Supersmåborgare

 

flyglois.jpg

För att bloggen inte ska gå alldeles över styr genom Wonder Womans dekadenta förehavanden (för att nu inte tala om de intergalaktiska dominatrixer som hotar komma ut ur kylskåpet i kommentarerna till det förra inlägget) kanske jag borde visa upp en motbild – lite milt, monogamt metronormativt  missionärsställningsmys med Stålmannen och hans supersmåborgerliga fru Lois.

superhousewife.jpg

Det är fortfarande fråga om DC-förlagets produktion, men här rör det sig definitivt om världen efter Frederic Wertham – han lyckades ju se till att seriebranschen inrättade en egen censurenhet, den s k ”Comics Code”. Efter att den infördes hände det sällan något mer chockerande än …

thehussy.jpg

… men även om DC-serierna från femtiotalets mitt och framåt blev en aning jolmiga jämförda med Wonder Womans kinkyamazon så känns det ändå trösterikt att kunna konstatera att de fortfarande var minst lika egendomliga.

37 svar to “Supersmåborgare”

  1. Nina Says:

    Det där var betydligt tamare, ja.
    Ett föredömligt försök att höja nivån på bloggen igen och se till att vi stannar kvar i kylskåpet.
    Nåja, det var roligt att smita ut ur det så länge det varade…
    Kan det vara annat än egendomligt?Femtiotalets ”hurra vad vi är lyckliga och präktiga” era kombinerat med en, post Wertham, trots allt passande fantasi eller önskan om att livet faktiskt kunde vara liite roligare och lättare ändå.
    Ofarliga önskningar, modifierade efter rådande tidsanda.

  2. Anders Dahnielson Says:

    Med andra ord är det inte något långt steg för en Lois Lane-pingla, som Teri Hatcher, att bli desperat hemmafru.

  3. Nina Says:

    Förmodligen inte, nej. :D

  4. Nina Says:

    Hjääälp, alla ni goda och kloka som samlas på denna blogg!
    Vad, i herrans namn, är en ”uppnappsklänning”?!
    Jag sitter just nu med Elin Wägners ”Norrtullsligan” och stöp på följande mening ”Vi hade i vår barndom en lärarinna klädd i grå uppnappsklänning…”
    Har aldrig hört förr!Är det tryckfelsnisse som har varit framme?Men jag kan inte hur jag än anstränger fantasin, lista ut vad det isåfall skulle ha stått.

  5. Martin R Says:

    Låter som om det har att göra med det av den kände tänkaren, grafologen och vishetsläraren H. Scheike lanserade begreppet ”upprumpning”.

  6. jacobsteel Says:

    uppknappsklänning, det är väl en sån där med knappar bak. knäppes från botten, och vidare mot huvudet.. (motsatsen blir nog besvärligt) — eller var det en kuggfråga?

  7. jacobsteel Says:

    mitt nöt! _nu_ läser jag ”uppnappsklänning”… då var saken klar – det är motsatsen till en nernappsklänning.

  8. Nina Says:

    Martin, vi talar om Elin Wägner, fåntratt!Boken är från 1908!!!
    Jacob, suck…nej, tyvärr ingen kuggfråga, felstavning eller ens ett uselt skämt, det STÅR ”uppnappsklänning”.

  9. Liten Karin Says:

    Såvitt jag minns klänningstaktiken från den tiden, var de mera sällan i ett stycke.
    Kanske har det med livstyckets fiskben att göra?
    Eller med snörena som knöt samman rouladen baktill?
    Men nog fattas ändå ett ”k”, ävenom det inte alltid var knappar som användes?

  10. Nina Says:

    Möjligt…men jag hittar ingen beskrivning, någonstans…suck.
    Jag tror också att det fattas ett”k”, men även om jag stoppar dit, blir jag inte mycket klokare. :D

  11. Lennart Says:

    Kunde ha samband med verben nappa ‘repa upp för att ånyo använda materialet’ och nappa upp ‘repa upp gammalt tyg’. Se Svenska akademiens ordbok (saob.se). Var det en fattig lärarinna?

  12. Liten Karin Says:

    Självklart! Och som jag trott mig veta något alls om persedlar…
    På den tiden var det vanligt att man hade sin egen sömmerska, oavsett lönekuvert.
    Det nappades nog upp både i slott och koja eftersom masstillverkning ännu inte fanns.
    Därmed var tyger ännu något rätt värdefullt, precis som silkesstrumpor var värda en förmögenhet. Slit & släng och blixtlåserans fasor har avvänjt oss dessa fina gamla seder.

