Super-skribent siktad

Under mina irrfärder på Internet snavade jag nyss över en lysande filmsrecensent — Carina Chocano som skriver för Los Angeles Times. Det är väl iochförsig inte förvånande att en stad som engagerar sig betydligt mer i den senaste premiärhypen än i eventuellt förestående världskrig sätter sina vassaste pennor på att bevaka vita duken. Här är slutklämmen på hennes omdöme om Ivan Reitmans My Super-Ex Girlfriend:

For a movie about an unstable superhero who dresses like Carrie Bradshaw after a gamma zap, ”Ex-Girlfriend” is cleverly attuned to the real-life nadirs of big-city psychosexual dynamics. Thurman plugs thrillingly into her inner Alanis Morissette to bring to life a jilted super-heroine who mounts a massive vengeance campaign against the hapless guy who didn’t like her back. It’s no wonder that, unshackled from the snoozy trifecta of acceptable female characterizations (the picture of noble perfection, the blow-up doll, the victim), Thurman goes hog-wild. Super-womanhood is so taxing and tiresome, you forgive her for needing to blow off some steam. But despite G-Girl’s inability to get dumped with dignity and her generalized threat to pets, she’s no bunny boiler, sentenced to die by wifely hands. The movie doesn’t purport to have her stand for all women, just the crazy ones, and as such, G-Girl is pure, soul-cleansing id catharsis. Charming as he is, it’s hard not to thrill at the sight of G-Girl tossing a shark through Matt’s window. Because, seriously, who hasn’t wanted to do that?

Jag skrattade högt åt frasen ”her inner Alanis Morissette” — och även åt den avslutande meningen. Mina favoritrecensenter är just såna som lyckas säga något vettigt samtidigt som de är våldsamt spirituella — Dorothy Parkers teater- och litteraturkritik i New Yorker hade den kvaliteten. (Vem kan någonsin glömma hennes sågning av den debuterande Katherine Hepburn: ”She runs the gamut of emotions from A to B”.) Anthony Lane (också han i New Yorker) hade samma talang i yngre dagar men verkar tyvärr ha drabbats av Jurgen Schildts syndrom — d v s själva åsikten börjar bli alltmer underordnad de eventuella snärtiga formuleringar han har lyckats värka fram.

Ett annat vanligt problem med kvicka recensenter är att det är mycket lättare att vara rolig när man sågar något än när man skriver mera nyanserat — eller rentav positivt. Och även här plockar Carina Chocano pluspoäng — hon skriver roligt och uppskattande om en superhjältekomedi — en genre som rimligen är dubbelt stigmatiserad för dem som sneglar ängsligt på credbarometern. Chocano dömer inte hunden efter genren. Skam till sägandes måste jag erkänna att jag själv var ganska skeptisk inför My Super-Ex innan jag såg den. Varför såg jag den då, undrar den alerte läsaren. Öööh … ja … en film där Uma Thurman spelar en vildsint superhjältinna You had me att ”hello”, som tysken säger. Ja okej — det är väl inte direkt Det sjunde inseglet vi talar om här — men som framgår av Carina C:s recension så blir man på gott humör av den. A splendid time is guaranteed for all, som Monkees säger.

Annonser

11 svar to “Super-skribent siktad”

  1. P Says:

    Men alltså Katherine Hepburn är ju The Bomb.

  2. P Says:

    Och Det sjunde inseglet är beklagansvärd buskis.

  3. P Says:

    Ja — buskis.

  4. A.R.Yngve Says:

    Vet ni, det är bra synd att Ingemar Bergman aldrig gjort en superhjältefilm…

    ”Vi gör oss ett beläte av vår skräck, och det belätet kallar vi kryptonit…”

  5. Thomas E Says:

    Max von Sydow är ju superarg i Jungfrukällan. Han kunde ju blivit ”Mideaval man” med filmtitlar som ”Getting mideaval on your ass ”, ”Töre is back”, ”Töre versus Mechagodzilla” osv.

  6. David L. Says:

    ”You had me at Aloha!”

  7. Klyvyxan Says:

    …fast hon hette faktiskt Katharine.

  8. Martin Rundkvist Says:

    Monkees? Troll! Troll!

  9. Porky (mellan) Says:

    Anthony Lane var lysande.

  10. jacob Says:

    (sågningar etc) — Frågan är om det ö h taget är möjligt att vara rolig utan att vara elak. Jag tror inte det.

  11. David Says:

    Klyxvan … öh, jag menar Klyvyxan: Öh — hoppsan — tack för påpekandet.

    Jacob: Nja … njö … jag vet inte om ”elak” är le mot juste … Carina Chocano är ju i o f s lite taskig mot Alanis i texten här ovan, men det är ju inte det som får mig att skratta, utan den underliggande observationen, det mera allmängiltiga i ”Alanis-skapet” för att tala med Heideggers låghalta kusin (Nu håller jag på att pladdra bort mig helt, märker jag).

    Vad jag försöker säga, tror jag, är att det förvisso ofta finns en råhet i saker som är roliga, men skrattet har mer att göra med en förlösning (se Henri Bergson i kommentarerna till Singapore Swings), en katharsis — att någon säger högt vad man bara tänker eller anar — d v s inte så mycket elakhet som ”tough love”.

    Direkta personangrepp är oftast inte särskilt roliga — men en originell och insiktsfull observation som tar avstamp i en personrelaterad tarvlighet kan vara hur rolig som helst (nu hör jag på japansk cha cha igen — jag måste nog sluta med det när jag ska skriva på bloggen …)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: