An inordinate fondness for beetles

En präst lär en gång ha frågat genetikern och biologen J. B. S. Haldane (1892 – 1964) om man kunde dra några slutsatser om Guds personlighet genom att studera naturen. Haldane tänkte efter en stund och svarade sedan:

— Han verkar omåttligt förtjust i skalbaggar.

(Tjugofem procent av alla jordens djurarter är skalbaggar.) Med detta citat placerar sig Haldane som veckans raket på min lista över vetenskapliga kvickhuvuden. Han har även lanserat en modell för de fyra stadier en forskare går igenom innan han accepterar en ny teori:

i) this is worthless nonsense;

ii) this is an interesting, but perverse, point of view;

iii) this is true, but quite unimportant;

iv) I always said so.

Sir Richard Burton och fotbolls-VM

 

Det är en egendomlig känsla att avnjuta fotbolls-VM utan TV. Just nu går åttondelsfinalen och i junivärmen står alla fönster öppna eller på glänt — då och då hör jag ett kollektivt vrål: "Nej!" eller "För fan!" som följs av en lång, andlös tystnad. Nu senast hörde jag ett "Jaaa! Ja-ha-ha-ha!" som tydde på att någon blågul individ hade gjort något begåvat. Fast det blev tyst igen nästan för fort — målet kanske blev bortdömt? Någon kanske var offside? Om spänningen blir alltför outhärdlig får jag väl gå in på någon av kvällstidningarnas webbsajter för att se hur det går (undrar om nån annan än jag utnyttjar denna service istället för att se matchen själva?)

Alltsammans påminner mig om när jag bodde i Bergsjön i mitten på åttiotalet. Plötsligt skruvades volymen upp på mängder av TV-apparater och den eviga frågan ekade mellan betongfasaderna:

— What do you want to do with your life, Mister Sister?

— I WANNA ROCK!

Att se på fotbolls-VM genom ombud ger mig samma känsla av att delta i något slags kollektiv upplevelse på avstånd — det är rätt behagligt, faktiskt.

Själv har jag suttit och lekt med mitt nya filmredigeringsprogram hela dagen tills jag har alldeles ont i ryggen. Jag håller på med en animerad kortfilm — det tar timmar att teckna en rörelse, scanna in den, färglägga den och sedan plocka in den i redigeringen och se om den ser någotsånär vettig ut — men det är samtidigt otroligt tillfredställande.

Egentligen borde jag inte alls leka Miayzaki — jag borde fortsätta teckna på min serie till nästa nummer av Kapten Stofil. Eller så borde jag föra in korrekturändringar i de två nästan färdiga romaner som jag har liggande och skicka in dem till ett förlag.

Jag läste nyligen att sir Richard Burton hade ett stort rum fyllt av skrivbord där han enligt ett uppgjort schema rörde sig mellan borden och arbetade med alla sina olika projekt — först översätta Tusen och en natt några timmar och lägga till lite extra snusk, sedan snabbt vidare till nästa skrivbord och skriva en manual för bajonettskötsel, sedan vidare till tredje skrivbordet och fortsätta en äventyrlig reseskildring och sedan till fjärde bordet för att kläcka några skabrösa limerickar.

Problemet är att jag knappt ens har ett skrivbord. Men vad som är värre är att jag saknar Sir Richards självdisciplin och dådkraft — det är tveksamt om jag skulle komma mig för att förklä mig till rättrogen, ta mig till den förbjudna staden och kyssa Kaba bara för att få material till en saftig anekdot att berätta på klubben. Jag har fullt sjå att komma ur sängen, och sedan är det minsta motståndets lag som gäller — eller kanske snarare mesta lustfylldas lag. Det är därför jag sitter och animerar dagarna i ända just nu.

(Nu hör jag avlägsna fyrverkerismällar — innebär det att Sverige är i kvartsfinal?)

TILLÄGG NÅGRA MINUTER SENARE:

Ja … som den initierade läsaren redan har konstaterat är jag inte så där helt med när det gäller fotbolls-VM; det här var inte åttondelsfinalen. Det var matchen innan. Och det blev oavgjort, vilket tydligen räckte för att ta oss vidare. Det förklarar den något sordinerade glädjeyra jag tyckte mig uppleva — folk skrek "Jaaa" och något avfyrade en raket eller två, men det utbröt inte något slags blandning av karnevalen i Rio och alla tiders värsta muckarskiva, vilket borde ha varit fallet om vi verkligen hade vunnit.

De blå böckerna

När jag känner mig en smula håglös eller utarbetad vill jag gärna läsa de blå böckerna — de blå böckerna med en oskarp nattlig träddunge invid ett vattendrag på. De är alltid mellan fyrahundra och sexhundra sidor långa, och i spänning vänder jag sida efter sida — men av någon anledning dyker aldrig den där träddungen som har en sådan framträdande plats på omslaget upp i handlingen. Ibland är det förresten inte en träddunge utan en blå kyrkogård med ett gravmonument i form av en dyster stenängel — men inte heller den dyker upp i handlingen. Faktum är att det är ett smärre hån mot alla oss som är passionerat intresserade av skogsskötsel och gravvårdar att de här böckerna marknadsförs med så vilseledande medel. Istället är chansen överhängande att jag får läsa om en trött kriminalare som har lite ont i magen och dricker för mycket medan han funderar över vad som har gått snett i samhällsutvecklingen, samtidigt som han letar efter en seriemördare som har hittat något riktigt krystat sätt att förnya sin beklämmande hantering. Någon gång kring sidan trehundra ringer seriemördaren till kriminalaren mitt i natten och väser: "Du och jag är egentligen rätt lika" — vilket gör att kriminalaren får ännu mera ont i magen.

Hans magproblem blir förmodligen inte bättre av att han tillbringar så mycket tid i obduktionssalar tillsammans med en kvinnlig rättsmedicinare som petar sakkunnigt i kadaver som har legat i skogen så länge att de ser ut som murkna stubbar. Den kvinnliga obducenten har gärna mycket skinn på näsan och en stenhård jargong, men under den kärva ytan klappar ett varmt och passionerat hjärta, vilket kriminalaren ibland får tillfälle att konstatera själv. Men ett varningens ord — om de båda har sex kommer telefonen att ringa mitt i natten när de ligger svettigt omslingrade i postcoital umattning. En underlydande till kriminalaren kommer att säga lågt i luren: "Vi har hittat en till". I ljuset av detta är det förmodligen bättre om kriminalaren och rättsmedicinaren håller fingrarna i styr och låter bli att ha sex tills mördaren har infångats efter en andlös avslutande jakt (gärna med rättsmedicinaren som gisslan) och har visat sig vara den mest osannolika av kandidaterna i bokens persongalleri.

Vid det laget har kriminalaren väldigt ont i magen. Han har ansatts av mediauppbåd som kräver hans avgång, hans chef har skällt ut honom och förklarat de politiska implikationerna av hans misslyckade spaningar. Den kvinnliga obducenten och han har varit osams och förmodligen misstänkt varandra för att vara slagborrsmördaren. Och så vidare. Allt har varit ytterst tillfredställande, med ett litet undantag — den mystiska blå träddungen lyser fortfarande med sin frånvaro.

Macbeth doth murder sleep …

… Glamis har mördat sömnen, Derför skall Cawdor icke sofva, Macbeth Ej sofva mer. Dessa ord får en ny signifikans för mig när jag ligger mitt i natten med laptopen på magen och ser en TV-uppsättning av den bloddränkta Shakespearepjäsen från 1979. Att föreställningen är från sjuttiotalet behöver man inte sväva i tvivelsmål om — det märks redan när The Weird Sisters gör entré i början och ser ut att vara på rymmen från Haight Ashbury. En av dem envisas dessutom med att dregla ymnigt på ett tidstypiskt "naturalistiskt" sätt.

Överhuvudtaget luktar det lite fria progg-teatern om avsaknaden av dekor och medeltidsskottarnas svårförståeliga svaghet för vita polotröjor — samt om de städse förekommande fräcka och fiktionsbrytande greppen. Det är lite synd — eftersom regissören har Ian McKellen och Judi Dench i dramats huvudroller tycker jag att han kanske borde förlitat sig mera på deras talanger istället för att hälla modernistisk vaniljsås över anrättningen.

Den unge Ian McKellen väljer att göra Macbeth som rena ligisten, med bakåtslickat hår och något som påminner oroväckande om Marlon Brandos avlagda läderjacka över axlarna — det är avsevärt mycket mera Magneto än Gandalf Grå över hans framtoning. Men trots hans ansenliga talanger tycker jag att han får pjäsen att kantra en smula med sin tolkning — pjäsen handlar väl rätt mycket om strebermentalitet; om ett par som vill komma upp sig och raskt går från tacksamhet över att kung Duncan utropat Macbeth till tan av Cawdor (det är uppenbarligen mycket ärorikt men jag har inte den blekaste aning om vad det egentligen innebär) till att planera ett snabbt tronskifte med hjälp av vassa dolkar. De inledande scenerna ska väl etablera att Macbeth är en rätt reko kille, eller i alla fall inte värre än folk i gemen — men i den här uppsättningen beter han sig som en puertoricansk stilettbuse redan vid första mötet med häxorna. Det är lite samma typ av misstag som Kubrick gör i The Shining — Jack Torrance är inte som i boken en välmenande (om än instabil) familjefar, han är redan från första scenen en Jack Nicholson som grinar varglikt och knappt kan bärga sig innan han får börja löpa amok med brandyxan.

I gengäld lyckas Judi Dench göra Lady Macbeth till en mera sympatisk figur — tillochmed när hon håller den blodisande monologen innan Maken-beth har hunnit hem:

The raven himself is hoarse
That croaks the fatal entrance of Duncan
Under my battlements. Come, you spirits
That tend on mortal thoughts, unsex me here,
And fill me from the crown to the toe top-full
Of direst cruelty! make thick my blood;
Stop up the access and passage to remorse, (…)

Den enda andra uppsättning av Macbeth som jag har i någotsånär färskt minne är en radioversion från femtiotalet där Alec Guinness gestaltar den ambitiöse tanen som en betydligt ädlare gestalt i inledningen — med påföljden att scenerna där Lady Macbeth övertalar honom att punktera kung Duncan blir en tydligare dramatisk vändpunkt. Fast Guinness var kanske en smula för högsint istället — det var svårare att köpa att han sa "okej då" efter en fem minuters bastonad av frugan (det är inte helt lätt att gestalta Shakespeares vankelmodiga, tvetydiga huvudpersoner — ett steg för långt i endera riktningen och dramats balans förrycks).

Även Shakespeares tragedier har ofta något överraskande inslag som för tankarna till en nummerrevy — Romeo och Julia börjar t ex en smula otippat med en vitsgalopp. I Macbeth fylls den funktionen av min favorit Portvakten som bland annat vidarebefordrar följande odödliga visdomar till MacDuff:

Porter
'Faith sir, we were carousing till the second cock;
and drink, sir, is a great provoker of three things.

MACDUFF
What three things does drink especially provoke?

Porter
Marry, sir, nose-painting, sleep, and urine.
Lechery, sir, it provokes, and unprovokes; it provokes
the desire, but it takes away the performance.

(Häxmästaren Hagberg försvenskar passagen så här:

Portv. Hå, herre, vi rumlade om till andra hanegället,
och ett rus befordrar i högsta måtto tre saker.

Macd. Hvad är det då för tre ting, som ruset
synnerligen befordrar?

Portv. Hå, herre, röda näsor, sömn och urin. I
älskogsväg både hjelper det och stjelper det:
det hjelper fram begärelsen, men det stjäl undan
förmågan.)

1979 års TV-uppsättning väljer att lyfta fram buskisinslaget i den här scenen tills det nästan börjar osa Stefan och Krister om alltsammans — Portvakten spelas av Ian McDiarmid, en rödhårig och blek skotte som är nästan kusligt lik Pistolsmanagern Malcolm MacLaren — Men när jag kollade upp honom på IMDB märkte jag till min stora förvåning att han hade andra strängar på sin lyra en skotsk bygdekomik: det är han som spelar den onde kejsaren Palpatine i Star Wars-filmerna.

I övrigt slog det mig att pjäsen innehåller något som är rätt likt en tidsreseparadox: om inte häxorna hade sagt till Macbeth att han skulle bli kung så hade han ju inte slagit ihjäl Duncan — han och hans livsledsagerska blir så till den grad tagna av profetian att de vidtar mått och steg för att infria den. Som i alla stora tragedier är det huvudpersonernas karaktärer som är drivkraften — hade Macbeth nöjt sig med att vara en kompetent tan av Cawdor så hade han bara struntat i de tre påtända hippietanternas profetior och levt lycklig i alla sina dagar.

(Oj — klockan är tre, och jag inser att glamis har mördat ännu mera sömn — det är nog dags att inta horisontalläge.)

 

 

 

 

Alligatorestetikens triumfer 2 — this time it’s personal!

Mina utgjutelser kring TV-mediet har sporrat bloggens läsare till många reflektioner — och även jag själv har tänkt vidare över ämnet — försökt komma på vad det är som jag finner så anstötligt med TV att jag väljer bort den nästan helt.

Jag är nog beredd att hålla med Johan W om att TV generellt sett inte har blivit sämre — men däremot tror jag att har uselheten ändrat karaktär. Jag tror att det rör sig om en artskillnad snarare än en gradskillnad. Om vi tittar på åttiotalets alla valhänt ”kommersiella” program i statstelevisionen, fulla av bokstaven z och Sven Melander iförd olika lustiga peruker så kan vi ju konstatera att de inte heller var särskilt strålande. Men det fanns något lite charmigt, nästan rörande i statstelevisionens försök att vara kommersiell — ”Zzzzvampen! — Bälinge Byfest — Diskotaket — det låter väl publiktillvänt?.” Dagens kommersiella TV är naturligtvis betydligt ”bättre” — vilket för mig innebär att den är ”sämre” eftersom den faktiskt är, så att säga, kommersiell på riktigt.

Men sedan är det väl också så att TV alltid har varit ett ganska odemokratiskt medium. Man sätter sig framför burken, slår på den och låter sig bestrålas av den mentala kvartslampan — oavsett om avsändaren råkar vara förmyndaraktiga folkbildare eller kommersiella Kinnevikstyper — det tror jag är en av de saker som jag tycker är osympatiska. En film, en bok eller en teaterföreställning väljer man på något sätt. När det gäller TV väljer folkbildaren eller försäljartypen åt en — enda valet är att sitta kvar eller inte.

TV har alltid varit en metervara. Man vinschar ut en timme samhällsdebatt, en timme ”drama” eller en timme lördagskvällsunderhållning — innehållet styrs av formen snarare än tvärtom. ”Det här ämnet gick inte att säga något vettigt om i ett femminutersinslag — alltså blir vi tvungna att säga något ovettigt. Alternativt tiga om det”. I en film eller bok fortsätter handlingen tills författaren anser att han är klar med ämnet — en kommersiell TV-serie fortsätter tills tittarsiffrorna blir för låga för att ragga annonsörer med, oavsett om man lyckas komma på några fräscha dramatiska situationer eller inte.

Och sedan denna ständiga jakt på den minsta gemensamma nämnaren, som jag talade om i förra inlägget. Den är närmast tragikomisk om man betänker att historiens mest framgångsrika TV-serie är ”The Simpsons”, som under sin snart artonåriga historia konsekvent har vägrat underskatta tittarna, vågat ta upp kontroversiella ämnen och behandla dem på ett intelligent sätt och rent allmänt ägnat sig åt satirisk samtidsspegling. Borde man inte dra slutsatsen att TV-tittarna premierar produkter som inte ”sänker” sig till deras nivå utan behandlar dem som vuxna? (En extra ironi i sammanhanget är att ”Simpsons” av många sågs som ett barnprogram från början.)

Den trista sanningen är kanske att det är betydligt lättare att jobba med alligatorkonceptet — sex, skottlossning och stillsam skadeglädje växer som ogräs, medan kvalitet är en ovanlig orkidé som kräver omsorg i odlingen.

POST SCRIPTUM: Om jag hade haft en mera paranoid läggning så hade jag nog fått en aning flackare andhämtning av det faktum att radiotjänst ringde upp mig dagen efter att jag hade postat mitt förra inlägg och talade om att de vet var jag bor. Inte nog med det — de ringde mig på mobilen och undrade varför jag inte betalt min licensavgift.

Alligatorestetikens triumfer

Sedan några år tillbaka ser jag inte alls på TV. Innan dess var jag måttlighetsmissbrukare — nu är jag godtemplare.

Den utlösande faktorn var en månadslång resa på Indonesiens småöar. När jag kom hem upplevde jag det märkliga akvariet fullt av picklade exhibitonister som något ännu mer främmande — rentav obehagligt — en låda som står i ett hörn av rummet och påstår sig ge en bild av världen.

Men allt jag hade sett i Indonesien dröjde fortfarande i själen och skar sig fruktansvärt med denna värld där pseudokändisars frisörers pojkvänners manikurister blåstes upp och projicerades i jätteformat på den kollektiva näthinnan. Jag märkte att reklaminslagen memorerades av folk för att de nästa dag skulle kunna ondgöra sig över dem och parodiera dem i glada vänners lag — alternativt diskutera vilka av dem som var ”bäst”. Alltsammans gjorde mig nästan fysiskt illamående och jag bestämde mig för att släcka ner TV:n för gott.

Något av det mest obehagliga med t ex dokusåporna är att de försöker få tittarna att känna sig överlägsna de människor som deltar — alltså väljer man ut en viss typ av människor och redigerar dem sedan stenhårt för att de ska framstå som i det närmaste förståndshandikappade. Allt för att folk i stugorna ska kunna sitta och hånskratta och peka finger. Min fråga: Vem är dummast — den unga exhibitionist som exploaterar sitt liv för att utvinna sina fifteen minutes of fame — eller alla de backstugusittare som förnöter sina dagar med att sitta och känna sig överlägsna den nidbild på exhibitionisterna som några SoFo-yuppies med moderiktiga frisyrer har klippt ihop i just det syftet?

Dagarna går — referensramarna krymper — bildningshorisonten blir allt lägre — och yuppiesarna blir tvungna att klippa allt hårdare i verkligheten för att de tyngsta TV-missbrukarna ska kunna fortsätta att känna sig överlägsna den vrångbild av världen som man visar. Alltsammans blir en ond cirkel och ribban sjunker mer och mer i en vansinnig limbodans — how low can you go? .

De kommersiella massmedierna tror ju att de måste inrikta sig på den minsta gemensamma nämnaren. Ingen ska känna sig utanför — bättre upp — alla ska känna sig överlägsna. Man riktar ytterst medvetet strålkastarljuset på de minst hotfulla kändisarna — förmodligen är det just därför pseudo-sken-kvasi-halvfigurer som Paris Hilton, Nalle Knutsson och allt vad det heter (jag är av förståeliga skäl inte helt up to date med namnen) får så stort utrymme i media.

Hollywoodmanusförfattarna har en teknisk term för förfarandet: KISS — Keep It Stupid and Simple. Om man ska skjuta in sig på en global marknad — där det trots behjärtansvärda bemödanden från USA:s kulturella ambassadörer tyvärr fortfarande finns vissa spårämnen av nationella särdrag och kulturer kvar — så försöker man hitta det som förorenar, öh — jag menar förenar oss alla, det som alla kan förstå. Och det som är lättast att jobba med är ju innehållet i reptilhjärnan (cortex är på tok för subtil och sammansatt) — det vill säga sex och våld. Tillochmed en alligator förstår de koncepten — mera demokratiskt och globalt kan det knappast bli.

Det kan kanske inte hjälpas att det ekar en smula ihåligt om en masskultur som vilar på hörnstenarna sex, våld och ”kolla på den där jävla idioten!” — men det är ett pris som man får betala om man vill leva upp till devisen ”Leave no child behind!”.

(Visst — det jag säger här ovan är en smula hårdraget — jag kastar självklart ut en del barn med badvattnet när jag släcker ner TV:n. Men de flesta av de telningar som sitter och dropptorkar nedanför mitt fönster företer tydliga drag av Damien och Det lever.)

Finlands språk är vårt

(Åtminstone det ena av dem.) Det kan jag konstatera när jag bläddrar i ett exemplar av Hufvudstadsbladet som har råkat förirra sig in i köket.

Det är en ganska exklusiv upplevelse att läsa en utländsk tidning avfattad på ens eget språk — det välbekanta och det exotiska sammansmälter till en spännande legering.

Fast det är klart — helt hemtam känner man sig inte i Hufvudstadsbladet. Ingen svensk tidning skulle väl sätta rubriken ”Full kvinna bet taxichaufför i huvudet”. För svenska journalister skulle kvinnan ifråga förmodligen vara ”berusad” eller ”påverkad” — men finnarna är nu inte lika fallna för förskönande omskrivningar som vi, vilket torde framgå av det faktum att de har döpt sitt systembolag till ”Alko” (Jag skulle hemst gärna ha en tröja med en diskret liten Alko-logga över bröstet, slår det mig just).

Överhuvudtaget är tilltalet i tidningen rakare än det brukar vara i svensk journalistik. Stor rubrik på sidan sex: ”Villkorligt för chauffören — har lidit nog anser rätten”. Bildtext: ”Pärsen över”. Återigen — jag tror inte att någon svensk rubriksättare skulle ha valt att trycka på det faktum att chauffören hade lidit nog.

När man läser den genomsnittliga svenska tidningen tycker jag ofta det känns lite som om man pratar med en handläggare på arbetsförmedlingen — byråkratiska, vaga vändningar blandas med något strängt och aningen dömande i tonfallet. Hufvudstadsbladets tilltal påminner istället som en rätt trivsam främling man kommer i samspråk med på tåget. ”Han hade lidit nog, anser rätten”, säger han. ”Men nu är pärsen över”.

Jag umgås ytterligare någon halvtimme med kupésällskapet från vårt östra grannland, och gläder mig åt hur välskrivna texterna är — och hur restriktiva skribenterna är med att använda låneord. Det finns något aningen arkaiserande i vissa vändningar — och med det menar jag ”ursprungligt” snarare än ”föråldrat”, för språket är genomgående friskt och spänstigt.

Tillochmed rockskribenterna har ett förvånansvärt fryntligt förhållande till sitt ämne. En femspaltig recension av Atomic Swings turnestart misstänker jag att vi inte hade sett i någon av de svenska drakarna — och än mindre att texten skulle innehålla passager som nedanstående:

”Ju längre in i spelningen, desto mer gungade rockpoliserna glatt med huvudena och flinade. Jag såg Knipi från Egotrippi tränga sig närmare scenen och då spelningen var över Lemonators Antti be om autografer.”

Skribenten jämför konserten med en klassträff, och kommer med den här reflektionen: ”För en lyckad klassträff måste deltagarna acceptera både hurdana människor de varit och hurdana de är nu.” Främlingen i tågkupén tycker att det här var en lyckad klassträff.

Sedan skiljs jag från mitt resesällskap — och lämnar tåget på betydligt bättre humör än om jag hade varit på arbetsförmedlingen.

Sjätte juni — en rent geschäft

Nationaldagen närmar sig med stormsteg — men varför firar vi sjätte juni, frågade jag mig själv lite tidigare i kväll. Jag insåg att jag inte hade den blekaste aning. En snabb googling gav besked — det finns inte ett skäl utan två: Gustav Vasa kröntes den sjätte juni 1523, och 1809 års regeringsform antogs den sjätte juni.

Med skeptiskt veckad mungipa lutar jag mig bakåt i astronautstolen vid min cyberspaceskonsol. Varför firar vi att vår egen vadmalsklädde Saddam Hussein kom till makten? Vad har det med nationens väl och ve att göra? (Förutom att GV såg till att namnen ”Mogens” och ”Preben” blev något mindre vanliga på våra latituder — samt att korvarnas färgsättning inte blev alltför otillständigt munter — Gustav drev iväg den kung som danskarna kallar ”Kristian den gode” men som svenska historiker istället valt att döpa till ”Kristian Tyrann”).

I stället fick vi alltså Gustav Vasa, som trashade våra kloster, behandlade hela landet som sin personliga visthusbod, och gång på gång gav dalkarlarna anledning att utbrista: ”Blekansikte talar med kluvet hakskägg” — ett surkart vars smak för sötsaker gjorde hans alltmer infallna gap till ett nöjesfält för kariesbakterier. Känns han som ett lockande föremål för nationell samling?

1809 års regeringsform är väl en något bättre anledning — men som skäl att blåsa vilt i flärpor och kasta serpentiner omkring sig tycker jag ändå att det är rätt blekt.

En nationaldag måste ha ett lite mer självklar motivation, tycker jag — till exempel att det är landets födelsedag. Men när föddes Sverige? Ett snabbt studium av Snorres Kungasagor ger vid handen att det var när Ingjald Illråde sammankallade alla småkungarna till ett gille, söp dem plakata och sedan brände dem inne vilket effektivt enade riket under en enda styresman — anmärkningsvärt nog Ingjald Illråde själv. Här har vi verkligen något att fira — hur själva landet enades i en rejäl mjödfylla med påföljande mordbrand, Något mera kärnfriskt nordiskt torde vara svårt att komma upp med. Låt oss alltså hylla Svitjods verklige landsfader — Ingjald I. Om han inte hade ätit ett stekt varghjärta som barn och blivit en sådan kompetent realpolitiker så hade landet inte funnits idag. Man kunde bara ha önskat att hans PR-konsulter hade kommit upp med ett bättre tillnamn än ”Illråde”.

Det stora problemet är väl att vi inte vet när Ingjald utförde sin diplomatiska bragd — vi känner inte till året och ännu mindre datumet. Dessutom lyckades han inte riktigt lägga hela riket under sig: Kung Granmar av Södermanland lät förutseende nog bli att komma till grillfesten och klarade sig några år till, innan Ingjald till sist förverkligade sin politiska vision genom att bränna inne även denna potentat.

Så tyvärr lär vi aldrig kunna fira Sveriges verkliga födelsedag — och under mild protest deltar jag i stället den sjätte juni. Om inte annat så är det ju Aram Chatjaturjans födelsedag — jag kan tänka mig att kasta en och annan serpentin till hans ära.