    Enda motsvarigheten idag är Savile Row för de rika samt ”Bitumba” för resten av oss…
    Så kallas ”dead mans clothes” i Afrika, dvs. våra i samlingscontainern avlagda kläder från förra säsongen. De som inte genast strimlas och blir taktäckning på förskolor, alltså.
    Den döde mannens kläder därför att man på stormarknaden i säg: Nairobi, inte kan föreställa sig att folk som fortfarande lever, slänger sina kläder. Men glöm HM. Snubbarna har smak, de tar bara Gucci, Pucci och Armani.
    Sen nappas dessa ting alltså till att bli mera voodoo och mindre Nordea, liksom, alltså va.

    Inte sällan säljs kläderna tillbaka till Europa i den haussade, ösigare versionen.
    Återvinning i dubbel mening i vår globala by.

  13. Nina Says:

    Välsignade varde ni, både Lennart och liten…Karin :-)
    Naturligtvis, jag skänkte det inte en tanke?!
    Tyvärr konstaterade jag redan förra veckan, att min hjärna hade haft oförskämdheten att sticka på semester…detta är synnerligen fräckt av den, på hela två plan: för det första är det rena otacksamheten, jag som är en såå hänsynsfull matte, som ALDRIG överarbetar eller överanstränger den!
    För det andra, den kunde ju, åtminstone, haft den goda smaken att ta med resten av mig, men ack nej, det var tydligen för mycket begärt?!
    Inte har den haft vett att komma tillbaka heller, utan har tydligen bestämt sig för att lämna det sjunkande skeppet för gott (eller åtmibstone för en obegränsad tid) som en annanl råtta.
    Som sagt, rena oförskämdheten!

  14. Liten Karin Says:

    MItumba, ska det vara! Mitumba. Räds redan för vad BItumba kan betyda?
    Ett extra Tumba i polygamens trevliga språk, förmodligen.

  15. Nina Says:

    Var nu snäll mot de polygama, kära du…dom är OCKSÅ människor… :D

  16. Liten Karin Says:

    Monogamen har det inte lätt den heller; fulast fjäderdräkt, osnyggast frisyr, inga vänner.

    Pollygamen däremot kan sitta på en gren och garva köttrått tillsammans med resterna.
    ”Pollyyy?” ”Polly vill ha maaat!” Harkel. Inte mitt fel! Gamöversättargeneratorn påstår att det är allt de säger, precis som hundspråksöversättaren hos Gary Larson frambringade ett klart:
    ”Hey, hey, hey!” när de skäller. Nu vet vi mer!

    Sända lillhjärnan på semester låter väl trevligt, reptilsvansen blir kvar att vifta glatt med!

  17. Nina Says:

    *Gapskrattar*…ok…då sitter jag hellre och ropar ”Polly vill ha mat”…gillar snygg frisyr och att ha mina vänner.
    Nu är det ju inte så att JAG skickade den på semester, den stack iväg på helt eget bevåg…den usla otacksamma skapelsen, inte visar den några tecken på att vilja återvända heller…hmpf.
    Reptilsvansen, slokar nog mest, inte mycket till vift kvar i den, när den ska täcka upp för lillan också. ;-)

  18. Liten Karin Says:

    Well: ”Men have got two heads, but only blood for one” tycks ju vara ett träffande citat.

    Vad ska man göra åt saken? Hm, bäst att inte gå in alltför mycket i detaljer, här.
    Nej, nu blir det allt alltför mycken praktisk, skäggig fil å Sophie, igen, på min Ära.
    Ack, mina stackars synapser som varit felkopplade ända sedan födseln…
    Det är det än mindre att göra åt om man vill undvika Panncentralen även i fortsättningen.

    Och vem vill livnära sig av Helor med Grå? Då förblir jag vid min flytande livrätt ur oljefat!

  19. Liten Karin Says:

    Äsch, visstja, Fröken är ju en Fröken: Polly, förstås.
    Så tokigt det kan bli.
    Varför skulle hon annars läst FLICKböcker???

    Tja, då återstår bara Steve Martins vänliga råd till alla oss Gamaschramskor:

    ”I could never be a woman, I´d just sit at home playing with my bosom all day!”
    Så försök ställa in reptilan på lite uppfriskande gymnastik, men inte just sån, då, va.

    För övrigt hotar vissa med en snart uppdykande DÖDSblog…

  20. Nina Says:

    Men snälla du, har den lilla skylten som det står ”hangar uthyres på” drattat omkull nu igen?Illa!Du skulle kanske tänka över din flytande livrätt en gång till? *S*

    Visst är jag en Polly och om jag inte missminner mig, läste även du flickböcker.
    Jodå, jag vet att du fick dom oförskyllandes, precis som jag…

    Hm…I´m not so sure that that´s what I would wanna play with all day…I have no problem thinking about funnier toys…

    Erm…eh ”dödsblogg”? *Kliar mig förbryllat i skallen* Huh?

  21. Liten Karin Says:

    …Ja, det är allt ett sjå med dessa skyltar överallt! Tur man inte har körkort.
    För stackars omvärlden…

    Vadå hangar? SÅ fet har jag turligt nog inte blivit, ävenom käring, med skallmåttet: 59…
    Oljetröga livrätten har tillfälligt lämnats till förmån för flytande bröd; mörkt öl.
    Näringsrikt det med. Gör en både mild och lättskött TRÖG.

    MINA fina leksaker (nej, inte dom!) ska snart förevisas i DÖDSbloggen, jojomen.
    Livsfara vid äntring föreligger, därav beteckningen.
    Den som där idkar sjöröveri får skylla sig själv!:

    ”Enter, ye fools…”

    Bättre än boxboll, rentav? Hittills, alltså! But you might not get what you expected…

    …Med lång kniv i leende (rödmålad) FLICKmun.

  22. Liten Karin Says:

    Den där bortsprungna hjärnan, förresten…finns det foton på den?
    Den lär ju ha vissa egenheter som går att beskriva, ändå?!

    Isåfall är det väl bara att sätta upp lappar med bilden, smeknamnet och zebrateckningen
    (annars har jag en trevlig teckning av en annan minst lika sladdrig inälva här på något kassettfodral) på stans alla mobiltelefonstolpar, naturligtvis med en utlovad hittelön och såna där avrivingslappar med fånnumret på.
    Folk är ofta snällare än man tror, de tar hand om och matar alla möjliga särsprungna väsen.
    Om inget annat hjälper kan man alltid gå till Centralens Hittegodsavdelning och fråga.

    Men kanske lilla hjärnan bara ville ta en liten JOGGINGtur i smog?
    Låt den hållas isåfall, asbesthusluft är ofta dävnare än man anar, medan man sitter däri.

  23. Nina Says:

    Nej, inte kroppens omfång, insidan av skallen! När det enda innehållet är en skylt som det står ”hangar uthyres” på.Skulle icke drömma om att antyda något om frökens kroppsliga omfång, i synnerhet inte efter kommentarer om ödeläggelse, boxbollar, sjöröveri och avslutningsfraser från långa knivar i rödmålade flickmunnar,HU!!!

    Dödsbloggen låter urintressant!Fly mig adress så fort den har sjösatts, så ska jag uppöva både sabelhantering samt repklättring under tiden.

    Hmpf…hjärligt tack för erbjudandet, även det om sladdrig inälva, men…nej tack…tror inte att vare sig hittegodsavdelningar, snälla människor eller lappar med fånnummer, är till någon hjälp.
    Den var senast sedd på en trevlig sandstrand, sörplandes ”mai tai (eller var det tecquila sunrise?) i godan ro…men den upptäckte tyvärr mig och satte sig snabbt i säkerhet, nu har den stuckit iväg på en jordenrunttripp…suck…
    Den verkar vara ungefär lika intresserad av jogging som fröken Karin är, asbest eller ej.

  24. Liten Karin Says:

    Åååhh, jag förstår…sa Stimpy, när han krympt. Och HANSes kroppsliga detaljer är det verkligen bäst att lämna därhän, man ser ju vad som ”finns”. Tack, det räcker.
    Men i hans fall antyds åtminstone förekomst av ”hjärna”, när Ren letar (förgäves?) vid räddningsförsöket… Där ligger man allt i lä, då…

    Ja, den Dödsbloggen, den kommer, om allt går vägen? -med alla tusen bilder som ska i lastrummet för frakt till Timbuktu!-, att sjösättas vid en stor ceremoni till helgen!
    Dessvärre har någon rätt störd Jollyklanta namngivit den minst lika sjukt pompöst som galären:”Wasa”…men Jolly tyckte det lät chict, så då fick vi finna oss i pinsamma namnet. Det som ännu fattas är kängurun och de tre vise aporna, men vi antar att de skuttar in i arken kort innan den lägger av från kajen. Om de bara inte förde ett sånt kacklande liv, de små liven!

    Nu återstår att se om dess jungfruliga färd blir lika lång och framgångsrik som Wasas, samt om den är manöverfärdig och går att vända i stark sjögång vid valjakter och krig. Bara den inte sjunker direkt i hamnkaret pga den ojämnt lagrade överlasten…

    Mer eller mindre sladdriga inälvor av både den ena och den andra sorten kan man ju behöva ha nåra av, och får man en extra till skänks, är naturligtvis snarare största ödmjukhet påbjuden, än elaka SjörövarJennys erbjudande, som härmed tas tillbaka, väser hon snett grinande från utkikstornet. Hon verkar ofta råare än hon är, men säg det inte till henne, för Guds skull, då börjar hon genast fajtas med krumsvärd!

    Men å andra sidan låter ”Jakten på den försvunna Hjärnan” med diverse uppehåll för MaiTaidrickande vid palmbeströdda stränder så rasande trevligt att man nästan är benägen att be att få följa med!
    Ni kan väl lämna rapport per flaskpost? Vi har långa nät att släppa ner från galären så vi får nog tag i både flaskor och en och annan stor, vit fisk på färden vår.

  25. Nina Says:

    Ja, lämna dem därhän, är du snäll.Lä eller ej.
    Det vet du väl, att det inte är lönt att kämpa emot när Jolly har bestämt sig för att något är chict, det är bara att haka på, pinsamt eller ej.

    De tre vise aporna kacklar alltid!De tycks tro att det är det som är deras huvuduppgift här i livet och kängurun gör det inte lättare, med sitt evinnerliga skuttande, tänk på det du och fördela jämt, trots överlast…annars kanske det går åt Wasa till, redan ett par meter ut.Så att du inte ens får chansen att upptäcka om den är manövreringsduglig och då sjunker ju den elaka SjörövarJenny (som jag lovar att inte skvallra för) och det lär ju vare sig hon eller hennes krumsvärd bli gladare av!

    Förlåt för bristande ödmjukhet, men jag är rädd för att den sladdriga inälvan inte skulle må bra här, mitt hem är bisarrt nog som det är och jag tror att den hade drabbats av separationsångest.

    Men, det var ju inte JAG som drack Mai tai, tyvärr. :-(
    Det är ju det jag har sagt hela tiden, det var YTTERST oförskämt av den att inte ta med resten av mig, när den nu gav sig iväg…
    Lovar att rapportera, bara din stora vita fisk, inte äter upp min flaskpost, jag tror inte den skulle må bra av vare sig glaset eller innehållet.Rubrik : ”mystisk fiskdöd följer nyligen sjösatt galär” se vidare sid 5 ”bläckförgiftning?”. :D

  26. Liten Karin Says:

    Ja, sannerligen; namngivningen var en seg strid mellan Jennys hest rutna: ”DÖDSblogg!”
    (i sån där elak, tösk skriftart, naturligtvis) och vårat stilfullt moderata förslag, som dock genast röstades ner, såsom varande ljumt och fantasilöst. Så nu går vi ut med falsk varudeklaration istället. Intressant det med, kanske, på sitt sätt? Vi seglar under främmande flagga, dessutom…i farliga, djupa vatten, och allt det där. Men så låter det alltid innan man går ut, väl där är det gärna stiltje…

    Om man betänker att det samtidigt pågår pedagogiskt ungdomsutbyte på skutan, kan det sannerligen bli en mödosam färd med alla dessa kappspyende arter ombord: kängurun bär en pingvin i magpåsen, som hela tiden påstår sig vara yr i huvet av allt detta skuttande, samtidigt som kängurubabyn står och fryser näbben; äsch vi menar sura neanderthalhakan, av sig hos kunspingvinerna på isflaket vi har i släptåg. (Copyright: Uli Stein.)
    Enligt teorin lär de sig på så vis tolerans mot olika arter. Den som tror på t blir salig! Flaket ska återbördas till Arktis, nu när vi tillfälligt gett upp vår vanliga livrätt och just inte längre behöver isen till drinkarna. Vi har hört att det saknas flak, däruppe, numera?
    Ja, jistamej, och så alla dessa kacklande apor och käringar, det artar sig till att bli en ansträngande seglats, men vad ska vi göra? Vi är ju tvungna att försörja alla de uthungrade kolonierna…!

    Det var nog snarast SjörövarJenny som borde idkat en smula ”ödmjukhet”, förresten, eftersom hon tydligen fick en sån där, rätt speciell, sladdrig tingest till skänks en gång för länge sen, men inte uppskattade den till förtjänst, sägs det, men försök förklara det begreppet för en krumsvärdsviftande, humorlös sjörövarkäring! Det är inget att göra åt henne, vanligen låter vi henne stå kvar, ensam, däruppe (hon sover ju stående) i sitt kära utkikstorn.
    Hon verkar ju gilla platsen och på så vis har vi lugn och ro härnere på däck, från henne åtminstone. Om det blir strid är hon bra att ha, däremot, hon har ett gement, jävla hugg om det krävs, även om hon börjar bli lite närsynt och förväxlar oss med fienden ibland. Men ej heller detta får påtalas…det gäller att ducka i tid, helt enkelt!

    ”Fesken ska vi ha att äta UPP så vi inte får skörbjugg, HAHA! Hej å hå, å en flaska ROM!”
    Ursäkta, kort inlägg från utkiksposten…: var var vi? Jona, jättefirren, tål väl lite av varje, och faktiskt tänkte vi äta den om vi blir hungriga. Fibrer lär ju vara så bra för magen, även om svårsmälta, vi låter alltid Jenny pröva först… Överlever hon så gör vi det med!
    Sen är det en annan stor fisk vi ska leta rätt på, men låt oss inte tala obsessioner, igen.

    Jaså, hjärnan har inte återvänt, än? Det är väl mest som med goda rykten; ”har man en gång förlorat dem, lever man ogenerat”, säger sjöns sunkna ordspråk. Låt den hållas…

    ”HEJ HÅ, å en flaska FESKROM!”
    (Där spydde allt en liten pingvin mitt på rodret, ursäkta, måste gå och torka upp!)

  27. Nina Says:

    Töska skriftarter kan vara svåra att handskas med, ja.Låt du hesa Jenny hållas, hellre falsk marknadsföring och flagg, än att hon ska dunsa ner från sin älsklingsplats och bestämma sig för att ni ser ut som fiender hela högen!Det är SVÅRT att ducka tillräckligt effektivt när fiendebrist råder…

    Hmm, ”farligt djupa vatten” låter som typiskt ”har inte sjösatts än” drama, ja…ungefär som att du aldrig stöter på någon som någonsin varit sjösjuk, så länge det är på landbacken du konverserar med dom.

    Pedagogiska ungdomsutbyten, är allid ett litet helsicke och jag tycker synd om både pingvinen som har hamnat alldeles fel och förutom yrseln, garanterat tycker att det är alldeles för varmt, där i påsen också!
    Tycker ännu mer synd om kängurubabyn, som inte bara drabbats av en sur nenderthalhaka och fryser häcken av sig, den gör det dessutom i sällskap med ett gäng konstiga typer, som ser helskumma ut och snattrar på ett språk som den stackars ungen inte begriper ett ljud av, när de inte, korrumperade av filmindustrin, utbryter i dans, som försätter isflaket i obalans så att vattnet skvalpar upp och kängurun fryser ännu mer om tassarna!(DENNA texten, vägrar Stein att överhuvudtaget befatta sig med.)

    Jodå, det är nog risk för att flakbrist råder, tror du verkligen att det är en klok idé, att ge upp drinkarna(med eller utan is) när du har tjattrande apor, tjattrande kärringar, spyende pingviner, frysande kängurubabysar, pedagogiska ungdomsutbyten, närsynta Jenny och DESSUTOM ska fungera som samvete och födkrok åt de uthungrade kolonierna?!Är det inte att ladda oddsen en gnutta?

    Humorlösa sjörövarkärringar, är det aldrig lönt att förklara ett skvatt för, i synnerhet inte när deras käraste ägodel är ett krumsvärd och du hör ju själv, HON vill minsann inte avstå från några drinkar, utmana INTE ödet!

    Nåja, då får vi väl hoppas på att Jona inte lider av bläckintolerans då, så att ni inte blir sjuka (re) hela högen.Vet inte om jag hade vågat låta Jenny vara min eproveuse…
    Nej nej, inte fler obsessioner nu, håll dig till parfymen om du nu MÅSTE ha fler!

    Nope, den har inte återvänt, den har alldeles för kul, så jag har inte mycket annat att göra, än att låta den hållas.
    Hmm…är inte det där raka motsatsen till Twains ”sanningen och skosnörena”?
    Suckar förtvivlat, ”vem i hela världen kan man lita på”. (HA, hämnden är min, för de hemska barnsångerna!)

  28. Liten Karin Says:

    Tjaaa, skutan ligger kvar vid kaj ännu några dagar…som fruktat.

    ”Ingen vind” påstår somliga, då, men vi andra vet Sanningen: lasten kom inte i, i tid, tja. Vi får se om den passar in, överhuvudtaget? Sjåarna håller på för fullt ännu.
    Men på så vis slapp vi ändå skämma ut oss vid ceremonin; blåset vandrade sorglöst sin väg till någon glad melodi om teddybjörnar och pukorna sover det märkliga djur i.
    SjörövarJenny står och stirrar ut mot havet, men påstår att någon tagit hennes porträtt? Det går inte att få ur henne vad som menas, hon fortsätter attt hötta med svärd och dricka sin rom däroppe, hest garvande.

    Nappklänning finns förresten igen!
    Naturforskaran vi har ombord påstår att de vävt ihop ett tyg som kollar bärarens sundhet. Vid olycka levereras napp direkt från rymden, via satellit. Om vi förstått saken rätt, behöver vi snart inte varken Helor med Grå eller ens rom, än mindre napp till barn. Mycket intressant, vi tänkte testa uppfinningen på Jenny, så snart de virkat klart!

    Hämnden slog fel, ursäkta så mycket. Det ringde inte i skeppsklockan varken för just den twain eller ens för ”vem i hela världen man kan lita på”. Kanske lika bra det? Saliga äro de enfaldiga!

  29. Nina Says:

    Ajajdå, trist!Nåja, vi får väl hoppas att sjåarna lägger på en rem till då, istället för att jaga efter den stiltje som flytt.

    Blåset var på väg till en nallekonsert, begriper du väl och de märkliga djuren som sov räv i pukorna, vill ju förstås planka in!

    Jag tror att SjörövarJenny är av med galjonsfiguren jag, antingen har hon tittat för djupt i romflaskan, eller så stirrar hon helt enkelt åt fel håll.

    Hmm, alltså, nu vill inte jag vara petig, men är inte den versionen av nappklänning en bra bit från originalet (om man nu kan kalla omgjord lump för original)?
    Är inte så säker på att jag, vid första sinnesförsämring, skulle vilja bli attackerad av flygande satellitnapp, föredrar nog (och där tror jag att Jenny håller med) helor med grå eller till och med rom (om den är från Venezuela och brygd på samma sätt som conjac) det verkar, på något sätt mer tilltalande. ;-)

    Hmpf…(t*san också!) ok, ”Twain” var ”sanningen färdas så långsamt över jorden, att lögnen hinner flera varv runt medan den (sanningen) fortfarande knyter sina skosnören”, ”vem i hela världen”, är en av sjuttiotalets absolut värsta dängor, av (håll i dig) Nationalteatern (ryser okontrollerbart) den handlar om någon gammal tvätterska, om inte minnet bedrar mig.’
    Det gör det nog inte, mitt minne är inte av SÅ barmhärtigt och människovänligt (eller snarare,”migvänligt?) slag.

  30. Nina Says:

    Och där var det slut med saligheten. :D

  31. Liten Karin Says:

    Det ser ut som om skutan lägger av från kajen i dagarna, ändå, med ett helt menageri underliga skapelser ombord. Skurrila såna, mest, även om vissa har vagt grinig uppsyn.
    Bjudna eller ej får de väl hänga på, förmodligen har de rymt från Skansen och vill hem?
    Vi har redan sagt till forskaran att de ska undersöka de skummare av djuren, istället för att fiska effter nödnapp i rymden. Dessutom bör de ägna sig åt isflakets tilltagande joghurtkonsistens istället för sin klädsel. Pingvinerna ser oroliga ut, eller tittar pingviner alltid sådär?

    Vad ett original är, kan man verkligen fråga sig eller Herr Eco som vet svar på det mesta. Fast hos honom handlar det snarast om priset. Undrar vad man kan få för en Jenny, egentligen? Madame Tussauds borde väl kunna ha intresse…Frågan är hur vi får kål på originalkäringen och om de betalar i gulddukater, pund är så himla knöligt att handha.

    SjörörvarJenny sågs sist klättra upp mot utkiken med alla påsfickorna fulla med vodka & romflaskor och svärdet hennes dinglande på trekvart. Hon ignorerar oss tydligen, tills vi lagt ut, men verkar vara på gott humör, än sålänge. Tur att hon har sina flaskor! Nackdelen är bara att hon tror sig ha sångröst, efter flera såna. Då blir det vår tur att öva ignorans, så gott det går. Ajajaj! Även vi vill sova gott då och då!

    Aha, alltid lär man sig nåt nytt citat! Jo, gamle Herrn Twain var ju en hyvens karl, men vi hade nog bara standardsen: Huckleberry Finn och min favorit, en tidig ”science fiction”: ”En Yankee vid Kung Arthurs hov” med både mysig tidsresa och skrämmande, ny teknik: STRÖM! som tar död på alla riddarna i ett fruktansvärt SLAG…stackarna fastnar med rustningarna på elektriefierad taggtråd, om jag minns rätt? Ett hin håles påfund! Den lästes senast i tioårsåldern, i svår konkurrens med flickböckerna och Victor Hugos Olycksbarn, bland annat. Tungt, sa sjåarn.

    Om det var Nationalteatern som åsyftades så har hämnd gått hem och hut med. Jösses! Vilket gruvligt slag i maggropen, man frestas nästan ropa på Jenny, men hon sjunger just sin glada sång (hej & hå) och då hör hon just inte mycket själv, bäst att inte störa stackarn.

    Än mer synd är det onekligen om sanningen, där den står med sina oknutna skosnören i startgroparna, medan alla rykten och lögner rusar runt runt och försöker slita den åt sitt håll för att vinna fördelar. Som tur är förblir den oomkullrunkelig, även om den har svårt att vinna gehör när den kommer haltandes efter alla dessa flyfota som vägrar lyssna.

    Turligt nog har jag aldrig verkligen HÖRT Nationalteaterns sång, så hämnden blev ändå bara halv, men det räcker att ha en Arapapegoja som upprepar allt som Jenny skrävlar!
    Nu är det allt något som skramlar löst i botten av skutan, igen, ursäkta, måste se till att det surras fast ordentligt så vi inte går läck. Vem vill sluta som besättningen på gamla spökskeppet Mary Celeste?!

    Men: ”Vi återkommer!”, som Disken sade.

  32. Liten Karin Says:

    ”Femton gastar på död mans kista…för sjung: Hej Hå, å en flaska ROM!”

    Vi har kastat loss, i största hemlighet, i nattens mörker: http://www.stupor-mundi.net
    hälften av lasten fattas, men nu seglar vi ut ändå.

    …Enter, ye fools…

  33. Nina Says:

    Lika bra att låta dom lifta hem då, ja…trots den lätt griniga uppsynen.
    Nej, pingviner har inte för vana att titta oroligt utan skäl, kan du ju hälsa dina trö.. flåt, nappsökande forskarskara, det och att de inte är sådär våldsamt förtjusta i youghurt heller.
    Hur går det förresten för den stackars frysande kängurubabyn, där den står, mitt i youghurten?!

    Erm…Tussauds gör nuförtiden även dockor efter nu levande personer, varför inte bara ”exportera” Jenny dit, enkel resa?!
    Hur, i fridens namn, kan gulddukater varra mindre knöligt att handskas med än pund?

    Ajdå, bristande sångröst, i synnerhet efter ett berg av tömda flaskor, är en plåga!Vore inte öronproppar en effektivare lösning än ignoransövningar?
    Eller den där enkelbiljetten? ;-)

    Ja, visst var Twain fantastisk!Har aldrig läst ”En yankee vid…”däremot Tom Sawyer
    och Huckleberry Finn också runt nio tio års ålder, samtidigt som den första boken jag stötte på om Marie-Antoinette, slukade efter det, troget, allt som kom i min väg om den franska revolutionen och om Nappe, givetvis i hård konkurrens med flickböckerna, ja.

    Visst är det synd om sanningen (nästan lika synd som om dina stekta riddare, jäkla hin håle, med sina uppfinningar!) tur att den står så stadigt på fötterna, även om den aldrig kommer upp i någon större hastighet!

    Jodå, det var allt Nationalteatern och deras hemska platta som åsyftades, när jag hämnas, gör jag det rejält! :D
    Hade nästan lyckats förtränga att eländet fanns, jag HAR till all olycka hört det, när jag blev begåvad med granne, som hade grävt upp skräpet ur sarkofagen och spelade skivan i stort sett alla sina vakna timmar.På högsta volym.Och som med en röst, lika njutbar som Jennys, sjöng med.

    Oroa dig inte, sjösätt du skutan bara, så ska jag MED GLÄDJE, skaffa fram låtarna och skicka dig dem, eller…ännu hellre, lära Jenny dom och sjunga duett med henne.
    Jag vill ju absolut inte att detta fruktansvärda hål i din annars så eminenta allmänbildning, ska kvarstå en sekund längre än nödvändigt!* :D

    *(läs : hon tänker inte fortsätta lida i ensamhet av dessa usla låtar, arapapegoja eller ej.Sätts anm.)

  34. Liten Karin Says:

    Hmmm, ”eminent” är kanske inte ordet jag skulle valt, ävenom vissa käringars bröst sväller okontrollerat vid sådana epitet (det hemska: ingen varken ond eller annan avsikt ligger bakom dessa ständigt uppdykande TUTTAR, utan det är den intrikata SLUMPEN i svenskan…!) för att de (haHA!) genast känner sig tilltalade, och smilar snett snörvlande i goa fylleruset, ack ja.

    Om vi bortser från inbilska Jenny (hon lider ju av rätt svåröversedda egomanier) har vi andra definitivt känslan av att det snarare handlar om löst virkade håvar eller möjligen grytlappar med rätt stora glipor (Nationalteatern!!!) i färgmönstren sina, men (..generat..) ”eh…tack”, ändå.

    Stackars sanningen…den har nästan lika många vänner som monogamen. (AJ, huvaligen!)

    Kängurun ser nästan lika förtjust ut över sina iskalla, våta fötter som min katt gjorde när brorsan en sommardag bestämde: ”Den här katten är SMUTSIG! ”
    Sant och gjort: det hördes högljudda skrin från sommarstugans källare där duschen var; tills först en tunn, våt RÅTTA skenade uppför trappen, bara för att KASTA sig ner i gruset och rulla sig dammigare än Codex Aesinas, efter att lilla råttlivet, det grå, skvättat runt huset tio varv som blåsfönersättning, så sett. Den andades häftigt och hatade mänskor.
    Kort därefter kom brorsan upp, muttrande något ilsket om sin annars goda vän Misjka, samt med märkligt blodiga revor på armarna.
    Idén om kattvätt gavs upp. Katten förblev dammig, förlät och dyrkade brorsan igen, som skaffade sig sån där klisterrulle till Teknisfracken med alla märkena på.
    (”Kattägarens viktigaste redskap.”)

    Usch, om Nationalteatern håller intåg här, vet jag inte vem som emigrerar först? Vi låter oss överraskas…HJÄLP!?

  35. Nina Says:

    Ajaj, nu gör du ju stackars David förtvivlad IGEN, med dina tuttar och monogamer!
    Eller är det bara ett listigt sätt att få honom att vakna till och börja skriva här igen?

    Varsågod, men visst är väl eminent ett bra och trevligt ord, i synnerhet som täckmantel för planerade sångattacker.
    Men jag ska alltså avhålla mig från duetter med Jenny, så att inte hennes egomanier inte förstärks ytterliggare och bloggen dessutom drabbas av massmigration.
    *Suckar djupt* Aldrig får jag ha kul…

    Stackars känguru, du får väl rädda den från det där usla ungdomsutbytet.

    Nej, katter och duschar går sällan ihop.
    Min mor gjorde samma misstag med en av våra katter i Rumänien, den rev inte henne (hade väl självbevarelsedrift) men låg som en tunn och eländig tarm (den sladdriga inälvan!)över badkarskanten och skrek som om någon försökte ha ihjäl den.

    Kastade sig ut ur badrummet innan hon hann torka den, skvätte mycket riktigt ner hela huset under sina snabbt avverkade varv, for som en tjutande projektil ut i trädgården, rullade sig i tomatlandet och försvann tills sent på kvällen, då den djupt förnärmad, värdigades delta i den vanliga utfodringen.

    Epilog, en av våra grannar kom när oväsendet hade upphört och frågade, bekymrat, varför vi slaktade i badrummet när vi hade trädgård?När fick klart för sig att det var kattvätt det rörde sig om, slog han sig för pannan och gick igen, muttrandes sin vanliga ramsa om ”dessa galna svenskar”.

  36. Liten Karin Says:

    Nej, jag är nog mera sällan så listig som somliga tycks tro…och snarast förvånad att inte ha blivit utslängd än…men det kanske lyckas snart ändå?, hehe, sa Retstickan illistigt.

    Jösses, inga duetter, nejnejnej! Och då var jag ändå den mest falsksjungande tonårssopranen i kyrkokören, av det enkla skälet att ingen annan ställde upp. Hämnd:
    föreställ dig Händels ”Halleluja” med pipande tonårsflickor som sjunger bara n ä s t a n nära rätt ton…AJ, igen! Endast mycket stark kristenhet klarar sånt…only 4 true believers.

    Nej, SÅ kul ska vi minsann inte ha! Det gäller att säga…öh: sätta ”stopp!” i tid.
    Dessvärre måste jag nu ägna mig åt hotelbokning för en massa intriganter på Wilburs jobb, men föralldel, när de betalar resan till välnäsplejset åt mig med…korrupt är man ju!

    Underbar idé, det där med kattvätten. ”Slakt” vore möjligen ett mer passande uttryck, ja. Ska vara elak och påminna brorsan om situationen. Men i själva verket var det jag som var svartsjuk, för MIN katt gillade bättre att leka med honom än med mig.
    Han brukade kasta den tävrs genom rummet, vilket den älskade.
    Försökte jag göra samma bara den tittade sådär medlidsamt på mig och låtsades ha kul.

    Toudielou, förtäven icke, vi återvänder så länge vi får lov!

  37. Nina Says:

    Hm, nu när du säger det, är det förvånande att ingen av oss har blivit utslängd, än.

    Ouch!Det DÄR var under bältet till och med för att vara hämnd!Hallelujakören som är en av mina favoriter…nåja, den var skön att höra, så länge det varade.

    Nej, jag har ju redan konstaterat att jag aldrig får ha kul, suckar djupt…
    Hoppas att din pågående korruption avlöpte väl.

    Ja, visst var det och den stackars domn Ogneru, som gav upp hoppet om oss den ena gången efter den andra, det verkade som om vi skakade den arme mannens värld i grundvalarna minst en gång i veckan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: