Eufemismerna regerar

I en kommentar för några dagar sedan började jag prata lite om hur tabubelagda och laddade företeelser ständigt förses med nya ”förskönande” eller ”desarmerande” omskrivningar — vilket inte brukar hjälpa särskilt mycket. Ett kalhygge ser inte mera förföriskt ut för att det plötsligt heter ”föryngringsyta”, och städerskans uppdrag känns förmodligen inte mera prestigemättat för att hon kallas ”lokalvårdare”.

Jag har en bok av Richard A. Spears som heter Slang and Euphemism. A dictionary of oaths, curses, insults, sexual slang and metaphor, racial slurs, drug talk, homosexual lingo, and related matters — och den ger många fascinerande exempel på hur man ständigt försöker hitta ”ofarliga” omskrivningar för laddade ord — och hur det ständigt leder till att det ”ofarliga” ordet snabbt får en tabuladdning.

Artonhundratalets victorianer innehar förmodligen rekordet när det gäller att vara känsliga för ords sexuella laddning. ”Greasing nipple” (smörjnippel) låter ju minst sagt suggestivt och måste genast förvandlas till något mera harmlöst. Och ordet ”cock” var så fult att hönshusets härskare måste döpas om till ”rooster”. Men man stannade inte där — alla sammansatta ord där ordet ”cock” ingick måste också göras om, så t ex ”cockswain” d v s rorsman, som blev ”roosterswain”. Den mest uppenbara effekten är ju att alla blir väldigt uppmärksamma på den pillesnorkiska betydelsen av ordet ”cock” även om de just talar om en roddtävling (numera har man lyckats med en något mera subtil avledningsmanöver — man använder ordet ”cockswain” men stavar det ”coxswain” och kamouflerar på så vis den etymologiska kopplingen till fortplantningens fasansfulla värld.)

Och däri ligger eufemismernas paradox — ju mer man anstränger sig för att kringgå det ”laddade” ämnet, desto mer fästs allas uppmärksamhet på det, och desto starkare blir tabuladdningen: till och med att smörja upp motorn på utombordaren förvandlas till sist till en sexuell handling om man inte får använda det normala ordet för smörjnippel.

I Sverige är det kanske inte främst sexuella tabun som får eufemismcentrum i hjärnan att lägga in överväxeln — däremot verkar t ex klassfrågor väldigt laddade, vilket ibland märks på egendomliga inkonsekvenser i uppräkningar: först kommer ”överklass”, sedan kommer ”medelklass” och sist kommer ”arbetarklass” — inte ”underklass”, vilket hade varit det logiska i sammanhanget. För — det låter ju så jävla illa. På senare tid tycker jag mig märka en tendens att vilja kalla medelklassen för ”tjänstemannaklass”, vilket både verkar smalt som definition och ängsligt i överkant. Väl värt att märka är att ingen har försökt lansera en omskrivning för överklassen — den verkar vara helt nöjd med sitt ursprungliga namn, och behöver inte förvandlas till ”ägarklassen” eller något liknande.

Jag såg ett annat intressant exempel häromdagen i en tidning, där det talades om ett möte mellan infödda svenskar och ”förorten” — fast det uppenbarligen var ”invandrare” man menade.

Om man är uppmärksam på såna här språkliga egendomligheter kan man skapa sig en ganska god bild av exakt var de ömma punkterna finns i ett samhälle.

Advertisements

28 svar to “Eufemismerna regerar”

  1. Olofmartin Says:

    Hm. Men ”underklass” och ”arbetarklass” är ju de facto skilda saker. De förra är väl att betrakta som utslagna och födda under en ond stjärna (eller kanske snarare offer för gluggarna i välfärdssamhället)… Så jag tycker distinktionen känns ganska rimlig ändå. Sen finns det ju statusproletärer också. Det blir mycket att hålla reda på.

  2. Dan Says:

    Olofmartin: Det är din verklighet!

  3. Elmo Says:

    Word. Och så finns ju de försåtligt laddade orden som liksom bara kan användas av införstådda. Bögar och flator kallar t ex varandra för just bögar och flator. I rätt sammanhang kan detsamma förstås lika gärna yttras av en hetero, och då rentav med fördel.

    I fel sammanhang tvingas denna föredömligt frisinnade typ lik förbannat hålla till godo med det hellenistiskt klingande ”homosexuella” eller med det muntert anglikanska ”gay”.

    Eller om olyckan verkligen är framme: med det genusvetenskapligt korrekta men kommunikationsmässigt katastrofala ”hbt-personer”.

    Detsamma gäller ju också, som du antyder, blatteinvandrarsvenne-komplexet. Och i viss mån kanske även den därmed förknippade klassmotsvarigheten?

  4. David Says:

    Olofmartin: Jag tycker det verkar råda en viss begreppsförvirring när det gäller svensk klassindelning. Tacka vet jag England där de språkliga signalerna fortfarande är helt entydiga — cockney; jaha, en underklasskille (jag medger att jag får en viss kittling i tabuloben i hjärnan när jag skriver ordet underklass i stället för arbetarklass — det är tydligt att det är ganska laddat) — poshengelska av Eton-snitt — okej; överklass. I Sverige finns det inga såna tydliga markörer utom i de absoluta ytterkanterna av skalan, de där Carl-Jan Granquist och Dogge Doggelito vistas. Saken förvirras ytterligare av diverse Stureplansbrats som försöker kokettera med Rinkebysvenska uttryck (inte för att de lurar någon, i o f s).

    Jag märker att jag — mirabile dictu — börjar komma bort en smula från ämnet. Vad jag skulle säga var att den svenska artbestämningen när det gäller klasstillhörighet inte precis har någon Linneansk precision. Jag fattar överhuvudtaget inte hur många pistiller Carl-Jan har, och hur kransbladen på Dogge Doggelito ser ut.

    Dan: Utmärkt — du fortsätter ditt förtjänstfulla värv som bloggens partyprovokatör par preference …

    Elmo: Microsoft Word! I könets inflammerade värld (hoppsan) står omskrivningarna som spön i backen …

  5. Martin R Says:

    En bra grej med att vara gift med en färgglad utlänning är att man kan skrodera om blattar och negrer hur som helst utan att bli misstänkt för främlingsfientlighet. En god vän till mig gifte sig med en indiska och talade sedan gärna om att Rassenschande var hans högsta nöje.

  6. Olofmartin Says:

    Visserligen skulle man ju kunna göra en politisk poäng av att kalla också arbetarklassen för ”underklass”, för att tydligare markera mot överheten…

    Men det är alltså – jag hoppas Dan lyssnar – bara min verklighet.

    Om begreppet ”statusproletärer”: http://www.ordfront.se/Ordfrontmagasin/Artiklar/berggrenkronika.aspx

  7. Dan Says:

    Jag lyssnar och lyssnar men hör bara fläktbrummet från datorn …

  8. Charlotte Says:

    Hm, är ”underklass”=”trasproletär”? Eller hänger oviljan att kalla arbetarklass för underklass samman med det maskulina draget hos arbetarrörelsen? Än idag smyckar gamla KPML(R) i Malmö sina valaffischer med bilden av en muskulös verktygsviftande man. En gång i tiden var det meningen att den lön han kämpade för även skulle försörja frugan. Där har vi arbetarklassen – medans gumman som tvingas sitta toalettvakt på centralen och sedan ändå inte har råd med medicinen är underklass. Eller?

  9. A.R.Yngve Says:

    Minns ni de gamla planscherna som framställde ”klasspyramiden”? Överst var ”The Man”, under honom karteller, regeringen, polismakten, etc. — och längst ner ”basen” – proletärerna.

    Hur skulle en ”klasspyramid” anno 2006 se ut…? Framlägg era förslag. Eller kanske David kunde rita den. :)

  10. Jessica Says:

    Den nya klasspyramiden är en fantastisk idé – låt oss se den! Vem har tex ersatt prästerskapet nu när prästerna är tjänstemän? Är det månne journalisterna? ”We lie to you” stod det på barndomshemmets inramade klasspyramids prästhylla (är inte prästhylla ett underbart ord?) och det passar ju utan tvivel på en stor del av den journalistiska rapporteringen idag. (Stofil och stolt) Och den gamla klasspyramiden hade en sysselsatt arbetarklass (we carry all) underst, vilket blir förvirrande då dagens ”underklass” å ena sidan befinner sig lägst i hackordningen, men å andra sidan inte är de som bär de övriga. Eller gör de det ändå? Som brännoffer på inflationsbålet. (Oj, jag känner att det bor en stor demagog i mig. Jag kanske borde söka jobb som Ohlys talskrivare… näh, jag är för radikal för honom)

    Är det ens en pyramid idag? Om inte, vad är det då?

    Hur som helst är det en lysande idé. ”Here, here!” som de säger i Parlamentet här borta.

  11. Charlotte Says:

    Förlåt, men är det inte ”Hear! Hear!”?
    Förlåt mig.

  12. Dan Says:

    Var på en föreläsning där en ekonomisk professor och tidigare (fortfarande?) socialdemokrat hävdade att dagens bidragssamhälle vänt klasspyramiden upp och ned. Det vill säga, de få betalar för de många som klassats ut (sjukskrivits, vill säga) som icke arbetsföra. Tänkte bara upplysa om detta med förhoppning om ett uppröra en och annan känslig själ …

  13. Charlotte Says:

    Jag tror mer på Jessicas brännofferteori.
    Men så är jag också en känslig själ.
    Och stolt.

  14. David Says:

    Hmmm … den gammaldags klasspyramiden har nog fått en aningen mer svåröverskådlig och polygon form med tiden. Många intressanta reflektioner i det ovanstående om hur den moderna pyramidens planlösning ser ut. ”Hör, hör”, som det står i aningen dubiösa äldre översättningar. Men jag vägrar tro att den står uppochner — det ligger nu en gång i pyramidernas natur att de knappast kan göra det utan att välta med ett genljudande brak. Basen måste fortfarande vara det produktiva arbetet — men väldigt mycket av vårt välstånd vilar ju på riktigt utplågad arbetskraft i Tredje Världen. Så om det är några som utgör pyramidens bas så borde det väl vara Indiens och Kinas arbetsstyrkor …

    Olofmartins länk till artikeln om de svältande journalisterna pekar på en annan förändring — man kan numera välja status istället för pengar, vilket arbetsgivarna självklart utnyttjar för allt tygen håller. En del hankar sig fram som Limhamns ledande keramiker istället för att tjäna en rejäl lön vid bandet på Volvo. Och det är svårt att säga vem som är ”underklassigast” — volvoarbetaren eller krukmakaren. De flesta skulle nog säga att keramikern snarare är ”medelklass”. Klassindelningen handlar väl inte bara om taxeringskalendern, utan även om andra, mera svårbedömda tillgångar som självförtroendekapital, utbildningsnivå och prestige.

    Men av egen bitter erfarenhet vet jag att man knappast kan ta den lilla kultursidesberömmelse man har lyckats skrapa ihop och växla in den i kontanter på banken — jag känner serietecknare som åtnjuter en massiv prestige men tjänar ungefär lika mycket som om de städade på en halvtidstjänst. Men möjligheten att välja prestigen framför pengarna är ju också en förmån, och borde skrivas in välståndsindexet på något sätt.

    Sedan skrattade jag också åt de muskelsvällande proletärerna som Charlotte hade observerat på KPLML (r):s standar. Det säger väl en del om vilka partiets kärntrupp är — arbetarromantiska akademiker och medelklassmänniskor. Jag betvivlar att arbetarna själva ser sig som något slags korsning av Tom of Finland-snubbar och statister i Fritz Langs Metropolis. Det får mig också att minnas en ”proletärtidning” på sjuttiotalet som i varje nummer hade det stående inslaget ”arbetarnovellen” — i logotypen fanns en svällande, muskulös arbetarhand som hade fattat en penna på ett måttligt skrivkunnigt sätt i ett fast knytnävsgrepp. Det verkade snarare som om han tänkte hugga den tvärsigenom kollegieblocket än skriva något begåvat …

    Ytterligare ett sjuttiotalsminne: Precis som hemma hos Jessica fanns den där planschen med klasspyramiden hemma hos oss — den satt på en dörr i köket vill jag minnas. Det kanske var lag på att den måste finnas hemma hos lätt batikfärgade familjer vars frisyrer var yvigare än genomsnittets …

    Som vanligt förirrar jag mig bort från ”ämnet” … och eftersom jag borde vara debattens Siewert Öholm och peka med hela handen är det kanske lite olyckligt att jag istället semaforerar vilt i alla väderstreck …

  15. J-h:n Says:

    Hallå där! Överst i pyramiden tronar minsann ingen man utan självaste Penningpåsen! Sedan vill jag minnas att det är politikerna – ”We rule you” – prästerna – ”We fool you” – borgarna, vars slagord jag har glömt, och så längst ner Folket: ”We carry it all”.

    Till underklassen brukar man väl annars traditionellt räkna arbetslösa, utslagna etc – det riktiga trasproletariatet. Den gamla arbetarrörelsen ville helst inte befatta sig med sådant patrask: klassmedvetna arbetare skulle vara propra, nyktra, skötsamma och fast anställda. Samt givetvis organiserade.

  16. Dan Says:

    Jag föreställer mig – med mitt inre öga – att underklassen kort och gott är de som måste arbeta för att överleva och helst inte bör ha rösträtt … Det vill säga inte nödvändigtvis utslagna, utan kort och gott alla som inte som ärvt eller köpt en adelstitel.

  17. Dan Says:

    David: Föreställ dig en upp-och-nedvänd pyramid begravd i marken. Längst ner under jorden svettas Fan själv pengarna ur porerna på de välborna medan simulanterna dansar disco och spelar beachvolley på undersidan av pyramiden – det vill säga, markplan.

  18. Dan Says:

    David: Vill bara kort påpeka att dateringen på kommentarerna fortfarande är ställd på sommartid. Åtgärda snarast! Mvh, tjugondaknutninjan.

  19. David Says:

    J-h:n: Visst fan — påsen! Däremot verkar det inte som om någon har kommit ihåg militären (se nästföljande blogginlägg). Tyder det på freudiansk blixthalka eller är det bara ett förståeligt förbiseende? Hmm …

    Dan: Sist jag mixtrade med bloggens tidsangivelser hade kommentarfunktionen en psykotisk episod — det blev något slags tidsreseparadox; inläggen publicerades innan de hade blivit skrivna, och om någon hade fått för sig att tillexempel tala om morgondagens travresultat så hade vi alla kunnat bli snuskigt rika. Förutom då att allt slutade fungera och kommentarerna blev hängande i cyberrymdens fantomzon, tillsammans med Kryptons värsta brottslingar. (Jag tror jag börjar bli sömnig.) Kontentan av alltsammans är i alla fall att jag är måttligt hågad att försöka göra något åt saken. Ur led är tiden; ve att jag blev den som föddes att den vrida rätt igen! utropar jag i danaprinsens efterföljd.

  20. Jessica Says:

    Jag vill bara för formen påpeka – och jag vill därmed inte lägga någon skugga över batik-familjerna – att mitt barndomshem befolkades av den arbetsamma, nyktra (nåja) och organiserade arbetarklassen. Vi hade förskräckliga sammetsplanscher istället för batik. Med en far som var byggnadsarbetare (på åttiotalet, så jag vi svalt inte precis) och en mor som var städerska och ingen av dem med ett avgångsbetyg från nionde klass (nian uppfanns senare) har jag svårt att känna igen mig i beskrivningen ovan. Att affischen ändå återfanns i vårt hem berodde förmodligen på min fars brinnande engagemang i dåvarande VPK. Jag var sex år gammal när jag första gången försågs med ena änden av en banderoll som kom både mig och min medbärare att blåsa omkull flera gånger en blåsig första maj 1981. Därför kan jag kanske se på medelklassens arbetarvurm med mindre kritiska ögon än deras generade barn. Det är inget fel på solidaritet.

    De svällande arbetarmusklerna såg vi dock inte mycket av, pappa var en senig liten jävel och många av hans kollegor hade imponerande ölkaggar. Men vem blir inte glad av Sovjetiska propagandaposters?

    Som vidare trivia kan jag berätta att jag läste ryska på gymnasiet och kom precis i skarven mellan sovjet och ny-ryssland. Jag var den sista generationen att lära mig ryska termer som ”komsomol”, ”pionjerka” och att sjunga Druttens födelsedagssång. Året efter låtsades man som att Drutten och Jena aldrig funnits och att pionjärer var nåt som hände i vilda västern. Så kan det gå.

  21. David Says:

    Jessica: En snabb huvudräkning ger vid handen att du är åtminstone femton år yngre än mig [sic!]. För min del sammanföll proggens höjdpunkt med mina pubertetsfinnars skönaste blomstring, och det ställde sig rätt naturligt att även revoltera mot den.

    För mig kom vändpunkten vid Sovjets inmarsch i Afghanistan. Just då var jag väldigt aktiv i Kommunistisk Ungdom i Sala, och i min oförstörda naivitet trodde jag att VPK skulle gripa detta gyllene tillfälle att visa att ”vi” inte gick i Sovjets ledband och kraftfullt protestera. Men när jag förde saken på tal möttes jag av bekymrade miner. ”Nej … det kan vi ju inte göra — för då tycker vi ju samma sak som borgarna”. Hur naiv jag än var så tyckte jag inte att argumentet var riktigt tillfredställande — vad skulle hända om borgarna sa att de var starkt emot att äta spädbarn? Skulle det innebära att vi blev tvungna att säga: ”Mmm … helstekt bäbis”?

    I samma veva hittade jag de undanstuvade (men inte slängda) Stalinporträtten i partilokalen och fick verkligen kalla fötter — liksom många av mina vänner som också var med i Västmanlands mest aktiva lokalavdelning av KU. Följden blev ett massavhopp som plötsligt gjorde att den hyperaktiva lokalavdelningen i det närmaste upphörde att existera över en natt …

    Sedan dess har jag väl försökt att komma fram till vad jag själv tycker i politiska frågor utan att först kontrollera avsändaren på åsikten — hjordmentalitet är för mig lika förhatlig i vänster- som i högerkretsar.

    Och det som i någon mån ”generar” mig när det gäller sjuttiotalsvänstern är inte solidaritetstanken utan de demagogiska excesserna, det programmatiska hatet, ointresset för demokratifrågor, och klicheerna — t ex just arbetare som fattar pennan i ett fast knytnävsgrepp eller exponerar sina svällande biceps samtidigt som de kisar mot solen som går upp i öster.

    Och även när jag var som mest ”vänster” hade jag rätt svårt att svälja de absurda brösttonerna i vissa progglåtar — ett lysande exempel är Dan Berglunds lilla mästerstycke i genren De mördades fria republik:

    Vi mördades i den svenska industrin
    Vi är femhundra per år som blir slaktade som svin
    I fabrikerna där man suger ut vår märg
    Och störst av alla mördare är Jacob Wallenberg.

    Jag tillåter mig att tvivla på att femhundra industriarbetare per år verklligen ”slaktades som svin” i mitten på sjuttiotalet — statistiken verkar snarare härröra från 1891 …

  22. Charlotte Says:

    Jätteroligt att läsa de här självbiografiska kommentarerna. Själv är jag barn till klassresenärer som under hela min livstid röstat borgerligt. Jag är något yngre än David och punken kom direkt mellan mig och mitt seriösa vänsterengagemang, så det var inte förrän under nittiotalet som jag gick med i (v), då i den faktiskt ganska naiva tron att något avgörande hade hänt när man skippade k:et. Ärligt talat tyckte jag att det var ganska blandat på klassfronten i partiet, det är möjligt att de rena medelklassrevolutionärerna samlas i de mer radikala, öppet kommunistiska partierna numer. Fast rent ytligt har jag nog ett intryck av att det är ganska blandat där också. Nåja, arbetarromantiken lyste dock igenom på så sätt att ”rena arbetare”, gärna manliga, definitivt hade högre status i partiet än, säg, kvinnliga kulturarbetare med medelklassbakgrund. De yttre attributen var också viktiga – man skulle hellre tala med ”grov” skånsk dialekt än lundensiska liksom. Mot slutet av mitt engagemang kände jag mig personligen tämligen utstämplad som ”medelklasskäring” i en del kamraters ögon. Bara en sån sak som att jag intar mitt kaffe med mjölk och socker tyckte jag blev misstänkliggjort som alltför ”damigt”. Men så är jag ju också en väldigt känslig själ (obs! självironi).

  23. Jessica Says:

    Eftersom jag också är en känslig själ och nu oroar mig för att ha skapat aversion där jag inte vill att någon ska finnas vill jag försöka förtydliga mig lite. Diskussionerna här håller ibland en raljant ton, och det var något liknande jag försökte mig på, och tydligen misslyckades grovt med. Det är svårt att gissa nettikett-koderna i ett nytt forum. Till exempel ville jag inte på nåt vis förminska vänsterns fulare sidor genom att raljera om affischerna – men jag hyser en förtjusning för dem som inte har något med ideologi att göra – ungefär som man kan älska omslagen till femtiotalsdeckare utan att för den skull hävda att innehållet är litterärt högstående.

    Jag hoppas att jag inte förolämpade någon med min nostalgi – jag ville bara poängtera att den bakgrund jag kommer ifrån inte såg någon motsättning i att vara medelklass och engagera sig i någon aspekt av arbetarrörelsen.

    De punkter som David vänder sig emot i sitt inlägg är inte mig behagliga heller, och jag vill på inget vis förhärliga utdaterade dumheter utan det jag menade var att jag tycker det finns en tendens att på ett liksom Bretécherskt vis förminska kulturarbetarnas/medelklassens engagemang i arbetarrörelsen. Detta, erkänner jag, baserar jag främst på människor i min närhet som har en tendens att be om ursäkt för sina föräldrars forna vänsterengagemang och som ber om ursäkt för att de tillhör medelklassen. Det är möjligt att det bara är de, och att mitt underlag är alldeles för tunt för att generalisera om 68-ornas barns inställning till sina föräldrars förehavanden. Självklart ska man kritisera vissa av de uttryck detta tog sig, och den ovilja att ifrågasätta som fanns i rörelsen, men inte välviljan.

    _Min_ fars engagemang var inte djupare än att han (om vi ska prata om att skämmas alltså) vid åtminstone ett tillfälle röstade på Ny Demokrati. Det fanns uppenbarligen posörer bland de ”riktiga” arbetarna.

    Det är svårt för mig att relatera till demagogin, eftersom jag växte upp i en tid där allt vänster blivit fult – där barnet så att säga kastats ut med badvattnet – och alla former av engagemang sågs som utslag av lätt mentalsjukdom, och där just de saker du tar upp sopades effektivt under mattan och var lika frånvarande som en tysk femtiotalistväns skolgång var fullständigt fri från skildringar av åren 1939-1945. Jag är en av de sjuttiotalister som inte hört Kåldolmar och Kalsipper förrän i vuxen ålder.

    Jag vill väldigt gärna att solidaritetstanken ska överleva vänsterns kollaps, och som kunde ses i tidigare inlägg så var de muskulösa arbetarnävarna lika främmande för oss som för någon annan.

    Själv hamnade jag innan mitt nuvarande arbete i den enorma servicesektorn i form av ett call centre – var hamnar såna jobb i den nya pyramiden, romboiden, obelisken? ”We listen to your abuse”?

    Det kanske inte bara är så att världen idag är för komplex för en pyramid – den kanske var lika komplex förut också? Frågor har redan väckts kring militär kontra medelklass. Den gamla pyramiden är en propagandabild – inte ett försök till en perfekt avbildning av verkligheten. Hur den nya pyramiden ser ut beror på vem som gör den. Om Bert Karlsson fick göra den skulle en stor medelklass bära en ännu större grupp bidragstagare på sina axlar etc.

    Kanske är dagens pyramid mer som ett flödesschema, där processen kan passera samma kategori flera gånger, och där flera enheter kan kopplas till en enda utan att tangera varandra?

    Det Charlotte beskriver är ju just det som jag aldrig hade möjligheten att uppleva, och det är klart att det ”suger” att behöva känna sig fel i ett sammanhang där man tycker att man hör hemma. Själv var jag som barn svårt imponerad av ”kulturarbetardamerna” och deras förmåga att formulera sig och att få saker att hända. En ”kulturarbetardam” var tex den enda människa som vågade ingripa när min hemmiljö blev våldsam.

    Jag blev så förtjust i tanken på en ny pyramid att jag glatt kastade mig in i debatten på vad som kanske egentligen är ett relativt slutet forum, som en glad labrador som spanat in en boll, som visar sig vara matchbollen i England-Pakistan, sista testmatchen i Krickett. Det var inte min mening att riva upp irritation.

  24. Charlotte Says:

    Jag tror inte du har skapat någon aversion eller dålig stämning Jessica. Alltså, nu kanske jag lägger mig i på ett dumt sätt när det är blogginnehavaren som ska ta till orda men jag blir lite berörd av din oro och tycker verkligen inte du ska behöva känna någon sådan.

  25. David Says:

    Jessica: HALLÅ, HALLÅ, DET ÄR BLOGGINNEHAVAREN SOM TALAR! Jag instämmer med föregående talare (Charlotte). Och jag hoppas verkligen inte det här är något slutet eller halvslutet forum — jag vill gärna se glada labradorer som släpar in nya synpunkter och infallsvinklar och flämtande av entusiasm och viftande på svansarna släpper dem på hallmattan.

    Och jag tyckte nog att du satte den raljanta tonen på ett föredömligt sätt — möjligen skulle jag däremot ha låtit bli att skriva mitt svar innan morgonkaffet (medelklassdamigt nog med både socker och grädde) hade kickstartat min hjärna riktigt — jag har en viss tendens att framstå som mer humor- och distanslös innan sömnens dimmor lättat; möjligen skedde detta i någon mån i mitt svar på din kommentar.

    När det gäller proggnostalgi tycker jag mig nästan kunna säga ”Hey — I wrote the book on that one!” eftersom jag tecknar den Maskerade Proggaren som ett led i mina ansträngningar att hantera mitt djupt kluvna syn på arvet från sjuttiotalsvänstern, och i serien meandrar vilt mellan mysnostalgi och lustmord … Det är väl fortfarande så att jag i rätt hög grad delar vänsterns syn på vari världens problem består — däremot är jag ofta rätt skeptisk till deras lösningsförslag. (Det var för övrigt p g a serien som jag inte svarade tidigare — jag sitter och tecknar inför nästa nummer av Kapten Stofil; den här gången blir det dock inte proggaren, utan Alfalfahannen och Mungbönan — den biodynamiska duon.)

  26. David Says:

    Ja … för att nu återvända till det aningen nebulösa ”ämnet”, så är det lite intressant det här hur samma ”proggiga” familjebakgrund och upplevelser under uppväxten verkar kännas helt olika för sjuttiotalister och sena sextiotalister än de gör för mig och många jämnåriga. Precis som Jessica skriver är det väl lättare att ha en mera ogrumlad nostalgiupplevelse om proggen hann klinga av innan man blev alltför medveten om sin omgivning, och istället kunde kontrastera den mot en hårt tuperad, hockeyfriserad värld där marknadskrafterna vädrade morgonluft och spände musklerna helt öppet för första gången sedan början av sextiotalet.

    Allt det där upplevde ju jag också, men jag hade samtidigt minnen av fester där man blev sittande och försvarade homosexualitet (helt utan egenintresse, inskjuter jag en smula ängsligt) i en evighetsdiskussion med en KPML(r)are som framhärdade med att kalla det för ”en borgerlig avart”. Jag mindes också de gånger som kompisar till mig tittade på saker som jag hade tecknat och skrivit, och helt självklart kom med reflektionen: ”Jaaa … du är ju begåvad. Det är ju synd att du inte använder det till något” (det vill säga ställde mig till SAKENS förfogande). Jag försökte göra ”tillvända” serier och dikter, men tack och lov segrade oftast mina artistiska instinkter över det pedagogiska uppsåtet, med påföljd att jag gömde de uppbyggliga verken längst ner i skrivbordslådan — fast när jag var mindre hade jag ju inga såna hämningar. Vid tio, elva års ålder tecknade jag glatt serier om kapitalister i cylinderhatt som förorenade vattendragen. Och skrev dikter som kunde börja exempelvis med orden:

    Onkel Sam
    skjuter blam
    på Vietnam.

    (Något senare kommer raden:)

    Då går USA in i Laos.
    Då blir det kaos.

    Jodå … jag har firat alternativ jul med Stockholms uteliggare — och jag var tillochmed med en under striden om almarna i Kungsträdgården 1971, men bara en kort stund på dagtid, då inga polischocker kunde väntas. Tillfrågad vid tio års ålder om vilka mina favoritgrupper var svarade jag ”Gunder Hägg och Södra Bergens Balalajkor” — SBB hade jag knappt hört; det var bara ett försök från min sida att vara ”ball”, som jag vill minnas att det hette då.

    Allt detta känner jag naturligtvis starka nostalgiska känslor för — men för min del kompliceras de av senare upplevelser av den dogmatiska, självrättfärdiga, närmast frireligiösa fanatismen under proggerans senare år. ”Det är dags att välja sida nu”, sjöng Mikael Wiehe Dylandunkelt, och jag fick genast en liten isklump i magen ”Sida? Vad då? Vad menar han? Jag måste välja — och jag har inte ens fattat vad jag väljer mellan.” Så kändes det ibland — är du inte med oss så är du emot oss. Stackars ABBA kom hem efter segern i Brighton 1974 och möttes av en rabiessmittad TV-reporter som hoppade på dem direkt: ”Hur kan ni sjunga om slaget vid Waterloo. Det var ju ett krig … Det dog ju tjugotusen människor!!!! Något senare i tonåren sa vänskapskretsens enda svennebrud till sin väninna: ”Jag fattar inte — varför får David lyssna på ABBA bara för att han är knäpp?” Det säger också något om tidsandan. Jag fick dispens för att höra på ABBA eftersom jag var ”knäpp”. Vilket jag var tacksam för.

    Ja — nu har jag på ett aningen vimsigt sätt försökt redogöra lite mer nyanserat för mina sammansatta känslor inför proggeran … Och jag tror jag ska posta kommentaren innan den spårlöst försvinner i cyberrymden (som extremt långa kommentarer har en tendens att göra ibland).

  27. Anark Says:

    Jag läste som tonåring Nessles och Lindengrens attacker mot proggen med stor behållning.

    Min nuvarande hustru, å andra sidan, demonstrerade med sin familj i sin hemstad i Sibirien i Sovjetunionen varje första maj. Sedan gick de hem till farmor och diskuterade politik. Det var det bästa hon visste.

  28. A.R.Yngve Says:

    Tack för de intressanta självbiografiska kommentarerna, David! (Fast som långvarig läsare av dina serier, t.ex. ”Fyrtiotalisternas Sammansvärjning” och ”Dr Velour Och Mr. Machismo”, kommer din uppväxthistoria inte direkt som en chock… ;-))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: