Alligatorestetikens triumfer 2 — this time it’s personal! 

Mina utgjutelser kring TV-mediet har sporrat bloggens läsare till många reflektioner — och även jag själv har tänkt vidare över ämnet — försökt komma på vad det är som jag finner så anstötligt med TV att jag väljer bort den nästan helt.

Jag är nog beredd att hålla med Johan W om att TV generellt sett inte har blivit sämre — men däremot tror jag att har uselheten ändrat karaktär. Jag tror att det rör sig om en artskillnad snarare än en gradskillnad. Om vi tittar på åttiotalets alla valhänt ”kommersiella” program i statstelevisionen, fulla av bokstaven z och Sven Melander iförd olika lustiga peruker så kan vi ju konstatera att de inte heller var särskilt strålande. Men det fanns något lite charmigt, nästan rörande i statstelevisionens försök att vara kommersiell — ”Zzzzvampen! — Bälinge Byfest — Diskotaket — det låter väl publiktillvänt?.” Dagens kommersiella TV är naturligtvis betydligt ”bättre” — vilket för mig innebär att den är ”sämre” eftersom den faktiskt är, så att säga, kommersiell på riktigt.

Men sedan är det väl också så att TV alltid har varit ett ganska odemokratiskt medium. Man sätter sig framför burken, slår på den och låter sig bestrålas av den mentala kvartslampan — oavsett om avsändaren råkar vara förmyndaraktiga folkbildare eller kommersiella Kinnevikstyper — det tror jag är en av de saker som jag tycker är osympatiska. En film, en bok eller en teaterföreställning väljer man på något sätt. När det gäller TV väljer folkbildaren eller försäljartypen åt en — enda valet är att sitta kvar eller inte.

TV har alltid varit en metervara. Man vinschar ut en timme samhällsdebatt, en timme ”drama” eller en timme lördagskvällsunderhållning — innehållet styrs av formen snarare än tvärtom. ”Det här ämnet gick inte att säga något vettigt om i ett femminutersinslag — alltså blir vi tvungna att säga något ovettigt. Alternativt tiga om det”. I en film eller bok fortsätter handlingen tills författaren anser att han är klar med ämnet — en kommersiell TV-serie fortsätter tills tittarsiffrorna blir för låga för att ragga annonsörer med, oavsett om man lyckas komma på några fräscha dramatiska situationer eller inte.

Och sedan denna ständiga jakt på den minsta gemensamma nämnaren, som jag talade om i förra inlägget. Den är närmast tragikomisk om man betänker att historiens mest framgångsrika TV-serie är ”The Simpsons”, som under sin snart artonåriga historia konsekvent har vägrat underskatta tittarna, vågat ta upp kontroversiella ämnen och behandla dem på ett intelligent sätt och rent allmänt ägnat sig åt satirisk samtidsspegling. Borde man inte dra slutsatsen att TV-tittarna premierar produkter som inte ”sänker” sig till deras nivå utan behandlar dem som vuxna? (En extra ironi i sammanhanget är att ”Simpsons” av många sågs som ett barnprogram från början.)

Den trista sanningen är kanske att det är betydligt lättare att jobba med alligatorkonceptet — sex, skottlossning och stillsam skadeglädje växer som ogräs, medan kvalitet är en ovanlig orkidé som kräver omsorg i odlingen.

POST SCRIPTUM: Om jag hade haft en mera paranoid läggning så hade jag nog fått en aning flackare andhämtning av det faktum att radiotjänst ringde upp mig dagen efter att jag hade postat mitt förra inlägg och talade om att de vet var jag bor. Inte nog med det — de ringde mig på mobilen och undrade varför jag inte betalt min licensavgift.

5 svar to “Alligatorestetikens triumfer 2 — this time it’s personal! 

  1. Martin Rundkvist Says:

    TV är snabbt och flyktigt. Om man inte hänger med riktigt i en bok så läser man om stycket. Läsning inbjuder till kritisk reflektion. I ett TV-program kommer i stället en ny grej och upptar ens koncentration, så att man glömmer det där man undrade över.

    Jag undviker TV för att det känns som slöseri med tid. Om jag är för trött för att orka läsa på nätet eller i en bok så går jag och lägger mig. Slötittning har inget värde för mig.

  2. Kurt Gunnar Says:

    Jag är glad att jag har tv. Dina befängda utfall bygger blott på fördomar och intolerans. Må Radiotjänst ta dej!

  3. Ulla Says:

    Förr hängde jag mycket framför TV:n och såg allt möjligt. Blev ofta kvar efter ett planerat tittande och fortsatte titta på vad som helst. Nu hänger jag i stället framför datorn. Efter planerat surfande, blir det sedan slösurfande alldeles för lång tid varje kväll. Den sura smaken av slösurfande är lika otäck som den av slötittande framför TV:n.
    Om man bara kunde ta sig samman.

  4. molle Says:

    Liksom Martin har jag föga tålamod för teven. Tittar jag på allvar blir det på nåt nyhets- eller samhällsprogram. Men: enstaka gånger när jag är både zonktrött och lite latargisk (stavningen avsiktlig; läsaren kan säkert själv lista ut vilka ord det var som parade sig där) dimper jag ner i tevesoffan och snuttglor. Detta ger två resultat: en välgörande bedövning av allt annat störande tankegods, eller frånvaron av vettigt dylikt, samt en fascinerad uppdatering av Vad Folk Tittar På. Korta glimtar ur programmen räcker rätt väl för att ge en hyfsad bild av vad det är som går för tillfället samt ge en sammanfattning av de senaste fem säsongernas intriger, och än har jag aldrig sluppit undan förundran över att detta tydligen är vad många väljer att ägna sin tid åt.

    Givetvis hjälper det att vi bara har de där tre gratiskanalerna. Fast i och med tvångsbytet till digitalteve har även Kunskapskanalen på nåt mystiskt vis letat sig in i burken, och DEN är beroendeframkallande. Jag har länge varit svag för populärvetenskap och misstänker att programmen i sagda kanal skulle kunna bli för mig vad dokusåpor är för en massa andra människor: vad de än visar så vill jag veta mer om ämnet. Jag menar: vem blir inte nyfiken på till exempel hur och varför en tibetansk munk kunde självmumifiera sig för femhundra år sen?

    Ulla: jag förstår vad du menar med slösurfandets sura uppstötningar — inte för att jag själv har ägnat mig åt det i nån större utsträckning, utan för att allting jag idkar med prefixet slö- (som i: ”Hjälp, jag har fastnat och tar mig inte loss ur det här tillståndet”) ger samma känsla av meningslöst livsslöseri. Det kan gälla jobb också: att jag blir oförmögen att resa mig från arbetet eftersom jag har glömt hur man gör när man kopplar av.

  5. Candor Says:

    Jolå.

    Naturligtvis kan man få hybris av dagens tv-program. Men å andra sidan kan man helt eller delvis undvika det unkna tv-utbudet (ja läs kanal tre, fem, eller vad som helst som inte är SVT, eller?) genom att bara gå ut på nätet – Nätet. Radiotjänst i Kiruna har heller inget att hämta där och det är helt fritt att välja vad man vill se. Gå ut på nätet och välj något från SVT:s arkiv t.ex. ”På semester med kungen” från 1941 eller nyheterna från Portland från den lokala tv-stationen.
    Föga intelektuellt? Nae!
    Men det finns mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: