I kreativitetens nebulösa värld II

I ett tidigare inlägg skrev jag om John Lennons instinktiva, trevande och till synes slumpmässiga väg fram till Strawberry Fields. I Hollywoods gamla biopics över sångförfattare får de alltid snilleblixtar av något som en person i omgivningen råkar kläcka ir sig:

Cole Porter (egendomligt nog spelad av Cary Grant): Vänta ett ögonblick! Vad sa du?

Oförstående biperson: Öh … ja … menar du det här om att ”You’re the Tops?” Eller meningen innan om att du jobbar ”Night and Day”?

Cole Grant: Där har vi det!

I verkligheten kanske det inte går till så fullt lika ofta som i filmens värld. Men några månader efter att John hade mumlat fram Strawberry Fields så fick han syn på en gammal affisch han hade hittat i en antikaffär och hängt på väggen — och utbrast i ett Holywooddramatiskt ”Aha!”. Jag kan inte undanhålla er Exhibit A:john-med-kiteaffisch.jpg

Eller för den delen Exhibit B, med en närbild:

kiteaffisch.jpg
De här bilderna fyller mig med en mild känsla av förundran. Och bevisar att verkligheten ibland fungerar som en Hollywoodfilm (det kanske är ett exempel på det som Oscar Wilde pratar om i en av sina essäer — ”Life imitating art”).

Just på Sgt Pepper verkar John ha gett sig hän åt den här typen av ovanligt fruktbar slumppollinering av hjärnan: Lucy in the Sky är en barnteckning av sonen Julian, och stora delar av texten till A Day in Life kommer från ett nummer av Times som Lennon hade ställt framför sig på pianot innan han började komponera låten — därav egendomligheter som ”Four thousand holes in Blackburn, Lancashire”.

(Visste ni förresten att Strawberry Fields och Penny Lane från början var tänkta som de första låtarna på en LP som helt och hållet skulle handla om barndomsminnen? Men så fick EMI för sig att gruppen måste släppa en singel, snodde de här fantastiska låtarna och gav ut den förmodligen mest overkillbra singeln i historien — som ironiskt nog blev den första beatlessingeln som inte klättrade till försäljningslistans förstaplats, där Engelbert Humperdinck just då regerade med Please Release Me. Och eftersom John och Paul tyckte det var fusk att ha med singellåtar på sina LP:s så ryckte de bara på axlarna och började om på ny kula med Sgt Pepper. Den aldrig färdigställda barndomsminneskivan kommer högt upp på min lista över havererade projekt som jag hemskt gärna skulle velat ta del av …)

Annonser

14 svar to “I kreativitetens nebulösa värld II”

  1. Charlie Boy Says:

    Först – ursäkta att jag smyger in här med en helt annan fråga. Det kanske man inte får.
    Men eftersom du, Ganesha, säkerligen är klok OCH har ett visst Indienbokintresse (som det framgått av både dig och responskumpaner) så tänkte jag fråga om du möjligtvis har några tips om indiska författare eller böcker om Indien?
    Alltså, ju galnare desto bättre. Det är anledningen till att jag trampar in här och frågar och inte någonannanstans (bäst att tillägga att det är en komplimang så jag inte blir nätknockad).

    För övrigt känns det bra att läsa att någon nämner Jules Verne på sin boklista. Till jordens medelpunkt i all ära men jag tror jag läst Hector Servadac fler gånger. Det är liksom häftigt att tänka sig själv resandes på en komet. Och när man är flygrädd känns det så skönt att drömma sig bort att kunna resa så långt sittandes i sin trädgård drickandes sin drink pratandes med sina bästa vänner.

  2. David Says:

    Charlie Boy: Böcker om Indien, säger du? Jaa — om vi ska dröja kvar vid Jules Verne så har vi ju Den ångdrivna elefanten och dess uppföljare Uppror i Indien. Subkontinenten genomkorsas sittande i en artonhundratalsmahognysalong i magen på en ångdriven elefantrobot. Så mycket bisarrare blir det väl knappast. Det sägs inte rakt ut, men jag misstänker dessutom att Kapten Nemo gör sin första cameo i de här böckerna — som den britthatande prinsen.

    Annars rekommenderar jag gärna Transmission av Hari Kunzru som jag skrev om i ett tidigare inlägg — även om den bara delvis utspelar sig i Indien. HK:s debutroman har jag ännu inte läst, men jag tror att den till större del utspelar sig i Indien.

    Saken är den att jag knappast är någon auktoritet — jag har själv aldrig varit i Indien. Däremot gillar jag indisk film (se senaste kommentaren till förra inlägget). Vill man komma i skön och särpräglad indisk stämning piggar inget upp som några gamla hindidansnummer — gärna med underbara hindistjärnor som Shammi Kapoor eller Govinda och Karishma (Indiens Fred och Ginger).

    Tillägg: Herregud, jag glömde ju A Passage to India av E M Forster — en roman om hur omöjligt det är för en medborgare i ett kolonialland att bli vän med en person från det landet, ett slags indisk Om vänskap funnes — skitbra, faktiskt. Arundhati Roys The God of Small Things var jag lite kluven till — men den har mycket tät och tropisk Keralaatmosfär. Salman Rushdie är en författare som jag tycker att jag borde gilla, men av någon anledning ändå har rätt svårt för — jag har bara kommit igenom The Ground Beneath Her Feet — jag fastnade något hundratal sidor in i Satanic Verses. Men Midnights Children utspelar sig väl nästan helt i Indien, tror jag.

  3. Bastion Styrbiskop Says:

    ”Tomorrow never knows” (Revolver -66) var väl en urhasplad kommentar eller felsägning från Ringo som John fångade upp. Det är jag tacksam för.

    Det sägs ibland lite infamt att Beatles bara hoppade på den pågående psykedelian. Men denna kanon-psyk-låt kom ju 66 som sagt och det räcker för mig som tidigt ute.

  4. Dan Says:

    Ringo var väl full av användbara felsägningar? Om jag inte minns fel så slant han med tungan även när han myntade uttryckt a hard day’s night – och det gick ju ganska bra, det med …

  5. David Says:

    Bastion och Dan: Okej — det verkar mer och mer som om nästan alla Beatlesrefränger har kommit till genom biopic-ögonblick. Vilket i någon mån undergräver mitt resonemang härovan. Jag får vända på en femöring. Alla låtar som det är något med har kommit till genom Cary/Cole-metoden(Gary Cole? Vänta nu…):

    Lili: Jag tror gumman Päiverinta börjar bli närsynt. I går sa jag till henne: Oh mama, can’t you see?

    Sussie (stannar plötsligt upp och snor runt): Va? Vad sa du?

  6. David Says:

    Rättelse: Oh mama cant you tell ska det ju vara — annars rimmar det inte på ring my bell. Jag var just inne på Youtube och faktagranskade skämtet härovan — och det visade sig vara för lätt. Mene, mene tekel, ufarsin …

  7. Charlie Boy Says:

    Ja, De små tingens gud är vackert poetisk , men det tog en väldans tid att läsa den om man skulle komma in i den poetiska stämningen…. Så det låter mycket bättre med ångdrivna elefantrobotar och Forsters bok verkar intressant att läsa. Och Kunzru. Tack!

    Bra det här med bloggar faktiskt (vad jag nyss tänkte för mig själv).

  8. Bengt O. Says:

    Får man komma tillbaks till Indien? Det finns ju hur mycket som helst. På måfå väljer jag ”A River Sutra” av Gita Metha som består av ett antal berättelser som alla har någon anknytning till floden Narmada. De kan alltså läsas fristående. Tvärtom alldeles är ”A Suitable Boy” av Vikram Seth, något för sådana som undertecknad som gillar tjocka böcker som tar låååång tid att läsa. Ett originellt grepp är att kapitelrubrikerna är rimmade. Båda dessa böcker rekommenderas varmt.

    Måste det vara Indien? Om det går bra med bara indier, låt vara utvandrade sådana, kan jag med varm hand och varmt hjärta rekomendera Naipaul’s ”The Mystic Masseur” och ”The Suffrage of Elvira.” Det finns flera men de två är de roligaste.

    Vänliga hälsningar från Ganeshas råtta.

  9. A.R.Yngve Says:

    ”Engelbert Humperdinck” är ett så komiskt namn!
    Har alltid undrat varför han inte valde ett ”poppigare” artistnamn, som t.ex. ”Engel Hummdinger” eller ”Bert Engel”.
    (Säger mannen som heter Yngve i efternamn! ;-P)

  10. Bastion Styrbiskop Says:

    Visst kommer namnet Engelbert Humperdink från operettvärlden? Upphovsman eller sagofigur?

    Som Gilbert O´Sullivan från Gilbert and Sullivan (HMS Pinafore).

  11. Bengt O. Says:

    Ja det här kan väl vem som helst googla fram men eftersom jag bor i Wien känner jag mig manad att svara: Engelbert Humperdinck var en operakompositör verksam under andra hälften av 1800-talet och en bit in i förra århundradet. Han är känd för ett enda verk nämligen ”Hans och Greta” (”Hänsel und Gretel”) som spelas ganska ofta i vart fall här i Wien. För barn då för att lura in dem i operans värld: det börjar helt oskyldigt med ”Hans och Greta” och slutar med ”Rhenguldet.”

    Som popstjärnenamn är det väl inte värre än Arnold Schwartzenegger?

  12. Bastion Styrbiskop Says:

    Bengt O:

    Tack! Visst kan man googla, men det är ju trevligare och mer personligt att få info så här…

    Engelbert H, smörsångaren, är intressant för han är den ende (?) av hela det gänget från Bing Crosby till Tom Jones, crooners alltså, icke-rockare, som jag inte kan hitta nåt bra i alls…

  13. Lennart Svensson Says:

    Han hette från början Jimmy Dorsey, hade spelat in en demo men alla skivbolag gav honom kalla handen. Så då for han till en skivaffär, såg en skiva med den riktige Engelbert Humperdinck – och tänkte det där ska jag heta, döpte om demon, for tillbaks till skivbolaget – och fick kontrakt direkt. —– Per Gessles fru skrev en gång ”Hej din tok, jag älskar dig” på en lapp – vilket blev till inledningsraden i Joyride.

  14. Svensson Says:

    … och idén till ”Sgt. Pepper” ska ha kommit när Paul satt på flyget och skulle äta, och han studerade de små påsarna med salt och peppar. ”Salt and pepper”, tänkte han, ”Sergeant Pepper…?” Har läst detta nånstans, ej påhittat av mig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: