Macbeth doth murder sleep …

Glamis har mördat sömnen, Derför skall Cawdor icke sofva, Macbeth Ej sofva mer. Dessa ord får en ny signifikans för mig när jag ligger mitt i natten med laptopen på magen och ser en TV-uppsättning av den bloddränkta Shakespearepjäsen från 1979. Att föreställningen är från sjuttiotalet behöver man inte sväva i tvivelsmål om — det märks redan när The Weird Sisters gör entré i början och ser ut att vara på rymmen från Haight Ashbury. En av dem envisas dessutom med att dregla ymnigt på ett tidstypiskt "naturalistiskt" sätt.

Överhuvudtaget luktar det lite fria progg-teatern om avsaknaden av dekor och medeltidsskottarnas svårförståeliga svaghet för vita polotröjor — samt om de städse förekommande fräcka och fiktionsbrytande greppen. Det är lite synd — eftersom regissören har Ian McKellen och Judi Dench i dramats huvudroller tycker jag att han kanske borde förlitat sig mera på deras talanger istället för att hälla modernistisk vaniljsås över anrättningen.

Den unge Ian McKellen väljer att göra Macbeth som rena ligisten, med bakåtslickat hår och något som påminner oroväckande om Marlon Brandos avlagda läderjacka över axlarna — det är avsevärt mycket mera Magneto än Gandalf Grå över hans framtoning. Men trots hans ansenliga talanger tycker jag att han får pjäsen att kantra en smula med sin tolkning — pjäsen handlar väl rätt mycket om strebermentalitet; om ett par som vill komma upp sig och raskt går från tacksamhet över att kung Duncan utropat Macbeth till tan av Cawdor (det är uppenbarligen mycket ärorikt men jag har inte den blekaste aning om vad det egentligen innebär) till att planera ett snabbt tronskifte med hjälp av vassa dolkar. De inledande scenerna ska väl etablera att Macbeth är en rätt reko kille, eller i alla fall inte värre än folk i gemen — men i den här uppsättningen beter han sig som en puertoricansk stilettbuse redan vid första mötet med häxorna. Det är lite samma typ av misstag som Kubrick gör i The Shining — Jack Torrance är inte som i boken en välmenande (om än instabil) familjefar, han är redan från första scenen en Jack Nicholson som grinar varglikt och knappt kan bärga sig innan han får börja löpa amok med brandyxan.

I gengäld lyckas Judi Dench göra Lady Macbeth till en mera sympatisk figur — tillochmed när hon håller den blodisande monologen innan Maken-beth har hunnit hem:

The raven himself is hoarse
That croaks the fatal entrance of Duncan
Under my battlements. Come, you spirits
That tend on mortal thoughts, unsex me here,
And fill me from the crown to the toe top-full
Of direst cruelty! make thick my blood;
Stop up the access and passage to remorse, (…)

Den enda andra uppsättning av Macbeth som jag har i någotsånär färskt minne är en radioversion från femtiotalet där Alec Guinness gestaltar den ambitiöse tanen som en betydligt ädlare gestalt i inledningen — med påföljden att scenerna där Lady Macbeth övertalar honom att punktera kung Duncan blir en tydligare dramatisk vändpunkt. Fast Guinness var kanske en smula för högsint istället — det var svårare att köpa att han sa "okej då" efter en fem minuters bastonad av frugan (det är inte helt lätt att gestalta Shakespeares vankelmodiga, tvetydiga huvudpersoner — ett steg för långt i endera riktningen och dramats balans förrycks).

Även Shakespeares tragedier har ofta något överraskande inslag som för tankarna till en nummerrevy — Romeo och Julia börjar t ex en smula otippat med en vitsgalopp. I Macbeth fylls den funktionen av min favorit Portvakten som bland annat vidarebefordrar följande odödliga visdomar till MacDuff:

Porter
'Faith sir, we were carousing till the second cock;
and drink, sir, is a great provoker of three things.

MACDUFF
What three things does drink especially provoke?

Porter
Marry, sir, nose-painting, sleep, and urine.
Lechery, sir, it provokes, and unprovokes; it provokes
the desire, but it takes away the performance.

(Häxmästaren Hagberg försvenskar passagen så här:

Portv. Hå, herre, vi rumlade om till andra hanegället,
och ett rus befordrar i högsta måtto tre saker.

Macd. Hvad är det då för tre ting, som ruset
synnerligen befordrar?

Portv. Hå, herre, röda näsor, sömn och urin. I
älskogsväg både hjelper det och stjelper det:
det hjelper fram begärelsen, men det stjäl undan
förmågan.)

1979 års TV-uppsättning väljer att lyfta fram buskisinslaget i den här scenen tills det nästan börjar osa Stefan och Krister om alltsammans — Portvakten spelas av Ian McDiarmid, en rödhårig och blek skotte som är nästan kusligt lik Pistolsmanagern Malcolm MacLaren — Men när jag kollade upp honom på IMDB märkte jag till min stora förvåning att han hade andra strängar på sin lyra en skotsk bygdekomik: det är han som spelar den onde kejsaren Palpatine i Star Wars-filmerna.

I övrigt slog det mig att pjäsen innehåller något som är rätt likt en tidsreseparadox: om inte häxorna hade sagt till Macbeth att han skulle bli kung så hade han ju inte slagit ihjäl Duncan — han och hans livsledsagerska blir så till den grad tagna av profetian att de vidtar mått och steg för att infria den. Som i alla stora tragedier är det huvudpersonernas karaktärer som är drivkraften — hade Macbeth nöjt sig med att vara en kompetent tan av Cawdor så hade han bara struntat i de tre påtända hippietanternas profetior och levt lycklig i alla sina dagar.

(Oj — klockan är tre, och jag inser att glamis har mördat ännu mera sömn — det är nog dags att inta horisontalläge.)

 


 

 

 

Annonser

17 svar to “Macbeth doth murder sleep …”

  1. A.R.Yngve Says:

    Ja, där gav du mig en idé!

    Man skriver en SF-version av ”Macbeth”, där de tre häxorna faktiskt kommer från framtiden, och talar om för Macbeth att han kommer att bli kung… och på så vis startar hela den tragiska händelsekedjan.

    Och när allt går åt helsicke ber Macbeth häxorna att resa tillbaka i tiden och varna honom för det som kommer (kan komma??) att ske… men den ”tidigare” Macbeth missförstår deras varning som en uppmaning att bli kung.

    Tack för tipset… :)

  2. Dan Says:

    David, var får du alla dina knasiga idéer ifrån?

    PS. Har jag fått nån post? DS.

  3. David Says:

    Dan behagar satirisera över serietecknarnas ofavoritfråga — som bekant klipper jag ut allting ur Allers …

    I övrigt kan jag meddela att du har fått två intressanta små paket från USA — förmodligen innehållande svårt extra-rare pristine mint ++ indiematerial — eller vad ungdomen kallar det nuförtiden. Dessutom vill jag minnas att det var några måttligt fascinerande fönsterkuvert också …

  4. Counselor Deanna Troi Says:

    Av de lärde har jag fått höra att portvakts-scenen av somliga inte anses vara skriven av Shakespeare. Detta kan nog härledas till Coleridge som tyckte att dylikt inte var värdigt den store S. Själv är jag ingen lärd men har tycker att portvaktens repliker är typisk Shakespeare-wit, och att Coleridges snack är önsketänkande från såna som inte förmår uppskatta S:s grovkorniga sida.

    Vem utom S skulle kunna skriva sånt, alltså. Men efter att ha sett Marlon Brando som Antonius på SVT för några dar sen tycker jag Shakespeare är som bäst med sina apokalyptiska utbrott, typ: Cry havoc!, etc.

    För övrigt förstår jag inte uppsättningar där man överger texten. Om de respekterar S, varför väljer de bort honom?

  5. David Says:

    Greetings councillor! I trust your journey from the outer planets was pleasant. Intressant påstående av Coleridge; jag tror inte på det ett ögonblick — få författare har väl ett så karakteristiskt sätt att uttrycka sig som WS, och portvaktens monolog tycker jag formligen osar av hans speciella skämtlynne. Som straff ska jag hädanefter påstå att en vers tagen på måfå ur The Ancient Mariner inte är skriven av Coleridge. Vi kan ju ta — tja —

    "He holds him with his skinny hand,
    'There was a ship,' quoth he.
    'Hold off! unhand me, grey-beard loon!'
    Eftsoons his hand dropped he."

    "Grey-beard loon"? Vad är det för språk — låter inte alls som Samuel Taylor Coleridge tycker jag …

    Fast det är klart — när det har gått några hundra år kan man ju påstå vad som helst — som att en kommitté bestående av Francis Bacon, Erik den fjortonde och Leonardo Da Vinci skrev alla Shakespeares pjäser, och arbetade in en intrikat kod som tydligt visar att Jesus var diabetiker …

    Just Portvaktens monolog är ju iochförsig full av kryptiska anspelningar på "equivocation", som enligt de skriftlärde syftar på den just då rykande aktuella rättegången mot männen bakom krutkonspirationen — det vill säga Guy Fawkes et consortes. Tämligen nummerrevybetonat, med andra ord — och rätt löst anknutet till skotsk medeltidshistoria.

  6. Malte Says:

    De Quincey skrev väl en essä ”on the knocking at the gate in Macbeth”. Men jag kan omöjligen komma ihåg vad han däri hävdade.

  7. Martin Rundkvist Says:

    Ihop med mig och min bästa kompis tillbringade min utmärkte hemspråkslärare i engelska en gymnasietermin med att läsa Macbeth högt. Kul! Shaxberds publik kan inte ha fattat hälften av vad som sas på scen.

  8. Jacob S Says:

    Hagberg härskar. Och portvakten som comic-relief är suverän. Barden kunde sina saker.

  9. David Says:

     Tack för tipset, Malte! Thomas De Quinceys synpunkter på portvakten kan man ta del av i sin helhet här. TDQ lyckas avvika från ämnet nästan mer än vad jag gör i mina inlägg — några rader in i sin text har han redan förlorat sig i en utläggning om perspektivlära. Men sen hittar han tillbaka till den salongsberusade och spirituelle portvakten igen …

  10. Smitt Says:

    Han är inte så lite snygg heller, på bilden ovanför. Den gode Gandalf. Men var har han näsan? Det är väl lite av hans signum!

  11. Bengt O. Says:

    Tvisten om författarskapet är ju i.o.f.s intressant men en knepigare fråga är: vem mördade egentligen kung Duncan? James Thurber hade sina egna tankar om detta vilka jag refererat på Var Hamlet mördaren?(även Ofelias död är inte tillfredsställande utredd).

    (Jag har under tiden lärt mig att detta kallas för blog whoring men vad 17, David får väl radera.)

  12. David Says:

    Bengt: Blog whoring? Fult ord för en fin företeelse — som jag för övrigt ägnat mig friskt åt på Errata … Det är väl trevligt att folk kan klicka sig vidare och hitta annat material som (mer eller mindre) handlar om samma sak som ens eget inlägg. Ytterligare en av dessa finesser som får nätet att likna Trädgården med gångar som förgrenar sig i Borges novell — en text som även är en labyrint.

    (För övrigt var ditt inlägg intressant — Thurbers text funderade jag på medan jag skrev om Macbethuppsättningen ovan, men jag fick inte in den på något osökt sätt — en brist som du nu avhjälpt).

    Apropå egendomliga återvändsgränder i den stora cyberlabyrinten så skickade två personer helt oberoende av varandra den här länken till mig tidigare idag:

    http://hitlercats.motime.com/

    Hur het är uppenbarligen inte den bloggen?

  13. Thorvald Says:

    Med tanke på en toleranta inställning som David visar i ovanstående kommentar så vågar jag mig ut på en annan gren:

    Det verkar som regissören och ensemblen, långt före Linus Tunström, hade ambitionen att modernisera en klassiker genom att (trots dreglet) frångå den ”illusionsskapande naturalismen”.

    Kanske ville man på så vis visa att pjäsen har något att säga i dag. Något som är större än tidsdokumentet över WS’s upplevelser på 1600-talet. Något om den värld vi lever i idag.

    Det är i alla fall en möjlighet.

  14. Pietro Says:

    Fullständigt offtopic här, men kanske av intresse för Nessle och de läsare som intresserar sig för sk ”entertainment music”, är den fantastiska P1-följetongen ”musiken berättar” med Sven Hugo Persson. Sånger på visst tema varje vardagsförmiddag kl 11, i skrivande stund ”pengar”. (Jag beklagar djupt er som missade första programmet ”cigaretter och alkohol”. Ja, Anita Lindbloms ”cigarett” ingick.)

  15. Pietro Says:

    Här hittade jag internetlänken:

    http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=2309

  16. David Says:

    Pietro: Ah … Anita Lindbloms cigarrettes … ”Njut en aning nikotin/dina nervers medicin” som den förtrollande chantösen uttrycker det — hon framför sången i Thore Skogman-filmen Tre dar på luffen och jag visade faktiskt det klippet för mina elever på Kyrkeruds folkögskola som ett led i min populärkulturella indoktrinering … AL är en av de bästa sångerskor vi har haft i det här landet — och en av de som konsekvent valt det märkligaste låtmaterialet; en svårslagen kombination.

  17. Vatten Över Huvudet Says:

    David – vadå Allers? Vad jag minns proklamerade du på en av connarna i Göteborg att du får allting från Södertälje – men det kanske är där du köper dina Allers?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: