Envar sin egen redaktör

Inledningsvis kanske jag ska passa på att be om ursäkt för den flagranta bristen på nya blogginlägg under de senaste veckorna — skälet är att jag har varit fördjupad i tecknandet, layoutandet och redigerandet av det nya Kapten Stofil-numret — det blir ett dubbelnummer, det första någonsin, och anledningen till det är i sin tur vissa förseningar som vi har dragit på oss genom att envisas med att ha en existens vid sidan av den som tecknare och redaktörer.

Just i dag har jag ägnat mig åt att redigera och revidera en gammal text av mig själv så att jag slipper skämmas alltför mycket för den när den dyker upp i tidningen (det är som sagt ett dubbelnummer och en skafferistädning har följaktligen visat sig vara av nöden).

Det är en lite märklig känsla att agera redaktör åt sitt (något) yngre jag — jag var en telning på trettioåtta vårar när jag skrev texten ifråga — och jag förundras över hur annorlunda jag skulle ha uttryckt mig idag. Det är väl i o f s glädjande att man har utvecklats i någon riktning som skribent under de åtta år som har gått — sedan kan man ju fråga sig om det är uppåt eller nedåt.

En sak jag lade märke till är att den reviderade texten plötsligt svärmade av alliterationer — det måste vara bloggens fel — liksom dessa ständiga tankstreck — vad är grejen med dem — egentligen? När jag tog en paus för att ringa min fackkonsult Dan märkte jag att jag fortsatte allitterera vilt även när jag pratade. I en av mina romaner har jag med en person som inte kan sluta tala på hexameter — och plötsligt blev jag rädd för att det var en fasansfull framtidsvision av hur alliterationens absurda avarter kommer att anfäkta den som präntar ned dessa angelägna anteckningar.

En annan detalj jag noterade var hur mycket mindre känslig för anglicismer mitt yngre alter ego var — fast det är klart, som översättare riskerar man ju istället att bli våldsamt överkänslig mot dem. Om jag är det minsta tveksam nuförtiden kör jag latinsk stam/germansk stam-testet som min översättarkollega Johan Frick har lärt mig. Det funkar så här: I valet och kvalet mellan en synonym som har latinsk stam och en som har germansk bör man i de allra flesta fall välja den germanska; det gör oftast texten mera lättläst och lättbegriplig, och fungerar som ett filter för många anglicismer. Säg inte briljant när man kan säga lysande – säg inte spenderat när man kan säga tillbringat — o s v. (Det är förvisso en tumregel och den ska inte följas blint, men jag tycker ofta man har hjälp av den.)

På det viset tuktas och ansas i någon mån ”Ärans och hjältarnas språk” som Tegner säger i sin magnifikt chauvinistiska gamla dikt om hur absolut värdelösa alla språk utom svenskan är — diktens pampiga brösttoner klingar iochförsig aningen ihåliga när man upptäcker att såväl ”ära” som ”hjälte” och ”språk” är lågtyska låneord (jag minns inte riktigt vem det var som var ofin nog att komma med detta påpekande, men jag läste det rätt nyligen).

Min tumregel här ovan ser alltså till att ni får bort de moderna, engelska låneorden och ersätter dem med gammal hederlig plattdeutsch — låneord som dög åt våra förfäder.

(På förekommen anledning kan jag tala om att jag inte har redigerat ovanstående text särskilt nitiskt. Det gäller att inte ta jobbet med sig hem, som vi yrkeshumorister brukar säga.)