Kom med i det glada konsumgänget

Tyvärr verkar det vara en modern myt att Konsum skulle ha haft ovanstående slogan, som med hjälp av två prickar förvandlades till stor underhållning — hade kampanjen verkligen existerat så skulle vi utan tvivel ha sett reproduktioner av den på alla ”hö hö hö”-sajter (inklusive den här). Som det nu är svävar uppgiftslämnarna alltid en smula på målet — ”någon gång på sjuttiotalet” — och det verkar inte föreligga någon dokumentation som den seriöse hö hö hö-aren kan lita på. Det är egentligen synd, eftersom historien skulle gett kooperationen lite välbehövlig edge i konkurrensen med privatägda pökcentra, ursäkta, köpcentra.

Därmed inte sagt att man inte kan ha roligt på Konsum. Idag blev jag tvungen att traska över tundran hela vägen till Mariaplans Coop Nära, eftersom närbutiken på Gråberget har börjat få alltmer spontanistiska och kontinentala öppettider.

Det var säkert ett år sedan jag sist befann mig i västsveriges möjligen mest ogemytliga konsumbutik — trängseln mellan hyllorna och den obefintliga planeringen gör att man irrar runt som en hamster i ett illvilligt stressexperiment, med en dunkel känsla av att inga av de pellets som trillar ut när man snuddar med sin fuktiga nos vid en knapp kommer att smaka särskilt gott.

(Till exempel hyllar man mångfalden genom att saluföra tre sorters bacon — alla tillverkade av kooperationen. Det får väl vara någon hejd på valfriheten.)

Trängseln når såna höjder att det är nästan omöjligt att ta sig fram om en annan kund råkar befinna sig i butiken samtidigt som en själv — man får lust att gå fram till dem, kisa sinistert och säga: ”‘Howdy stranger … this store aint big enough for the both of us …”

Till all lycka är det ett problem som verkar uppstå ganska sällan.

Jag irrade tre varv innan jag hittade sågspån att strö på golvet i min bur — ursäkta, jag menar bröddisken (vid närmare eftertanke kanske det kan gå på ett ut). Jag irrade fyra varv till innan jag lokaliserade kryddhyllan (genom att listigt fråga en individ som var iförd konsums folkdräkt och verkade arbeta där).

Exkursionens behållning var dock Finax nya müsli, som måste vara det mest misslyckade försöket hittills att smajla in sig hos de unga unga — eller vad sägs om produktnamnet ”Da Müsli”?

Jag skrattade hela vägen till kassan där jag snabbt blev påmind om livets allvar av kassörskans uppsyn. Konsumkassörskor är förmodligen det närmaste motsvarigheten till  posttanter vi har sedan Posten gick i graven — många av dem har samma sällsamma förmåga att göra en illa till mods utan att på något sätt vara direkt otrevliga. Man börjar tro att de gått en hemlig kurs.