Förgängelsens Vasalopp.

Varför känns ”trettio år” så mycket äldre än ”tjugoåtta år” (”tjugonio” är liksom ett förstadium till den fruktade födelsedagen)? En person som är trettio kan — beroende på vilket liv han/hon har levt — vara precis som en tjugofemåring till själ och kropp. Eller som en trettiosexåring för den delen, om ödet varit mera oblitt. Men vi stirrar som förhäxade på de där jämna årtalen och börjar till sist tro att de faktiskt säger något ”objektivt” om var i livet vi befinner oss.

Åren efter att jag hade fyllt trettio kände jag mig som en druva som ohjälpligt hade börjat förvandlas till ett russin. Jag kände att loppet var kört, att jag hade förslösat min ungdom och att den aldrig skulle komma igen. När jag idag tittar på foton av den brittiska skolpojke med slängig lugg som jag var när jag hade dessa dystra meditationer kring förgängelsen så kan jag bara säga: ”Vad fan höll jag på med?”

Vi har en tendens att betrakta de jämna födelsedagarna som vätskekontroller i ett dödens vasalopp — vi stannar upp, sveper en mugg skållhet nyponsoppa och funderar över hur långt det är kvar till målet där liemannen väntar utklädd till kranskulla.

Men tänk er att vi räknade i bas åtta i stället — skulle vi då frukta tjugofyraårsdagen på samma sätt — eller skulle vi få respit till trettiotvå? (Det fasansfulla fyrtioårsfirandet påverkas ju tyvärr inte alls av mitt hypotetiska exempel — förutom att det förvandlas till ett femtioårsfirande.) Mitt förslag är att vi i likhet med datorerna övergår till hexadecimalsystemet, vilket skulle innebära att trettioårsfirandet sköts upp till fyrtioåtta års ålder (väljer vi istället det binära talsystemet kommer vi att fylla trettio innan vi ens kan forma en fullständig mening, och det är kanske inte helt lyckat).

Det här är ett ovanligt konkret exempel på hur vi terroriseras av abstrakta allmänbegrepp — hur vi förvandlar helt godtyckliga gränsdragningar till verkliga fenomen. Trettioårsdagen kommer seglande upp mot oss som en obarmhärtigt avancerande inlandsis — vi tycker oss nästan kunna se den med blotta ögat.

Den inlandsis som för tillfället nalkas mig har ordet ”femtio” uthackad i stora siffror — egentligen borde jag inte bara känna mig som en druva som blivit ett russin, utan som en av de här fossila korinterna som blivit kvar i botten på ett paket längst in i skafferiet efter förra årets julfirande. Men sedan jag fyllde fyrtio har jag känt att inget egentligen har förändrats i mitt liv (när jag tänker efter är det kanske rentav så att alltför lite har förändrats) — jag har lite sämre flås, är lite klyftigare och aningen mera harmonisk — and that’s about it.

”Den biologiska klockan tickar” säger folk till oss med ödesmättat tonfall, och visst gör den det — något särskilt kvinnor är fullt medvetna om. Men den biologiska klockan är för den skull inte räkneverket till en tidsinställd bomb som kommer upplösa en i köttslamsor inom ”T minus three minutes” — den är mera en stillsamt tickande moraklocka i en förvisso alltmer dammig, men också alltmer inbodd och trivsam salong.

Det är på tiden att vi slutar terroriseras av tiden.

(Och nu ska jag verkligen jobba …)