Kukident i våra hjärtan

I det förrförra inlägget kommer den vittra läsekretsen med ständigt nya exempel på mindre genomtänkta reklamkampanjer.

Högt upp på min önskelista står ett storskaligt svenskt lanseringsförsök av det tyska tandprotesfixativet Kukident.

(Extra Forte verkar lite olycksbådande — är det något slags epoxilim för lösgommar?) Jag tänker mig gärna att man försöker etablera namnet genom att låta små folkvagnsbussar rulla genom landet:

Eller varför inte hela godsvagnar fyllda av den mirakulöst klibbiga substansen:

(Hur mycket lösgomspasta behöver mänskligheten egentligen — jag kan inte minnas att jag någonsin har sett godsvagnar fyllda av den svenska motsvarigheten Dentofix.)

Efter det rundar vi av med en en lansering av Karlshamns sångfågel Git Gay i den engelskspråkiga kultursfären. Det idealiska hade ju varit om Git hade kunnat turnera tillsammans med den norske revycharmören Odd Frogg (Känd från filmer som Lalla Vinner! och Fantegutten [där han kreerar titelrollen som ”Iver, en fantegutt” — whatever that may be]) men tyvärr finns han inte längre bland oss.

Senare tillägg: Och nedanstående apotek får förstås hemskt gärna öppna en filial i Sveg …

Dessa fantastiska dårfinkar med sina högtflygande idéer

Det är ett smärre mirakel att inte alla sexton- och sjuttonhundratalets forskare förvandlades till superskurkar, med tanke på deras förkärlek för experiment som skulle kunna få Gröna Trollet att bli en smula grön i synen (okej — illa valt exempel — vi tar Braniac — nej — The Lizard — äsch — Doctor Octopus då).

Allom bekant är väl till exempel Benjamins Franklins kamikazeartade försök att flyga med en strömförande drake under ett åskväder, men även Isaac Newton (1642 – 1727) levde rätt farligt — för inte så många år sedan mätte man mängden kvicksilver i sir Isaacs hår, och upptäckte att den strävsamma forskarens lockar innehöll fyrtio gånger de normala värdena.

Det var för övrigt inte bara tungmetaller integralkalkylens furste var nyfiken på — vid ett annat tillfälle körde han in en stoppnål i ögat och rotade runt för att ”se vad som hände” (Don’t try this at home).

En annan ägghövdad galenpanna vid namn Henry Cavendish (1731 – 1810) — som bland mycket annat upptäckte vätet och räknade ut jordens vikt — blev nyfiken på vad som skulle hända om han gav sig själv kraftiga elstötar och ökade sedan strömstyrkan tills han inte kunde hålla i pennan längre och började tuppa av — han ledde med andra ord ett slags tredjegradsförhör för att tvinga sig själv att avslöja electricitetens verkningar.

Cavendish verkar på det hela taget ha varit rätt udda — han var så patologiskt blyg att när folk försökte tilltala honom skrek han ofta till i falsett och sprang därifrån. Knappast särskilt lovande superskurksmaterial.

(Min vana trogen har jag snott upplysningarna ur en Bill Bryson-bok — i det här fallet A Short History of Nearly Everything som jag just håller på att läsa.)

Kom med i det glada konsumgänget

Tyvärr verkar det vara en modern myt att Konsum skulle ha haft ovanstående slogan, som med hjälp av två prickar förvandlades till stor underhållning — hade kampanjen verkligen existerat så skulle vi utan tvivel ha sett reproduktioner av den på alla ”hö hö hö”-sajter (inklusive den här). Som det nu är svävar uppgiftslämnarna alltid en smula på målet — ”någon gång på sjuttiotalet” — och det verkar inte föreligga någon dokumentation som den seriöse hö hö hö-aren kan lita på. Det är egentligen synd, eftersom historien skulle gett kooperationen lite välbehövlig edge i konkurrensen med privatägda pökcentra, ursäkta, köpcentra.

Därmed inte sagt att man inte kan ha roligt på Konsum. Idag blev jag tvungen att traska över tundran hela vägen till Mariaplans Coop Nära, eftersom närbutiken på Gråberget har börjat få alltmer spontanistiska och kontinentala öppettider.

Det var säkert ett år sedan jag sist befann mig i västsveriges möjligen mest ogemytliga konsumbutik — trängseln mellan hyllorna och den obefintliga planeringen gör att man irrar runt som en hamster i ett illvilligt stressexperiment, med en dunkel känsla av att inga av de pellets som trillar ut när man snuddar med sin fuktiga nos vid en knapp kommer att smaka särskilt gott.

(Till exempel hyllar man mångfalden genom att saluföra tre sorters bacon — alla tillverkade av kooperationen. Det får väl vara någon hejd på valfriheten.)

Trängseln når såna höjder att det är nästan omöjligt att ta sig fram om en annan kund råkar befinna sig i butiken samtidigt som en själv — man får lust att gå fram till dem, kisa sinistert och säga: ”‘Howdy stranger … this store aint big enough for the both of us …”

Till all lycka är det ett problem som verkar uppstå ganska sällan.

Jag irrade tre varv innan jag hittade sågspån att strö på golvet i min bur — ursäkta, jag menar bröddisken (vid närmare eftertanke kanske det kan gå på ett ut). Jag irrade fyra varv till innan jag lokaliserade kryddhyllan (genom att listigt fråga en individ som var iförd konsums folkdräkt och verkade arbeta där).

Exkursionens behållning var dock Finax nya müsli, som måste vara det mest misslyckade försöket hittills att smajla in sig hos de unga unga — eller vad sägs om produktnamnet ”Da Müsli”?

Jag skrattade hela vägen till kassan där jag snabbt blev påmind om livets allvar av kassörskans uppsyn. Konsumkassörskor är förmodligen det närmaste motsvarigheten till  posttanter vi har sedan Posten gick i graven — många av dem har samma sällsamma förmåga att göra en illa till mods utan att på något sätt vara direkt otrevliga. Man börjar tro att de gått en hemlig kurs.

Serafer, Keruber och Putti

Kommentarerna till det förra inlägget har redan börjat kantra och handla om olika sorters grisskära änglar som mest bara konsthistoriker har någon koll på. Men jag blev inte putt för att jag blev satt på pottkanten när det gäller Putti, utan uppfylld av måttligt målinriktad bildningstörst grenslade jag istället min wikiped och begav mig ut på en exkursion mot hjärtat av Engel-land (where anglo-saxons fear to tread …)

Så här ser alltså Putti ut:

Puttenuttigt puttriga piltar som puttar på la puta (Allt för allterationen! Vi har ingen skam i snoppen).

I singularis heter de Putto.

Keruberna kan tydligen se ut mera så här:

Vilket inte alls motsvarar mina föreställningar. Man kan kanske misstänka att putti har börjat kallas för keruber eftersom det ursprungliga namnet ger något märkliga associationer (som exempelvis ”Cement Mixer, Putti, Putti” — låt av Slim Gaillard från 1945).

Senare tillägg: Var jag full när jag skrev det här inlägget? Svaret är nej — på sin höjd omtöcknad av sömnbrist och viss överansträngning, samt uppfylld av en något svårförståelig eufori över att jag varit uppe sedan klockan tre på morgonen och översatt bestsellerprosa. Klart är dock att det borde vara nominerat i kategorin Bluddrigaste blogginlägg på någon tjusig gala i en teater med mycket förgylld stuckatur och dammig sammet:

”Oj … det här är så oväntat … jag vet inte vad jag ska börja nånstans … [ler generat] alltså, jag måste medge att jag inte trodde att jag hade en chans mot de andra inläggen … de kändes så fantastiskt bluddriga. Jag skäms faktiskt lite över att jag har vunnit över så meriterade medtävlare som GothFjortis91 — hennes inlägg Utan syntax och kommatering i Tyrolen var en stor läsupplevelse. Linda Skugges text Om ni retar er på det här så innebär det att jag har vunnit var också svåröverträffad. Och Svenne Banals utgjutelser på Hockeybloggen ska vi bara inte tala om. Nej, enligt min åsikt är vi alla vinnare [håller upp en jättelik kylarprydnad framför sig] och om jag kunde skulle jag dela den här med er allesammans … suckers!”

Mozarts hustru får inte avbildas

… eller, öh, vad skriver jag egentligen? Nå — så har i alla fall skett. Så här föreställer sig en av rokokons konstnärer att Wolfies huskors såg ut:

Som skulpterad i marsipan och omsvärmad av osynliga men spädbarnsknubbiga serafer sitter hon och inandas den vaga pralindoft som alltid förefaller sväva över rokokoporträtt.

Men om vi hoppar fram i tiden till 1840 kan vi istället få se en något mera osminkad tolkning av Constanze Weber (hon sitter längst till vänster):

Bilden dök tydligen upp i somras och är det enda fotografiet på Constanze — hon dog två år senare.  Men c’est la guerre. Eller c’est Daguerre skulle man kunna säga — eller rentav Daguerro-typiskt — ett slags illustration av världens förgänglighet, av tillvarons brist på Constanze.

(Ja, jag är på ett sällsynt vitsigt humör denna morgon som ni märker …)

Idiotville, Oregon — pop. 1

Milton Stavely Hershey, mannen bakom Hershey Bars, blev så omåttligt rik på sitt chokladgodis att han grundade en egen stad i Pennsylvania som han ville döpa till Hersheykoko. Men amerikanska postverket satte sig på tvären, och som en kompromiss fick staden istället det betydligt mindre fantasieggande namnet Hershey (ingen lyckades dock hindra Hershey från att döpa stadens gator till saker i stil med Chocolate Avenue och Cocoa Avenue).

Det är lite svårt att förstå varför postverket tredskades i just där fallet, eftersom det ju finns städer i USA som Idiotville, Oregon och Toad Suck, Arkansas (det är faktiskt sant!). För att nu inte tala om Superior Bottom i West Virginia, Embarass i Wisconsin och Looneyville i Texas.

När invandrarna spred sig över det stora landet i väster stötte de på oändliga mängder av floder, sjöar, berg och slätter som behövde döpas. I vissa fall behöll man de indianska namnen, som till exempel när det gällde Lake Chargoggagoggmachauggogoggagungamaugg (vilket på Nipmuckspråket betyder ”Fiska du på andra sidan så fiskar jag på den här sidan och ingen fiskar i mitten”). Av någon obskyr anledning kallas denna sjö numera oftast för Lake Webster.

Men det var ändå mycket som återstod att döpa för nybyggarna — någon har beräknat att det finns ungefär tre och en halv miljoner namn på USA:s kartor. Det är kanske inte så konstigt att man efter ett tag började få slut på de mera uppenbara förslagen och började kalla orter för saker som Two Egg, Florida, Tightwad, Missouri och Hot Coffee, Mississippi.

Särskilt sjövilda var de råbarkade guldgrävarna och kobojsarna i Kalifornien som med mustigt målande burleskeri kläckte beteckningar som Delirium Tremens, Puke, Shitbritches Creek, Chicken Thief Flat, Dead Mule och det snärtiga You Bet (tyvärr är många av de värsta excesserna bortstädade från dagens kartor). Sedvänjan att döpa saker hastigt, lustigt och mustigt var inte begränsad till Kalifornien, vilket bland annat Dead Bastard Peak i Wyoming och Shit House Mountain i Arizona skvallrar om.

Det är svårt att inte förundras över denna frodiga namnflora. Varför ville folk bo på Guano Hill i Kalifornien, i Bug, Kentucky, eller i Ding Dong, Texas? Kanske svaret kan ges i form av ytterligare ett ortsnamn: Wynot, Nebraska.

(Upplysningarna i den här texten är hämtade ur Bill Brysons underbart informativa och underhållande bok Made In America, som skildrar den amerikanska engelskans utveckling med många historiska utvikningar och reflektioner.)

Bloggen jubilerar

I dag har jag haft den här bloggen i exakt ett år, och det tänkte jag fira med att öka aktiviteten en smula (ja, rätt dramatiskt med tanke på att jag knappt har skrivit en gång i veckan den senaste tiden).

För er kalenderbitare därute kan jag tala om att jag har presterat 106 inlägg sedan starten, ungefär två i veckan alltså, och ni i läsekretsen har bidragit med 1271 kommentarer — tio stycken per inlägg i snitt, vilket jag tycker är smått fantastiskt.

För att motbevisa tesen att alla kråkor är svarta behöver man bara hitta en vit kråka, sa den tvivlande psykologen William James i slutet av artonhundratalet apropå spiritism — han hittade sin vita kråka i form av trancemediet mrs Piper, som fick honom att tro på kontakt med de dödas andar.

För mig fungerar bloggen på lite samma sätt — inte så till vida att jag får kontakt med de dödas andar, utan mera med i högsta grad levande läsare. För att motbevisa tesen att ens text inte fungerar räcker det med en läsare som påstår att den gör det.

Ni kroppslösa, svävande andar ute i de avlägsna cyberymderna som skriver vänliga saker om mina inlägg stillar alltså de tvivel man då och då hemsöks av när man — som jag — sysslar med text (och text och bild, som jag ägnar mig åt när jag tecknar serier). Det är ett ganska ensligt värv — jag och min stillsamt pulserande bildskärm utgör ofta en närmast skrämmande stor del av världen. Man kan ofta bli sittande och fundera på om ens tankegångar når fram, om ens skämt är roliga, om ens utgjutelser överhuvudtaget går att läsa. Lite uppskattning och nya infallsvinklar uträttar underverk. Tack ska ni ha.

Den vilda jakten på ”De unga vuxna”

Jag sitter och försöker komma på varför jag stör mig så våldsamt på tonen i Dagens Nyheter. Jag tror dels att det har att göra med ett stelt och formalistiskt försök att verka ”svennig” och ”avspänd” — samma attityd som länge har gett TV 4 dess fantastiskt ocharmiga framtoning.

Men skribenterna nöjer sig inte med det — i så fall hade man bara lyckats få fram samma kroniskt harmlösa och charmlösa tonfall som i SJ:s Allt på räls, Bonjour Tristesse, nej, vänta, Kupé heter den kanske. DN:s skribenter försöker dessutom vara lite vagt ”streetcreddiga” och ”uppnosiga” — nya Windows utsätts inte för ”hård” kritik utan för ”tuff” kritik — den typen av små nyansskiftningar.

På det hela taget lyckas man förmedla känslan av en kommunal befattningshavare som försöker hänga med — som är down with his homies på revisionsavdelningen. De små ”snärtiga” ingresserna i nätupplagan är utmärkta exempel:

Minns ni den taniga pluggisen i ”Breakfast Club”? Nu har han hamnat i blåsväder – och orsaken finns på video.

Eller för all del:

Inte så kul för bolltrollaren Ronaldo. Nej, det lutar åt att han lämnar klubben.

Det känns inte som om skribenterna trivs riktigt med termer som ”taniga pluggisar” och ”bolltrollare” — snarare som om de med sammanbitna tänder tvingar sig att skriva på det sättet.

Men varför? Är det för att locka ”de unga vuxna” som anses så omåttligt attraktiva? Lycka till, säger jag i så fall.

I lördagens Aftonbladet intervjuas Anne Lundberg, programledare för Antikrundan med anledning av att programmet har haft 2 120 000 tittare.

”Det är fantastiskt”, säger Lundblad. ”Och roligast av allt är att det är så många unga vuxna som tittar – det är ju den attraktiva grupp som alla vill åt.”

Varför statstelevisionen ”vill åt” de unga vuxna är något av ett mysterium. Det är väl en sak att de reklamfinansierade kanalerna vill dra åt sig reklam för babianjeans och mobiltelefoner som kan kommunicera med de döda — men SVT ska väl föreställa hela folkets TV.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har Sverige en av världens äldsta befolkningar — närmare en femtedel är över pensionsåldern. Kan inte denna ganska massiva tittargrupp få ha sin Antikrunda i fred? Men, nej. Aftonbladetartikeln fortsätter med att journalisten säger:

Enligt MMS är mer än femtio procent av tittarna 60 plus.

Man tycker sig ana hur Anne Lundberg får något vilt i blicken när hon svarar:

Så är det på alla SVT:s program — det är kanalens dilemma. Därför är det extra roligt att de yngre tittarna ökar.

Men vänta ett ögonblick — de ringer alltså upp Anne Lundberg och talar om för henne att över två miljoner människor tittar på hennes program — men själv verkar hon mest oroa sig för att Antikrundan ska uppfattas som ett ”pensionärsprogram” och yrar gång på gång om ”de unga vuxna”. Varför? Försöker hon sälja I-pods till dem? Nej. Hon gör ett program på Public Service (fasansfulla ord) — det vill säga i allmänhetens tjänst. Lik förbannat verkar hon uppfatta sina ofräscha panchotittare mest som en belastning, och vill i stället locka dit flera sjuttiotalister och åttitoalister. Hennes glas verkar vara i allra högsta grad halvtomt.

Här har jakten på ”de unga vuxna” lämnat kommersialismens värld och gått in i en smått surrealistisk fas — ”Vi måste hotta upp Kafe Norrköping och locka till oss de unga vuxna!” — ”Nittiosex procent av mediautbudet är redan nischat på unga vuxna — nu måste vi verkligen försöka göra något åt de återstående fyra procenten”.

Det räcker inte med ekonomiska motiv för att förklara denna närmast psykotiska ungdomskult — jag misstänker att det är fyrtio- femtio- och sextiotalistgenerationens panik för att bli gamla som spökar. Deras vägran att inse att det inte längre är riktigt klädsamt för dem att försöka klä sig som Snoop Dog.

Det enda alla dessa något nattståndna individer uppnår med sitt ”ungdomliga” tilltal är att de lyckas låta som Hasse Alfredsons insmickrande stofil på Blommig Falukorv: ”Guda, guda, guda! Kors vad det svänger om Elvis idag!” — eller i det här fallet kanske snarare ”Guda, guda, guda! Kors vad det svänger om E-type dag!”

Mitt råd till DN:s skribenter, Anne Lundberg och alla andra halvgamla typer som förtvivlat jagar efter ungdomens källa: Väx upp! Klipp er! Skaffa er ett jobb! Sluta pierca era navlar, tatuera drakar i ryggslutet och låtsas att ni bryr er om Paris Hiltons kärleksliv! Ryck upp er!

Låt jaktsäsongen vara över.