Intresset ljuger inte

Till att börja med kanske jag ska be om ursäkt för att jag inte har uppdaterat bloggen var femte minut de senaste dagarna — jag har istället kunnat konstatera att yttervärlden fortfarande existerar, eftersom jag har interagerat en aning med den på ett ickevirtuellt sätt. Egendomligt väder har fuktat min hjässa, köttsligt konkreta människor har utväxlat repliker med mig, och så vidare — men nu är ordningen återställd och den flimrande lilla skärmen är återigen det enda fönstret på den munkcell där jag flaggelerar min syndiga lekamen.

Ibland frågar folk en vad man har för favoritböcker eller favoritfilmer. Min naturliga instinkt är att försöka komma på några exempel som ska förmedla den rätta känslan av min person — högbrynt, men ändå skönt avspänd, liksom.

Men jag har insett att de listor man upprättar på det sättet inte är riktigt rättvisande. De blir snarast som ett slags chika, intellektuella accessoirer. Jag kom på att det enda ärliga vore att räkna upp de böcker man läser om gång på gång och de filmer som man ständigt återvänder till — inte bara under en period, utan år efter år.

Dessvärre blir de listor jag upprättar på det sättet inte tillnärmelsevis lika sparsmakade och fräsiga. I en kommentar för någon vecka sedan ondgjorde jag mig en smula över att jag älskar Beatles och Mozart — och min litterära smak är obetydligt mera exklusiv. Den är på sin höjd ännu mer otidsenlig. De böcker jag har läst flest gånger, från tonåren och framåt är (utan inbördes rangordning):

Till jordens medelpunkt och Den hemlighetsfulla ön av Jules Verne.

Alla Sherlock Holmes-berättelserna av Conan Doyle.

Alla Jeeves och Wooster-romanerna och alla Mullinernovellerna av P G Wodehouse.

Bland de bubblare som jag inte läst fullt så många gånger återfinner vi:

Kung Ubu av Alfred Jarry.

Några noveller och kortromaner av H P Lovecraft (The Shadow out of Time, At the Mountains of Madness, och några till).

Den fackbok jag har läst flest gånger är utan någon som helst konkurrens Pegas på villovägar av Olle Strandberg.

Vad ska jag dra för slutsatser av det?  Merparten av författarna var verksamma under artonhundratalet, och de som inte var det (Wodehouse och Lovecraft) vägrar erkänna att det överhuvudtaget har hänt något inom litteraturen efter år 1900 (eller i Lovecrafts fall kanske snarare efter år 1850).

Bara en enda av författarna är född efter 1900 — fackboksrepresentanten Olle Strandberg (fjärde december 1910). Hans bok handlar i gengäld till största delen om befängd artonhundratalslyrik.

Mina övriga litterära ljus är födda mellan 1828 (Verne) och 1890 (Lovecraft).

Vad kan jag säga? Jag älskar tydligen lättare förströelselitteratur från artonhundratalet. Intresset ljuger inte.

(Jag hade tänkt skriva om mina favoritfilmer också — men eftersom det här inlägget redan har blivit ungefär hälften så långt som Gilgamesheposet så tror jag att jag spar det en stund …)

Annonser

18 svar to “Intresset ljuger inte”

  1. Bastion Styrbiskop Says:

    Intressant som alltid på denna eminenta blogg…

    Jag är själv fast förankrad i allt som är gammalt och sunkigt, må det va Tegnér eller Cheap Trick eller Ströyers teckningar över Fälldin och Palme. Eller Bertie Wooster.

    Jag är den ”antikvariske historikern” enligt Nietsche, som flyttar in hos sig själv och trivs. Här kan man leva för här har man levat förr.

    Det finns ett intressant kulturkonservativt komplex som tornar upp omkring oss, helt enkelt för att det finns så mycket gammalt kvar, sparat eller återutgivet med bonusmaterial. Och det nya finns. Men det gamla finns ännu mer.

    På Mozarts tid ville publiken bara höra det nya, det samtida. Att spela ett 15 år gammalt stycke var nåt som lurkiga bönder gjorde på logdansen.

  2. Bengt O. Says:

    Mitt exemplar av ”Pegas” är totalt sönderläst och fungerar numera enbart som lösbladssystem. Det flitiga användandet har starkt präglat mitt bloggande. En annan ‘fackbok’ som är i samma skick är Staffan Björcks ”Löjliga familjerna” från 1964. Den tror jag du skulle ha glädje av också om du inte redan läst den.

    Sen tror jag att den som inte kan uppskatta de till synes meningslösa och egendomliga detaljerna i tillvaron eller litteraturen inte heller har någon vidare uppfattning om de stora linjerna. Om jag säger så.

  3. mellanporky Says:

    Olle Hedberg då? Han var väl en stor favorit ett tag tycker jag mig minnas. Han hör väl också till 1800-tals-gänget?

    Jolo var också populär under en period och han hör ju till en yngre generation. Och det måste finnas fler.

    Knasigare inslag: En misslyckad kungamiddag? Och den där boken du och Martin skickar till varandra när ni fyller år.

    Jag läser sällan om (det finns ju så mycket oläst) men Nycklar till okänt rum av Walter Ljungqvist återkommer jag till ibland. Såg även filmatiseringen (Den vita katten) för något år sedan.

  4. Dan Says:

    Men, David, vad är det för fel på intellektuella accessoirer? Säger inte det man vill förmedla till omvärden lika mycket om en person, som den han eller hon är i sin lilla munkcell?

  5. Henrik Says:

    Alltså, Lovecraft. Skrev han inte samma bok om och om igen? Lite gotisk arkitektur, lite nameless dread, och vips så har du en ny bok.

  6. David Says:

    Bastion: Jo — hundra år av inspelat ljud och bild gör det kanske svårare att gå vidare. Alla retrovågor inom mode och musik tyder ju på det. Å andra sidan envisades mänskligheten under artonhundratalets sista år och förra seklets första år med att köra en snabb repetitionskurs på alla artonhundratalets moden också, så i viss mån kanske det är en sekelslutsgrej — man känner efter var man står och inventerar kulturens stora utklädningslåda innan man går vidare. Kanske.

    Ett annat problem nuförtiden är att det produceras såna enorma mängder av litteratur, musik och film. Och merparten är inte särskilt bra. Men många bra små filmer, t ex, drunknar också i massmediehavets svallande brus. När väl tidvattnet drar sig tillbaka så flyter de förhoppningsvis ovanpå det övriga sedimentet.

    Det gjordes mycket skräp förr om åren också, men där har sovringsprocessen redan skett (även om en och annan pärla har råkat begravas tillsammans med skräpet). Det förflutna blir tydligare eftersom stora delar av det har slukats av glömskan.

    Sedan har det förflutna ännu en fördel: till skillnad från nutiden så bits det inte.

    Bengt: Vänta nu — Löjliga familjerna. Är det inte där han plockar isär en Agatha Christie-deckare (Mord i Mesopotamien om jag minns rätt) och visar på dess orimlighet? I så fall har jag i alla fall läst valda delar av volymen. Och har den förmodligen någonstans i mitt eget, fortfarande ytterst grumliga och upprörda sediment av böcker och filmer.

    Mellanporky: Olle Hedberg har jag aldrig läst om, även om han med tiden blev såpass tjatig att det närmast är en akademisk distinktion. Efter att ha samlat på mig större delen av hans produktion och läst en femton, tjugo romaner kunde jag konstatera att han hade sagt allt han hade på hjärtat redan i sina trettiotalsromaner, som dessutom är bättre än de senare versionerna (särskilt Karsten Kirsewetter-trilogin och de två böckerna om Iris Mattson).

    Dan: Okej då. Mina favoritförfattare är James Joyce, T S Eliot och Shakespeare. Som bakgrundsskval har jag bara Anton Webern, Sjostakovitj och Karlheinz Stockhausen.

    Henrik: Nja — HP skrev inte så vansinnigt mycket, och hans akilleshäl är att han är väldigt svag för extremt förutsägbara ”överraskande” slutpoänger — samt det något komiska i att han oupphärligen använder orden ”obekskrivligt” och ”outsägligt” — samtidigt som han släpper lös en flod av beskrivande adjektiv. Men som stämningsskapare är han fantastisk.

  7. Dan Says:

    David: Accesoarer är väl en modegrej? Finns det inga trendigare namn att matcha sin lattemamma med? Eller är Joyce et al litterturens Levi’s?

  8. David Says:

    Dan: Låt oss hoppas att Joyce är litteraturens Levi’s — för jag är defintivt inte tillräckligt nutidsorienterad för att kläcka en hyperaktuell lista — siktdjupet i samtiden är dessutom ytterst låg beroende på det här sedimentet jag talade om ovan. Och jag är inte tillräckligt motiverad för att plaska runt särskilt ihärdigt i det gyttjiga vattnet. Jag väntar helst ett halvt decennium för att se vad som fortfarande står upp när hypens krutrök har lättat (här mixar vi metaforer som om ingen morgondag funnes).

  9. Charlotte Says:

    Jag ser fram emot postningen om dina favoritfilmer David.
    Själv insåg jag när jag läste detta att jag ljugit lite i min bloggprofil, eller ja, kanske inte ljugit men i alla fall undlåtit att ta upp några filmer i favorituppräkningen av förljugna skäl. En av de filmer jag sett flest gånger är nämligen Adrian Lynes Farlig förbindelse – men det är en film som verkligen inte passar in i den bild jag vill ge av mig själv. En annan är Ta’t piano, Henry Orient – en film där Peter Sellers spelar en egenkär kvinnotjusande konsertpianist som blir föremål för två fnissiga tolvåriga flickors ovälkomna uppvaktning (wow där lyckades jag med det stofila tonfallet). Efter att flera gånger ha råkat på den här hemtrevna filmen i samband med att jag legat snuvig i soffan under kulna eftermiddagar har den fått ett sentimentalt värde för mig. Men när det kommer till att räkna upp favoritfilmer, ja då är det förstås Kubrick och Bergman o sånt som kommer för mig…
    Men när jag uppdaterar min bloggprofil ska jag försöka minnas detta.

  10. Schibbye Says:

    David! Jag måste, apropå H P Lovecrafts uppenbara förkärlek för ord som outsäglig och ohygglig (eller är det översättarens förkärlek?) säga att dessa ord egentligen bara kommer till sin fulla rätt i Ernst-Hugos mun på kassettboken Skräckens labyrinter. Finns på Piratebay. Har jag hört.

  11. David Says:

    Charlotte: Det är just sånt som är intressant — att man av någon anledning ser Farlig förbindelse gång på gång, men ändå inte vill bli riktigt förknippad med den. I o f s är det ju en synnerligen ikonskapande film — ordet kaninkokerska (eller på engelska bunny-boiler) ser man allt oftare, t ex.

    Det var länge sedan jag såg FF (FF i kväll!) men jag tror nog att jag föredrar den indiska remaken Pyar Tune Kya Kiya med Urmila Matondkar i Glenn Closes roll — indierna problematiserar den otrogne makens roll betydligt mer, och känner inget behov av ett katharsisskapande ritualmord på den galna kvinnan — uppenbarligen är hon så skrämmande för dem som gjort det amerikanska originalet att de i slutet låter henne förvandlas till en i det närmaste odödlig mordmaskin av samma typ som Jason Vorhees eller Michael Myers.

    Istället hamnar Urmila på mentalsjukhus, och i filmens avslutningsschen besöks hon av den vänstrande maken som förtärs av skuldkänslor när han står och ser på henne genom det lilla runda fönstret i dörren — trots att den leda kaninkokerskan strax innan karvat upp hustrun i en scen där det går åt hinkvis med teaterblod.

  12. Charlotte Says:

    Oj oj! Var hittar man denna högintressanta remake?

  13. David Says:

    Charlotte: Prova i en lokal indisk kryddbutik — eller tobaksbutik — eller vilken som helst slags butik som drivs av indier eller pakistanier. De brukar ofta antingen ha filmuthyrning eller försäljning. Och får man tag i en DVD är den ofta textad till något slags engelska. Filmen är lite halvny (relativt sett) så den ska nog kunna gå att hitta.

    Det saftiga sångnumret som utbryter när kaninkokerskan möter den otrogne maken kan man däremot se här.

    (Bildkvaliteten är inte den bästa — men i gengäld är låten textad. Det finns även en annan variant på Youtube som är lite distinktare, men saknar text.)

  14. Charlotte Says:

    Goodness gracious me!

  15. Robert K Huselius Says:

    Vill hemskt gärna försöka baka in samtliga facetter av min filmsmak i favoritlistan, så om någon händelsevis skulle fråga är mina favoritfilmer Glen or Glenda, Trasdockan och Napoleon Dynamite. Glen or Glenda är även den film jag sett tveklöst flest gånger, men ska man gå efter det kriteriet bör kanske de övriga platserna intas av Dracula Vs. Frankenstein och… Guldfeber kanske? Eller Plan 9, Santa Claus Conquers the Martians (har gjort en tradition av att se den samt mexikanska Santa Claus varje jul), Killer Tomatoes Strike Back, The Day the Earth Stood Still, eller… ja uj.

  16. David Says:

    Robert: Jag tyckte en gång räckte rätt bra när det gällde Santa Claus Conquers the Martians — klassiska repliker som ”We need a Santa Claus on Mars!” kan man ju till äventyrs se flera gånger. Glen or Glenda har jag svårt att se utan att det börjar klia i snabbspolningsfingret — däremot Plan nine har jag ju sett ett antal gånger — första gången på duk på en SF-kongress under åttiotalet. Och jag anser nog att Ed Wood är Tim Burtons mest helgjutna film — det är den jag har sett om flest gånger, vid sidan av Peewee’s Big Adventure — som dock är lite tuff att se hela i en sittning.

  17. Robert K Huselius Says:

    Jag tycker Glen or Glenda är en alldeles underbar film. Älskar den nästan som vore den mitt eget barn. Den är som om man sutte mitt inne i Ed Woods smutsiga undermedvetna.

    Däremot trodde jag att mexi-Santa var bekant? Den är en klassiker ur drösen av mexikanska barn- och skräckfilmer (ibland i lyckosam kombination) som USA-importerades av epa-mogulen K. Gordon Murray. Högst av alla dessa tronar den magnifikt ultrabisarra Little Red Riding Hood and the Monsters. Länktips: http://www.kgordonmurray.com/

    Trasdockan/Night of the Hunter såg jag på bio häromåret, kanske starkaste bioupplevelsen jag haft. Så makalöst vacker film. När den gick ner, fick jag en av filmaffischerna och ramade in den. And there was much rejoicing.

  18. vistet Says:

    Gillar Sherlock Holmes , 1800-tal, visst Indienin3sse … ta och smaka på The Missing Years (även publicerad som The Mandala of Sherlock Holmes ) : Holmes reser till Lhasa efter den ödesdigra kampen vid Reichenbachfallet , spelar fiol och möter Dalai Lama.Mölrka komplotter. Watsons ersättare som sidekick blir Hurree Chunder Moookerjee från Kipling´s Kim.
    Författaren Jamyang Norbu är f.d. tibetansk gerillasoldat som numera skriver opera . Så kan det gå , som Billy Pilgrim skulle ha sagt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: