Intresset ljuger inte II — nu har de vingar!

För att inte svimma, upprepa för dig själv —

Det är bara en lista

………….. bara en lista

……………………. bara en lista ….

Min filmlista är precis lika måttligt originell som litteraturlistan — många av de filmer jag återkommer till gång på gång brukar vara med på kanoniska uppräkningar av filmkonstens stora verk. Fast det finns ju undantag.

En av de filmer jag har sett absolut flest gånger är till exempel regisserad av Hasse Ekman, nämligen Povel och Martin-rullen Ratataa från 1956. Jag har sett den på video tjugotalet gånger, och på duk tre eller fyra. När Filmfestivalen körde sin Hasse Ekman-retrospektiv för ett antal år sedan tubbade jag en tjej jag känner som jobbar där att släppa in mig på flera av visningarna. Jag var i full extas eftersom den kopia av Ratataa som kördes på festivalen skilde sig under ca 30 sekunder från den som jag redan kunde utantill. Vid en senare filmfestival närvarade jag vid en visning där Povel själv höll ett litet föredrag före filmen och sedan såg den tillsammans med publiken och skådespelarna i revyn Kolla Klotet, som just då gick i Göteborg. Visaren på min nördometer gick över på rött, kan jag ju säga.  Även om Povel har stått för de flesta komiska påhitten är det sannolikt Hasse Ekmans förtjänst att den romantiska bihandlingen med Gunwer Bergqwist faktiskt engagerar — och de otaliga filmparodierna (Sommarnattens leende, Rififi, Fruktans lön) är också en fest för ögat. Blandningen av parodi och fungerande film gör den förmodligen till ett unikum i svensk filmhistoria.

Nästan lika ofta har jag sett om Monty Python and the Holy Grail, varav cirka sex gånger på duk — däribland en fullkomligt lemlästad dansk version som hette Monty Python og de skøre riddere där någon hade klippt bort allt som verkade lite väl ”skørt” för smørrebrødssmaskande carlsbergkonsumenter — bland annat scenen med riddarna som säger ”Ni!”. Det fattades säkert en kvart av den inte alltför långa filmen.

Och lika idogt har jag återvänt till den nyaste filmen på min lista — Groundhog Day (eller Måndag hela veckan som något snille har fått för sig att den ska heta på svenska; tacka vet jag den tyska titeln Und täglich grüßt das Murmeltier — Dagligen hälsar oss murmeldjuret). Och jag blir lika gripen varje gång av denna, den mest existentiella av screwballkomedier — ett tag slutar den nästan helt att vara en komedi och blir rent tragisk. Och Bill Murray gör sitt livs roll — notera de mikroskopiska, men enormt uttrycksfulla nyansskiftningarna i hans spel i de många upprepningssekvenserna. GH har jag aldrig sett på duk — däremot har jag sett DVD:n med både tysk och fransk dubbning — den fungerar som en språkkurs när man kan hela dialogen mer eller mindre utantill.

Strax under dessa filmer på tittfrekvenslistan hittar vi den i mitt tycke bästa MGM-musicalen — Singin’ in the Rain. Och — mer eller mindre självklart — Casablanca.

Enda regissören som är representerad med två filmer på min lista är Billy Wilder — det verkar som om jag kan se Double Indemnity (Kvinna utan samvete) och Sunset Boulevard hur många gånger som helst. Storslagna, lite lätt gotiska noirmästerverk.

Bland bubblarna märker vi Hitchcock med tre filmer i följd: Vertigo, North by Northwest och Psycho — samt den underbart udda screwballmästaren Preston Sturges med Sullivans Travels och Miracle of Morgans Creek. Sturges verkar vara en av bröderna Coens främsta förebilder — i Sullivans Travels försöker filmregissören Joel McCrea hela tiden övertyga studion om att få göra sin tunga tendensfilm Oh brother where art thou. Jag skrattade gott när jag upptäckte att bröderna Coen spelat in en film med detta namn för några år sedan. ST är också en komedi som går över gränsen och blir rejält tragisk och obehaglig — vilket blir ännu mer förvånande eftersom Sturges är på sitt mest uppsluppna slapstickhumör i filmens början. Men det märkliga är att blandningen fungerar, och tillochmed ger fördjupad emotionell resonans åt filmens deprimerande mittparti. Ett mästerverk.

Hjälp. Det här inlägget hotar att bli hur långt som helst — så det kanske är bäst att jag slutar räkna upp bubblare och försöker komma fram till något slags slutsats. Okej. Här kommer den:

Jag gillar tydligen komedier. Och filmer från fyrtio- och femtiottalet. Och noirfilmer. Och komedibetonade noirfilmer från fyrtiotalet och femtiotalet. Och noirbetonade komedier från fyrtio- och femtiotalet.

Fantastiskt. Ja — om jag nu ska försöka säga något aningen mera djupsinnigt så kan jag ju konstatera att flera av filmerna har en ovanligt tydlig existentiell tematik — Casablanca, Måndag hela veckan och Sullivans Travels handlar alla om egotrippade typer som växer och utvecklas som människor när de ställs inför stora val och prövningar. De är i det närmaste filmiska ”bildningsromaner”. Hmm … mitt undermedvetna kanske försöker tala om något för mig …

26 svar to “Intresset ljuger inte II — nu har de vingar!”

  1. Robert K Huselius Says:

    Nämen se, en filmlistepostning. Skickar väl min gamla kommentar hit också, så får du hemskt gärna radera den från del I-inlägget. Var sak på sin plats.

    Vill hemskt gärna försöka baka in samtliga facetter av min filmsmak i favoritlistan, så om någon händelsevis skulle fråga är mina favoritfilmer Glen or Glenda, Trasdockan och Napoleon Dynamite. Glen or Glenda är även den film jag sett tveklöst flest gånger, men ska man gå efter det kriteriet bör kanske de övriga platserna intas av Dracula Vs. Frankenstein och… Guldfeber kanske? Eller Plan 9, Santa Claus Conquers the Martians (har gjort en tradition av att se den samt mexikanska Santa Claus varje jul), Killer Tomatoes Strike Back, The Day the Earth Stood Still, eller… ja uj.

  2. David Says:

    Robert: Ja, fast jag har redan hunnit kommentera den på förra stället, så nu får den bli kvar — min blogg är ju också en smula, öh, holistisk till sin sammansättning (”holistisk” är i det här fallet en eufemism för ”Helt jävla ostrukturerad” — alla associerar fritt och vilt kring inläggen. Särskilt blogginnehavaren själv).

  3. mellanporky Says:

    Två solklara favoriter: Les Desmoiselles de Rochefort av Démy och Epidemic av von Trier. Som ju är fruktansvärt olika!

    Bubblare:
    De geniala mastodontverken Heimat I & II av Edgar Reitz. Särskilt II:an.

    Samt allt av dokumentär-/konstfilmaren och poeten Jørgen Leth.

    Christopher Guest.

  4. David Says:

    Porky: Gäller det Demy väljer jag hellre Paraplyerna i Cherbourg, som jag nog har sett sju åtta gånger. Enda problemet är att jag håller på att flyta bort av gråt på slutet varenda gång och hotar att drabbas av svår vätskebrist. Det är i o f s en något otippad favorit — en stiliserat sextiotalspoppig jazzopera (alla repliker sjungs!) om ung kärlek i Algerietkrigets skugga. Men jävlar vad bra den är.

  5. David Says:

    De bloggbesökare som själva vill bilda sig en uppfattning om Les Demoiselles och Les Parapluies de Cherbourg kan klicka på nedanstående youtubelänkar. Först får vi se Catherine Deneuve och hennes syster svårt elgrecofierade och med spansk textning i Demoiselles:

    Och sedan en kort snutt ur Paraplyerna (med kinesisk textning — för dem som vill lära sig att skriva ”Genevieve” så att deras kantonesiska kamrater förstår):

  6. Charlotte Says:

    Några helt meningslösa kommentarer till detta:
    1. Listan är klart godkänd av mig (som om den skulle behöva mitt godkännande) med undantag av Casablanca, ”den gamla cirkushästen” som Jan Aghed skrev vid nåt tillfälle.
    2. Holy Grail är helt klart mästerverket bland Pythonfilmerna, men den jag skrattat mest handlöst framför är ändå Life of Brian. Och det beror på att jag en gång sett den under inflytande av 1/2 LSD-tripp. (Inte lönt att någon börjar tänka på polis, detta var längesedan och preskriberat.)
    3. Jag delar din förtjusning i noir. Men ännu mer svag är jag för ångestsvettiga arthouseklassiker från 60-talet. Du vet, Äventyret (Antonioni), Persona & sånt.

  7. David Says:

    Charlotte: Ja … tack, tack. Som filmvetare av facket har du nu satt din Seal of Approval på listan. Men jag måste nog framhärda med att dra en lans för Casablanca. Kemin mellan Bogart och Bergman (… Bacall … hade han bara kemi med skådespelerskor som han alittererade med?) de tunga existentiella övertonerna och — sist och främst — bröderna Epsteins otroligt kvicka dialog:

    Renault: I’ve often speculated why you don’t return to America. Did you abscond with the church funds? Did you run off with a Senator’s wife? I like to think that you killed a man. It’s the romantic in me.

    Rick: It’s a combination of all three.

    Renault: And what in Heaven’s name brought you to Casablanca?

    Rick: My health. I came to Casablanca for the waters.

    Renault: The waters? What waters? We’re in the desert.

    Rick: I was misinformed.

    Eller varför inte:

    Ilsa: Let’s see, the last time we met was —

    Rick: La Belle Aurore.

    Ilsa: How nice. You remembered. But of course, that was the day the Germans marched into Paris.

    Rick: Not an easy day to forget.

    Ilsa: No.

    Rick: I remember every detail. The Germans wore grey. You wore blue.

    Ilsa: Yes. I put that dress away. When the Germans march out, I’ll wear it again.

    Renault: Rickie, you’re becoming quite human. I suppose we have to thank you for that, Mademoiselle.

    När det gäller Bergman är jag själv mest förtjust i fyrtio- och de tidiga femtiotalskomedierna — han hade ett bra deal med SF. De lät honom göra varannan film hur fyrtiotalistångestmättad han ville om han efter den gjorde en lättsmält komedi (helst med Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand). Jag skulle önska att Film i väst tvingade på Lukas Moodyson samma överenskommelse…

    Antonioni har jag aldrig kommit in på riktigt. Min bror har döpt hans filmgenre till ”Distansprett” — d v s man ser folk på stort avstånd, man hör knappt vad de säger, de är lite lätt överexponerade — allt för att öka distansen. Elakt men lite träffande.

  8. Charlotte Says:

    Nu drabbades jag av ruelse vad gäller det där jag skrev om Life of Brian. Hallå alla ungdomar där ute som funderar på droger – gör det inte! Ni slutar bara som slackande panikångestsyndromiker som jag!

  9. John E Thelin Says:

    Ville bara notera att jag anser att ”Måndag hela veckan” är en av de bästa översatta svenska filmtitlarna någonsin. Den tar ett halvetablerat uttryck, vränger till det och skildrar med det situationens hopplöshet mycket bättre än originalet.

    Med tanke på hur många genuint dåliga svenska titlar vi belastats med genom åren (som t.ex. ”Da Vinci Koden”, ”DU, var är brudarna?” eller ”Häxor, läxor och dödliga lektioner”) så tycker jag det är onödigt att hacka på en titel som faktiskt lyckas.

  10. porky (mellan) Says:

    Angående Flickorna och Paraplyerna, igen: jag och mina likar (har träffat flera som tycker som jag här) är ense om att Paraplyerna är en bättre film, men att Flickorna är en film som man omedelbart älskar på andra mer känslomässiga grunder. Som en av världens bästa filmer, helt enkelt.
    Och idén med styckmordet är genial.

    Och John E Thelin: jag håller med dig om det där med galna titlar (i översättning). Min favorit är den danska regissören Annette K.Olesens film Små ulykker som i svensk översättning fick det briljanta namnet Små danska olyckor.

  11. J-h:n Says:

    De finaste svenska filmtitlarna är väl annars de som byter ut en engelskspråkig titel mot en annan: Miss Congeniality blev t ex det även för tolvåringar begripliga Miss Secret Agent. Men favoriten på området är nog ändå plastikkirurgkomedin Breast Men, som på svenska fick heta Big Tits.

  12. Bastion Styrbiskop Says:

    Visst är det så att Groundhog Day har en verklighetsbakgrund med det fenomenet att det finns en liten stad som har detta bisarra vårtecken, ett djur som går ur idet?

    Verkar ju vara en Al Capp/Knallhattengrej, men sant alltså…

  13. hjelle bang-bang Says:

    Hmmm, dom filmer jag sett flest gånger är ”Beyond the valley of the dolls”, ”Dr. Dracula” och ”Tre Amigos”.
    Dom skulle kanske inte hamna på topp fem om jag just idag skulle sätta ihop en lista med dom bästa filmerna någonsin men dom skulle lätt vara med på topp tio. Kanske är det att jag inte utvecklas sådär jättemycket eller så är jag stockkonservativ rakt igenom.
    Vad filmerna säger om mig som person vill jag nästan inte veta…

  14. civing Says:

    Jag förstår inte varför man envisas med att spela in nya filmer, när det finns så många gamla att se. För övrigt borde det vara lag på att gamla filmer ska visas offentligt regelbundet, vid vite av upphovsrättens förverkande. För närvarande är det nästan bara Warner och MGM som tar sitt ansvar genom den oförlikneliga kanalen TCM!

  15. A.R.Yngve Says:

    Filmer jag inte tröttnar på att se (även då jag vet att de egentligen inte är ”riktigt” bra):

    -Jakten på den försvunna skatten
    (MADs titel: ”INDRIVNINGEN av SKATTEN”)

    -Stjärnornas Krig

    -Return of the Killer Tomatoes
    (Tema-meoldin är så härligt klämmig:
    ”Retuuurn of the Killer Tomatoes!”)

    -John Carpenter’s In the Mouth Of Madness
    (om den hade fått en svensk titel, hade den varit antingen ”I Käften På Nojan” eller ”Farlig Bok”.)

    -Superman the Movie

    -L.A. Story

    -Blue Thunder

    :)

  16. Elin Says:

    Top of the tops, som det heter (och då i flera kategorier, både lustig (om än på ngt vis passande) översättning av titel, samt underbar film jag sett en del gånger men önskar att jag ägde så jag kunde se den oftare…):

    Princess Bride, från 1989 (tror jag). På svenska blev det Bleka dödens minut.

    Annars måste jag ju tillstå att jag är hemskt svag för den rätt så nutida lättviktaren High Fidelity… ähum.

  17. Charlotte Says:

    High Fidelity är en härlig film! Jag blir kär i John Cusack var gång jag ser den.

  18. jacob Says:

    Ah. Om man läser den här blog-postningen direkt efter ett par Woody Allen filmer (t ex den utmärka ”Hollywood Ending”) rusar texten som en charmig vårflod. Lysande. Plask plask.

  19. schibbye Says:

    Jag nänns påstå att vårfloden tycks ha sinat lagom till jul … Det kanske är kongenialt med den globala uppvärmningen och allt detta, men jag är nog inte den ende som saknar att kunna gå in en gång i halvtimmen och läsa nya uppfriskande betraktelser på denna bloggarnas blogg.
    Nogfjäskat! Var håller han hus? Eller beror allt på att jag är tvungen att läsa bloggen i explorer eftersom mitt gengasaggregat brakat ihop fullständigt.

  20. Bastion Styrbiskop Says:

    Jag har faktiskt som ”färsking på detta forum” nu chansen att läsa in mig på allt som skrevs innan… majsigt.

  21. Schibbye Says:

    Bastion Styrbiskop:
    Ja! Nu när den store upphovsmannen (oj vad religiöst det lät) är tillfälligt borta gör vi detta till ett diskussionsforum i allehanda kulturella underströmmar och rör till kommentarkedjorna med vad som faller oss in! Var ska detta sluta? :)

  22. Kalla Kåre Says:

    Jag hoppas att den gode David är på semester nånstans där det INTE regnar. Idag är det apokalypsen möter Mordor samt snart jul vilket gör det ännu mer hjärtskärande.

  23. Schibbye Says:

    Kalla Kåre: Mordor! Ha! Där är det ju i alla fall varmt!

  24. Robert Acedius Says:

    På frågan, den sämsta svenska filmen någonsin, är mitt förslag: Persona. Om man nu inte ska uppfatta eländet som komedi, eller Ernst Ingmar Bergmans alldeles egna bergmanparodi. Som komedi funkar den definitivt, det är rena farsen, man garvar nästan på sig. Den arma Bibbi Andersson är i sin enfald ett komiskt snille. Se där har vi ett förslag till Sveriges sämsta skådespelerska genom tiderna. Stackars Bibi, de roller Bergman gav henne var utan undantag rent förfärliga. Han måste verkligen hatat den kvinnan. Vem drar sig inte med ett leende på läpparna, alternativt en grimas av obehag, till minnes lilla käcka Sara i baksätet (på dr Borgs kärra i Strawberrys). Hon är faktiskt ännu ”bättre” i Persona. 1965: Bibi 30, ser ut som 35, ska spela 25 (en lite efterbliven, överbeskyddad hemmaflicka och nybakad sjuksköterska), syster Alma gunås, som ska agera barnvakt åt en uppenbart slagrörd Liv Ullman(Bettan Vogler), ja man skulle kunna tro att hon lider av afasi; och det är det enda positiva man kan säga om hennes insats, att hon faktiskt håller käften! Men det gör inte lilla syster Alma, hon babblar och går an. Värst, eller roligast, är hon i det jag brukar kalla ”strandknullsmonologen”, där är Bibi helt obetalbar. Till hennes försvar ska sägas att textunderlaget, Bergmans manus, är så uruselt att inte ens en betydligt talangfullare aktris (exempelvis Harriet Andersson) skulle kunna få liv i eländet. Bergman som är en utmärkt språklig stilist har nämligen aldrig kunnat skriva samtidssvenska, när han försöker vara kontemporär och rent att skriva slang(Stig Olin!), så blir det så till den milda grad i fel tonart att det låter som Jokkmokks-Jocke. Därför har han alltid varit bäst när han regisserat vad vi skulle kunna kalla kostymdramer. Och hans storhetstid rent konstnärligt är ju utan tvekan femtitalet; där utvecklar han sina redskap till fulländning, gör sina bästa filmer och får sitt internationella genombrott (vilket förmodligen mest var till skada för honom rent artistiskt). En lektion i kärlek, Gycklarnas afton, Sommarnattens leende(Bibi så gott som obefintlig), Sjunde inseglet(Bibi ok), Smultronstället (trots Bibi) och Ansiktet(trots Bibi). Så det är inte enbart fru Anderssons fel (för att återknyta), att Persona blir en fars. Liv Ullman är nästan lika kass. Jag tror att filmen blivit bättre om Bergman gjort en norsk film istället, dvs låtit aktriserna byta roller; Bibi som stum och Liv Ullman som snacksaliga tossan Alma. Liv hade definitivt varit bättre som Alma.
    Förutom att filmens story är krystad, pretentiös och byggd på ett dåligt manus, så är den nästan komsikt överskattade Sven Nyqvists foto direkt undermåligt. Styckevis ser det som någon sorts elevprov från filmskolan. Hur fan kunde karln (Berget) göra sig av med en fulländad ljuspoet som Gunnar Fischer!
    Att den här skräprullen av sådana som tror sig vara ”vetare” (stava ordet med ä så kommer man nog sanningen närmare) betraktas som Bergmans ”kanske” bästa film är mig en gåta. Den är i Arne Mattssonklass, en dålig Arne Mattsson.
    Alltså, den sämsta svenska filmen någonsin: Persona. Alternativ: Colin Nutleys hela produktion och diverse vars namn helst förtiges.
    Sämsta skådespekerskan: Bibi Andersson. Alternativ: Marie Rickardsson (hur stavar hon?); alldeles ensam lyckades denna ack så klena aktris nästan haverera Eyes wide shut. I sig en prestation.
    Klockan är halvfem på morgonen, söndagen den 11 november. Det är fars dag. Se detta gärna som ett fadermord. Natti-natti. RA.

  25. Magnus Andersson Says:

    Exakt två år efter senaste kommentaren till denna tråd: Enligt uppgift på Povel-Ramel-forumet avser SVT att ge ut Ratataa på DVD den 14 april 2010.
     
    David — minns du möjligen under vilka 30 sekunder de två klippningarna av Ratataa skilde sig? Och har du i så fall möjlighet att redogöra för det? Det skulle vara intressant att se hur den version av filmen som kommer på DVD är redigerad.

  26. David Says:

    Magnus A: Glädjande nyheter! Såvitt jag minns var det parti som skilde sig främst i det tropiska avsnittet — en av kopiorna saknade undertexter på den obegripliga ”utrikiska” dialogen. Dessutom vill jag minnas att det var någon inklippsbild som var borta. Men — på det hela taget — inga himlastormande skillnader …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: