Språk och viltvård

Som översättare strävar man ju efter språklig konsekvens – ett uppsåt som dock ofta jävas av ett smärre problem: den finns inte.

Ta till exempel låneord: vissa av dem assimileras direkt och iför sig snällt en välanpassad, svensk stavning. Puzzle blir pussel, Interview blir intervju, och så vidare. Andra ord envisas med att behålla sin ursprungliga språkdräkt intakt. Science Fiction har varken förvandlats till Sajjens Ficksjon eller gått med på att lämna sin plats åt förhoppningsfulla tronpretendenter som Vetsaga och Faktasi.

Och en tredje grupp låneord blir märkliga kompromisser. Chauffeur har hittills motstått alla försök att bli något mera lättsmält svenskt i stil med sjofför – men som en liten eftergift har det sista eu-ljudet muterats till ett äktsvenskt ö.

Mail är fortfarande ofta Mail, inte Mejl, som DN och språknämnden anser, och blir bara i enstaka puristers mun till E-post. Det är väl ett exempel på ett vettigt lån – varför krångla till det med E-post när engelskans ord för post är ledigt – och dessutom kort och distinkt. Stavningen behöver inte heller förändras för att ordet ska fungera i en svensk mening.

Däremot Dejtar folk – samma a som kan förbli oförändrat i ”mail” skulle orsaka viss förvirring om det behölls i ”att data” – ”Jag dejtar bara systemvetare” blir begripligare än ”Jag datar bara systemvetare”.

Att ”Mail” fortfarande behåller sin ursprungliga stavning är nog alltså snarare en fråga om estetik – ”Mejl” ser lite fånigt ut i mångas ögon, trots att vi sedan många år vant oss vid att skriva ”Tejp”.

Men om man behåller utländska stavningar riskerar man att de efter ett tag förvandlas till mindre lyckade bokstavsuttal. August Strindberg ansåg att han hette ”Ågust” men nutida svenskar envisas med att uttala hans namn precis som det stavas – trots att det rör sig om samma franska au-stavning som vi lärt oss blir å eller o i chaufför.

När det gäller utländska ortsnamn finns det ingen rim och reson överhuvudtaget – varför är till exempel Kalifornien den enda amerikanska delstaten som har försvenskats? Varför skriver vi i så fall inte Måntana och Årregon? På en svensk världskarta ser vi i ett förunderligt mischmasch av svenska namnformer och originalstavningar. Ju tidigare (och ju mer) vi har haft anledning att tala om en ort, desto större är chansen att vi har vant oss vid att försvenska dess namn.

Både språket och världen är ju stadda i ständig förändring. Vi behöver justera vår vokabulär på grund av historiska förändringar – ”Miklagård … äsch, vad säger jag … jag menar Konstantinopel – uff, ja, alltså … Istanbul.”. Vi ändrar också vårt språkbruk för att framstå som mera ”fräsiga” – en förortsgangsta undviker förmodligen helst ”kolla mitt Lull-Lull” när han istället kan säga ”kolla mitt Bling-Bling”. Och nya tekniska och kulturella företeelser behöver namnges för att vi ska kunna förklara vad det är vi sysslar med: ”Jag mailade inför dejten och frågade om den där hajpade webbmastern hade något emot harissasås”.

Vilket inte innebär att man saklöst ska bejaka alla nybildningar och låneord som väller in över gränserna. Det gäller att välja och vraka, och utgångspunkterna bör helst vara tydlighet och snygghet.

Om någon föredrar ”den visuella narrativiteten” framför ”bildberättandet” tyder det mest på att de vill spela Allan – eller lider av en panisk skräck för att framstå som banala (den typen av medveten tilltrassling är mest vanlig i akademiska texter). Och när journalister till exempel anser att folk ”spenderar” tid istället för att ”tillbringa” den beror det väl på lika delar okunskap och en vag känsla av att det egna språket inte är lika helskönt som utrikiska.

Ett litet språkområde får väl finna sig att då och då skövlas av sina större släktingar – i perioder har både tyska och franska språket härjat längs kusterna och våldtagit vårt modersmål med diverse bastarder som följd. Men de värsta avarterna tenderar att dö ut och resten assimileras efter hand – även om tyskans grammatikraseri fortfarande i någon mån besmittar ärans och hjältarnas språk.

I själva verket är det en ständig strid som pågår – nya ord och stavningar försöker tränga ut de gamla av olika skäl, och ett av dem är – tyvärr – ren okunnighet. Det skadar inte att läsa äldre författare ibland och ta vara på utrotningshotade ord och konstruktioner som är snyggare och distinktare än sina invandrade motsvarigheter.

För vänner av ordning är det väl lite störande att språket styrs så mycket av subjektiva, estetiska hänsyn. ”Sjofför” kan förmodligen inte få fotfäste i svenskan eftersom det ser fördjävligt ut. Funkisgenerationen var omåttligt förtjust i att använda fonetiska stavningar i stil med ”mänskor” (nästan lika förtjusta som de var i att skriva sina namn med små begynnelsebokstäver) men deras funksjonella och modärna nystavningar slog helt enkelt inte an – av helt estetiska skäl.

Däremot skriver vi numera oftast ”sa” istället för ”sade” – men inte ”la” istället för ”lade”. Det är ingen ordning nånstans.

Språket utvecklas inte av datorhjärnor, eller ens av ett antal överstepräster i någon språknämnd som slår fast vad som är ”god svenska” – det är snarare som något slags biotop där det simmar runt både kvastfeningar och gäddor, sida vid sida med mera misslyckade mutationer som är dömda till en snar undergång. Den guldblänkande Bling-Bling tränger ut den blekare Lull-Lull ur dess naturliga habitat. Hajpen har börjat föröka sig – men frågan är om den klarar de stränga skandinaviska vintrarna. E-brev letar förtvivlat efter föda och råkar skingra ett stim av små Meh!. Ehuru sticker upp sitt fula tryne ur en håla och undrar om tiden är mogen för en comeback, men tvekar i sista stund – den minns hur illa det gick för kamraterna Dymedelst och Därest. Och i bottensedimentet slumrar redan Vetsaga och Faktasi, på väg att bli fossil som kan förbrylla framtidens forskare.

Annons