är Offenbachs Hoffmanns äventyr ) — och det är väl lite typiskt att Mozarts musikaliska fantasi har stimulerats så till den grad av ett libretto som handlar om mannen som verkligen inte kunde låta bli att jaga efter det grönare gräset — Don Juan.

    Se där ett enormt koncist och pregnant svar, så här klockan tio i fyra på morgonen …

  7. Att knäcka Burgesskiffern « David Nessle Says:

    […] har vi nämnt i förbigående tidigare här på bloggen  — det är alltså en fyndplats för fossil i västra Kanada  som […]

  8. Vatten Över Huvudet Says:

    Fan, kunde vara tråkig här också, om dateringen av Shalesen i förhållande till precambrium, men vad är väl några miljoner år…

  9. Huvudnyheterna 6: Om man googlar ett träd i skogen … | David Nessle Says:

    […] som har vädrats tidigare här på bloggen: De geologiska åldrarnas olika skapargudar var jag inne och nosade på redan i maj 2006 och den tongivande dinosauriedesignern Zdeněk Burian nämndes i maj […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: