Språk och viltvård

Som översättare strävar man ju efter språklig konsekvens – ett uppsåt som dock ofta jävas av ett smärre problem: den finns inte.

Ta till exempel låneord: vissa av dem assimileras direkt och iför sig snällt en välanpassad, svensk stavning. Puzzle blir pussel, Interview blir intervju, och så vidare. Andra ord envisas med att behålla sin ursprungliga språkdräkt intakt. Science Fiction har varken förvandlats till Sajjens Ficksjon eller gått med på att lämna sin plats åt förhoppningsfulla tronpretendenter som Vetsaga och Faktasi.

Och en tredje grupp låneord blir märkliga kompromisser. Chauffeur har hittills motstått alla försök att bli något mera lättsmält svenskt i stil med sjofför – men som en liten eftergift har det sista eu-ljudet muterats till ett äktsvenskt ö.

Mail är fortfarande ofta Mail, inte Mejl, som DN och språknämnden anser, och blir bara i enstaka puristers mun till E-post. Det är väl ett exempel på ett vettigt lån – varför krångla till det med E-post när engelskans ord för post är ledigt – och dessutom kort och distinkt. Stavningen behöver inte heller förändras för att ordet ska fungera i en svensk mening.

Däremot Dejtar folk – samma a som kan förbli oförändrat i ”mail” skulle orsaka viss förvirring om det behölls i ”att data” – ”Jag dejtar bara systemvetare” blir begripligare än ”Jag datar bara systemvetare”.

Att ”Mail” fortfarande behåller sin ursprungliga stavning är nog alltså snarare en fråga om estetik – ”Mejl” ser lite fånigt ut i mångas ögon, trots att vi sedan många år vant oss vid att skriva ”Tejp”.

Men om man behåller utländska stavningar riskerar man att de efter ett tag förvandlas till mindre lyckade bokstavsuttal. August Strindberg ansåg att han hette ”Ågust” men nutida svenskar envisas med att uttala hans namn precis som det stavas – trots att det rör sig om samma franska au-stavning som vi lärt oss blir å eller o i chaufför.

När det gäller utländska ortsnamn finns det ingen rim och reson överhuvudtaget – varför är till exempel Kalifornien den enda amerikanska delstaten som har försvenskats? Varför skriver vi i så fall inte Måntana och Årregon? På en svensk världskarta ser vi i ett förunderligt mischmasch av svenska namnformer och originalstavningar. Ju tidigare (och ju mer) vi har haft anledning att tala om en ort, desto större är chansen att vi har vant oss vid att försvenska dess namn.

Både språket och världen är ju stadda i ständig förändring. Vi behöver justera vår vokabulär på grund av historiska förändringar – ”Miklagård … äsch, vad säger jag … jag menar Konstantinopel – uff, ja, alltså … Istanbul.”. Vi ändrar också vårt språkbruk för att framstå som mera ”fräsiga” – en förortsgangsta undviker förmodligen helst ”kolla mitt Lull-Lull” när han istället kan säga ”kolla mitt Bling-Bling”. Och nya tekniska och kulturella företeelser behöver namnges för att vi ska kunna förklara vad det är vi sysslar med: ”Jag mailade inför dejten och frågade om den där hajpade webbmastern hade något emot harissasås”.

Vilket inte innebär att man saklöst ska bejaka alla nybildningar och låneord som väller in över gränserna. Det gäller att välja och vraka, och utgångspunkterna bör helst vara tydlighet och snygghet.

Om någon föredrar ”den visuella narrativiteten” framför ”bildberättandet” tyder det mest på att de vill spela Allan – eller lider av en panisk skräck för att framstå som banala (den typen av medveten tilltrassling är mest vanlig i akademiska texter). Och när journalister till exempel anser att folk ”spenderar” tid istället för att ”tillbringa” den beror det väl på lika delar okunskap och en vag känsla av att det egna språket inte är lika helskönt som utrikiska.

Ett litet språkområde får väl finna sig att då och då skövlas av sina större släktingar – i perioder har både tyska och franska språket härjat längs kusterna och våldtagit vårt modersmål med diverse bastarder som följd. Men de värsta avarterna tenderar att dö ut och resten assimileras efter hand – även om tyskans grammatikraseri fortfarande i någon mån besmittar ärans och hjältarnas språk.

I själva verket är det en ständig strid som pågår – nya ord och stavningar försöker tränga ut de gamla av olika skäl, och ett av dem är – tyvärr – ren okunnighet. Det skadar inte att läsa äldre författare ibland och ta vara på utrotningshotade ord och konstruktioner som är snyggare och distinktare än sina invandrade motsvarigheter.

För vänner av ordning är det väl lite störande att språket styrs så mycket av subjektiva, estetiska hänsyn. ”Sjofför” kan förmodligen inte få fotfäste i svenskan eftersom det ser fördjävligt ut. Funkisgenerationen var omåttligt förtjust i att använda fonetiska stavningar i stil med ”mänskor” (nästan lika förtjusta som de var i att skriva sina namn med små begynnelsebokstäver) men deras funksjonella och modärna nystavningar slog helt enkelt inte an – av helt estetiska skäl.

Däremot skriver vi numera oftast ”sa” istället för ”sade” – men inte ”la” istället för ”lade”. Det är ingen ordning nånstans.

Språket utvecklas inte av datorhjärnor, eller ens av ett antal överstepräster i någon språknämnd som slår fast vad som är ”god svenska” – det är snarare som något slags biotop där det simmar runt både kvastfeningar och gäddor, sida vid sida med mera misslyckade mutationer som är dömda till en snar undergång. Den guldblänkande Bling-Bling tränger ut den blekare Lull-Lull ur dess naturliga habitat. Hajpen har börjat föröka sig – men frågan är om den klarar de stränga skandinaviska vintrarna. E-brev letar förtvivlat efter föda och råkar skingra ett stim av små Meh!. Ehuru sticker upp sitt fula tryne ur en håla och undrar om tiden är mogen för en comeback, men tvekar i sista stund – den minns hur illa det gick för kamraterna Dymedelst och Därest. Och i bottensedimentet slumrar redan Vetsaga och Faktasi, på väg att bli fossil som kan förbrylla framtidens forskare.

Annonser

17 svar to “Språk och viltvård”

  1. A.R.Yngve Says:

    Låt oss vara glada att låneordens utveckling inte är toppstyrd, av Svenska Akademin eller någon annan myndighet. Då skulle det modärna svenska språket helt ha kn***ats upp.

  2. Elmo Says:

    Excellent specimen! Senast i går kväll satt jag här och valde: biotop eller nisch? — när jag skulle skriva en sak om bloggar. (Och så blev det inget vidare heller.)

  3. popoffsky Says:

    som berusad akademiker vill jag hävda att ”visuell narrativitet” inte alls helt enkelt låter sig översättas till ”bildberättande”. begreppet narrativitet konnoterar en hel massa teoretiska föreställningar som inte nödvändigtvis låter sig förstås genom begreppet berättande. visualitet och bildlighet är inte heller samma sak. såväl teaterföreställningen som målningen är onekligen visuella konstformer, men den senare erhåller en betydligt högre grad av piktoralitet (eller bildlighet), medan den förra istället innefattar mer av narrativitet.

  4. popoffsky Says:

    lull-lull betyder för övrigt, om jag inte minns fel, något i stil med ”snopp-snopp” på holländska.

  5. Martin R Says:

    Hos Frans G. Bengtsson stötte jag på uttrycket ”upprörande socialfall”, vilket fick mig att haja till. Idag är ”socialfall” ett skällsord. På FGB:s tid väckte sådana fall medlidande och upprördhet.

  6. David Says:

    Elmo: Biotop styr ju associationerna hårdare — vilket möjligen är en fördel om man försöker få till en metafor …

    Popoffsky: Möjligen har jag för få akademiska poäng för att följa med riktigt i utläggningen — eller också har absinthdemonen grumlat framställningen en smula. Men jag tycker mig ana vad du säger — trough a glass (häpp) darkly.

    Martin: ord som beskriver företeelser som har låg status — eller för den delen är tabubelgda — tenderar väl att bli negativt laddade, även om folk tar i så de blir blå för att hitta på mera ”acceptabla” termer. Skurkärring blir städerska blir lokalvårdare blir hygienkonsult — det hjälper inte i alla fall; är statusen låg tar det inte lång tid innan folk börjar säga ”allvarligt talat — hon klär sig faktiskt som en hygienkonsult” och sedan är man tillbaka där man började igen. Ofta är det mera effektivt att reclaima det negativt laddade ordet: ”Skurkärring — and proud of it!”

  7. J-h:n Says:

    En intressant iakttagelse från bokhandeln: allt fler kunder har börjat fråga efter ”noveller” när de menar romaner. ”Novels”, vill säga. Detta är ju ett rent destruktivt inflytande från engelskan, som gjort för att skapa förvirring, missförstånd och allmän babylonsk förbistring. Jag brukar försöka lägga band på min inre språkbesserwisser, men i det här fallet är det nästan ogörligt. Ibland kan det kännas som en befrielse att få vara riktigt dryg. Kanske inte så bra för affärerna, dock.

  8. P Says:

    Roligt och intelligent som vanligt.
    Kul att du har upptäckt Image Headern förresten! Ser bra ut. Det förut helt anonyma utseendet på din blogg svor ju emot innehållet, tycker jag. (Förslag på svensk term för Image Header? Finns det en sådan redan?)

  9. David Says:

    J-h:n: Häromveckan läste jag en artikel i Aftonbladet där skribenten gjorde ett rakt motsatt misstag — hon trodde att ”novellett” betydde kortnovell. Och det borde det ju rent logiskt göra — novellett är dimunitivformen av novell, men av historiska skäl råkar det istället betyda kortroman. Som jag skrev härovan — det är ingen ordning på någonting. En annan livsfarlig luring är ”overalls”, som egendomligt nog inte betyder overall på svenska, utan oftast ”blåställ” eller ”snickarbyxor”. Undrar hur ofta det felöversätts? Jag var svindlande nära att göra misstaget själv i en bok av James Lee Burke innan berättarjaget började beskriva den overallkläddes skjorta — jag undrade hur han kunde veta hur den såg ut, och det fick mig att slå upp ordet. Overall heter för det mesta ”coveralls” på engelska. Men — och nu blir det riktigt jobbigt — ibland kan det engelska ”overalls” fortfarande motsvara svenskans ”overall”. All makt åt datorhjärnorna, säger jag.

  10. P Says:

    Jag tar den senaste kommentaren som skäl för att citera litet ur en av mina favoritdikter. Dikten, som heter Många är missnöjda, återfinns i John Ashberys diktsamling Hör du fågel, som (i övrigt utmärkt väl, vad jag kan se) tolkats till svenska av Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou:

    Min fråga till dig nu är denna: Hur
    kommer vi undan den tjocka pojken som är tjugo våningar
    hög och med fötter som är två kvarter i diameter och som är klädd
    i citrongula overaller?

  11. J-h:n Says:

    David: har du märkt hur dålig passningen generellt är mellan engelska och svenska när det gäller kläder? Kavaj kan heta antingen ”jacket” eller ”coat”, men dessa ord kan också betyda jacka resp. rock eller kappa. Lyckligtvis har det svenska uttrycket ”blazer” för uddakavaj fallit ur bruk, så man riskerar inte längre att blanda ihop det med engelskans ”blazer” som är en clubblazer eller skepparkavaj. Går man vidare inåt kan ”shirt” kan vara i stort sett vilket plagg som helst som bärs på överkroppen. Å andra sidan har svenskan bara ett enda ord för ”trousers”, ”slacks” och ”pants” – såvida inte det sista syftar på underbyxor, förstås. Dessa kan annars heta ”shorts”, vilket också kan betyda kortbyxor. Ack ja, det är skönt att man inte är översättare längre.

    Förresten säger SAOL att novellett betyder just ”kortnovell”, fast för att undvika missförstånd tycker jag att vi borde återuppliva Hjalmar Söderbergs fina gamla ord ”historietter”.

  12. David Says:

    J-h:n: Höh? Anser SAOL verkligen det? En smula olyckligt att ge ett ord som har använts på svenska i betydelsen ”kortroman” en såpass avvikande betydelse (I en sen sjuttiotalsutgåva av SAOL upptäckte jag i o f s en gång att ”moppe” anses betyda ”liten hund” — jag tror tolkningen försvann till nästa upplaga, men det visar väl att ordlistans påvliga ofelbarhet kan ifrågasättas). Men jag får väl acceptera att jag ännu en gång har varit ute och cyklat — eller i alla fall har grenslat min ”moppe” för att ta ett varv runt kvarteret …

  13. Urban Says:

    När jag började använda e-post dröjde det flera år innan jag stavade det på något annat sätt än ”mäjl” – larviga låneord ska larviga stavningar ha.
    Sedan jag ökade mitt internetberoende har stavningen blivit mindre vanlig.

    U.J.

  14. ban~ken Says:

    Vi beskriver vår omvärld på tyska också, i synnerhet riken på den eurasiatiska kontinenten. Spanien, Belgien, Indonesien, Indien och ett helt gäng till inklusive Australien konformerar till denna nomenklatur. I Afrika kan det vara både tysksuffix eller ett postkolonialt -ia. Skiljelinjen verkar gå i Etiopien som ju gränsar till Somalia. Jag talar alltså om Nigeria, Colombia, etc. Sedan har vi de tre specialarna Algeriet, Turkiet och Mongoliet vars neutrumartade namn i Sverige kanske är en fingervisning om att de aldrig kommer att bli medlemmar i EU. Särskilt Algeriet är speciellt eftersom det heter Algerien på tyska men ni hör ju själva hur fel det låter. Det fick bli den svenska specialaren -iet på den! Det jag tycker är konstigt är att i vi inte fortsatte i den tysk-svenska traditionen och gav alla de här länderna namn som Bolivien och Gambien (eller kanske Gambiet skulle ha bättre sting?).

  15. Fredrik T Says:

    Beträffande de virtuella postförsändelserna har jag emellanåt försökt draga en liten lans för benämningen ”e-pistel”. Får dock erkänna att jag inte ens själv använder det med något som ens närmar sig konsekvens, ehuru jag i övrigt gärna rör mig i bottenslammet bland ”icke förty”, ”alldenstund” och ”dymedelst”.

  16. David Says:

    Fredrik T: Varhelst en dylik Bottom-feeder dväljs har gudarna lokalkontor … eller vad menar jag egentligen?

  17. Bo Bävertoft Says:

    Tack för en synnerligen intressant utläggning och dito kommentarer. En liten undring från en i olika språk (som latin och franska) okunnig. Du skriver:

    ”Men om man behåller utländska stavningar riskerar man att de efter ett tag förvandlas till mindre lyckade bokstavsuttal. August Strindberg ansåg att han hette ”Ågust” men nutida svenskar envisas med att uttala hans namn precis som det stavas – trots att det rör sig om samma franska au-stavning som vi lärt oss blir å eller o i chaufför.”

    Men borde det inte vara herr Strindberg som uttalar namnet August ”fel”? Ja, naturligtvis får han uttala sitt eget namn som han vill, det måste ju vara en mänsklig rättighet. Men härkomstmässigt så har vi väl fått namnet August direkt från latinet och inte (som så många andra ord) från latinet via franskan?

    Då kanske det är så att ”au” bör uttalas som ”au” och inte som ”å”? Eller hur benämndes de romerska kejsarna?

    Kan någon klok språkvetare klara ut detta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: