Dessa fantastiska dårfinkar med sina högtflygande idéer

Det är ett smärre mirakel att inte alla sexton- och sjuttonhundratalets forskare förvandlades till superskurkar, med tanke på deras förkärlek för experiment som skulle kunna få Gröna Trollet att bli en smula grön i synen (okej — illa valt exempel — vi tar Braniac — nej — The Lizard — äsch — Doctor Octopus då).

Allom bekant är väl till exempel Benjamins Franklins kamikazeartade försök att flyga med en strömförande drake under ett åskväder, men även Isaac Newton (1642 – 1727) levde rätt farligt — för inte så många år sedan mätte man mängden kvicksilver i sir Isaacs hår, och upptäckte att den strävsamma forskarens lockar innehöll fyrtio gånger de normala värdena.

Det var för övrigt inte bara tungmetaller integralkalkylens furste var nyfiken på — vid ett annat tillfälle körde han in en stoppnål i ögat och rotade runt för att ”se vad som hände” (Don’t try this at home).

En annan ägghövdad galenpanna vid namn Henry Cavendish (1731 – 1810) — som bland mycket annat upptäckte vätet och räknade ut jordens vikt — blev nyfiken på vad som skulle hända om han gav sig själv kraftiga elstötar och ökade sedan strömstyrkan tills han inte kunde hålla i pennan längre och började tuppa av — han ledde med andra ord ett slags tredjegradsförhör för att tvinga sig själv att avslöja electricitetens verkningar.

Cavendish verkar på det hela taget ha varit rätt udda — han var så patologiskt blyg att när folk försökte tilltala honom skrek han ofta till i falsett och sprang därifrån. Knappast särskilt lovande superskurksmaterial.

(Min vana trogen har jag snott upplysningarna ur en Bill Bryson-bok — i det här fallet A Short History of Nearly Everything som jag just håller på att läsa.)

Annons