Ett rikt yttre liv

 

Många stora andar verkar leva närmast osannolikt händelselösa liv. I vissa perioder läser jag gärna biografier över mina idoler, och somliga av dem verkar knappt gå ut för att köpa en liter mjölk. Här nedan följer slumpvisa nerslag i några av de minst spännande livskrönikor jag tagit del av.

Immanuel Kant hade för vana att lägga näsduken på en stol i andra änden av rummet för att han i alla fall skulle få lite motion när han var tvungen att gå och snyta sig.

Somliga morgnar gick han till universitetet för att lägga ut texten om Das Ding an sich och annat. Han följde alltid exakt samma väg. En morgon – och det här är en av biografins dramatiska höjdpunkter – pågick ett vägarbete och han blev uppbragt tvungen att ta en omväg.

Jorge Luis Borges tog i alla fall bussen till biblioteket han basade över. Fast annars verkar han ha hållit sig i läsfåtöljen mest hela tiden. Lite pluspoäng ska han väl också ha för att han protesterade mot Peron, vilket ledde till att han blev en smula motarbetad.

Annars är det tämligen tunnsått med dramatik även i denne hjältes biografi – det mest spännande jag kan dra mig till minnes är när den mullvadslikt närsynte Borges råkat förirra sig ut i trapphuset utan glasögon och går rakt in i ett uppslaget – eller snarare inslaget – fönster så att den krossas.

När han gifter sig på sin ålders höst kommer i och för sig in en lovande blandning av Lady Macbeth och Yoko Ono i handlingen, men det är ju knappast Borges förtjänst.

Jules Verne kanske skildrade resor till månen, färder till vår världs vulkaniska inre, och tidiga globetrotters som med stoppur i hand försöker ta sig jorden runt på den svindlande korta tiden åttio dagar – men själv rörde han sig knappt ur fläcken. Alla nitiskt redovisade geografiska och kulturella upplysningar inhämtade den orörlige globetrottern ur olika uppslagsverk och reseskildringar.

Fast det är klart – en gång gjorde han faktiskt en ballonguppstigning som varade i hela tjugo minuter. Men sedan var det raka vägen hem till skrivbordet igen.

Där satt han sedan och led av förstoppning, hemorrojder och kliande nervösa utslag medan han försökte uppfylla det synnerligen ofördelaktiga kontrakt han en gång i ungdomligt oförstånd hade ingått med en Parisförläggare – ett kontrakt som tvingade honom att skriva två böcker om året och blåste honom på all royalty för de illustrerade upplagorna (han fick bara betalt för de oillustrerade förstautgåvorna – som naturligtvis hade betydligt mindre spridning).

Med tröstlös järnflit arbetade han i princip året om och presterade över hundra böcker – men alla de riktigt bra, klassiska romanerna skrev han under en period på ungefär tolv år, sedan satt han där och harvade, allt mer förstoppad och uppgiven. De flesta av hans senare romaner är djupt begravda i glömskans sediment – i väntan på att en lektörernas Arne Saknussem ska upptäcka dem igen under vägen ner i litteraturens djupaste, mest ormbunksbevuxna och fosforescenta innandömen.

 

 

Annonser

22 svar to “Ett rikt yttre liv”

  1. Martin R Says:

    Visst är det fint när utlänningar försöker hitta på skandinaviska efternamn! Saknussem är en klassiker. En annan är skurken i en av James P. Hogans romaner, den elake svensken Sverensen.

  2. Hans Persson Says:

    Om jag inte missminner mig så rymde Jules Verne faktiskt hemifrån som ung tonåring för att mönstra på en båt. Hans far hämtade honom i nästa hamn så det blev ingen speciellt långvarig övning, men alltid något. Efter det studerade han enligt faderns önskan för att bli advokat eller så, men sysslade samtidigt med teater vilket han tyckte var mer intressant. Han arbetade några år inom den branschen, men efter att ha träffat på någon av dåtidens stora författare vars namn jag just nu förlagt kom han att skriva böcker och hamnade sedan hos Herzel, och sedan blev det böcker för hela slanten.

  3. Charlotte Says:

    Tycker detta känns trösterikt på något sätt. Kanske eftersom mitt eget liv är, som det heter på stockholmsbratzka, sjukt ointressant.
    Kant hade inte heller så roligt.

  4. David Says:

    Min laptop har blivit vansinnig – det externa tangenbordet fungerar, men det inbyggda byter ut varannnan bokstav mot en siffra, ett pundtecken, eller någon annan oönskad hieroglyf. För att ens kunna googla måste jag rekonstruera vartenda ord bokstav för bokstav med klipp och klistra-kommandot — som om jag höll på med ett utpressarbrev.

    Alltså har jag blivit tvungen att logga in på en annan dator för att kommentera kommentarerna (frasen ”bevattnaren bevattnad” far av obekant anledning genom huvudet).

    Martin: Själv älskar jag Hollywoodfilmer som utspelar sig i Sverige som The Prize (en epahitchcockimitationsthriller om nobelpriset) eller Bob Hopes I’ll Take Sweden. Att höra ”svenskarna” gång på gång säga ”Maarten Thratzigs Graend Three” eller ”Vad Eeee Deee Meee Digg? Aaer duuu inte riktig KLOOOUUUK?” kan pigga upp den dystraste höstkväll.

    HP Lovecraft: Vernes tillvaro känns på något vis nästan ännu dystrare när man inser att han faktiskt någonstans bar på samma äventyrslystnad som sina hjältar, och ändå aldrig fick arslet ur den ångdrivna vagnen.

    Charlotte: Jag håller med — mitt liv är inte heller så spännande att det direkt stör. Lyckas vi nu bara utföra en transcendental deduktion av kategorierna eller förnya skönlitteraturen på ett dramatiskt och oväntat sätt så är lyckan komplett.

  5. Martin Rundkvist Says:

    Ditt laptoptangentbord befinner sig i NumLock-läge. Stäng av NumLock så blir det bra igen.

  6. Gustav Says:

    Frågan är om det är så spännande med ett spännande liv. Jag läser just nu Marika Stjernstedts Krihg ett äktenskap som handlar om hennes äktenskap med Lubbe Nordström. De detaljer som främst fängslar mig är vardagslivet.

  7. Gustav Says:

    Kring ett äktenskap skall det vara.

  8. David Says:

    Gustav: Jo … jag kommer att tänka på en av de bästa Hjalmar Söderberg-noveller jag har läst– den heter Främlingarna (om jag minns rätt) och handlar bara om ett par som ligger i sängen med lyset släckt, stirrar i taket och minns alla sina gamla hembiträden — deras egenheter, och det på något vis mystiska med att ha fullständigt främmande — och ofta obegripliga — människor boende i sitt hem. (Novellen kanske får ny aktualitet genom Reinfeldts pigavdrag).

  9. Gustav Says:

    Apropå hemslavinnor: Ett av Alice B Toklas (och Gertrudes) hembiträden sade upp sig då hon upptäckte att Alice och Gertrude levde franskt. Hur det nu skall tolkas.

    Jag läser just nu 100 bjudningar (Åhlen och Åkerlund 1932), recept och råd. Här lär man sig att ett cocktailparty kräver ett par hundra cigaretter, damer och herrar rangordnas från 1 och vidare (1 är högsta status viket ger värden eller värdinnan till bordet) samt att middag kan ordnas, även utan hembiträde (om hon förbereder innan hon tar några timmars sammanhängande ledighet. )

  10. J-h:n Says:

    Annars är ju Isaac Asimov en favorit på området. Hans andra fru lär ha övertygat honom att låta bli att ta med sig skrivmaskinen på deras bröllopsresa (den första frun misslyckades) med följd att stackars Isaac var fullständigt rastlös och olycklig hela tiden. Det tog honom tjugo minuter att lösa korsordet i tidningen; sedan fanns det inget mer att göra den dagen. Isaac lät sig övertalas att följa med till Stonehenge, men kunde efteråt konstatera att det var komplett slöseri med tid: ”Det såg ut precis som på bild”.

  11. Fantomen Says:

    Ja, det är som på Louvren. Ett ”rikt” och ”tokstolligt” liv är enligt min ringa erfarenhet en gravt överskattad stilfigur. (Hur jag nu fick ihop den erkänt tomma säcken deduktivt?)

    Ang. förra inlägget: Min svärmor betraktar alltjämt ryssen som sin och vår allas naturliga fiende. Och hon skojar inte. Man behöver bara säga traktor, så inskärper hon: ”Ryssen kommer alltid att vara vår naturliga fiende.”

    Så går det till här på landet. (Det är som på efterkrigstiden.)

  12. Elmo Says:

    Ja, det är som på Louvren. Ett ”rikt” och ”tokstolligt” liv är enligt min ringa erfarenhet en gravt överskattad stilfigur. (Hur jag nu fick ihop den erkänt tomma säcken deduktivt?)

    Ang. förra inlägget: Min svärmor betraktar alltjämt ryssen som sin och vår allas naturliga fiende. Och hon skojar inte. Man behöver bara säga traktor, så inskärper hon: ”Ryssen kommer alltid att vara vår naturliga fiende.”

    Så går det till här på landet. (Det är som på efterkrigstiden.)

  13. Elmo Says:

    Ursäkta dubbelpostningen. Fantomen kan du för en gångs skull bortse ifrån.

  14. Feedback66 Says:

    Underbart, då kanske man inte behöver skämmas så mycket för sitt händelsefattiga liv.

  15. porky (mellan) Says:

    Eller så kan man jazza upp sin trista tillvaro genom att anamma det friserande självbiografiska berättandet, så att det framstår som om man hade ett mer intressant liv än man har. Och så börjar man till slut leva sin påhittade tillvaro.

    Bättre då att vänta på de autentiska underliga små vardagshändelser som faktiskt gör det värt att gå upp ur sängen. På riktigt.

  16. Johan W Says:

    Jag känner mig som JASON KING eller nåt när jag hör talas om alla krumryggda kulturarbetare med fastsvetsat sittfläsk. Jag skulle bli hysterisk om jag inte fick ränna runt på stan mellan ritvarven. Dessutom har jag småbarn. Jag räddar liv stup i kvarten. Fast det kanske inte är ”spännande” i traditionell mening. Mera ”Whaa! Hur kom du upp där? Stå still innan du ramlar ner och slår ihjäl dig!” än ”hmm, jag tog in på det här lyxhotellet för att skriva min roman i lugn och ro men först ska jag utan att anstränga mig nämnvärt ta och lösa det här mordfallet som polisen står handfallna inför.”

    Och den kanske främsta irrskildringen av sverige i amerikansk populärkutur MÅSTE vara avsnittet av den tecknade Rambo TV-serien som utspelar sig i Karlskrona. Karlskrona är omgärdat av alper, visste ni det? Och där finns enorma skräckslott med vampyrer. Eller ja, inte längre, eftersom Rambo sprängde det, Men ändå.

  17. Ja Says:

    Den sämsta irrskildringen av Sverige var kanske från Miami Vice. P.g.a av nån svensk tråd i handlingen erinrar sig huvudpersonerna en sverigeresa de gjort nån gång, speciellt två städer ska ha varit minnesvärda av nån anledning så självklar att huvudpersonerna inte klargör den för de förvånade svenska tittarna. Som jag minns det lät det ungefär såhär:
    – Do you remember that city, what was i called…
    – Fagersta!
    – Oh yeah, Fagersta!
    – Well what about Avesta!
    – Oh… Avesta!

  18. popoffsky Says:

    i ett avsnitt av love boat anländer den flytande bordellen till stockholm, där ett par av karaktärerna förirrar sig i en skyskrapa. de ska besöka någon form av direktör, och pekar på en skylt och undrar: ”VD?” ”no, no.. wet paint”. på skylten står det något i stil med ”vatt smink”. man kan riktigt föreställa sig hur någon i teamet har bläddrat i parlören. wet=vatt är väl inte så märkligt, men.. smink?

    f.ö. var det lite charmigt hur författarens egen förtvivlan inför ”mästarens lärling”-motivet reducerades till en nertryckt numlock-tangent. för en fri själ krävs alltså inte så mycket av yttre händelser, för att dramatik ska uppstå.

  19. David L. Says:

    Skämt om ”Bevattnaren bevattnad” får automatiskt en skrattpeng under kudden från Nörd-fén. TSHIHIBUK!

    Osorterade ingredienser till ett jävligt uselt skämt för filmvetare:
    1. Nån kvinna snuskar till det med Mel Gibson.
    2. Njuter alltmer, och utbrister: -MEL….yEEEES!
    3. Den murkne & innanrôtne gasten Georges MÉLIÈS inställer sig som en betjänt:
    -Ni ropade?

    (4. Extended Nessle-remix:
    Varpå Mel Gibson svarar:
    -A… A… ALOOOHA!!

  20. Erik Says:

    Man får inte glömma att Jules Verne faktiskt gjorde två Skottlandsresor (av vilken den ena resulterade i en väldigt lättglömd bok om missnöjda föredetta kolgruvearbetare som vill torrlägga Loch lomond som hämnd på samhället) och – vill jag minnas – även besökte Danmark.
    Alldeles stillasittande var han alltså inte.

  21. P Says:

    Hörru, David, kommer du till den Kungliga Hufvudstaden nån gång då? Man kanske skulle kunna dricka en öl eller två?

  22. Ahrvid Says:

    Njae,

    fullt så stationär var nog inte Julle Verne. Bl a hade han en yacht som han roade sig att ta långa segelturer i Medelhavet med. En Peter Harold har hållit på med en ny biografi om Verne (som hoppeligen kommer ut nästa år) och har då förhoppningsvis mer info om Vernes resa i Sverige i början av 1860-talet. Om jag inte missminner mig besökte han även USA, men stannade bara några dagar.
    Står strax i begrepp att läsa de sista sidorna i Carl Bildts Uppdrag Fred, om hans fredsuppdrag i Bosnien. Här kan vi snacka resa. Ett typiskt avsnitt kan låta något i stil med ”Togs emot på morgonen av den brittiske utrikesministerns bil och hann lagom till frukost… Helmuth var sig gamla jovaliska jag när vi möttes till lunch… Regeringsplanet stod och väntade med kursen mot Moskva, där jag hade middag inbokad med den ryske utrikesministern…” Han flög runt som en skottspole. (Naturligtvis för att knyta kontakter, ragga stöd osv.)
    Säffle… Kan man få en kopp kaffe?

    –Ahrvid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: