Panegyriskt pladder

Nu har jag lämnat kolonistugan för säsongen och har lite bättre förutsättningar att sköta bloggen — valda delar av sommaren har den känts som en slokörad krukväxt, som man med vaga självförebråelser tittar på i fönstersmygen när man kommer hem efter en längre resa. Jag har tillochmed kunnat glädja mig åt att läsarna bidragit med egna små ljusgröna skott — trots att jag likt en måttligt ambitiös engelsklärare bara sagt ”Talk amongst yourselves” och pilsnabbt försvunnit in i lärarrummets balsamiskt brunmurriga värld för att läska mig med lite dävet kaffe under lektionstid. Ja, ja — enough with the metaphors, already!

Men nu ska det bli ordning på torpet — ikväll har jag tillochmed uppdaterat min bloggrulle (som språknämnden förmodligen inte anser att det ska heta) med Johan Wanloos webbsajt, där jag just fick mig några goda skratt till livs.

Innan jag övergav det alltmer friluftsbetonade livet i stugan (när det börjar bli kallt känner man sig aldrig riktigt som om man är inomhus) läste jag ut den bästa roman jag har konsumerat på rätt länge, och skrev även en recension av den med köldstela och nariga fingrar just när jag slagit igen pärmarna (vilket märks på den närmast dykarsjuka entusiasm jag utvecklar — men jag har inte haft anledning att ompröva mina åsikter om boken, däremot har jag köpt samme författares debutroman som ligger och väntar på mig bredvid sängen just nu — tillsammans med lågt räknat 234 andra böcker). Var var jag? Visst ja — recensionen … (klockan är halv tre på söndagsmorgonen, om någon undrar varför jag uttrycker mig så koncist. Och jag har inte ens druckit sprit.)

Hari Kunzru — Transmission

Det finns all anledning att vara misstänksam. Förlaget (Penguin) har försett boken med ett reklambyråhippt omslag. Check. Författaren Hari Kunzru har tidigare varit redaktör för Wired. Check. Han är född 1969 och ser misstänkt fräsig ut på författarfotot. Check. De entusiastiska pressrösterna använder omdömet ”smart”. Check. Boken heter Transmission. Check.

Enda skälet till att jag ändå lägger tio kronor på att köpa den begagnad på Ebbes hörna på Stigbergstorget är att den verkar behandla flera ämnen som ligger mig varmt om hjärtat: Bollywoodfilminspelningar, indisk kultur i allmänhet, datanördar.

Men innerst inne misstänker jag ändå att den kommer vara en ny Zadie Smiths Vita tänder, eller Alex Garlands The Beach (för att nu ta två måttligt aktuella exempel) – hipp, smart, välskriven, full of sound and fury and signifying – nothing.

Men som tur är har jag misstagit mig helt.

Visst är Hari Kunzru nutidsorienterad så det förslår – men inte på det där lite lätt narcissistiska kolla-mig-sättet. Och han är smart i bemärkelsen perceptiv, välinformerad och djupt medkännande – med lika mycket EQ som IQ.

I den här boken skildrar han bland annat indiskt familjeliv i New Delhi, en urspårad hindifilmsinspelning i Skottland, den lätt autistiska interaktionen mellan programmerarnördar på ett stort antivirusföretag i USA, och den surrealistiska, tomt ekande reklamvärld där varumärkesgurus blir mångmiljonärer på sina plattityder – allt med samma närmast kusligt exakta tonträff.

Boken är i tur och ordning en sidvändare, en svidande samtidssatir, skitskojig, och stundtals sorglig. Det är utan tvivel den bästa någotsånär nyskrivna roman jag läst sedan Michael Chabons The Fantastic Adventures of Cavalier and Clay – eller rättare sagt: den är i mitt tycke bättre än Cavalier and Clay. ( Inte för att jag konsumerar särskilt många nyskrivna romaner, i och för sig.)

Jag skrattade så det ekade mitt i natten upprepade gånger under läsningen. Och kände allt starkare för personerna – inklusive den hopplöse varumärkesgurun. Bara parodierna på hindifilmsintriger och de klockrena pastischerna på stilen i engelskspråkiga Bollywoodfilmtidningar är värda entréavgiften. För att inte tala om scenerna på det amerikanska virusföretaget. Och … ja, när jag tänker efter är nästan allt lika bra.

Kort sagt en hörnsten i varje bibliotek. Köp den idag.

(Litet tillägg: Klockan var inte halv tre, utan snarare halv två — nej, vänta, det stämmer inte heller. Låt oss snarare säga att inlägget skrevs under den timme som upplöses i en tunn blå rök när vi går över till vintertid. Det kanske för övrigt förklarar ett och annat …)