Archive for oktober, 2006

En stolt dag för spammen

oktober 30, 2006

Är det bara som jag får för mig, eller har den litterära kvaliteten börjat stiga på skräpmailen?

Förut har jag för mig att det främst var olika marsianer vid namn Frghhsfkv eller Glurvan Horky som försökte sälja sin hemplanets motsvarigheter till ”generic viagra” — inte sällan hette produkterna saker i stil med gLeneric vyaLgra, allt för att överlista spamfiltret och sprida en smula exotism.

Frghhsfkv och Glurvan erbjöd mig också generöst bröstförstoringar — gärna samtidigt som de drog en lans för VVVy-AGRAn, och tipsade dessutom om olika rabatter på hemelektronik. Fast mest förtroliga var de när de ville dra in mig i den exklusiva krets som hade chansen att bli ”X-tremely Rych” på olika misstänkt pyramidspelsliknande aktiviteter.

På grund av virusrisken öppnar jag inte gärna spam (även om jag förmodligen i det avseendet beter mig som en person som tror att han kan få gonorré från toalettsitsen — det är väl främst attachments man ska se upp med). Men när jag rensade bland skräpet idag blev jag frestad för första gången på mycket länge. Just de här meddelandena kan jag inte förmå mig till att slänga:

spambild.jpg

Jag brinner av iver att få veta vad ”horticulture opportunism” är för någonting — är det när man vänder kappan efter vinden som domare på en tulpanutställning i Delft? Och jag vill gärna ha mer information om musikinstrumentet ”equilateral banjo”. Det intresserar mig också att man numera tydligen inte bara kan bli ”bored silly” utan även ”bored good-tempered”. Det kanske man blir när man besöker en ”mobile home psychotherapist”, vars priser är anpassade för trailer trash som en själv.

Är det möjligen så att spamdistributörerna har märkt att det är effektivare att vara kryptisk än att alludera på sex och pengar? Det skulle ju i sin tur tyda på att att majoriteten av jordens befolkning faktiskt är mera nyfiken än den är sniken och kåt. Jag vill gärna tro att det är så.

(Ja … det här är dygnets tredje blogginlägg — men jag försäkrar att det inte är Spermamax som hjälper mig att vara ”productive as a rabbit”.)

Annonser

Det nya milleniets utamningar

oktober 29, 2006

I likhet med varje större svensk tidning utan självakting har jag fått för mig att ”strama upp den grafiska formen” för att kunna ”möta det nya milleniets utmaningar” (Mina freudianska fingrar försökte skriva ”utamningar”.)

Bland annat har jag skaffat en s k ”avatar” — ett otydbart litet frimärke som sitter invid miná kommentarer. Det föreställer Ganesha, för den som undrar. Meddelas endast på detta sätt.

Dessutom upptäckte jag att man kan lägga in en egen bild i rubriken, och valde en målning av Caspar David Friedrich — MANN UND FRAU, DEN MOND BETRACHTEND, från 1824.

Jag tyckte det passade bra — Friedrich är liksom mig bildkonstnär, heter David i förnamn, och är född den femte september i Sverige (eller rättare sagt svenska Pommern i hans fall, men varför hänga upp sig på detaljer).

Den här höjningen av den visuella profilen har jag gjort för att dra till mig den attraktiva ”unga vuxna”-publiken (Vad säger jag — jag menar den enda publiken värd namnet: landet sönderfaller som bekant i två delar — de ”unga vuxna” som annonsörerna, pressen, de kommersiella programmakarna och bisarrt nog även Christina Jutterström smörar besinningslöst för — och sedan ett gäng vålnader med rullator som kan försöka få tiden att gå genom att se något enstaka Café Norrköping-artat program och läsa Kvällsstunden).

Nästa steg i bloggens utveckling blir att gradvis förenkla alla texter till ”Totte har en hink”-nivå och uteslutande skriva om Nintendospel.

Panegyriskt pladder

oktober 29, 2006

Nu har jag lämnat kolonistugan för säsongen och har lite bättre förutsättningar att sköta bloggen — valda delar av sommaren har den känts som en slokörad krukväxt, som man med vaga självförebråelser tittar på i fönstersmygen när man kommer hem efter en längre resa. Jag har tillochmed kunnat glädja mig åt att läsarna bidragit med egna små ljusgröna skott — trots att jag likt en måttligt ambitiös engelsklärare bara sagt ”Talk amongst yourselves” och pilsnabbt försvunnit in i lärarrummets balsamiskt brunmurriga värld för att läska mig med lite dävet kaffe under lektionstid. Ja, ja — enough with the metaphors, already!

Men nu ska det bli ordning på torpet — ikväll har jag tillochmed uppdaterat min bloggrulle (som språknämnden förmodligen inte anser att det ska heta) med Johan Wanloos webbsajt, där jag just fick mig några goda skratt till livs.

Innan jag övergav det alltmer friluftsbetonade livet i stugan (när det börjar bli kallt känner man sig aldrig riktigt som om man är inomhus) läste jag ut den bästa roman jag har konsumerat på rätt länge, och skrev även en recension av den med köldstela och nariga fingrar just när jag slagit igen pärmarna (vilket märks på den närmast dykarsjuka entusiasm jag utvecklar — men jag har inte haft anledning att ompröva mina åsikter om boken, däremot har jag köpt samme författares debutroman som ligger och väntar på mig bredvid sängen just nu — tillsammans med lågt räknat 234 andra böcker). Var var jag? Visst ja — recensionen … (klockan är halv tre på söndagsmorgonen, om någon undrar varför jag uttrycker mig så koncist. Och jag har inte ens druckit sprit.)

Hari Kunzru — Transmission

Det finns all anledning att vara misstänksam. Förlaget (Penguin) har försett boken med ett reklambyråhippt omslag. Check. Författaren Hari Kunzru har tidigare varit redaktör för Wired. Check. Han är född 1969 och ser misstänkt fräsig ut på författarfotot. Check. De entusiastiska pressrösterna använder omdömet ”smart”. Check. Boken heter Transmission. Check.

Enda skälet till att jag ändå lägger tio kronor på att köpa den begagnad på Ebbes hörna på Stigbergstorget är att den verkar behandla flera ämnen som ligger mig varmt om hjärtat: Bollywoodfilminspelningar, indisk kultur i allmänhet, datanördar.

Men innerst inne misstänker jag ändå att den kommer vara en ny Zadie Smiths Vita tänder, eller Alex Garlands The Beach (för att nu ta två måttligt aktuella exempel) – hipp, smart, välskriven, full of sound and fury and signifying – nothing.

Men som tur är har jag misstagit mig helt.

Visst är Hari Kunzru nutidsorienterad så det förslår – men inte på det där lite lätt narcissistiska kolla-mig-sättet. Och han är smart i bemärkelsen perceptiv, välinformerad och djupt medkännande – med lika mycket EQ som IQ.

I den här boken skildrar han bland annat indiskt familjeliv i New Delhi, en urspårad hindifilmsinspelning i Skottland, den lätt autistiska interaktionen mellan programmerarnördar på ett stort antivirusföretag i USA, och den surrealistiska, tomt ekande reklamvärld där varumärkesgurus blir mångmiljonärer på sina plattityder – allt med samma närmast kusligt exakta tonträff.

Boken är i tur och ordning en sidvändare, en svidande samtidssatir, skitskojig, och stundtals sorglig. Det är utan tvivel den bästa någotsånär nyskrivna roman jag läst sedan Michael Chabons The Fantastic Adventures of Cavalier and Clay – eller rättare sagt: den är i mitt tycke bättre än Cavalier and Clay. ( Inte för att jag konsumerar särskilt många nyskrivna romaner, i och för sig.)

Jag skrattade så det ekade mitt i natten upprepade gånger under läsningen. Och kände allt starkare för personerna – inklusive den hopplöse varumärkesgurun. Bara parodierna på hindifilmsintriger och de klockrena pastischerna på stilen i engelskspråkiga Bollywoodfilmtidningar är värda entréavgiften. För att inte tala om scenerna på det amerikanska virusföretaget. Och … ja, när jag tänker efter är nästan allt lika bra.

Kort sagt en hörnsten i varje bibliotek. Köp den idag.

(Litet tillägg: Klockan var inte halv tre, utan snarare halv två — nej, vänta, det stämmer inte heller. Låt oss snarare säga att inlägget skrevs under den timme som upplöses i en tunn blå rök när vi går över till vintertid. Det kanske för övrigt förklarar ett och annat …)

Språk och viltvård

oktober 27, 2006

Som översättare strävar man ju efter språklig konsekvens – ett uppsåt som dock ofta jävas av ett smärre problem: den finns inte.

Ta till exempel låneord: vissa av dem assimileras direkt och iför sig snällt en välanpassad, svensk stavning. Puzzle blir pussel, Interview blir intervju, och så vidare. Andra ord envisas med att behålla sin ursprungliga språkdräkt intakt. Science Fiction har varken förvandlats till Sajjens Ficksjon eller gått med på att lämna sin plats åt förhoppningsfulla tronpretendenter som Vetsaga och Faktasi.

Och en tredje grupp låneord blir märkliga kompromisser. Chauffeur har hittills motstått alla försök att bli något mera lättsmält svenskt i stil med sjofför – men som en liten eftergift har det sista eu-ljudet muterats till ett äktsvenskt ö.

Mail är fortfarande ofta Mail, inte Mejl, som DN och språknämnden anser, och blir bara i enstaka puristers mun till E-post. Det är väl ett exempel på ett vettigt lån – varför krångla till det med E-post när engelskans ord för post är ledigt – och dessutom kort och distinkt. Stavningen behöver inte heller förändras för att ordet ska fungera i en svensk mening.

Däremot Dejtar folk – samma a som kan förbli oförändrat i ”mail” skulle orsaka viss förvirring om det behölls i ”att data” – ”Jag dejtar bara systemvetare” blir begripligare än ”Jag datar bara systemvetare”.

Att ”Mail” fortfarande behåller sin ursprungliga stavning är nog alltså snarare en fråga om estetik – ”Mejl” ser lite fånigt ut i mångas ögon, trots att vi sedan många år vant oss vid att skriva ”Tejp”.

Men om man behåller utländska stavningar riskerar man att de efter ett tag förvandlas till mindre lyckade bokstavsuttal. August Strindberg ansåg att han hette ”Ågust” men nutida svenskar envisas med att uttala hans namn precis som det stavas – trots att det rör sig om samma franska au-stavning som vi lärt oss blir å eller o i chaufför.

När det gäller utländska ortsnamn finns det ingen rim och reson överhuvudtaget – varför är till exempel Kalifornien den enda amerikanska delstaten som har försvenskats? Varför skriver vi i så fall inte Måntana och Årregon? På en svensk världskarta ser vi i ett förunderligt mischmasch av svenska namnformer och originalstavningar. Ju tidigare (och ju mer) vi har haft anledning att tala om en ort, desto större är chansen att vi har vant oss vid att försvenska dess namn.

Både språket och världen är ju stadda i ständig förändring. Vi behöver justera vår vokabulär på grund av historiska förändringar – ”Miklagård … äsch, vad säger jag … jag menar Konstantinopel – uff, ja, alltså … Istanbul.”. Vi ändrar också vårt språkbruk för att framstå som mera ”fräsiga” – en förortsgangsta undviker förmodligen helst ”kolla mitt Lull-Lull” när han istället kan säga ”kolla mitt Bling-Bling”. Och nya tekniska och kulturella företeelser behöver namnges för att vi ska kunna förklara vad det är vi sysslar med: ”Jag mailade inför dejten och frågade om den där hajpade webbmastern hade något emot harissasås”.

Vilket inte innebär att man saklöst ska bejaka alla nybildningar och låneord som väller in över gränserna. Det gäller att välja och vraka, och utgångspunkterna bör helst vara tydlighet och snygghet.

Om någon föredrar ”den visuella narrativiteten” framför ”bildberättandet” tyder det mest på att de vill spela Allan – eller lider av en panisk skräck för att framstå som banala (den typen av medveten tilltrassling är mest vanlig i akademiska texter). Och när journalister till exempel anser att folk ”spenderar” tid istället för att ”tillbringa” den beror det väl på lika delar okunskap och en vag känsla av att det egna språket inte är lika helskönt som utrikiska.

Ett litet språkområde får väl finna sig att då och då skövlas av sina större släktingar – i perioder har både tyska och franska språket härjat längs kusterna och våldtagit vårt modersmål med diverse bastarder som följd. Men de värsta avarterna tenderar att dö ut och resten assimileras efter hand – även om tyskans grammatikraseri fortfarande i någon mån besmittar ärans och hjältarnas språk.

I själva verket är det en ständig strid som pågår – nya ord och stavningar försöker tränga ut de gamla av olika skäl, och ett av dem är – tyvärr – ren okunnighet. Det skadar inte att läsa äldre författare ibland och ta vara på utrotningshotade ord och konstruktioner som är snyggare och distinktare än sina invandrade motsvarigheter.

För vänner av ordning är det väl lite störande att språket styrs så mycket av subjektiva, estetiska hänsyn. ”Sjofför” kan förmodligen inte få fotfäste i svenskan eftersom det ser fördjävligt ut. Funkisgenerationen var omåttligt förtjust i att använda fonetiska stavningar i stil med ”mänskor” (nästan lika förtjusta som de var i att skriva sina namn med små begynnelsebokstäver) men deras funksjonella och modärna nystavningar slog helt enkelt inte an – av helt estetiska skäl.

Däremot skriver vi numera oftast ”sa” istället för ”sade” – men inte ”la” istället för ”lade”. Det är ingen ordning nånstans.

Språket utvecklas inte av datorhjärnor, eller ens av ett antal överstepräster i någon språknämnd som slår fast vad som är ”god svenska” – det är snarare som något slags biotop där det simmar runt både kvastfeningar och gäddor, sida vid sida med mera misslyckade mutationer som är dömda till en snar undergång. Den guldblänkande Bling-Bling tränger ut den blekare Lull-Lull ur dess naturliga habitat. Hajpen har börjat föröka sig – men frågan är om den klarar de stränga skandinaviska vintrarna. E-brev letar förtvivlat efter föda och råkar skingra ett stim av små Meh!. Ehuru sticker upp sitt fula tryne ur en håla och undrar om tiden är mogen för en comeback, men tvekar i sista stund – den minns hur illa det gick för kamraterna Dymedelst och Därest. Och i bottensedimentet slumrar redan Vetsaga och Faktasi, på väg att bli fossil som kan förbrylla framtidens forskare.

Ett rikt yttre liv

oktober 16, 2006

 

Många stora andar verkar leva närmast osannolikt händelselösa liv. I vissa perioder läser jag gärna biografier över mina idoler, och somliga av dem verkar knappt gå ut för att köpa en liter mjölk. Här nedan följer slumpvisa nerslag i några av de minst spännande livskrönikor jag tagit del av.

Immanuel Kant hade för vana att lägga näsduken på en stol i andra änden av rummet för att han i alla fall skulle få lite motion när han var tvungen att gå och snyta sig.

Somliga morgnar gick han till universitetet för att lägga ut texten om Das Ding an sich och annat. Han följde alltid exakt samma väg. En morgon – och det här är en av biografins dramatiska höjdpunkter – pågick ett vägarbete och han blev uppbragt tvungen att ta en omväg.

Jorge Luis Borges tog i alla fall bussen till biblioteket han basade över. Fast annars verkar han ha hållit sig i läsfåtöljen mest hela tiden. Lite pluspoäng ska han väl också ha för att han protesterade mot Peron, vilket ledde till att han blev en smula motarbetad.

Annars är det tämligen tunnsått med dramatik även i denne hjältes biografi – det mest spännande jag kan dra mig till minnes är när den mullvadslikt närsynte Borges råkat förirra sig ut i trapphuset utan glasögon och går rakt in i ett uppslaget – eller snarare inslaget – fönster så att den krossas.

När han gifter sig på sin ålders höst kommer i och för sig in en lovande blandning av Lady Macbeth och Yoko Ono i handlingen, men det är ju knappast Borges förtjänst.

Jules Verne kanske skildrade resor till månen, färder till vår världs vulkaniska inre, och tidiga globetrotters som med stoppur i hand försöker ta sig jorden runt på den svindlande korta tiden åttio dagar – men själv rörde han sig knappt ur fläcken. Alla nitiskt redovisade geografiska och kulturella upplysningar inhämtade den orörlige globetrottern ur olika uppslagsverk och reseskildringar.

Fast det är klart – en gång gjorde han faktiskt en ballonguppstigning som varade i hela tjugo minuter. Men sedan var det raka vägen hem till skrivbordet igen.

Där satt han sedan och led av förstoppning, hemorrojder och kliande nervösa utslag medan han försökte uppfylla det synnerligen ofördelaktiga kontrakt han en gång i ungdomligt oförstånd hade ingått med en Parisförläggare – ett kontrakt som tvingade honom att skriva två böcker om året och blåste honom på all royalty för de illustrerade upplagorna (han fick bara betalt för de oillustrerade förstautgåvorna – som naturligtvis hade betydligt mindre spridning).

Med tröstlös järnflit arbetade han i princip året om och presterade över hundra böcker – men alla de riktigt bra, klassiska romanerna skrev han under en period på ungefär tolv år, sedan satt han där och harvade, allt mer förstoppad och uppgiven. De flesta av hans senare romaner är djupt begravda i glömskans sediment – i väntan på att en lektörernas Arne Saknussem ska upptäcka dem igen under vägen ner i litteraturens djupaste, mest ormbunksbevuxna och fosforescenta innandömen.

 

 

Den mikroskopiska parlören

oktober 16, 2006

 

 

 

(Om man är ute och reser är det alltid en god idé att kunna några glosor på landets språk – de behöver inte vara många; ett minimalt antal på tre fyra stycken förslår ganska långt. Nedanstående text är tänkt att demonstrera detta faktum – även om den kanske snarare bevisar motsatsen.)

När Galagogänget var i Moskva 1992 för att presentera den ryska Galagon fick jag tillfälle att motionera min mycket sparsmakade ryska. Under en båtutfärd stötte en ung ryss med mycket långa ögonfransar på mig. Han kunde inte ett ord engelska, men däremot en smula franska, vilket han demonstrerade genom att böja sig fram över mig och sjunga:

“Voulez vous couche avec moi, ce soire?

Varvid jag fick användning av en av de två ryska glosor som man lär sig i gamla amerikanska filmer: “Njet!”, sa jag så vänligt jag kunde (det är i och för sig inte ett ord som lämpar sig särskilt bra att säga vänligt).

Mitt övriga ryska ordförråd var tyvärr inte fullt lika ändamålsenligt – jag kunde inga användbara fraser av typen ”Mitt bagage har förkommit”, ”Låt mig få tala med er överordnade”, ”Aj! Slå mig inte!”, eller ”Var vänlig och släpp förbi mig, sammanbitne, galonprydde man, jag bor på det här hotellet”.

(På den tiden hade jag ett par stora, missklädsamma arméöverskottsbyxor som tydligen gjorde mig intill förblandning lik en rysk taxichaufför, och ambitiösa dörrvakter försökte vid ett par tillfällen avhysa mig från vårt hotell, vilket smickrade mig på något dunkelt sätt – fast inte lika mycket som den gången när en snabbköpskassörska på Aran Islands sa något – tydligen – roligt till mig på gaeliska).

Jo förresten – en aningen användbar fras kan jag faktiskt på ryska: Lift nje rabotajet – Hissen är ur funktion (med tusen reservationer för stavningen).

I övrigt inskränkte sig min konversation till aning slumpmässigt utslungade sentenser. Under den ovan nämnda båtutfärden på Moskvafloden gjorde jag en grandios gest över det nattliga panoramat och sa: ”Biiiiiely Nåååchi” (vita nätter.)

”Nej, nej”, sade våra artiga värdar. ”Det är längre norrut. Det är i Sankt Petersburg.” (Vilket jag i och för sig visste – men vad skulle jag göra?)

Men den frasen var i alla fall lite rätt, jämfört med den pärla jag kläckte ur mig vid en lunch i TV-tornet i Moskva (som jag har för mig är en av världens högsta byggnader – den hade i alla fall fågelperspektivutsikt över rymdfartmuseets gamla rostiga sputnikar, vilket kändes helt kongenialt). Jag satt vid ett bord med några ryska journalister som knappt kunde någon engelska. Själv försökte jag förklara hur dålig jag var på ryska, och att jag bara kunde värdelösa fraser som ”Idite Dåmåy russki fascisti” – Åk hem ryska fascister (som tjeckiska upprorsmän klottrade på väggarna vid inmarschen i Tjeckoslovakien 1968).

De vänliga journalisterna såg aningen brydda ut, och förde mina visdomsord vidare till bordet bredvid där en punkig rysk serietecknare reste sig, röd i synen. ”Menar du mig?” frågade han hotfullt (eller också skämtade han – det var lite svårt att avgöra på grund av alla avgrundsdjupa kulturklyftor).

Den apoplektiske serietecknaren var rysk underground, vilket verkar vara något mera brutalt än västs blida subkulturer. Till exempel var han i förd en – som han påstod – äkta Auschwitzfångemössa av den där sorten som ser ut som en svart och vitrandig bagarmössa. Och det kan ju inte direkt kallas mainstream.

En annan rysk undergroundindivid hade en enorm samling av kommunistmemorabilia – bland annat uniformer som tillhört marskalker i Röda Armén vid revolutionen och tonvis av Stalinkitsch. Men för oss visade han upp samlingens pärlor.

Först en byst föreställande en individ med måttligt vinnande utseende. ”De här är inte vanliga”, sa han andaktsfullt. ”Det är en byst av Laurenti Beria” – det vill säga Stalins handgångne man och en av historiens värsta massmördare. Uppenbarligen hade inte alltför många ryssar låtit denna förtjusande dekoration stå kvar i finrummet.

Men samlingens verkliga clou var en rostig, bucklig bit av en metallfris som hade hackats loss med något inte alltför vasst föremål – och den visade en annan individ som förvisats ur Sovjethistorien: den pipskäggsförsedde, glasögonprydde Leon Trotskij.

”Den här hittade jag på botten av en gatubrunn”, sa vår värd. Jag kom mig aldrig för att fråga vad han sysslade med på botten av en gatubrunn. Jag hade en smygande misstanke om att vissa av de ryska undergroundmänniskorna hade på tok för mycket fritid.

 

 

Hotet mot Bisarrovärlden …

oktober 6, 2006

bizarro nummer ett
Den kubistiska stålmannenklonen Bisarro nummer ett från bisarrovärlden ter sig som en mild västanfläkt vid sidan av dessa båda stålmän från bisarro-Bollywood:

Först en som påstås vara en mycket ung Govinda. Det är svårt att avgöra med tanke på filmkvaliteten — men jag tycker nog han verkar i magraste laget.

Denna anklagelse torde inte kunna riktas mot vår andre indiske bisarro (en namnlös förmåga från sydindien) — förmodligen den mest välgödde aktör som någonsin spelat Kryptons store son på film. Han är såpass stabil att hans indiska Lois kan stå och surfa på honom medan han likt en rötmånadsbroms surrar kring över Angkor Vat.

Samma sydindiska skådis dyker även upp som Elvisimitatör (steget mellan Elvis och Stålmannen är ju heller inte så långt …) Koreografin är svåröverträffad. Vem är han? Jag vill veta var han bor. Jag vill ha hans telefonnummer

I KREATIVITETENS NEBULÖSA VÄRLD

oktober 1, 2006

(Det här distansbloggandet leder till en viss ketchupflaskeeffekt — först kommer ingenting, sen kommer ingenting, och sen badar hela tallriken i Heinz. Här kommer alltså ett till inlägg som jag skrev igår natt i min alltmer utkylda kolonistuga …)

”Varje förmiddag kräks jag i skrivmaskinen, och varje eftermiddag städar jag upp efter mig själv”, sade en gång Ray Bradbury om sin skrivprocess. När jag var yngre använde jag ofta en besläktad metod: jag skruvade i papper i valsen – på den tiden hamrade jag på en gammal Facit – och skrev ner allt som for genom huvudet; barnsliga små rimflätor, nonsensord, spridda meningar. Ganska ofta började det efter ett tag dyka upp längre, sammanhängande stycken som kändes som om de handlade om något, och om ett av dem triggade min fantasi så kunde jag bygga vidare på det och skriva en novell eller ett kåseri.

Alla tiders mest udda deckarförfattare Harry Stephen Keeler (som jag f ö för länge sedan skrev en rätt yxigt hopkommen artikel om som man kan läsa här) talar istället om surdegsmetoden. Keelers böcker brukar oftast innehålla tillräckligt med intrig för att räcka till tio, tolv mera ordinära detektivromaner – de består av oräkneliga bihandlingar och utvikningar som häxmästaren kittar samman med generösa doser slumpmässiga sammanträffanden och dolda släktskapsband.

Keeler började alltid sitt skapande genom att göra upp ett intrikat kopplingsschema över hur alla bokens händelser hängde ihop (han var även utbildad elektriker) – de brukade se ut som stora, rätt klibbiga spaghettiportioner. Men inte sällan upptäckte han att det blev sjok av intrig över som inte ens han kunde få in. Ibland rörde det sig till och med om den bit som han hade utgått ifrån när han började sitt intrigsnickeri – själva incitamentet till boken.

Med sorg i hjärtat lade han intrigfragmentet åt sidan tills det var dags för nästa deckare. Men det hände att han inte heller denna gång lyckades arbeta in den torso han hade utgått ifrån. Han berättar att han i ett extremt fall konstruerat tre intriger utifrån samma fragment, utan att för den skull lyckas få in det i texten – det hade istället fungerat som en surdegsklick och satt igång fermentationsprocesserna i hans fertila fantasi.

Jag kom nyligen att tänka på Bradburys och Keelers metoder när jag hörde några piratutgivna inspelningar där John Lennon som stöd för minnet har bandat sitt arbete med att komponera Strawberry Fields Forever. Det är ett fascinerande material: Lennon verkar i princip bara ha kommit fram till en ackordgång – han mumlar fram en helt oformlig melodi och en text som bara består av slumpmässiga ljud, men för varje version ramlar någon fras på plats, något litet melodiornament hittar sin form – och ytterst långsamt, som ett fotografi i framkallningsbadet, framträder Beatlesklassikern. Processen verkar inte alls kronologisk – melodilösningar och textrader dyker upp på till synes slumpmässiga ställen inne i låten – det känns närmast magiskt; som om låten förtätas av sig själv ur ett moln av mummel.

Fast det är klart – alla arbetar ju inte på det viset. På samma piratskiva kan man höra Pauls hemmagjorda inspelningar, där han – föga överraskande – har i princip både text och musik färdiga och sjunger med närmast kuslig tonträff. I memoarboken Many Years From Now berättar Paul om hur John ofta hade svårt att skriva färdigt sina låtar. När de väl hade framträtt ur molnet så hade han ofta en vers, en refräng och inget stick. McCartneys uppgift blev att åka hem till John och mer eller mindre spökskriva resten av texten samt komma upp med ett stick i John-stil. Vilket denna superbegåvade hantverkare naturligtvis gjorde utan större svårighet. (När John och Paul slutade prata med varandra märktes det genast på Johns låtar, som fortfarande är lika egensinnigt uppfinningsrika, men ofta saknar stick och har mindre utarbetade texter – exempelvis Across the Universe och Julia – geniala kompositioner, förvisso, men det hade kanske inte gjort något om den store finsnickaren McCartney hade fått hjälpa till att hyvla dem ytterligare).