I KREATIVITETENS NEBULÖSA VÄRLD

(Det här distansbloggandet leder till en viss ketchupflaskeeffekt — först kommer ingenting, sen kommer ingenting, och sen badar hela tallriken i Heinz. Här kommer alltså ett till inlägg som jag skrev igår natt i min alltmer utkylda kolonistuga …)

”Varje förmiddag kräks jag i skrivmaskinen, och varje eftermiddag städar jag upp efter mig själv”, sade en gång Ray Bradbury om sin skrivprocess. När jag var yngre använde jag ofta en besläktad metod: jag skruvade i papper i valsen – på den tiden hamrade jag på en gammal Facit – och skrev ner allt som for genom huvudet; barnsliga små rimflätor, nonsensord, spridda meningar. Ganska ofta började det efter ett tag dyka upp längre, sammanhängande stycken som kändes som om de handlade om något, och om ett av dem triggade min fantasi så kunde jag bygga vidare på det och skriva en novell eller ett kåseri.

Alla tiders mest udda deckarförfattare Harry Stephen Keeler (som jag f ö för länge sedan skrev en rätt yxigt hopkommen artikel om som man kan läsa här) talar istället om surdegsmetoden. Keelers böcker brukar oftast innehålla tillräckligt med intrig för att räcka till tio, tolv mera ordinära detektivromaner – de består av oräkneliga bihandlingar och utvikningar som häxmästaren kittar samman med generösa doser slumpmässiga sammanträffanden och dolda släktskapsband.

Keeler började alltid sitt skapande genom att göra upp ett intrikat kopplingsschema över hur alla bokens händelser hängde ihop (han var även utbildad elektriker) – de brukade se ut som stora, rätt klibbiga spaghettiportioner. Men inte sällan upptäckte han att det blev sjok av intrig över som inte ens han kunde få in. Ibland rörde det sig till och med om den bit som han hade utgått ifrån när han började sitt intrigsnickeri – själva incitamentet till boken.

Med sorg i hjärtat lade han intrigfragmentet åt sidan tills det var dags för nästa deckare. Men det hände att han inte heller denna gång lyckades arbeta in den torso han hade utgått ifrån. Han berättar att han i ett extremt fall konstruerat tre intriger utifrån samma fragment, utan att för den skull lyckas få in det i texten – det hade istället fungerat som en surdegsklick och satt igång fermentationsprocesserna i hans fertila fantasi.

Jag kom nyligen att tänka på Bradburys och Keelers metoder när jag hörde några piratutgivna inspelningar där John Lennon som stöd för minnet har bandat sitt arbete med att komponera Strawberry Fields Forever. Det är ett fascinerande material: Lennon verkar i princip bara ha kommit fram till en ackordgång – han mumlar fram en helt oformlig melodi och en text som bara består av slumpmässiga ljud, men för varje version ramlar någon fras på plats, något litet melodiornament hittar sin form – och ytterst långsamt, som ett fotografi i framkallningsbadet, framträder Beatlesklassikern. Processen verkar inte alls kronologisk – melodilösningar och textrader dyker upp på till synes slumpmässiga ställen inne i låten – det känns närmast magiskt; som om låten förtätas av sig själv ur ett moln av mummel.

Fast det är klart – alla arbetar ju inte på det viset. På samma piratskiva kan man höra Pauls hemmagjorda inspelningar, där han – föga överraskande – har i princip både text och musik färdiga och sjunger med närmast kuslig tonträff. I memoarboken Many Years From Now berättar Paul om hur John ofta hade svårt att skriva färdigt sina låtar. När de väl hade framträtt ur molnet så hade han ofta en vers, en refräng och inget stick. McCartneys uppgift blev att åka hem till John och mer eller mindre spökskriva resten av texten samt komma upp med ett stick i John-stil. Vilket denna superbegåvade hantverkare naturligtvis gjorde utan större svårighet. (När John och Paul slutade prata med varandra märktes det genast på Johns låtar, som fortfarande är lika egensinnigt uppfinningsrika, men ofta saknar stick och har mindre utarbetade texter – exempelvis Across the Universe och Julia – geniala kompositioner, förvisso, men det hade kanske inte gjort något om den store finsnickaren McCartney hade fått hjälpa till att hyvla dem ytterligare).

Annonser

8 svar to “I KREATIVITETENS NEBULÖSA VÄRLD”

  1. Martin R Says:

    Välkommen tebax!

  2. Lina Says:

    Tänkte bara meddela att jag fick boken i dag. Jag tyckte väldigt mycket om den.

  3. Porky (mellan) Says:

    Hej och tack för senast! Keeler, ja. Man tänker ju på honom ibland. Särskilt genial verkar uppföljaren till till boken om det sällskap som sitter på en öde ö och lyssnar på ett radioprogram – som går ut på att de lyssnar till reprisen av samma program. Lysande! Men vad heter boken?

  4. molle Says:

    Men varför befinner du dig i en kolonistuga?

  5. Krossa Bokstävlarna Says:

    Motsatsen till Keeler: ”Bukowskis böcker är deckare utan problemlösare eller fall” (ur en recension av en posthum oroman).

    Att spontanhamra på en Facit låter som en cool idé för att spåna fram historier, men mycket svårt att redigera.

  6. Herr Svisser Says:

    Porky. Hej! Romanerna heter ”The Portrait of Jirjohn Cobb”, ”Cleopatra’s Tears” och ”The Bottle With The Green Wax Seal”. Det är alltså en trilogi! Tyvärr har jag bara läst den första boken i serien.

  7. I kreativitetens nebulösa värld II « David Nessle Says:

    […] I ett tidigare inlägg skrev jag om John Lennons instinktiva, trevande och till synes slumpmässiga väg fram till Strawberry Fields. I Hollywoods gamla Biopics över sångförfattare får de alltid snilleblixtar av något som en person i omgivningen råkar kläcka ir sig: […]

  8. Bisarrare än det mesta « David Nessle Says:

    […] över den unikt udda deckarförfattaren Harry Stephen Keeler, som jag har nämnt flera gånger tidigare här på […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: