Vardagens mysterier och mirakler

Vardagen är full av små fascinerande mysterier — och då menar jag inte av sorten ”Vart tar alla uddastrumpors makar vägen?”, ”Varför väljer så många tanter i sextioårsåldern att ha Eine kleine Nachtmusik som mobilsignal?” (nästan alla som har lyckats lista ut hur man gör — resten har fortfarande den fabriksinställda Nokia Tune), eller ”Varför ser den absoluta majoriteten av alla äldre, manliga amerikanska turister ut som SF-författaren Philip K Dick?” — även om de också kunde förtjäna att begrundas.

Nej, jag tänker på alla de här frågorna som vi sällan ställer oss — alla företeelser och ord som har en häpnadsväckande historia vi aldrig har anat.

Vet ni tillexempel varför giffeln ser ut som den gör? Just det mysteriet har vi svaret på: formen är en medveten efterlikning av den islamiska halvmånen. Några bagare hade sin vana trogna gått upp tidigt för att börja baka i Wien 1683, och staden var sedan en tid tillbaka belägrad av turkarna. Bagarna hörde misstänkta ljud från det fientliga härlägret, slog larm och mycket riktigt — det visade sig att belägringsarmén förberedde en stormning. Tack vare bagarna fick man tid att förbereda försvaret och vann slaget, och som belöning fick Wiens bagarskrå fira den militära triumfen med ett nytt bröd, som gjordes halvmånformigt till minne av tilldragelsen. Österrikiskan Marie Antoinette tvingade långt senare den franska hovbagaren att skaffa receptet på den oundgängliga frukostgiffeln, och sedan började den sitt segertåg över världen. Däremot försatt hon chansen att säga ”Men ge dem gifflar då!” som svar på ett berömt klagomål.

Det här fallet är ju ordentligt historiskt belagt — ofta är förklaringarna av vardagsföreteelsernas förhistoria fulla av ”möjligen” och ”förmodligen” — det har gått för lång tid, och finns för lite tillförlitliga källor för att man ska kunna få visshet. Mysterierna går inte helt att lösa. Till exempel är man bara nästan säker på varför februari har tjugoåtta dagar — men man tror att det gick till så här: från början hade månaden trettio, men så snodde Ceasar en dag när han i all blygsamhet döpte om sin födelsemånad Quintilis till Juli för att hylla sig själv — kejsarens månad fick ju inte vara kortare än någon annan. Denna kalendariska självsvåldighet fortsatte med hans efterträdare Augustus, som inte ville vara sämre, utan snikade åt sig månaden efter, döpte den till Augusti och försåg även den med en extradag. Efter det verkar den aningen storhetsvansinniga sedvänjan bland kejsarna att tillskansa sig en egen månad — med påföljande brandskattning av februaris dagar — ha dött ut. Annars hade vi fått leva med månader som Heliogabalusi och Claudiusi och haft vinterlov i en månad med bara fyra dagar i.

Det slår mig att nästan varenda företeelse vi ser omkring oss har en lika fascinerande förhistoria — uttryck, ostar, örngott (vars minst sagt egendomliga namn de lärde fortfarande träter om), och så vidare …

Mycket är förlorat i historiens täta dimmor. Men en hel del kan man fortfarande få veta — exempelvis genom att läsa Peter Englunds Tystnadens historia (med många fantastiska upplysningar — bland annat en historik över massagestaven) eller den knastertorrt hyperinformativa lilla volym där jag just inhämtat ovanstående lärdomskorn, Herbert Friedländers Varför säger man så? (Liber, 1956).

Om vi kunde få reda på alla tings och ords förhistoria så skulle vardagen vara oändligt intressant. Eller också skulle våra huvuden explodera.

Advertisements

8 svar to “Vardagens mysterier och mirakler”

  1. Martin R Says:

    Kul att se att du börjar driva iväg mot samma slags bisarra perspektiv på världen som jag har. I egenskap av arkeolog irrar jag runt i en värld som inte bara är dubbelexponerad med ett nu och ett förflutet, utan som mest liknar ett psykedeliskt skivomslag med femtioelva olika bilder lagda bakom varandra.

  2. molle Says:

    Det där med februari verkar ologiskt. Varför skulle JC och A prompt sno dagar från februari — hade det inte varit enklare att bara flytta en dag från nån av 31-dagarsmånaderna? En från januari och en från mars, till exempel. Nej kanske inte mars, Mars måste förstås ha så många dagar som möjligt. Men oktober, kanske, eller december.

    Och beträffande antalet dagar: varför ser spridningen ut som den gör? Vet man det? (Detta går antagligen att googla sig fram till, men nu ställer jag frågan i alla fall eftersom jag tycker tillvaron har blivit så fattig på just frågor sen alla lärde sig googla. Antingen frågar man inte för att man själv kan googla fram svaret, eller också frågar man inte för att man känner sig korkad över att inte kunna googla fram svaret, eller så frågar man inte därför att man är så hysteriskt trött på att alla frågor besvaras med nån jävla url, kring vilken det givetvis med enorma illröda osyndliga bokstäver står att ÄR DU SÅ HANDIKAPPAD DITT MIFFO ATT DU INTE KAN GOOGLA FRAM DET HÄR SJÄLV SÅ BORDE MAN JU EGENTLIGEN INTE BEVÄRDIGA DIG MED EN LÄNK ÖVER HUVUD TAGET.

    Den mest lättköpta poängen vid ett eventuellt svar på detta är förstås en eller annan url, men jag kan tala om redan nu att jag inte skrattar åt så förutsägbara skämt på andras bekostnad. Åtminstone inte om ”andras” är liktydigt med ”min”.

  3. David Says:

    Martin R: De flesta dubbelexponeringarna ser jag i min yrkesutövning som översättare — förådrade betydelser, etymologier, egendomliga släktskapsband, och så vidare — och de berikar verkligen språkupplevelsen.

    Molle: Februari var ju det romerska årets sista månad, så det ställde sig väl naturligt att skära korven i änden, s a s — det astrologiska året upphör ju också vid vårdagjämningen, när fisken förvandlas till dina kompisar vädurarna. Även det kinesiska nyåret infaller oftast i februari, fast litet tidigare — liksom vietnamesernas Tet-högtid, då alla vietnameser besöker sina hembyar och FNL i lönndom kan göra stora truppförflyttningar inför förestående Tet-offensiver.

    Intressant att du tar upp det här med googlandet — att kunna googla är som du säger något av en konst. Ibland när jag ser frågeformulären som fört folk till min blogg på statistiksidan så förundras jag en smula över hur de beter sig — inte sällan ställer de sina frågor rakt ut i cyberrymden ”Vad heter killen som är med i Star Trek?”, eller — min favorit alla kategorier: ”Vilket håll är höger?” — som om frågeställaren väntar sig att det ska fällas ut en körriktingsvisare på datorn.

    En annan intressant aspekt är ju att folk är tvungna att stava rätt — annars får de ju inga träffar — eller rättare sagt: de kommer bara in på hemsidor som är lika illa underrättade som de själva. Till sist skapas parallellunivserum där folk som skriver ”satellit” bara är inne på sajter där just den stavningen förekommer.

    Men i princip är man alltså tvungen att kunna stava till det man letar efter — man är som en hamster som får en elstöt om man gör fel. Stavningen är som en kassaskåpskod som man måste slå in rätt för att sesam ska öppna sig …

    Själv älskar jag att googla — inte bara för att det gör översättarens jobb så otroligt mycket lättare, utan även för att jag har en tendens att nästan komma ihåg klassiska citat — jag kommer ihåg tillräckligt exakta vändningar för att snabbt kunna googla fram den helt korrekta formuleringen. Och plötsligt gör det inte så mycket att man inte riktigt kan orientera sig i själens bråtfyllda skräpkammare. Vilket jag är tacksam över.

  4. molle Says:

    *tok tok tok* De var inte kloka, de där romarna. Själv skulle jag ha lagt mig vinn om att månaderna skulle bli så liklånga som möjligt och att de oliklånga skulle fördelas så jämnt som möjligt bland de andra.

    (Slår mig nu att det är sällsynt välfunnet att välja just ”tok tok tok” som onomatopoetisk illustration till ”de är inte kloka”. Undrar om det var avsiktligt. (Hoppas nu bara att det inte skrivs ”tock”, för då faller ju hela resonemanget. Och jag orkar inte gå och titta i nåt Asterixalbum just nu.))

    Jomen det är klart att googling är bra och underlättar vårt jobb så mycket att man inte skulle kunna beskriva det ens om man ägnade all sin medelst googling insparade tid åt det. Det är inte den aspekten jag vill åt, utan den att det är så mycket småprat som försvinner. (IRL förekommer det förstås fortfarande.) Resultatet blir att de intryck som folk ger i cybern är ju att de är ena allvetande, intellektuella giganter (som allt som oftast till och med kan konsten att stava till sattellit, om jag nu ska våga mig på att haka på detta tydligen stående interna skämt som jag egentligen inte begriper mig på) när de i själva verket har googlat fram vartenda uns kunskap på näääätött.

    Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt, bara att det är annorlunda än på den tiden då man glatt kastade ur sig sånt man tyckte sig veta eller trodde sig minnas och på så vis ju lade i dagen en annan bild av sig själv.

  5. David Says:

    Molle: Så vitt jag minns stavas det ”Toc, toc, toc” — jag har själv använt det i en och annan serie — men associationen till ”tok” kvarstår ju som en skön synergieffekt … eller vad jag nu menar …

    Jag håller inte riktigt med i det du säger om googling — det småprat som försvinner är ju ofta av den allra tristaste sorten:

    Jag: Slaget vid Hastings stod den fjortonde oktober 1067!
    Du: 1066 var det väl ändå.
    Jag: Du, jag har läst hundratjugo poäng socialantrolpologi. Alltså är det 1067. Quod Erat Demonstrandum.
    Du: Men jag har bestämt för mig att det var 1066.
    Jag: Naturligtvis har du fel! (Jag knackar menande med en änden av min otända cigarrett mot stolskarmen)
    Du: Ja, men, vadfan, det var ju 1066!
    Jag: Read my lips — 1067!
    Du: 1066!
    Jag: 1067!

    (Och så vidare — ad nauseam …)

    Tack vare googlandet kan den typen av trista meningsutbyten snart vara avklarade. Så vida inte en av parterna ilsket insisterar på att säga: ”Wikipedia är notoriskt opålitligt!” och framhärda med sitt 1067, förstås.

    Och när det gäller idédebatter kan man fortfarande inte googla fram en smart ståndpunkt — även om man skriver i sökfältet: ”Något intelligent” är det inte säkert att det är just det man hittar …

  6. molle Says:

    Hmm. Jag vore mycket intresserad av att få se hur det där ciggknackandet ter sig i cyberversion. För övrigt är jag inte så säker på att nä-jo-nähä-joho-nähejSTJÄRNSTOPP!-käbbel helt saknar värde i den sociala samvaron. Om inte annat kan det ju leda till intressant, segdragen osämja eller i bästa fall handgemäng.

  7. David Says:

    Molle: Cyberhandgemäng är ju inte heller så tillfredställande — det blir väl mest bara sån här flaming eller vad di kallar’t …

    ROFL — Seriously, your such an ASSWIPE!!!! :-( !!!!!!! — I bet you don’t know the FIRST FUNDAMENTALS of Klingon either! So — just take your stupid opinions and PUT THEM WHERE THE SUN DOESN’T SHINE! >:-[ !!!!!!!!!!!!!!!!!

  8. Slaget om Wien 1683 — en milstolpe i kaffets historia. « David Nessle Says:

    […] till croissanten vet redan bloggens minnesgoda läsare — eller också kan ni läsa om det här … En hel del fakta i ovanstående text har jag för övrigt snattat ur en raljant men […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: