Förgängelsens Vasalopp.

Varför känns ”trettio år” så mycket äldre än ”tjugoåtta år” (”tjugonio” är liksom ett förstadium till den fruktade födelsedagen)? En person som är trettio kan — beroende på vilket liv han/hon har levt — vara precis som en tjugofemåring till själ och kropp. Eller som en trettiosexåring för den delen, om ödet varit mera oblitt. Men vi stirrar som förhäxade på de där jämna årtalen och börjar till sist tro att de faktiskt säger något ”objektivt” om var i livet vi befinner oss.

Åren efter att jag hade fyllt trettio kände jag mig som en druva som ohjälpligt hade börjat förvandlas till ett russin. Jag kände att loppet var kört, att jag hade förslösat min ungdom och att den aldrig skulle komma igen. När jag idag tittar på foton av den brittiska skolpojke med slängig lugg som jag var när jag hade dessa dystra meditationer kring förgängelsen så kan jag bara säga: ”Vad fan höll jag på med?”

Vi har en tendens att betrakta de jämna födelsedagarna som vätskekontroller i ett dödens vasalopp — vi stannar upp, sveper en mugg skållhet nyponsoppa och funderar över hur långt det är kvar till målet där liemannen väntar utklädd till kranskulla.

Men tänk er att vi räknade i bas åtta i stället — skulle vi då frukta tjugofyraårsdagen på samma sätt — eller skulle vi få respit till trettiotvå? (Det fasansfulla fyrtioårsfirandet påverkas ju tyvärr inte alls av mitt hypotetiska exempel — förutom att det förvandlas till ett femtioårsfirande.) Mitt förslag är att vi i likhet med datorerna övergår till hexadecimalsystemet, vilket skulle innebära att trettioårsfirandet sköts upp till fyrtioåtta års ålder (väljer vi istället det binära talsystemet kommer vi att fylla trettio innan vi ens kan forma en fullständig mening, och det är kanske inte helt lyckat).

Det här är ett ovanligt konkret exempel på hur vi terroriseras av abstrakta allmänbegrepp — hur vi förvandlar helt godtyckliga gränsdragningar till verkliga fenomen. Trettioårsdagen kommer seglande upp mot oss som en obarmhärtigt avancerande inlandsis — vi tycker oss nästan kunna se den med blotta ögat.

Den inlandsis som för tillfället nalkas mig har ordet ”femtio” uthackad i stora siffror — egentligen borde jag inte bara känna mig som en druva som blivit ett russin, utan som en av de här fossila korinterna som blivit kvar i botten på ett paket längst in i skafferiet efter förra årets julfirande. Men sedan jag fyllde fyrtio har jag känt att inget egentligen har förändrats i mitt liv (när jag tänker efter är det kanske rentav så att alltför lite har förändrats) — jag har lite sämre flås, är lite klyftigare och aningen mera harmonisk — and that’s about it.

”Den biologiska klockan tickar” säger folk till oss med ödesmättat tonfall, och visst gör den det — något särskilt kvinnor är fullt medvetna om. Men den biologiska klockan är för den skull inte räkneverket till en tidsinställd bomb som kommer upplösa en i köttslamsor inom ”T minus three minutes” — den är mera en stillsamt tickande moraklocka i en förvisso alltmer dammig, men också alltmer inbodd och trivsam salong.

Det är på tiden att vi slutar terroriseras av tiden.

(Och nu ska jag verkligen jobba …)

Advertisements

20 svar to “Förgängelsens Vasalopp.”

  1. Johan Says:

    Femtio – eller fyrtioåtta, för den delen – är ju ingen ålder att tala om, intalar jag mig glatt och tycker att jag fortfarande har flera decennier på mig att vara ung.

    //JJ

  2. Bastion Styrbiskop Says:

    Jag använder en term lånad från förskolan:

    Ja, Bastion startar 2007 upp 44-årsverksamheten.

  3. Schibbye Says:

    Jag är tydligen en dununge i sammanhanget … Icke desto mindre har jag faktiskt kommit så långt att jag måste tänka efter om någon frågar om min ålder.

  4. David L. Says:

    Passande ämne, såhär sista självande timman innan ens årsringar bildar talet 33. Lägg 1/3 på det, dvs 4 månader, så kan jag slå klackarna i taket och ”fira LP” (George Harrisons ”33 1/3” hänger väl främst på plattkuskens konceptuellt överbelastade bås)…

  5. David L. Says:

    Attans, en annan tidszon tog över mig – det är redan den 14:e – jag är redan annekterad av oldtimerfandom. EC-slutet ba’fannsdär: NOOOoooo…

  6. Robert K Huselius Says:

    Talet ”trettio” finns iofs ej i binära talsystemet. Men man skulle fylla 100 medan man fortfarande gick i dagis.

  7. Schibbye Says:

    Katoliken: livet börjar vid befruktningsögonblicket!
    Protestanten: livet börjar vid födseln!
    Juden: livet börjar när barnen flyttat hemifrån!

    Allt beror som sagt på hur man räknar …

  8. mellanporky Says:

    Som stressad 29-åring tackar jag särskilt för detta inlägg. Försöker intala mig att det fortfarande finns tid att börja om med nåt nytt, deppigt att de sista årens karriärsval visade sig vara en återvändsgränd. Fuck academic life! Nu: dags att ta itu med det jag EGENTLIGEN tänkt hinna med innan 30. Har flyttat fram deadline till 35…

  9. Malte Says:

    Man kunde också övergå till att notera med romerska siffror, så ser de jämna åren inte alls särskilt intressanta ut. Undantaget XXX, förstås, som jag själv precis fyllt.

  10. Charlie Boy Says:

    Undra hur vätskekontrollerna skulle se ut om vi här inne när vi närmar oss hundra får chansen att kopiera över våra hjärnor till robotar (hur vi skulle se ut vet jag inte. Kanske som vanligt dvs skrynklig plåt, eller jättesmå eller underliga eller snygga)? Hur skulle man hantera tiden då? Skulle vi alla här inne förvandlas till flumm? Jag vet inte, det känns som om man hade velat att det skulle vara så men samtidigt tror jag att jag nog hade längtat mycket efter att kola vippen.
    Jobbiga barnfrågan skulle ju definitivt lösas i alla fall.
    Men det skulle nog vara väldigt jobbigt för buddisterna.

    Ju äldre man blir, desto bättre blir man (tycker jag). Undra bara hur uppblåst världen skulle se ut om vi blev 1000 år eller äldre!

  11. Martin R Says:

    Jag ser bara två nackdelar med att bli äldre.

    1. Det vore inte kul att bli skröplig och sjuk. Men med dagens sjukvård är det sällan ett problem innan man fyller 70.

    2. Det blir efter 40 någon gång gradvis allt färre unga snygga människor som vill göka med en. Men å andra sidan får man gradvis allt mindre lust att göka över huvud taget. Och upp till 50 kan man helt klart attrahera unga groupies. Förresten kanske man är gift så att frågan egentligen är akademisk.

  12. molle Says:

    David: ”Stillsamt tickande moralklocka”, läste jag, och tänkte att oj, det var säkert välfunnet på nåt vis.
    Martin R: Ju äldre man blir, desto mindre intresserad är man ju dessutom av de där unga och föregivet snygga. Begreppet ”snygghet” är väl det som har den största betydelseglidningen här i livet, och hurra för det, det säger jag bara. Jag har redan många gånger kommit på mig själv med att tycka det är kolossalt tröttsamt att prata med personer i kategorin ”unga groupies”. Att jämföra med när jag var arton och fick en livskris då det slog mig att jag inte skulle kunna ragga upp fjuniga femtonåringar med syntlugg hela livet. Okej: nånstans går det väl antagligen en gräns, men den dagen den sorgen.

  13. Feedback66 Says:

    David, jag måste bara ställa en liten fråga som jag funderat länge över nu, tyckte inte den var värd att offra ett helt mail på heller. Det gäller helt enkelt din översättning av Stephen Fry’s ”Skriva historia”, och vad du tycker om denna recension:

    http://dagensbok.com/index.asp?id=297

    Det var ju ingen liten sågning av boken överhuvudtaget men även din översättning verkar det som. Jag har själv inte hunnit läsa boken ännu men blivit väldigt sugen på att göra det såhär nu när jag läst recensionen. Är recensionen orättvis tycker du, eller är du halvnöjd med översättningen såhär i efterhand?

  14. David Says:

    Feedback 66: Okej — jag sticker lite försiktigt en tå i vattnet, skriver ett kommentarsvar med lite feedback till Feedback och hoppas att det inte ska bli någon vana.

    Den ”illa översatta svordomen” motsvarar utropet ”pants” i originalet — men det har inte skribenten kollat upp, utan tömmer glatt sin vredes skålar över mig istället. Vad gäller att Zuckermann på ett ställe heter Zimmerman har jag ingen aning om huruvida det är jag eller Fry som har goofat (som vi översättare säger — fast på svenska borde det väl heta ”långbenat”). Tydligt är dock att redaktören tagit en liten homerisk eftermiddagslur. Och för den delen jag själv — för jag borde ha ändrat det även om det stod fel i originalet. Det är faktiskt vanligare än man tror att författaren inte lyckas hålla ordning på vad folk heter — tillochmed Conan Doyle låter Watson heta ”James” i förnamn i en herostratiskt ryktbar passage. (I en annan Frybok, Stjärnornas tennisbollar, minns jag däremot att det var mängder av kuriösa faktauppgifter som jag och redaktören var tvungna att ändra på — bl a förekom sydsvenska fotbollssupporters som hejade på laget ”Trondheim”).

    Annars vill jag minnas att jag var hyggligt nöjd med översättningen när jag hade gjort den — och att även min redaktör var det. Men det är ju tyvärr så att inget är enklare för en recensent än att racka ner på översättaren. Det gör alltid ett påläst och alert intryck. Om det däremot inte sägs något alls om ens arbete kan man pusta ut — ”No news are good news”. Och får man beröm — som jag faktiskt fick på några ställen för min Bret Easton Ellis-översättning — så är det kors i taket. Det är helt enkelt så kakan smular sig, som vi översättare brukar formulera saken.

  15. Bastion Styrbiskop Says:

    Var nånstans på nätet skrivs det positivt om att bli 40?

    Dags för mig att ”börja blogga (utå jogga, utå utå jogga)”?

  16. olofmartin Says:

    Om inte ”dubbelbralla” och ”knullbralla” är svenska svordomar än så tycker jag, personligen, att det är hög tid. Thumbs up.

  17. Dan Says:

    Zuckerman blev Zimmerman? Kanske ditt undermedvetna är Dylanfan? Hemska tanke …

  18. Mark Says:

    Äsch, den recensenten deklarerar ju redan från början att han inte ens tycker Fry är en bra skådis – han verkar ha bestämt sig i förväg för att inte gilla boken.
    Fry har i själva verket gjort massvis av fina rollprestationer, själv minns jag med särskild värme den underbara snuskhummern i Cold Comfort Farm. Han är helt enkelt brallans bra!

  19. Ahrvid Says:

    Hm, nu är det förstås så att datorer inte använder det hexadecimala talsystemet (basen 16), utan det binära (basen 2). Dock är det så att i många sammanhang att när mänskliga ögon skall läsa bitar och bytes blir våra ögon så lätt trötta av enformiga rader av 0100100010111011… Så det blir enklare för oss att läsa om det binära talsystemet konverteras till hexadecimalt. I många applikationer sker det automatiskt, och alla goda hackare lär sig vad den hexadecimala representationen står för i det binära systemet.
    Hexadecimala siffror är en ren konvertering från de binära som datorer egentligen använder. (De brukar f ö skrivas med 0-9 samt de sex första bokstäverna i alfabetet.)

    –Ahrvid

    Ps. Gul Jod och Gny Nå’t…Or?

  20. Jessica Says:

    ”You say Hexadecimal, I say Senidenary…”

    Som någon som är tvungen att sitta och läsa hex hela dagarna (b.l.a för att räkna ut varför europeiska storföretags månadsrapporter inte ser ut som förväntat – till och med jag blir uttråkad av mig) känner jag mig tvungen att dela med mig av den här nördiga gåtan:

    ”How many people can read Hex, if only you and dead people can read hex”

    Robert – över till dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: