Den mikroskopiska parlören

 

 

 

(Om man är ute och reser är det alltid en god idé att kunna några glosor på landets språk – de behöver inte vara många; ett minimalt antal på tre fyra stycken förslår ganska långt. Nedanstående text är tänkt att demonstrera detta faktum – även om den kanske snarare bevisar motsatsen.)

När Galagogänget var i Moskva 1992 för att presentera den ryska Galagon fick jag tillfälle att motionera min mycket sparsmakade ryska. Under en båtutfärd stötte en ung ryss med mycket långa ögonfransar på mig. Han kunde inte ett ord engelska, men däremot en smula franska, vilket han demonstrerade genom att böja sig fram över mig och sjunga:

“Voulez vous couche avec moi, ce soire? “

Varvid jag fick användning av en av de två ryska glosor som man lär sig i gamla amerikanska filmer: “Njet!”, sa jag så vänligt jag kunde (det är i och för sig inte ett ord som lämpar sig särskilt bra att säga vänligt).

Mitt övriga ryska ordförråd var tyvärr inte fullt lika ändamålsenligt – jag kunde inga användbara fraser av typen ”Mitt bagage har förkommit”, ”Låt mig få tala med er överordnade”, ”Aj! Slå mig inte!”, eller ”Var vänlig och släpp förbi mig, sammanbitne, galonprydde man, jag bor på det här hotellet”.

(På den tiden hade jag ett par stora, missklädsamma arméöverskottsbyxor som tydligen gjorde mig intill förblandning lik en rysk taxichaufför, och ambitiösa dörrvakter försökte vid ett par tillfällen avhysa mig från vårt hotell, vilket smickrade mig på något dunkelt sätt – fast inte lika mycket som den gången när en snabbköpskassörska på Aran Islands sa något – tydligen – roligt till mig på gaeliska).

Jo förresten – en aningen användbar fras kan jag faktiskt på ryska: Lift nje rabotajet – Hissen är ur funktion (med tusen reservationer för stavningen).

I övrigt inskränkte sig min konversation till aning slumpmässigt utslungade sentenser. Under den ovan nämnda båtutfärden på Moskvafloden gjorde jag en grandios gest över det nattliga panoramat och sa: ”Biiiiiely Nåååchi” (vita nätter.)

”Nej, nej”, sade våra artiga värdar. ”Det är längre norrut. Det är i Sankt Petersburg.” (Vilket jag i och för sig visste – men vad skulle jag göra?)

Men den frasen var i alla fall lite rätt, jämfört med den pärla jag kläckte ur mig vid en lunch i TV-tornet i Moskva (som jag har för mig är en av världens högsta byggnader – den hade i alla fall fågelperspektivutsikt över rymdfartmuseets gamla rostiga sputnikar, vilket kändes helt kongenialt). Jag satt vid ett bord med några ryska journalister som knappt kunde någon engelska. Själv försökte jag förklara hur dålig jag var på ryska, och att jag bara kunde värdelösa fraser som ”Idite Dåmåy russki fascisti” – Åk hem ryska fascister (som tjeckiska upprorsmän klottrade på väggarna vid inmarschen i Tjeckoslovakien 1968).

De vänliga journalisterna såg aningen brydda ut, och förde mina visdomsord vidare till bordet bredvid där en punkig rysk serietecknare reste sig, röd i synen. ”Menar du mig?” frågade han hotfullt (eller också skämtade han – det var lite svårt att avgöra på grund av alla avgrundsdjupa kulturklyftor).

Den apoplektiske serietecknaren var rysk underground, vilket verkar vara något mera brutalt än västs blida subkulturer. Till exempel var han i förd en – som han påstod – äkta Auschwitzfångemössa av den där sorten som ser ut som en svart och vitrandig bagarmössa. Och det kan ju inte direkt kallas mainstream.

En annan rysk undergroundindivid hade en enorm samling av kommunistmemorabilia – bland annat uniformer som tillhört marskalker i Röda Armén vid revolutionen och tonvis av Stalinkitsch. Men för oss visade han upp samlingens pärlor.

Först en byst föreställande en individ med måttligt vinnande utseende. ”De här är inte vanliga”, sa han andaktsfullt. ”Det är en byst av Laurenti Beria” – det vill säga Stalins handgångne man och en av historiens värsta massmördare. Uppenbarligen hade inte alltför många ryssar låtit denna förtjusande dekoration stå kvar i finrummet.

Men samlingens verkliga clou var en rostig, bucklig bit av en metallfris som hade hackats loss med något inte alltför vasst föremål – och den visade en annan individ som förvisats ur Sovjethistorien: den pipskäggsförsedde, glasögonprydde Leon Trotskij.

”Den här hittade jag på botten av en gatubrunn”, sa vår värd. Jag kom mig aldrig för att fråga vad han sysslade med på botten av en gatubrunn. Jag hade en smygande misstanke om att vissa av de ryska undergroundmänniskorna hade på tok för mycket fritid.

 

 

Annons