Underkvinnans underkläder …

sacred-mephistopheles.jpg

 

… den svåra trosfrågan. Argh. Jag har just legat och slöläst gamla Wonder Woman-avsnitt från fyrtiotalet och förundrat mig allt mer över att denna tidning som av allt att döma är nischad på en tämligen ung publik – både teckningarna och själva berättarstilen är tämligen dadda hink och spade – är så monomant upptagen av rituella bestraffningar, av kvinnor och män som blir bundna och kryper runt på alla fyra medan de säger ”Yes mistress!”.

Det rör sig inte om enstaka episoder – i nästan varenda avsnitt ger man kinkysexet ett ansikte. Det är nästan så att man börjar tro att den gamla tråkmånsen Frederic Wertham hade rätt (ni vet – han som skrev boken Seduction of the Innocent och nästan på egen hand lyckades rensa femtiotalets serier från skräck, splatter, sex, snaskigheter, sadomasokism och allt annat som gör livet värt att leva).

bound-for-saturn.jpg

Men det är förvisso inte det enda märkliga med denna superhjälteserie, som förutom sin envetet perversa inriktning även förespråkade matriarkat, skrevs av mannen som uppfann lögndetektorn (William M. Moulton), och hade den mest egendomligt krulliga teckningsstil jag  någonsin sett. För att använda ett halvt ihjälplågat ord så är Wonder Woman rent – host – surrealistisk. Och pervers. Och barnslig. 

Och helt dada Zürich hink och spade.

Försumma inte att läsa den om ni får chansen (vilket ni förmodligen inte får – DC-förlaget verkar av någon outgrundlig anledning måttligt motiverade att låta fyrtiotalets Wonder Woman möta en modern publik).

winged-venus-women.jpg

38 svar to “Underkvinnans underkläder …”

  1. Nina Says:

    Hurraa!TVÅ inlägg på två dagar, nu börjar ju livet bli värt att leva, igen! :D
    Hm, av bilderna att döma, verkar du ju ha rätt i din svåra trosfråga…nu vill jag ju inte ge gamle tråkmånsen Frederic dödgräv…flåt Wertham, rätt i någonting alls…men, alltså, slänger även in ett djupt känt ”va”?!
    Man undrar ju vad Moulton hade i SIN skalle, när han dels uppfinner lögndetektorn och dessutom tecknar denna kinkyserie…oroväckande illusionslöst, är tanken som far genom MIN påvra hjärna!

  2. Liten Karin Says:

    I superhjälte-testet häromsistens blev jag till hundra procent:
    The Flash, WONDER WOMAN samt Hulk. Till 80% Catwoman.

    Nu är jag verkligen mörkrädd.
    Bäst att låsa om sig.

  3. Johan W Says:

    DC´s HELT FANTASTISKA telefonkatalogstjocka och jättebilliga reprintserie SHOWCASE PRESENTS hinner ikapp Wonder Woman till sommaren.

  4. jacobsteel Says:

    genialt på min ära!

  5. Nina Says:

    Minns inte vad jag blev, bara att högsta procenten var ”fel” kön (Superman?)
    Erm…Karin, är det som du låser dig själv inne, i syfte att skydda en intet ont anande värld från ”cocktailen” eller är det som du låser eventuella hjälpsökande kinkyfantaster ute? *L*

  6. Liten Karin Says:

    Nina: Utan att förut någonsin ha läst vare sig The Flash eller WONDER WOMAN
    (det fanns förresten en helt okinky TV-serie som hette så i min ungdom; men där var W.W. snarare en rätt klämkäck, speedjoggingdiva med extremt långa lår av stål)
    tänkte jag för säkerhets använda den kända lampan-i-kylskåpet-taktiken:
    först låsa om mig ordentligt utifrån; öppna för att kolla att det verkligen är låst, sedan låsa från insidan så att jag är utelåst. Kolla om det verkligen är låst på insidan? Låsa utifrån.
    Tills saken är klar, alltså!

  7. Jessica Says:

    Den märkliga repliken om den sorglösa fångenskapen i den sista rutan för tankarna osökt till Erich Fromms ”Flykten Från Friheten” som var standardläsning på alla möjliga universitetskurser under nittiotalet (oavsett hur lös kopplingen till det faktiska ämnet var). När jag då tvångs-analyserade den för tredje gången slog det mig aldrig att själva tesen kunde illustreras så förtjänstfullt av intergalaktiska dominatrixer med nätbondage som specialitet. Om jag minns saken rätt tog vi en gammal ”Det är skönt att inte röka”-sticker och bytte med hjälp av tippex och sprittusch ut ”röka” mot ”välja”. Till vårt försvar vill vi säga att vi var mer entusiastiska första gången vi analyserade den…

  8. Liten Karin Says:

    Jessica:
    Om dörren har titthål kan man ju gömma sig på insidan medan man rysande kikar ut.
    Riktigt läskigt blir det förstås om det man ser är ett gigantiskt öga som tittar tillbaka.
    Ännu läbbigare: man står framför dörren och den är stor som ens sko.
    Är man innanför blir man innesittare tills man kommit på hur man ska göra:
    krympa, slå hål i väggen eller vända sig bort och tjura.
    Står man utanför dörren; ja, vad händer då?
    ”Man kanske helt enkelt går bort och ignorerar dörren, även om dess existens känns aldrig så kliande, tills det är klart, liksom. Beroende på hur aktivt man ignorerar, förstås.
    Eller hur?

    ”Vi sticker, vi sticker för här blir inga barn gjorda”:
    Entusiasm räcker inte alltid så långt som man trott.
    Att bära en hemjord sticker med texten: ”Latent Nekrofil” vid bögdemonstration
    är inte så spännande som alla säger. Det leder enligt min personliga erfarenhet huvudsakligen till korrekta åthutanden som:
    ”Man bör inte utgå från att alla uppskattar ens humor”.

  9. Nina Says:

    Karin, om du verkligen tänker använda dig av ”lampan i kylskåpet taktiken”, lär det ju ta ett tag tills ”saken är klar”…
    Då låter ju nästa förslag om att tjura eller ignorera, betydligt bättre, oavsett du har ”nekrofiltshirten” på dig eller ej.
    Trots att jag kan förstå åthutningarna, måste jag erkänna att jag skrattade högt när jag läste det!

    Över till något helt annat, gjorde misstaget att läsa svd´s kulturbilaga igår, frågan som jagar mig sedan dess är : hur fasen går det till när man är ” en smula skeppsbruten ”?!
    Är det bara halva skeppet som ligger under vattenytan (och isåfall, hur länge då…visst blir man väl då, förr eller senare, ”helt” skeppsbruten ändå?!) eller är det ”bara” masten som har kroknat och seglen som har tagit semester, eller…?
    Livet är, plötsligt, fullt av onödiga frågor. *Suckar djupt* :D

  10. Liten Karin Says:

    Nina: Klart som korvspad; det gäller bara att ha ett rimligt stort, ljust parasoll till hands att gömma sig under, vid prekära demonstrationer. Då s t i c k s (ursäkta) inte ens sol i byst och man själv samt omvärlden besparas den tvivelaktiga k y l skåps-(pust)-taktiken !

    Vad gäller smuliga skeppsbrott; där bör väl Rätthaveriet (förlåt) kunna hjälpa till?

  11. Liten Karin Says:

    …bystisolkräm utan sol, alltså, va.

  12. Nina Says:

    Ok, ok OK!Jag ger mig!!! :D Tänk på att jag löper risk att lynchas av diverse grannar om jag fortsätter gapskratta mitt i natten, det HÖRS när jag skrattar!!!
    Tror du verkligen att rätthaveriet vill blanda sig med smulor?
    Iochförsig, var det ett regissörscitat om nyuppsatt pjäs, handling : den nya manliga rollen (?!) så å andra sidan, är det kanske just där det bör hamna…med eller utan bystande solar. eller var det solande bystar? ;-)

  13. Liten Karin Says:

    Ä va ba, måste gå och snusa nu. (Vilken bokstav fattas?)
    O, mina soliga knoppar, må varken smulor, ärtmakare eller andra solochvårande matägare göra blåmärken på eran prinsesslika hundlöshet i natt.
    Nej, nu får det verkligen vara nog med fett snask. Barp.
    Annars kommer Rätthaveriet; Kungliga Språ(k)polisen och det blir ba en massa tjafs, ba.

  14. Nina Says:

    Ja, gå och lägg dig, människa!Innan det spårar ur till usel poesi…snubblande nära, tycker jag. :D
    Tja, det var väl ett litet futtigt ”s” sssom fattades, men jag tyckte att det kunde få passera okommenterat, my bad!Sov gott…

  15. David Says:

    Karin: speedjoggingdivan i fråga var Lynda Carter — i första säsongen försökte de i någon mån ta vara på det snaskiga arvet från Moulton, men sedan blev TV-serien närmast beklämmande barntillåten …

    Jessica: Jag vill gärna se en C-uppsats där Fromms idéer appliceras på tidig Wonder Woman — fast även Freud och Adler kan nog osökt komma på tal när man börjar närläsa mästerverket …

  16. Liten Karin Says:

    Som tur är har man ju fler facetter i sin lilla personlighet: The Flash samt Hulk…
    Det känns lugnande när kylskåpsdörren knarrar om natten, att kunna bli muskulöst grön.

    Att kuta runt som en sorts växthusens Lynda Carter med jogingsko på ena foten och den andra i en jordhink. Att alltid rädda; kanske inte direkt världen, men ändå till exempel Cambridge, Massachusetts från fördärv och styggelser, är välan hjälteaktigt nog?
    O, mina gödselluktande fötter…eller hur det var.

    The Flash, förresten; är han klok och god han?
    Är inte han lite som Kitty, barndomens flickdetektiv?

  17. Nina Says:

    Visst är det hjälteaktigt nog.Trots gödselluktande fötter…
    Menar du ”Kitty” som i ”jag kommer från andra sidan av oceanen och tänker vara outhärdligt frågvis och hänga er i hälarna tills jag får svar” Drew?

    Vet inte tillräckligt om Flashs inre liv för att uttala mig, men ÄR han som (den) Kitty…är nog inte ”klok och god” de orden jag först kommer att tänka på.

  18. Liten Karin Says:

    Sova med stövlarna på och parkas över huvet utan att heta: Karl den tolfte: duger inte.

    Jo, Kitty; minns jag som en storbystad (där har vi det igen!) klämmigt kloker blondin som huvudsakligen undersökte mordfall på cirkusar, i flygplan eller andra livsfarliga orter. I unga år påverkade hon min uppfattning om vad som är drömyrken nästan lika fatalt som gamle Biggles, den kärlekslöse hjältepiloten eller för all del Annikan på grönbetet.
    F-n, att jag inte valde att bli en flygande djurskötare på cirkus, ändå…
    Vanligen frågade Kitty inget alls. Hon bara visste svaren. De kom över henne som giftgasmoln. Hennes största problem var hennes orolige förlovade, som ville gifta sig med henne i syfte att få göra henne till en prydlig, småborgerlig Lois Lane, helt utan superhjältegenskaper. Först nu inser jag att böckerna var rena smygfeminismen! Hon var av goda skäl livrädd att få sina ”griller” bortgrillade iklädd förklä…ursäkta. (Voodkaa.)

    …Verkligt dödshot: ha Walther Matthau som granne som påstår att man är en värdig motståndare efter en hel flaska hemgjord Bloody Mary för att fira konserten (Les Tambours de Bronx; massa halvnakna DJUR som slår på oljefat med björkGRENAR).
    Rena mordet! Nu får de återstående (?) hjärncellerna tränga hop sig bland dödskallarna.

  19. Liten Karin Says:

    Samt Barbie-böckerna, naturligtvis.
    Där det mest livfulla är beskrivningen av utstyrslar, på det att småflickor må terrorisera sina föräldrar att köpa en Ken med mörk kostym åt Barbie som får brudklänning.
    Det blir bara Barb Wire av såna småflickor.
    Det ekar så här i katakomberna…var var jag? Ah: där har vi skylten: ”To the Brain”.
    (Alla minns väl hur Ren försöker rädda Stimpy som svällt upp som en ballong?)
    Bästa barnprogrammet på planeten!
    Finns TV i him…vetet?

  20. Nina Says:

    Det har du faktiskt rätt i…när jag nu letar längst ner i minnets grumliga vatten, visst var det rena smygfeminismen i Kitty böckerna, en befriande omväxling till ””Barbie-Ken” eländet (”barb wire”,underbart!) och de fasansfulla Cherry Ames böckerna, där hon flåsade runt från den ena dramatiska (världs?) händelsen efter den andra och tydligt visade att när man har ”ett kall” så har man, baske mig, inget kärleksliv.Alls.
    Jo det tror jag nog men det är troligen olika kanaler… ;-)

  21. Liten Karin Says:

    Hur kunde jag glömma Lottaböckerna… med de svettiga ostsmörgåsarna?
    Denna härligt klåpiga kusin från landet som till yttermera visso blev: journalist!
    Där lärde man sig ändå att måla läppen röd innan man visar sig för Paul på stadshotellet.
    Hon fick till och med åka till london en gång. Ja herrejessus.

    Och naturligtvis snärtiga sjuksystern, som får gifta sig med överläkaren (en Ken) efter att hon nästan fått sparken för att ha visat sig utan hätta. Stor dramatik! Till och med hennes medboende på systerhemmet, Fröken Musan Grå, får på slutet både bära duvblå klänning samt gifta sig med en p r ä s t från N o r r l a n d.
    Att de skägg lösa sjuk hättorna slutade med yrket genast efter giftermålet, var självklart. Men fråga mig inte vad denna femtiotalsvadd från fars kollega hette, eller än värre: vem den var fabricerad av. Hellre tomatsaft ur ölfat, då.

  22. Liten Karin Says:

    Olika TV-kanaler? Har man en Hitler (fjärrkontroll) är det väl bara att växla efter behag?

  23. Nina Says:

    Milda himmel…Lottaböckerna!!!
    Med den präktiga storasystern, den arme klassföreståndaren, som ALLTID råkade illa ut p.g.a. Lotta med bihang (minns icke vad ”bästisen” hette?) antirökpropagandan och det var inte BARA att måla läppen röd innan de beramade mötena med Paul, vi fick lära oss…
    Vi fick även lära oss att köpa högklackat av god kvalité, så att vi slapp halta hem och att om vi, absolut, skulle sätta upp håret, fick vi vackert vänta tills det var tillräckligt (?!) långt av sig själv, istället för att fuska oss fram med ”råttor”.

    Har, totalt, missat din snärtiga sjuksköterska, både med och utan : hätta, Ken, musgrå kollega och norrlänska präster, ringer ingen klocka alls?!

    Tror ju iochförsig, inte att jag har missat något, Ames och Lottaböckerna, var baske mig illa nog!Slutade faktiskt ta del av Lottas öden innan hon masade sig till London eller blev journalist.
    Jag lämnade henne, rått nog, kvar på skolnivå…p.g.a. svårartad ”flickboksöverdos”.
    Fanns det inte en ännu klantigare böna som hette ”Jolly” eller något liknande?

  24. Liten Karin Says:

    Framförallt handlade det ju alltid om att baka en massa pannkakor i sommarstugan.
    Det fascinerade mig; detta skönt lantliga inslag och den blickvinkeln på Paul, som ju gick på Tekniska Högskolan i STORstaden… och ändå tyckte han mest om sin gamla Lotta!

    Hisnande…Paul upplever Stockholm, där det ju finns så mycket VACKRA flickor (dags att knäppa på sig örclipsen, konkurrensen sover inte!), och sedan visar han GODheten att gilla SIN flickvän ÄNDÅ! Det skakade skolbänken i grundvalarna. Om en lämplig Paul skulle dyka upp en dag, måste man alltså visa sig värdig att motta nåden ifråga.
    Guld Stjärna i lilla Anteckningsboken. På med stiftet, då, alltså.
    Det kom en kartong med som sagt a l l a Barbie, Kitty och Lottaböcker i Morrisen en dag.
    Antar att det var välment? Så: pliktskyldigt lästes innehållet in toto. Framförallt var de mina alldeles egna, eftersom syrran föraktfullt snörpte på mun, pga indianbristen däri!

    Den där sjuka hätte boken (Det fanns en äkta ”Yrhättan” i hemmet med…) minns jag verkligen inte namnet på, men omslaget! Det var lite styvstärkt Kitty med lätta inslag av BDM (Bund Deutscher Mädchen). Ken as Himmler. Han var ju överläkare! Ve den syster, som gick ostärkt genom lifvet! Och då menades inte frukostfrallan, direkt.

    I den tjocka blå uppslagsboken om Gott Uppförande var bilderna på sextitalets cocktailklänningar svartvita. Nu anade jag, att de skulle vara duvblå, åtminstone för att duga i Norrland.

    Jolly känner jag inte till annat än som ponnynamn hos Annika.

  25. Nina Says:

    Ja, visst var det ” på med stiftet” och ”var både vaksam (på både ditt utseende och på den osovande konkurrensen) och tacksam (för Pauls obegripliga anspråkslöshet?!) ”, för tusan!
    Man får väl förmoda att det var av välmening, ja…även om jag nog tycker att din syster kom ”lindrigare” undan, med sitt indianintresse!

    Själv var jag förutom Lotta, Kitty, Ames ”utsatt” för ett antal urgamla ”flickornas julbok”, som ansågs vara en högst passande litteratur?!Därav den svårartade överdosen.
    Kan fortfarande inte minnas din sjuka hätta, inte ens i BDM / Himmler versionen, undrar över denna mystiska mannamån?
    Däremot, minns jag den ”riktiga” yrhättan och givetvis, Anne på Grönkulla, Kullagulla (o fasa) samt Pollyanna (oh the horror!).

    ”Gott uppförande” böckerna, har jag däremot undsluppit, oavsett decennie…jag förmodades inte behöva dem, eftersom ”gott uppförande inte bibringades i bokform”.
    Tycker dock att svartvita cocktailklänningar ÄR mer ”passande” än suspekta duvblå norrlänska.Men det är kanske på grund av andra litteraturskador än dina. ;-)

    Är inte säker på Jolly, har bara en vag minnesbild av någon ännu klantigare från tiden (precis) innan jag vägrade hålla mig till den ”passande litteraturen”.
    Det är mycket möjligt att jag tar helt fel på klantans namn.

  26. Liten Karin Says:

    KullaGulla…jisses, hur kunde jag glömma min flickdoms plåga. De andra kände jag inte till, som tur var. (Jag hade ju bara innehållet ur kollegans kartong.)
    Men Kullan, denna slisksöta askunge, som av misstag hamnat i fattigtorpet som en annan viktoriansk gökunge. Hennes olidliga GODhet…framförallt mot dem som var elaka mot henne. Ajajajajaj.
    Trots allt uppstod en viss kollateralskada, eftersom familjen då bodde i andra mänskors sommarstugor, alltså vintertid. Därav även uppslagsverk om gott uppförande, för att till varje pris göra allting RÄTT, sen, vid kontakt med riktiga grevar och baroner… För det kunde ju hänt att Mozartlyssnandet i lekhagen och bokbärandet (enbart klassiker) på huvet vid fyra års älder trots allt inte förde till lämpligt nigande vid rätt tillfälle? Än idag rycker det spasmodiskt i knävecket om man får blommor. Som tur är sker detta inte ofta.

    Det duvblå var astaskigt mot musan Grå, eftersom det extra betonade hennes tråkighet. Otänkbart med mer färg än så, på henne, ju!
    Det underliga med good behaviourboken var att den beskrev absurda ting som just inte fanns att få i hemmet; t.ex. cocktailklänning. Att svartvitt vore en betydligt coolare färgkombi begrep jag återigen tack vare syrran, som börjat läsa fransk sån moral, samt amerikanska vargylanden, m.m. Konsten att känna sig liten Råttgrå, då, eller just duvblå, som mest. Tills man äntligen fick överta de ashipa böckerna…
    Men på ett lurigt vis var de i sin tur så ”Anti-Nigom” att de smakade exakt lika surt som Hätteboken; ve den som inte följde d e r a s speciella regler, sa markattan och slank ut om natten.

    Det satte punkt för allt flickboksläsande; dessa skänktes vidare till andra behövande…

  27. Liten Karin Says:

    Nu när vi redan lyckats komma så här pass långt från ”ämnet”, ska vi be att få påpeka att Liten Karin minsann ALDRIG skulle valt ett parti som Sorglös Fångenskap ens om hon fått välja!
    Det handlar nog betydligt mera om att ta sig friheten att VARKEN välja de iochförsig mysgulliga Satanistdemokraterna eller ens de Blå Revolutionära Moderata Cellerna.
    Varvid vi åter sutte i fåtöljen hos Hrn. Fromm; storvuxna som ögat å, eller snarare i, freudianska madrassen i Gary Larsons Tecknarskola. Allt detta medan en glasögonprydd, skäggig själakirurg talar om för oss att vi, Mr. Pembrose, tycks ha en mängd aggressioner gentemot världen, vilka bör ”upparbetas”. (sidan 143 i min bok.)
    Likt plutonium sjuder vi knappt nämnvärt våra små glasrör, i väntan på bättre dagar…

    Vissa förstäder till Stockholm kan dock få stå kvar, som manande minnesmärken, i motsats till motsvarigheten i Göteborg.

  28. Nina Says:

    Hmmm, är det inte alltid ” ve den som inte följer mina regler” , i synnerhet i flickböckerna?
    Vet ju nu inte hur pass allvarlig du är om Mozartlyssnande och klassikerbalanserande, men kan ge dig två ”ytterst förtjusande” exempel ur min egen (usla) uppfostran.

    Från ett och ett halvt års ålder, satt jag med Epfodral (är det någon mer än jag som minns epskivorna?) instuckna under armhålorna, vid varje måltid, för hållningens och bordsskickets befrämjande…lyckades jag behålla dem på plats under hela måltiden, fick jag en klippdocka eller dylikt i present…tappade jag dem, fick jag inget.

    I ett ”revoltförsök” någonstans runt åtta års ålder, fick jag för mig att jag inte skulle niga mer (det var ett oändligt nigande för varje ”tant och farbror” i familjens umgängeskrets) då tog min dyra moder för vana att ställa sig bakom mig, lägga händerna på mina axlar med något som säkerligen bara såg ut som en gest, och knäa mig i knävecken!Behöver jag säga att jag började niga igen…

    HU!Åt både Fromm och den skäggige!Nej, låtom oss undvika både freudianska madrasser och förminskande fåtöljer, för att inte tala om illsainnade tecknarskolor och välja vår alldeles egen väg.
    INTE ödelägga förstäder, kära du, oavsett HUR fula de är, tänk på redan rådande bostadsbrist! ,-)

  29. Liten Karin Says:

    Det var fullkomligt allvarligt menat med både klassikerlyssning och bokbärande, dessvärre.
    Så bra för lilla huvet; inuti och utanpå. Samt hållningen!
    Vi hade till och med den där boken med Struwelpeter som får fingrarna avklippta så de blör, när han ju inte bryr sig om att klippa naglarna själv. Den kom från mormor, tror jag, och föräldrarna hade faktiskt en kort undran om det var bra att ge oss den? Vi fick den. Till dags dato sover ja med alla tentakler noga indragna under täcket… Håret är inget att göra åt…

    Epskivor minns jag inte, men det finns några rätt skrämmande barnskivor med sagor. Men dem gillade jag, döden fascinerade mig, riktigt illa blev det när det var ”så hääärligt, att gå i sooolen, i sooolen”…särskilt som Mozart präglat ens uppfattning om vad som är just härligt, då.

    Jaså, ödeläggelse önskas icke? Vad ska jag då förströ min stackars krokiga själ med?
    JOGGING?

    Sist jag neg var det en ren reflex och det kändes rätt pinsamt att inte ha kontroll över de egna knävecken. Som tur var antog människorna jag fick blomkvasten av, att det var humor.

  30. Nina Says:

    Ok…då är vi väl ungefär lika ”skadade” då.
    Jag förskonades, dessbättre, från själva boken ”Strüwelpeter”, dock inte från berättelsen om honom, den fick jag av en ”välmenande” granntant (en av dom jag alltid skulle tanta och niga för, samt räcka vacker tass) hon, var (givetvis) tyska och efter hennes ”sagostund” VAR det svårt att sträcka fram handen och hälsa goddag och adjö.

    Epskivorna var ett format,dom låg mellan singel och lp i storleken.
    Iiiih!!!Varför påminner du mig om Bornemarksan, vad har jag nu gjort dig?!Det där har jag tillbringat månget år med att försöka förtränga!HU!

    Njaeaeh…areobics kanske…pilates…en BOXBOLL!!! ;-)

    Jodå, jag känner igen det där, har numera, för att inte göra ett offentligt spektakel av mig, lärt mig att låsa knäna, när jag står öga mot öga med någon som påminner om forna dagars ”tant och farbror” eller, ännu värre, den äkta varan, de få av dem som fortfarande trampar runt på klotet…

  31. Liten Karin Says:

    Och vad är det för fel på Tant Södergran, egentligen?

    Rår väl åtminstone inte b a r a käringen för, att lidelsen för stackars Elmer enbart höll på papperet?? Han lyckades minsann aldrig skriva något om sin(a) guldbrandsfärgade s-pp(ar), den livlösa poetj-n och frågan var väl även där, huruvida de(n) fanns alls, som sak i sig, alltsås? ”Tant Pis”, för att citera en känd skald som avlider daggliggen.

    Käringen Edith var åtminstone minst lika fascinerad av, och stolt över, sina mångfaldiga kroppsfunktioner som vissa folk i välska länder där alla (tre) skämt handlar om, ja, öh: pottgången, så sett. En psychointressant infallsvinkel på det noga instuderade ämnet: ”Hur förbli treåring tills man döden dör?” ”Hur bäst vaxa mustaschen?” Osv.
    Anser under…övertecknad som inte ens klarar att låsa knäna i utförsbacke eller trapp.

    …Boxboll? Vad menar Fröken? Skulle …lilla jag… behöva sånt?!?
    Ja, det där med att det tar slut på vissa mänskor känner jag till, men det kommer ju nya efter hela tiden, som har kinesiska själatrapper inbyggda, så varför yvas över s.k. brist?

    Nu minns jag faktiskt EP-skivor, enär ett par står här vid musikapparaturen!
    Det är mest lite nattmusik på dem, men inte har det hjälpt hitintills…inte.

  32. Nina Says:

    Nja…”kärring” han hon väl knappast bli…även om hon lyckades ganska bra med ”hur förbli treåring”, tills hon ju faktiskt döden dog…Elmer är ett sorgligt kapitel, bäst lämnat därhän med de välska länderna.

    Practice makes perfection, fröken, angående illasinnade backar och trappor.
    Kanske ett alternativ istället för boxbollen, som alldeles uppenbart inte föll fröken på läppen.

    Visst anser jag att det behövs, när massförstörelse planeras i syfte att räta ut krokiga själar. ;-)
    Nej, jag yvs inte över brist, konstaterar att den råder och HAR någon av dem hunnit inkarnera, är de isåfall så pass mycket yngre än jag, att nigningsreflexen inte har en chans.

    Även vid min musikapparatur srår det ett fåtal överlevande ep´s, alldeles bredvid de övervintrande stenkakorna.De är en utmärkt hjälp, för dammsamlingarna.

  33. Liten Karin Says:

    Stämmer; hon var en perfekt kombination; i sin speciella form av ”treårig käring ”tills hon dödde i förtid, som så många andra, rara, då. Undrar om Elmer berep vad han missat?

    Faktiskt hade jag häromsistens det tvivelaktiga nöjet att s j ä l v bli nigd inför!
    Döläskigt på flera plan, tom Oavsett! att det generade så ända in i märgen …men golvet förblev slutet under mina pumps…jag begriper bara inte VARFÖR?!
    Har man aldrig känt sig som en tvättäkta käring förr, var det i alla fall läge att börja DÅ!
    Den som utförde den otäcka rörelsen, var en tjugoårig tjej som såg både smart och trevlig ut, men just serverade vid en bankett jag smugit in på. Antar att HENNES mor påstått att hon säkert skulle få mera dricks till arabiska studierna på så vis?
    Spyfärdig äntrade jag buffeten och funderade helt kort på att göra just det; slänga pumpsen all världens väg och sjunga något om HÅR.
    ”What a fright!”

    Men mat har alltid korrumperat min fria, treåriga själ till att uppföra mig ”ordentligt”.
    Varvid cirkeln anses sluten, huvaligen!

  34. Liten Karin Says:

    Dessutom kan jag inte sjunga.

  35. Nina Says:

    Ja, visst var hon det!
    Nej, det tror jag inte att han gjorde, men vilken man gör det…ack och ve. ;-)

    HERREDUD vad HEMSKT!!!The horror!*Bleknar vid blotta tanken*
    Jag begriper varför, golv är det mest osamarbetsvilliga som finns, när det gäller genans…annars är de minsann ypperliga på att rulla ihop sig och fälla en på de mest infama sätt, när man minst önskar det, men är man generad,icke…inte den minsta glipa ens.

    Låt dig INTE kärringfieras på grund av hennes dumhet!Eller snarare, hennes mors, som försummade att lära dotra om lägsta rådande åldersstreck för dylika övningar.

    *Gapskrattar* varför gjorde du inte det, istället för att låta dig korrumperas av maten?!
    Hade väl varit ”en trevlig omväxling” för övriga gäster, eller åtminstone räknats som ”ett pittoreskt inslag”.
    Låt inte bristande sångröst hindra dig du, det hindrar banne mig inte någon annan i detta land från att yla, ju offentligare, ju bättre. *Sade hon bittert / uppgivet* ;-)

  36. Liten Karin Says:

    Ja, vad begriper män, egentligen? Framförallt: NÄR?
    Som Siegfrieds (nej, inte han, den Äldre!) Follyn Red (”was a philosopher”) Rogers säger till Anita:
    ”Men may know more than we do, honey, but we girls are smarter!”

    Anita fortsätter: ”If I have always been partial to men, it´s because there are so few girls like Red”. Litet exempel taget ur den anakronistiska Galärens lastrum. Sjösättes snart!
    Man kan höra rasslet av alla slipade snabelsablar ända hit…

    Kanske helt enkelt borde beväpnat mig bättre, även eller särskilt, vid banketten?

    Går man en gång ut på slagfältet, gäller det ju att bära passande rustning, annars förlorar man direkt; då behöver någon ju bara ”råka” vända sig och så ligger man där, mitt på golvet (som som vanligt vägrar öppna sig vid rätt tillfälle, den jävla YTligheten!!) med en sylvass Barb Wireklack i blöande hjärtenupenheten.
    Och nu själva Hemligheten (Ni har ofta anat det själva):
    alla dräktklädda käringar är i själva verket BarbWirehyenor! Vill man inte bli söndersliten i blodiga ”The Kill”-showen direkt, gäller det att bära lämplig rustning och sylvass krokodilväska. Den är att betrakta som en minst lika ljuv accessoir som solfjädrar, vilka hopfällda var alldeles förträffliga vapen…

    Den unga, nigande Leonora Carrington, eller vad hon nu hette, var själv utklädd till hyena för att skydda sig mot äkta vilddjurshorden, och eftersom min päls såg snarlik ut, gjorde hon väl mest bara som de flesta i djurriket; slängde sig ner medelst en UNDERKASTELSE (HURRA! VI HAR ÅTERVÄNT TILL SJÄLVA ÄMNET… EFTER FEMTON MIL av JOLLYpladder!!!) gest.
    Det Obehagliga berodde givetvis på att jag kände igen en artsfrände i henne, och att jag därvid bar lede Fiendens uniform. Hennes var betydligt chicare: SVARTVIT! Visste väl, att hon hade stil! Min naturligtvis DUVblå…, hade det kunnat vara annorlunda?? We ask.

    Tja, det ryckte i fötterna, men MOZART i bakgrunden rockade inte riktigt röven av någon. Dessutom såg allt KÖTTET så gott ut! Som sedan födseln frälst Carnivor, kunde jag icke motstå frestelsen. (Uff. Gäsp. Haltande liknelser har ju alltid varit min speciella specialitet…) För: ”det lilla ljus jag har, det ska få lysa klaart, lysa klaart, lysa klaart!”
    Och Lillhjärnan hakar på; från yttre Sylfiderna:
    ”De e så hääärligt, att å i sooolen, i sooolen, i sooolen”.

    Harhar. Pittoreskt, va?

  37. Liten Karin Says:

    I övrigt ska jag be att få påpeka att ha blivit Kurt Vonnegut i S-F-författartestet bara genom att svara sanningsenligt, vilket nu smickrat skrumpegot i veckorna sju, ehr..huhum!
    Och då var jag ändå övertygad om att bli, typ: Asimov? eller liknande (blick på alla nio naglarna samt träfingret)…

  38. Nina Says:

    Hmm…”när” de fattar, enligt min åsikt (läs :beska erfarenhet) antingen när du ,skummande av ilska, slänger något hårt i skallen på honom, eller redan har gett upp och lämnat scenen, det skulle ju vara trevligt om de ANVÄNDE allt sitt vetande, istället för att nöja sig med att ha det. förlåt förlåt, mitt usla generaliserande!
    Nu hör även jag snabelsablarna rassla, hu.

    Givetvis måste du ha rätt rustning på dig, när du går på banketter, människa!VAD tänkte du på?Duvblå bland hyenorna så att du blir utsatt för pinsam underkastelse från svartvita obehagsframkallande fränder?!
    Naturligtvis måste du ha rätt vapen, när nu de onda tiderna förmenar oss möjligheten till solfjäderns utmärkta skydd.
    Du VET ju redan att golvet inte är något att lita på?Duvblå!*Begraver sakta stönande mitt huvud i händerna* ;-)

    Tyvärr har du nog rätt om Mozarts rockande kapacitet, synd, det hade varit så roligt om du verkligen hade gjort det, gott kött eller ej.

    Yyyyl, inte nu igen!KAN du vara snäll och sluta terrorisera mig med dessa usla barnsånger!Jag tycker, faktiskt, OM att sova någongång ivarjefall,ve dig!
    Nu kommer jag definitivt att slipa både sabeln och tekniken. :D

    Det blev inte jag har, nogsamt, förträngt vilken gubbe jag blev, minns bara att det inte var något att mata ett aldrig så skrumpnat ego med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: