Dessa fantastiska dårfinkar med sina högtflygande idéer

Det är ett smärre mirakel att inte alla sexton- och sjuttonhundratalets forskare förvandlades till superskurkar, med tanke på deras förkärlek för experiment som skulle kunna få Gröna Trollet att bli en smula grön i synen (okej — illa valt exempel — vi tar Braniac — nej — The Lizard — äsch — Doctor Octopus då).

Allom bekant är väl till exempel Benjamins Franklins kamikazeartade försök att flyga med en strömförande drake under ett åskväder, men även Isaac Newton (1642 – 1727) levde rätt farligt — för inte så många år sedan mätte man mängden kvicksilver i sir Isaacs hår, och upptäckte att den strävsamma forskarens lockar innehöll fyrtio gånger de normala värdena.

newtn2_f.jpg

Det var för övrigt inte bara tungmetaller integralkalkylens furste var nyfiken på — vid ett annat tillfälle körde han in en stoppnål i ögat och rotade runt för att ”se vad som hände” (Don’t try this at home).

henry-cavendish-1-1.jpg

En annan ägghövdad galenpanna vid namn Henry Cavendish (1731 – 1810) — som bland mycket annat upptäckte vätet och räknade ut jordens vikt — blev nyfiken på vad som skulle hända om han gav sig själv kraftiga elstötar och ökade sedan strömstyrkan tills han inte kunde hålla i pennan längre och började tuppa av — han ledde med andra ord ett slags tredjegradsförhör för att tvinga sig själv att avslöja electricitetens verkningar.

Cavendish verkar på det hela taget ha varit rätt udda — han var så patologiskt blyg att när folk försökte tilltala honom skrek han ofta till i falsett och sprang därifrån. Knappast särskilt lovande superskurksmaterial.

(Min vana trogen har jag snott upplysningarna ur en Bill Bryson-bok — i det här fallet A Short History of Nearly Everything som jag just håller på att läsa.)

Annonser

15 svar to “Dessa fantastiska dårfinkar med sina högtflygande idéer”

  1. Martin R Says:

    Påminner om en fingeravtrycksforskare jag läste om som undersökte om det gick att bränna bort mönstren från fingertopparna. Det gick. Men det var inte skönt.

  2. David Says:

    Martin R: Ah — daktyloskopins ädla konst (låter som om man försöker skåda en arkeopteryx i ändalykten) … Uppgiften låter vagt bekant — var det månne Bertillon?

  3. Jonas Wiklund Says:

    Ahh!, jag har en vän här i Japan som också glatt citerar »A Short History of Nearly Everything« med jämna mellanrum. Jag brukar också få sms med bisarra faktoider ur boken vid slumpmässiga tidpunkter på dygnet. Verkar vara en bok man bör införskaffa.

  4. David Says:

    Jonas W: Jo, den kan varmt rekommenderas. Jag förstår om man blir lite misstänksam av titeln, som låter lite putslustig, som nån av de här böckerna som var orimligt populära på åttiotalet — ”Zen och konsten att måla om utedasset”, ”Kama Sutra enligt Ior” och allt vad de hette … Men så är alltså inte fallet. Den är underbart lättillgänglig och underhållande utan att för den skull dumma ner sig det minsta.

  5. Schibbye Says:

    David: Måste jag alltså läsa denna i mitt tycke så 2000-talstypiska sammankokning av all kunskap ner till en fadd buljong som alla kan svälja, men ingen tycka om? Jag har undvikit den sedan den kom ut, eftersom sådana böcker ofta brukar vara titelns raka motsats; a long history of nearly nothing at all.

  6. Robert K Huselius Says:

    Hajade till vid ”Brainiac”, och tänkte att vi var ute och tumlade runt i den mexikanska b-filmens guldålder igen. Nu gällde referensen förmodligen inte denne hjärnsugande kättare till tidsresenär, men tillfället måste ändå tas i akt för att uppmärksamma alla på denna underbara film.

    ”In 1661 Mexico, the Baron Vitelius of Astara is sentenced to be burned alive by the Holy Inquisition of Mexico for witchcraft, necromancy, and other crimes. As he dies, the Baron swears vengeance against the descendants of the Inquisitors. 300 years later, a comet that was passing overhead on the night of the Baron’s execution returns to earth, bringing with it the Baron in the form of a horrible, brain-eating monster that terrorizes the Inquisitor’s descendants.”

    Och som om inte detta vore nog, är den såklart också USA-importerad och dubbad av den oefterhärmelige legendaren/entreprenören/exploatören K. Gordon Murray.

    http://www.kgordonmurray.com/h05.html
    http://uk.imdb.com/title/tt0054668/

  7. A.R.Yngve Says:

    Jag fick ”A Short History of Nearly Everything” i julklapp, den är väldigt bra.

    Fastnade för kapitlet om hur Alfred Wegener länge betraktades som en kuf för sin teori om kontinentaldrift… han kunde ha blivit en superskurk, han:

    ”Mina kollegor hånade mina teorier om kontinenternas rörelse… och jag svor att hämnas på mänskligheten! När min gigantiska propp sänks ned i Atlantiska Sprickan, skall världen darra inför mitt nya namn… Doktor Jordskalv! Mua ha haaa!”

    ;-P

  8. David Says:

    Schibbye: Jag hade nog också haft fördomar om jag inte läst andra Bryson-böcker — en av hans stora tillgångar är just hans besinningslösa subjektivitet (bland de sakrosankta personer som han avskyr finns bl a Henry David Thoreau och dr Samuel Johnson). Dessutom har han en fantstisk blick för egendomliga små triviaupplysningar om de lärdomsgiganter han skildrar, som ger betydligt mer kött på benen än sexhundrasidiga, ängsligt respektfyllda biografier.

    Robert K: Nej — jag tänkte på Brainiac i Stålmannen. Han är snarlik Lex Luthor, men har en pigg ärtgrön hudkulör och massor av elektroder på flinten. Eller är det bara hans goda robotkopia Brainiac Five som är grön? Nu blir jag osäker …

    (Senare tillägg: Nu har jag kollat — Brainiac är grön.)


    Yngve:
    Min favoritanekdot hittills i A Short History:

    Engelska Vetenskapsakademin vill inte ge ut Newtons Principia för de tycker inte att den verkar så bestsellermässig. Dessutom har de nästan lyckats ruinera sig själva genom att ge ut en kostsam kalkon som heter The History of Fishes.

    Sekreteraren Edmond Halley (kometkillen — och dykarklockans uppfinnare) blir tvungen att finansiera Newtons bok ur egen ficka. Och Halley hade det inte så fett just då eftersom den panka akademin betalade hans sekreterarlön helt och hållet med friex av den herostratiskt ryktbara The History of Fishes.

  9. A.R.Yngve Says:

    ”The History of Fishes”… :-P

    Andra misslyckade vetenskapliga titlar:

    ”A Brief History of Dirt”

    ”The Colonoscopy Omnibus”

    ”All You Ever Wanted To Know About Gravel But Were Afraid To Ask”

  10. David Says:

    Yngve: en annan aningen misslyckad klassiker — Lord Kelvins The “Doctrine of Uniformity” in Geology Briefly Refuted där han en gång för alla bevisar att jorden inte kan vara så gammal som Lyell och hans geologkompisar påstår. Kelvins resonemang är helt oantastligt — förutom att han utgår från att det inte kan finnas något i jordskorpan som alstrar värme. Som radiokativitet till exempel.

    Hela Lord … jag menar He-who-must-not-be-named’s artikel finns här:

    http://zapatopi.net/kelvin/papers/the_doctrine_of_uniformity_in_geology_briefly_refuted.html

  11. A.R.Yngve Says:

    Stackars Lord K*****! Han hade otur med tajmingen — som så ofta sker i vetenskapens historia.

    Det är typiskt att när ett nytt genombrott (”paradigmskifte”) ligger precis om hörnet, kliver någon skäggig gammal auktoritet fram och säger ”dessa påstådda upptäckter kan icke vara korrekta, ty vi har ingen etablerad teori som kan förklara dem.”

    Jag tror att något liknande håller på att hända med modellen av universum: nya data motsäger rådande teorier, och gamla stötar försöker rädda etablerade (läs: förutfattade) meningar om universum, medan yngre forskare anar ett nytt genombrott om hörnet…

    Det är det som gör vetenskap så spännande: ständig förändring. (Synd att religion inte kan ta efter den aspekten.)

  12. Jessica Says:

    Oooh, när du nämner Newtons Principia måste jag få jag-mötte-Lassiea med att berätta att min gamla gymnasieskola i Gävle hade ett exemplar – original alltså – i skolbiblioteket. Jag gick där i tre år och hade ingen aning om att den var original – den låg inte ens i nåt källarvalv och plockades upp av vördnadsfulla bibliotekarier med bomullshandskar på för att förevisas för nykomna naturvetare under välkomstveckan, utan stod inklämd mellan en sladdrig volym vars titel jag inte minns och några gamla spexprogram, tillgänglig för hemlån.

    Den blev bekant när den stals av en missnöjd kemilärare, en sk. ”disgruntled empoyee”, och såldes för den löjligt låga summan 10.000 sek till en antikvarist i Stockholm. Tyvärr, för läraren, bara en kort tid innan en fullständig inventering av skolbiblioteket genomfördes.

    Det var rätt absurt att läsa om när det hände, speciellt som jag visste mycket väl vem läraren var, och kunde ett flertal kuplettexter där hans prominenta näsa förlöjligades. Läraren i fråga var lagd åt små vredesutbrott och låg bakom odödliga citat som: ”Håll käften, det är det primära!” och ”Om ni för in den långsamt så kommer ni snart att få en rolig överaskning.” En veritabel Snape, fast utan charmen och briljansen.

    Nånstans kan jag förstå honom. Jag kan se motivationen till att han inte kände för att låta en sån godbit finnas kvar för elever som inte var mer originella än att de år efter år porträtterade honom i spexen iförda en bit trädgårdsslang som lösnäsa, men han kunde välan för guds skull ha begärt lite mer än tiotusen för den?

  13. David Says:

    Jessica: En sedelärande berättelse ur livet. Förbluffande att de kunde ha boken framme på det där viset — den måste vara värd, ja, vad då? Flera hundra tusen kronor åtminstone. Fast å andra sidan — i Norrland finns det ju medeltidskyrkor som står olåsta och obevakade så att vem som helst kan ramla in i dem. Eller det fanns det i alla fall innan Varg Vikenäs epigoner gav sig ut på härjningståg. Egentligen synd om den sedvänjan försvinner. ”Vill du läsa Newtons Principia i förstaupplaga samtidigt som du äter hämtpizza — var så god — sätt igång”. Det ligger något djupt tilltalande i tanken på att sånt fortfarande kan hända.

  14. Jessica Says:

    Den före detta klasskamrat som avslöjade lärarens identitet för mig hade själv checkat ut boken vid flera tillfällen utan problem eftersom skolbiblioteket åtminstone på den tiden tillämpade självservice: man skrev bokens serienummer och sitt namn i en liggare vid dörren. Det fanns böcker som inte fick checkas ut, men ingen kontrollerade nånsin. Det gör de nu, kan jag avslöja.

    Historien förtäljer inte huruvida någon nitisk skolbibliotekarie någon gång under tidens gång stämplat ett lila ”Tillhör Vasaskolans Bibliotek” i den, såsom gjordes med samtliga andra böcker på skolan, men det är mycket möjligt. Jag vill gärna tro att så är fallet, det vore rörande på något vis.

    Jag har dålig koll på antikvariska böcker, men 1999 såldes ett exemplar av del 1 av Principia för 200,000 usd, så nog tog han i i underkant, kan man tycka.

  15. natural health Says:

    I think that everything posted made a ton of sense. But, what about this?
    suppose you wrote a catchier title? I ain’t suggesting your content is not good., but what if you added a post title to maybe grab people’s attention? I mean Dessa fantastiska dårfinkar med sina högtflygande idéer David Nessle is a little plain. You ought to glance at Yahoo’s home page and note how they write news titles to get people interested. You might add a related video or a picture or two to grab people interested about everything’ve got to say. In my opinion, it would bring your blog a little livelier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: