Min inre monolog är skriven av Kar De Mumma

Husse och matte har gått på Oscarsteatern. Fick inte följa med jag. Fick stanna hemma jag. Strålande tider, härliga tider!

Ibland vill man bara slippa höra vad man själv tänker. En vanlig lösning på problemet är att se på TV, som effektivt stänger av alla mentala processer under ett antal timmar. Man tänker inte, vet knappt om att man existerar — när man äntligen lyckas förmå sig att nappa åt sig fjärrkontrollen och släcka ned det onda, hypnotiska ögat känner man sig nästan som om man har varit död.

Men — som jag med en dåres tjatighet har påtalat här på bloggen — så ser jag inte på TV.

Så när jag blir riktigt less på mig själv måste jag fly någon annanstans. Valet blir ofta ut på nätet — jag klickar på länkar som någon slags bisarr parodi på synapser — med den distinktionen att riktiga synapser ibland leder fram mot en slutsats, medan den cybernetiska motsvarigheten bara för en längre och längre bort från det som man undrade över från början. I 2001 säger Hal 9000: ”Stop … Dave … My mind is going …” Efter tillräckligt många timmar framför bildskärmen känner jag att det snarare är Daves hjärna som håller på att släckas ned.

Men den senaste tiden har jag befunnit mig utom räckhåll för de stora, seriekopplade positronhjärnorna. Tyvärr har jag däremot inte befunnit mig utom räckhåll för min inre monolog (det gör man ju mera sällan). Tämligen raskt kände jag att hängmattan började bli mig för trång …

I pur desperation inhandlade jag några korsordstidningar och förlorade mig i bokstavskombinationernas magiska värld. Det är något tidlöst tryggt och tråkigt med korsord — normalt sett ägnar jag mig inte åt dem, och jag är inte heller särskilt skicklig på att lösa dem — men det känns tryggt att stiga in i denna värld där alla artonhundratalets obsoleta jordbrukstermer fortfarande verkar ha högsta aktualitet, där djurlivet nästan uteslutande består av ”KUT”, ”ORNE” och ”AROR”, där litterära nobelpristagare påfallande ofta heter ”Kenzaburo” i förnamn — och där man fortfarande kan stöta på den eviga klassikern ”Solgud” — även om den numera ofta är uppdaterad till ”Vassflotte” eller, om konstruktören är särskilt illistig, ”Färdades Thor på”.

Men förr eller senare blir man tvungen att överge denna trivsamma tristess och då utbryter den inre monologen igen. ”Min hustru och jag vi lever på provor — strålande provor, härliga provor! Det är en mycket sympatisk man som vid ett flertal tillfällen har givit mig ben …

Annonser

7 svar to “Min inre monolog är skriven av Kar De Mumma”

  1. Tomas Says:

    Jag menar att nätet är, eller kan vara, en lika stor tankedödare som TVn. Man måste verkligen veta vad man letar efter och ha disciplin som en zenbuddhistisk munk för att inte förlora sig i allsköns bråte som dyker upp. Dock kan man lära sig ett och annat onödigt fakta också, och det är ju alltid trevligt. Igår lärde jag mig till exempel att de två stora huvudgrupperna av plaster heter härdplaster och termoplaster och att termoplaster är de som är återvinningsbara. Inte illa.

  2. Feedback66 Says:

    Läste ut din deckare ”Döda fallet” i veckan, måste bara säga att jag tyckte den var helt underbar. När kommer uppföljaren?

  3. David Says:

    Feedback66: Tack för lovorden! Jag har redan skrivit en fortsättning — eller snarare en ”prequel” eftersom den utspelar sig året innan Döda Fallet — nämlingen Ödesstenen (det är här Birger Thysell och Majken Jonsson lär känna varandra). Texten är så gott som klar — jag måste bara få tummen ur vagnen och föra in en del korrekturändringar och finjusteringar och skicka in den till en förläggare (vi har insett att vi inte hinner ägna oss åt förlagsverksamhet parallellt med utgivningen av Kapten Stofil …) Så om ett högre väsen vill och fotbeklädnaderna klarar slitaget så kommer boken ut vilket år som helst nu …

    • kris08 Says:

      Hoppsan, ingen tumme med högre väsen…?

      • David Says:

        Bra att du diskret applicerar en bunsenbrännare mot mitt ryggslut — det verkar behövas för att jag ska få tummen ur (det högre väsendet … öh …) …

        Fintrimningen av Ödesstenen står skam till sägandes fortfarande på min att göra lista SJU ÅR SENARE.

        Jag borde skämmas.

        Och gör det också — i någon mån …

  4. Cirkux Says:

    Tillåter mig ett försiktigt jubel åt detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: