Hur jag blev en Vän Av Ordning

Och dessutom Portad Från Skoghs Tivoli På Livstid

Dessa båda tilldragelser inträffade nämligen samma kväll. Det måste ha varit något av sjuttiotalets sista år — 1978 eller 1979. Jag och några av mina vänner — som alla tillhörde något slags bonnig, utrotningshotad gren av hippiesläktet — hade beslutat oss för att gå på ett kringresande tivoli en kylig höstkväll.

Väl där tillbringade vi säkert en timme inne i spökhuset — Skoghs hejdukar hade nämligen inte installerat några envägsdörrar som hindrade de måttligt uppskakade besökarna från att gå fram och tillbaka inne i huset, vilket vi kände oss tvungna att utnyttja — because it was there, för att citera sir Edmund Hillary. Dessutom hade vi av någon outgrundlig anledning fått för oss att spökhuset var ett bra ställe att ”träffa tjejer” på. Jag vet inte vad det är med puberteten — man har i princip bara ett mål i livet, men eftersom allt sunt förnuft har flugit ut genom fönstret hittar man ständigt på de mest surrealistiska strategier för att försöka få kontakt med det motsatta könet.

Det är alltså min smärtsamma plikt att avslöja att en skock långhåriga Zappafantaster i täckjackor som drällde runt i Skoghs budgetbetonade spökhus inte visade sig vara något oemotståndligt afrodisiakum för Salas kvinnliga befolkning.

Men strax efter att vi hade gett slaget förlorat och gått ut från spökhuset råkade jag på något mystiskt sätt i samspråk med en ung kvinna (som händelsevis dessutom var dotter till Salas polischef). Och — ännu mystiskare — någon halvtimme senare gjorde vi tappra, om än aningen amatörmässiga, försök att hångla inne på tivoliområdet. I jakt på ett undanskymt ställe kom jag på den i mitt tycke ytterst pikanta idén att dra ner henne genom en öppen lucka till maskineriet under den stora karusellen. Vi kan inte ha varit där mer än någon minut. Mitt damsällskap tyckte tydligen inte att det oljiga maskineriet såg särskilt inbjudande ut, och hon hoppade upp ur luckan igen. Själv stack jag upp huvudet för att försöka övertala henne att ändra sig. Men innan jag hunnit yttra ett ord blev jag varse gubben Skogh, tivolits ägare, som stod några meter bort och stirrade på mig med avgjord vedervilja.

Jag lämnade snabbt min chambre séparée och började gå mot utgången förföljd av speglosor.

”Stick”, sa gubben Skogh. ”Vi vill inte har din typ här! Om du visar dig här igen ska du få så mycket stryk …” (Etc. Jag vill minnas att jag blev en smula förvånad över att Skogh valde att uttrycka sig helt och hållet i klichéer — men det blev jag å andra sidan ganska ofta på den tiden.)

I min ungdom (och även senare om man ska tro vissa av mina vänner och vedersakare) hade jag en olycklig benägenhet att prata som H P Lovecraft, och nu försökte jag lugna Skogh med orden: ”Vi avlägsnar oss med högsta möjliga velocitet!” (Det är faktiskt sant — jag minns det eftersom jag var rätt nöjd med att jag hade sinnesnärvaro nog att säga något så tillkrånglat trots situationens allvar.)

I ungefär den vevan lyckades jag tappa bort mitt hjärtas utkorade för kvällen. I stället stötte jag ihop med en ung man som jag var ytterst flyktigt bekant med. Eftersom jag pratade som H P Lovecraft ville han inte vara sämre och kryddade sitt tal med idel intressanta vändningar. Bland annat ropade han till i princip alla vi mötte: ”Det här är David Nessle! Naivisten!” Jag fick en känsla av att han hade något dimmiga begrepp om vad ”naivist” betydde.

Jag tror det var samma kväll han berättade för mig att han inte ville jobba på mentalsjukhuset Salberga. ”Du vet”, sa han förklarande, ”människor som äter sin egen avföda”.

Jag måste ha sett något frågande ut, för han tillade:

”Ja, eller bajs, kanske jag skulle säga för att tala svenska.”

Jag hade lyckats tappa bort inte bara min väninna utan även alla mina långhåriga kohorter och nu gick jag och den upprymde naivistkramaren ensamma mot stadens centrum.

Vi kom uppför Norrbygatan, men hade ännu inte nått fram till Ewerlöfs bokhandel när vi upptäckte ett våldsamt slagsmål utanför Klingas musik ett par kvarter längre fram (jag måste inskjuta att det här var en unikt händelserik kväll med Salamått mätt). En av kombattanterna drog en annan i håret runt, runt, och släppte honom till sist så att han for iväg av centrifugalkraften.

”Vilka naivister”, sa mitt sällskap ogillande.

För säkerhets skull tog vi en annan väg upp till torget (en tvärgata och sedan Bergsmansgatan). När vi passerade nästa korsning mötte vi kämparna som just hade drabbat samman utanför Klingas. De sneglade surt på oss men verkade i övrigt inte särskilt våldsbenägna eller blodiga. Så när vi nådde torget ville jag gå tillbaka för att se efter om någon fortfarande låg kvar på gatan. Mitt sällskap avrådde mig bestämt, men jag gick längs kanten av torget bort till Norrbygatan. Jag kunde inte se något kvarlämnat offer, men något annat glittrade på den kalla marken. Ett antal elgitarrer, och splitter från Klingas krossade skyltfönster.

Min följeslagare kanske hade rätt. Jag kanske var en ”naivist”. Jag vet inte hur man annars ska förklara mitt agerande, men för mig var det självklart att ta upp gitarrerna från gatan och börja gå mot torget. ”Jag går ju ändå förbi polisstationen — lika bra att jag lämnar in dem där och anmäler inbrottet”, tänkte jag.

Jag hade just tagit upp gitarrerna och hunnit gå tre eller fyra steg i riktning mot torget när en polisbil sladdade runt hörnet och fångade in mig i sitt strålkastarsken.

Hjälp! Vad säger jag nu?” tänkte jag.

Ett par uniformerade poliser hoppade ur bilen och började gå mot mig med beslutsamma steg.

”Nu ser jag väl misstänkt ut?” sa jag spirituellt.

”Det här är David Nessle, naivisten”, sa min nyfunne vän från sin position i kanten av torget.

De sävliga västmanländska poliserna såg outgrundligt på mig medan jag hastigt började redogöra för vad vi hade sett, samtidigt som jag ivrigt pekade ii den riktning som slagskämparna försvunnit. ”Ni hinner om ni åker nu — vi såg dem för bara någon minut sen”, sa jag. ”De går på gatan därborta!”

Efter cirka fem minuters parlamenterande i slow motion satte sig poliserna i bilen igen och började förfölja mästerförbrytarna i snigelfart. Jag hade självklart även anförtrott gitarrerna åt polispatrullen.

Vilket inte hindrade Sala Allehanda från att påstå i nästa nummer att de hade lämnats in på polisstationen av ”Vän av ordning”.

Annonser

18 svar to “Hur jag blev en Vän Av Ordning”

  1. Martin Rundkvist Says:

    Wöw! Nessle on acid minus the acid!

    Tag förresten en titt på min nya blogg. Den som inte gör det är naivist.

  2. A.R.Yngve Says:

    ”Jag vet inte vad det är med puberteten — man har i princip bara ett mål i livet, men eftersom allt sunt förnuft har flugit ut genom fönstret hittar man ständigt på de mest surrealistiska strategier för att försöka få kontakt med det motsatta könet.”

    Jo, men å andra sidan bär dessa hormonförvirrade tonåringar upp en stor del av den globala ekonomin. Förvirrade, osäkra personer är lättare att övertala att de behöver göra dumma saker för att nå det där målet — som t.ex. att köpa Britney Spears’ ”musik” eller att bära platåskor.
    ;-)

  3. Henrik Says:

    Låg inte Klingas typ 20 meter från Everlöfs? Tror det ligger nån optiker där nu.

  4. Charlotte Says:

    Du naivisten! Tänkte ta tillfället i akt att berömma det nya Kapten Stofil-numret även om det inte har med postningen ovan att göra. Fina serier som vanligt, två nya superhjältar och så en helt suverän artikel (den om frufridagen alltså – Kristenson har gjort ett fantastiskt jobb).

  5. Johan W Says:

    Jag vill bara upplysa Alf Yngve om att Britney Spears två första skivor är helt fantastiska. Faktum är att perioden 1998-2002 var popmusik spännande och vital på ett sätt den inte varit sedan sextiotalet. Fläskig AOR och bubbelgum möttes och befruktade varandra på det mest intressanta sätt. Cheiron-studion hade världen i sin hand. Christna Augilera hade inte ballat ur än. Destinys Child var fortfarande en skönsjungande, synkdansande enhet. Nu är läget mörkt igen men hoppets låga fladdrar i unga fröken Kelly Clarksons hand.

  6. David L. Says:

    >jag var rätt nöjd med att jag hade sinnesnärvaro nog att säga något så >tillkrånglat trots situationens allvar.)

    …och var det efter detta du beslöt att göra det till en livsstil (som ledstjärna för oss vanlig simpel dödlig gräsrtotspöbel)?
    Oerhört roligt inlägg; var är självbiografin?!

  7. ebitmanagement Says:

    “Vi avlägsnar oss med högsta möjliga velocitet!”

    Härligt – tack för en trevlig stund.
    Lycka till med fortsatta skriverier !

  8. A.R.Yngve Says:

    Må så vara, Johan, men hur förklarar du detta:

    :-S

  9. Fredo Says:

    Hörru Nessle, jag vill bara säga att det är med stort nöje jag ramlar in på din blogg och får läsa lite kvalitetstext. Jag har fått allt för många IQ-befriade modebloggar i ansiktet den senaste veckan, så att komma hit är som att åka på semester till Sardinien.
    Kul med Galago. Jag och en kollega sitter (på reklambyrån) och reciterar Åke Jävel om dagarna. Det ger bränsle till bra idéer. Jag återkommer gärna hit. Lycka till med skrivandet.

  10. MellanPorky Says:

    Sala-nostalgi…
    Och en ofattbart händelserik kväll, med salamått mätt.

    Det enda jag varit i närheten av var när de påtända killarna i salagänget Sökarna (japp, de gillade helt enkelt filmen med samma namn lite för mycket och startade en tafflig sammanslutning där man kunde få vara med om man först rånade en pensionär) muckade gräl genom att kasta in glasflaskor i en folksamling. Året var 1996.

    Kvällen slutade med att en viss man, som jag f.ö. länge misstänkte var den sk. Nekrofilen (han var nämligen kyrkovaktmästare och försökte ragga brudar genom att stolt meddela att han hade nycklarna till kyrkan och gärna tänka sig en trekant där) gav sig ut i natten med ett järnrör. Han var säkerligen inspirerad av Socker-Conny som av någon outgrundlig anledning ingick i hans referensramar. Därefter gick han under namnet Järnrörs-R-. Det sägs att han aldrig fann dem, Sökarna. De lär däremot alla ha hamnat på anstalt.

  11. ladymutant Says:

    Kul med fler som skriver om sin barndom, det är verkligen ett gripande ämmne, ofta!

  12. Dan Says:

    Alltså, barndomsminnen minus den exotism som en främmande plats och/eller kultur innebär, kan det resultera i annat än avgrundsdjup depression? Tack och lov att man är lastgammal och långt borta nu …

    PS. David, jag misstänker att det redan då bara var insändarskribenter som använde signaturen Vän av ordning på allvar – och att det för journalister var ett oroande missriktat sätt att göra ett tråkigt radskrivarjobb intressant … DS.

  13. Gustaf Says:

    Ho ho ho! Jag skrattade högt säkert fyra gånger! Och jag håller fullkomligt med Dan om hans analys av notisskrivar-journalistik. Själv ser jag det som en sport att utforma varje mediokert bilinbrott till ett litet rafflande språkligt (hrm) mästerverk. (Men vad som skulle vara missriktat med det förstår jag inte, det är väl just sådant som göra att man väljer det här yrket, eller hur Dan?)

  14. Dan Says:

    Nja, jag vet inte om det var just det som gjorde att jag valde journalistiken – snarare en brist på bättre idéer. Det har gått rätt okej ändå. Jag slipper radskrivandet för det mesta. Men just nu sitter jag som kvällsreporter. Och då är det som du vet, Gustaf, ofta mest bevakningsjobb och en aldrig sinande ström av notismaterial. Visst, inte mycket slår tillfredställelsen i en väl utformad notis – det är trots allt det ultimata nyhetsformatet. Men har man lite tråkigt så får man se upp med vad man lägger in för att hålla sig vaken. Visst, lite privata skämt kan vara kul – men, om jag får vara lite förnumstig, ofta ser det väl mest konstigt ut? För vem, liksom? Dödssynden är dock personliga små reflektioner och moralkakor i slutknorren. Kanske var det för att aktivt få delta i utrotandet av detta otyg som journalistiken valde mig. Vad säger du, Gustaf, har jag en vapenbroder?

  15. Ahrvid Says:

    Kul redogörelse för en (antagligen otypisk) salakväll. Det här var att döma av årtalen antagligen omkring den tid jag började bekanta mig med herrar Nessle och ävenså Kristenson. Men jag måste erkänna att jag inte hört om detta fantastiska tivoli- och gitarräventyr tidigare. Varför skrev ni inte om dessa odödliga händelser i era sladdrigt stencilerade alster?
    (Svaret kan möjligen vara att det är händelser så kosmiska och otypiskt Sala, att vederbörande inte VÅGADE referera dem, då ingen skulle ha trott på det. Så herrarna bakom stencilsladdret skrev jämförelsevis mer trovärdig science fiction istället.)
    Läste även om Karusellens frufridag i Kpt Stofil. Men om jag fattat saken rätt var det ingen frufridag i karusellen i Sala. Man kunde inte tjäna in på gummorna vad man förlorade på karusellen – ty gumman och karusellen var ett.
    Snurrigt.

    –Ahrvid

  16. Feedback66 Says:

    Brallan också, genialt inlägg!
    “Det här är David Nessle, naivisten” Vilken underbar replik!

  17. Smygarn Says:

    Vad gäller ”Sökarna”, som rörde sig upp och ned längs Norrbygatan under mina tonårsfyllor, tror jag inte allt för många sitter på anstalt. De blev vuxna och relativt snälla. Jag gick i samma gymnasieklass som en av de tidiga ledarna och i höstens val kandiderade en annan ”medlem” till Salas kommunfullmäktige.

    Detta fick mig också att minnas en kväll av gymnasiesupande på ”Fittön” där jag efter att ha hånglat med en söt tjej från naturprogrammet fick reda på att han var ihop med en av ”Sökarna”. Skräckblandad förtjusning…

  18. Per Dahlberg Says:

    Roligt. Lördagsmorgonskratt är finemang.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: