Alligatorestetikens triumfer

Sedan några år tillbaka ser jag inte alls på TV. Innan dess var jag måttlighetsmissbrukare — nu är jag godtemplare.

Den utlösande faktorn var en månadslång resa på Indonesiens småöar. När jag kom hem upplevde jag det märkliga akvariet fullt av picklade exhibitonister som något ännu mer främmande — rentav obehagligt — en låda som står i ett hörn av rummet och påstår sig ge en bild av världen.

Men allt jag hade sett i Indonesien dröjde fortfarande i själen och skar sig fruktansvärt med denna värld där pseudokändisars frisörers pojkvänners manikurister blåstes upp och projicerades i jätteformat på den kollektiva näthinnan. Jag märkte att reklaminslagen memorerades av folk för att de nästa dag skulle kunna ondgöra sig över dem och parodiera dem i glada vänners lag — alternativt diskutera vilka av dem som var ”bäst”. Alltsammans gjorde mig nästan fysiskt illamående och jag bestämde mig för att släcka ner TV:n för gott.

Något av det mest obehagliga med t ex dokusåporna är att de försöker få tittarna att känna sig överlägsna de människor som deltar — alltså väljer man ut en viss typ av människor och redigerar dem sedan stenhårt för att de ska framstå som i det närmaste förståndshandikappade. Allt för att folk i stugorna ska kunna sitta och hånskratta och peka finger. Min fråga: Vem är dummast — den unga exhibitionist som exploaterar sitt liv för att utvinna sina fifteen minutes of fame — eller alla de backstugusittare som förnöter sina dagar med att sitta och känna sig överlägsna den nidbild på exhibitionisterna som några SoFo-yuppies med moderiktiga frisyrer har klippt ihop i just det syftet?

Dagarna går — referensramarna krymper — bildningshorisonten blir allt lägre — och yuppiesarna blir tvungna att klippa allt hårdare i verkligheten för att de tyngsta TV-missbrukarna ska kunna fortsätta att känna sig överlägsna den vrångbild av världen som man visar. Alltsammans blir en ond cirkel och ribban sjunker mer och mer i en vansinnig limbodans — how low can you go? .

De kommersiella massmedierna tror ju att de måste inrikta sig på den minsta gemensamma nämnaren. Ingen ska känna sig utanför — bättre upp — alla ska känna sig överlägsna. Man riktar ytterst medvetet strålkastarljuset på de minst hotfulla kändisarna — förmodligen är det just därför pseudo-sken-kvasi-halvfigurer som Paris Hilton, Nalle Knutsson och allt vad det heter (jag är av förståeliga skäl inte helt up to date med namnen) får så stort utrymme i media.

Hollywoodmanusförfattarna har en teknisk term för förfarandet: KISS — Keep It Stupid and Simple. Om man ska skjuta in sig på en global marknad — där det trots behjärtansvärda bemödanden från USA:s kulturella ambassadörer tyvärr fortfarande finns vissa spårämnen av nationella särdrag och kulturer kvar — så försöker man hitta det som förorenar, öh — jag menar förenar oss alla, det som alla kan förstå. Och det som är lättast att jobba med är ju innehållet i reptilhjärnan (cortex är på tok för subtil och sammansatt) — det vill säga sex och våld. Tillochmed en alligator förstår de koncepten — mera demokratiskt och globalt kan det knappast bli.

Det kan kanske inte hjälpas att det ekar en smula ihåligt om en masskultur som vilar på hörnstenarna sex, våld och ”kolla på den där jävla idioten!” — men det är ett pris som man får betala om man vill leva upp till devisen ”Leave no child behind!”.

(Visst — det jag säger här ovan är en smula hårdraget — jag kastar självklart ut en del barn med badvattnet när jag släcker ner TV:n. Men de flesta av de telningar som sitter och dropptorkar nedanför mitt fönster företer tydliga drag av Damien och Det lever.)

21 svar to “Alligatorestetikens triumfer”

  1. Bengt O. Says:

    Ja. Eftersom du skriver: ”De kommersiella massmedierna tror ju att de måste inrikta sig på den minsta gemensamma nämnaren” delar du väl min uppfattning att det inte är folk som vill ha skräpet utan att läsare och tittare snarast blir tvångsmatade? ”Man” vill ju ha en kvällstidning, ”man” vill ju titta på TV efter maten och då får man det här utan att ha frågat efter det. Om folk kunde välja fritt tror jag att det skulle se helt annorlunda ut.

    Själva tittar vi bara på dagsnyheterna + plus program vi spelat in.

  2. Martin R Says:

    Det djävliga är att puckoprogrammen och kvällstidningarna går bra. Vilket innebär att folk är idioter. Vilket i sin tur innebär att vi genast måste avskaffa den allmänna rösträtten.

  3. Jonas Wiklund Says:

    Jag måste varna dig för en av följderna med att kasta ut TV-apparaten: de ständiga hotbreven och besöken från ”radiotjänst”. Under de två och ett halvt år jag inte ägde en TV så fick jag otaliga pårigningar på dörren och flera hot-vykort. De värsta var nog vykortet på en snigel med copy-texten att ”den som inte betalar licensavgiften får en snigel på ögat”. I min frustration försökte jag en gång släpa in en stackars kvinna som var ute på licenssmitarjakt i lägenheten för att bevisa att där inte fanns någon TV att uppbringa.

    En annan nackdel, särskilt om man bor i den norra landsändan utan TV, är att många tror att man är Laestadian.

  4. David Says:

    Martin R: Nja — jag är nog snarare inne på Bengt O:s linje — massmedierna tror att de måste ge oss Alligatornytt. Visst är programmen, som du säger, ”framgångsrika” men jag är ganska övertygad om att det i långa loppet är en pyrrhusseger — till sist är produkten så mättad med ”ingrediens X” att den har blivit direkt toxisk och medborgarna kräks på den. Jag tycker mig redan se tendenser åt det hållet. Värst är det väl för dem som inte ser några alternativ utan sitter och får i sig alltmer förtätade ångor från pseudots gyllene ängder.

    Jonas Wiklund: Även jag har haft problemet — Radiotjänst ringde upp och efter en stunds munhuggning var jag tvungen att säga ”Alltså, jag hör till dem som ‘inte har någon TV’ på riktigt ” Vilket naturligtvis är en något chockartad insikt för TV-folket att ta till sig. Min vän Jocke var med i Robert Aschberg en gång i mitten på nittiotalet och fick frågan om vad han såg för TV-program. Jocke svarade fullt sanningsenligt att han inte hade någon TV, varpå Aschberg misslynt såg sig om och frågade ”Vem fan bjöd in den här killen?”

  5. Johan W Says:

    Är inte det här med att ”inte titta på TV alls” en sanning med modifikation? Visst har det slunkit ner en och annan SÄSONGSBOX eller hur? Fast det kanske inte är egentligt TV-tittande? Jag tittar heller inte på TV men jag kollar desto mer bärbar dator med DVD-avspelningsfunktion if you catch my drift…

  6. David Says:

    Johan W: Jo visst — jag hårdrar lite. Vad skulle livet vara utan t ex feta boxar med hela Simpsonsäsonger. Det finns ju ingen anledning att bojkotta de procent av programmen som är bra — men precis som du säger avnjuter man dem helst med laptopen på magen och hörlurar. Om jag verkligen ska bikta mig kan jag ju även avslöja att jag det senaste året även sett Kalle Ankas jul, Hockey-VM och Schlagerfestivalen (alltså — bara den sista ”egentliga” festivalen). Plus något program till (dock inte ”Plus”). Men jag har inte ”trillat av vagnen” och ”gått ut på en binge” som vi översättare säger …

  7. David E. Says:

    Har själv ingen teve. Men det valet handlar mer om mig själv än om innehållet i dumburken. Finns teve, så tittar jag på teve. Har därför de senaste tio åren valt bort teven och betraktar mig som en nykter missbrukare i det avseendet.

    Fast är inte pratet om förväntade motreaktioner; ”produkten så mättad med ‘ingrediens X’ att den har blivit direkt toxisk och medborgarna kräks på den” samma förhoppningsfull förväntan som de som är skeptiska mot komersiell nöjesindustri alltid suttit och väntat på? Att en kulturrevolution ska svepa bort det äckliga och förnedrande kommersiella och att ett nytt sunt kulturutbud ska resa sig ur askan?

    Finns det någon bäring för sådan förhoppningar om man ser på historien? Lyckas inte nöjesindustrin alltid dra åt skruven ett halvt varv till gång på gång på gång? Och ständigt hitta ny sätt att stimulera våra sinnen?

    För jag tror att man bör betrakta de här programmen som stimulantia. En del drar i sig koffein, alkohol eller nikotin, andra tittar på Bigbrother. Överdoser är i vilket fall som helst något som inte är att föredra.

  8. J-h:n Says:

    Jag förstår inte riktigt problemet. Så här ser jag på tv: jag läser tablån, noterar om det är något jag vill se (ganske en gång i veckan eller så), sätter på apparaten när det börjar, ser programmet, går ut och hämtar kaffe eller nåt i ev. reklamavbrott och stänger av när det är slut. Jag har inte sett en minut av enda dokusåpa de senaste fem åren, undantaget Floorfiller som jag följde ett tag enligt ovan. Enkelt. (Tycker jag, men min sambo begriper förstås inte alls hur jag bär mig åt.)

  9. David Says:

    Jag har nog mera av David E:s läggning än av J-h:ns föredömligt disciplinerade — jag har en tendens att bli sittande framför det hypnotiska cyklopögat med en lång sträng av dreggel från mungipan och ner på bröstet om jag väl tittar på TV, fast det gäller mest statstelevisionen — i de kommersiella kanalerna har jag svårt att se ens ett enda program. Jag verkar ha fått i mig antabus och skruvar på mig — filmerna är sönderklippta till oigenkännlighet, avbryts av nyheter och egendomliga inslag som på den tiden jag tittade hette saker som ”Inför Hockeykväll” eller ”Om en bok” (Anna Book tipsar om Finnegans Wake). Reklaminslagen upprepas gång på gång och går inte att undfly ens genom frenetiskt zappande — något man som TV-tittare vänjer sig vid, men som efter en tids bortavaro ter sig helt outhärdligt. Hallåorna odlar ett ”intimt” tilltal — vilket innebär att de på samtidigt låter som om de när som helst tänker brista i skratt, just ska komma med ett skamligt förslag och informerar om när nästa plan till Hong-Kong lyfter. Alltsammans är, kort sagt, vämjeligt.

  10. Jonas Wiklund Says:

    Hmm, fast jag är mer bekymmrad över de som ser på nyheterna varje dag än att de som följer varje avsnitt av Robinson. Att varje dag måsta se nyheter kan inte vara annat än en nervös ryckning. Och med tanke på hur TV-nyheter produceras så kan man verkligen tala om minsta gemensamma nämnare (även om ”största genemsamma faktor” skulle vara en mer välfunnen metafor. I själva verket är metaforen ”minsta gemensamma nämnare” nästan helt obegriplig.

  11. Marie Says:

    Tack för inlägget, det var verkligen mitt i prick. Fortsätt så!

  12. Petrus Says:

    Ja radiotjänst, de har väl skickat en fem-sex brev till mig och min sambo vardera ( vilket gör 10-12) sen vi avskaffade vårt TVinnehav för några år sedan. De har även ringt oss och hävdat att de ”hör att vi har TV:n på” när det i själva verket är radions program 1, som vi har på alldeles för mycket. Om man kunde ha ett disciplinerat förhållande till TV-tittande, vore det naturligtvis inga problem att ha TV (förutom att frågan om att betala tv-licensen (vilket är dyrt och knappast värt pengarna) åter aktualiseras).

  13. John E Thelin Says:

    Tv? Monitor och BitTorrent!

    Sen har då jag alltid hört ”Keep It Simple, Stupid” där ”Stupid” är ett tilltal.

  14. civing Says:

    Men vad skulle man kverulera över om det inte fanns TV? Tänk på hur många insändare som förblivit oskrivna!
    Problemet är snarast att i dessa individualiserade tider det närmast är stört omöjlgt att hitta någon som sett samma TV-program som man själv, varför man får lita till hörsägen vad gäller att kunna formulera en kverulans som går hem bland större grupper.

  15. P Says:

    Det mista problemet är att folk tittar på Big Brother eller America’s Funniest Home Videos eller nåt. Problemet är de som storögda, med spetade öron och med det mentala anteckningsblocket redo tittar på nyheterna, Debatt och program av typen Agenda. Det är där den riktiga hjärntvätten sker. Det är därför det är högre status att titta på dessa program än på reklamtevens ”skräp”.

  16. Johan W Says:

    Fast ju mer jag tänker på det här desto mera anti blir jag. Mot hela ”Öhmnömnöm TV är dåligt jag lyssnar minsann bara på P1”-snacket alltså (jag lyssnar bara på BBC 4 ok, så ta erat populistiska dräng-P1 och göm er). Man kan faktiskt, om man är det minsta intresserad av att berätta historier, lära sig en hel del av inte bara Big Brother utan hela Reality TV-grejen. Och det är att människor bryr sig om vad som händer andra människor. Så enkelt är det.
    Och jag tror inte på snacket om förnedrings-TV heller.
    Det är kanske förnedrings-TV för såna som MIG… Lite dryga överlägsna typer med tvåfemtedelskändis-status och kulturjobb.
    Men inte för FANSEN av Big Brother. De som ser varje avsnitt och diskuterar deltagarnas förhavanden på allehanda forum och liknande. För dem är deltagarna som vilken karaktär i vilken dramaserie som helst. Eller kanske ännu mer som nån idrottsutövare man diggar.
    TV är inte SÄMRE nu än förr.
    Faktiskt.
    Minns det sena 80-talets alla hjärndöda café-program. Eller lördagsunderhållning där Björn Skifs och Tommy Engstrand visar ”knäppa klipp”

    Reality-formatet är här för att stanna. För att det helt enkelt är sanslöst effektivt drama. Det har ALLTID varit här. Minns stjärnstatusen hos forna 10 000-kronorsfrågan-deltagare.

  17. Bengt O. Says:

    ”Mentala anteckningsblock”??? Vi sitter där med laptoppen förstaass saa att vi kan blogga om saken nästa dag.

  18. Dan Says:

    När jag skulle avanmäla tv-innehav så frågade den obegripligt griniga tanten inte bara varför jag gjort mig av med tvn, utan också: ‘Var har du gjort av den då?’ ‘Ja’, sa jag, ‘den har jag slängt.’ ‘Jasåjahaja’, sa hon och verkade nästan för en sekund överväga av avslå min avanmälan om jag inte kunde visa upp ett skrotningskvitto …

  19. Pietro Says:

    Johan: ”TV är inte SÄMRE nu än förr.
    Faktiskt.
    Minns det sena 80-talets alla hjärndöda café-program. Eller lördagsunderhållning där Björn Skifs och Tommy Engstrand visar “knäppa klipp””

    Jag minns Gomorron Sverige, Hylands Hörna, Razzel, Trazan och Banarne, Astrid Lindgren-serier, Pekka Langer, Henrik S Järrel, Här är ditt liv, 10000-kronorsfrågan, Vi i femman (så som det en gång var), och har någa vaga reminiscenser av Beppe Wolgers, Hasse och Tage och den generationen. Jag kunde ha kommit ihåg Mosebacke Monarki och dylikt om jag varit lite äldre. För att bara nämna det svenskproducerade. Numera tittar jag ibland på ”Landet runt” …

    Vän av ordning

  20. Petrus Says:

    Jag lyssnar på radio för att fylla ut tid, inte så mycket annat. Den kunde som mycket annat vara bättre.

  21. Petrus Says:

    Den stora frågan är väl hur man får en lagom dos av allting- säsongsboxar och bittorrent i all ära, men för min del har jag svårt att ransonera också sådan konsumtion.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: