May the pomposity be with you …

Alternativt “The pomposity is strong with this one!”, eller “Use the pomposity, Luke”. Ja – ni fattar grundtanken.

Jag har just gjort ett tappert försök att se den sjätte – eller tredje, beroende på hur man ser på saken – Star Wars-filmen, och skälvande av skam måste jag medge att jag inte klarade mer än en halvtimme. Först satt jag och såg på otaliga explosioner och lasersvärdsstrider. Obi Wan och Anakin ”Annie” Skywalker mejade ner lågt räknat 3476 robotar med blåsfönshuvud och kvastskaftshals – det var tämligen ospännande för blåsfönshjärnorna lät sig skördas som mogna rågax. Det såg mera ut som ganska tröttsamt lantbruksarbete än som en verklig strid.

Jag satt och bad en stilla bön om att explosionerna och den oändliga blåsfönsmassakern skulle upphöra och ersättas med lite genuin handling.

Till sist blev jag bönhörd – alla blåsfönar utom en (den onde rebelledaren – en kranielik fön som på något outgrundligt sätt lyckats bli tuberkulös och hostade hela tiden) hade mejats ner och det blev dags för en kärleksfull återförening mellan Anakin och hans Padme.

Efter cirka trettio sekunder av deras kärleksdialog önskade jag bara att de skulle börja slakta hårvårdsutrustning igen. Ingen förväntar sig att kärleksdialoger i Star Wars-filmer ska vara det minsta realistiska, men de bräkande plattityder som Padme och ”Annie” vräkte ur sig underträffade det mesta jag någonsin sett på vita duken – och då räknar jag med Staffan Hildebrand-filmer.

Strax efter det slogs jag av den gastkramande insikten att

 

A) Det är två timmar kvar av filmen, och

B) jag redan vet vad som kommer att hända – Anakin kommer att bli den onde kejsarens redskap Lord Vader, ”Paddie” kommer att föda Luke och Leia, etc.

 

Det är onekligen en strukturell svaghet i denna dubbeltrilogi att den sista filmen kronologiskt sett är den tredje – och av naturnödvändighet främst blir en lång transportsträcka fram till den fjärde filmen (det vill säga den första, som jag såg redan 1977).På samma sätt som Yodas sätt att prata berättandet bakvänt är (och apropå det har jag alltid tyckt att det var något djupt suspekt med ett universum där det ledande andliga ljuset är Grodan Kermit som talar illa översatt tyska). Det går inte att undvika att det känns lite grann som att gå baklänges i en rulltrappa i riktning mot sin egen pubertet.

Fast det kan förstås finnas andra skäl till min uttråkning också. När jag såg den första Star Wars-filmen under en förhandsvisning på en science fiction-kongress var jag knappt sjutton år fyllda, och full av entusiasm: En framtid med rost och smörjolja! Precis som i SF-böckerna. Efter visningen besteg kongressens hedersgäst Harry Harrison podiet och sa glädjestrålande: ”I saw my own books in there! They only steal the best!” Och även om jag kanske inte såg lika mycket av Harry Harrisons produktion i filmerna som den falkögde författaren själv så hade han rätt i ett viktigt avseende – George Lucas förnyade SF-filmen genom att stjäla skamlöst från serier och skriven SF. De mest iögonfallande stölderna tycker jag är de från Linda och Valentin (bland annat rymdskeppsdesigner och aliens).

Men nu har det gått tjugo år, och jag har aldrig i mitt liv varit längre från att vara sjutton år. Jag får ont i huvudet av alla explosionerna. Då och då ser jag en hisnande snygg rymdskeppsdesign som får mig att vakna till liv ett ögonblick men så dränks allt i de bedövande dånet och ljusblixtarna igen – ZZZING! – WROOOOARM! – BTUFF!. Eller – ännu värre – George Lucas ”dialog” utbryter. Genom en närmast episkt misslyckad rollbesättning gestaltar den arme Ewan McGregor Alec Guinness som ung, vilket av någon anledning innebär att han ständigt måste säga repliker som ”I say, old chap!”, ”Jolly good show, what?”, ”Anyone in for tennis?” eller ”I could really do with a spot of tea right now!”. Man kan nästan se den stackars skådespelarens förtvivlan över sitt predikadement i ögonen på unge Obi-Wan när han tröskar sig igenom Lucas brittiska klichésamling.

Som Winston Churchill hade uttryckt saken: ”Sällan har så mycket pengar, resurser och ansträngningar gett så mager artistisk utdelning.”

Saken blev förmodligen inte bättre av att jag just hade sett Serenity – en science fiction-film med ytterst blygsam budget och tämligen okända skådespelare som lyckas på alla plan där George Lucas mega-mastodont-blockbuster faller platt till marken – den innehåller rostigare rymdskepp, roligare repliker, patos, spänning och – kanske viktigast av allt – en bärande idé. Hyr den istället.

 

14 svar to “May the pomposity be with you …”

  1. Robert K Huselius Says:

    Men sakta i backarna, hur kan en förhandsvisning av en film som kom 1977 ha inträffat för tjugo år sedan?

  2. Johan W Says:

    Serenety är det bästa jag sett i SF-väg på evigheter. Allt var med. Frejdigt tjoflöjt och ond dystropi. Pluspoäng för att den onda dystropin var mer Vilda Västern än gothskt skitnödigt Bladerunnertuggande. Du kan få låna TV-serien Firefly som Serenety baseras på om du vill. Skitbra det med.

  3. A.R.Yngve Says:

    Är inte ”Star Wars Episode III: Revenge of the Shit” bara ett försök att ”krama ur den sista droppen” från åldrande fans på en nostalgitripp?

    Jag storknade redan när ”Episode I” kom ut på 1990-talet; halvt begravda minnen av ”The Star Wars Holiday Special” väcktes till liv. (Minns ni den? Gick på svensk TV 1977 eller -78.)
    The horror… the horror…).

    Och bara för att bevisa just hur girig Lucas är, ska det bli en TV-serie också. Nä-ä, jag har fått nog. Ska ALDRIG se ”Revenge of the Shit”.

    George Lucas: Sith on this!

  4. Matts W Says:

    Det enda goda med Star Wars är att vi fick filmen Thumb Wars på köpet. Vem kan stå emot Loke Groundrunner och Princess Bunhead.

    Star Wars bekräftar tesen om att allt går kränga, bara man har en enorm pr-apparat i ryggen. Dessutom kan man kränga alltsammans en gång till med alla specialutgåvor på DVD m m. Tyvärr finns det mycket god SF-film som drunknar i bruset från Lucas massiva reklambudget.

  5. Charlotte Says:

    I’m with you all the way, men glöm inte bort THX 1138 mitt i all Lucas-bashing.

  6. Bernhard Says:

    Jag kom för sent till förtitten av Star Wars på Lundwalls kongress 1977. Allt beroende försovning och att pendeltågen till Stockholm bara gick varje halvtimme på den tiden – och fick finna mig i att bänka mig precis när hjältarna lämnade Lukes hemplanet. Ändå var det ingen konst att komma in i handlingen och jag minns att jag tyckte slutstriden ovan Dödsstjärnan var gastkramande. (Sedan följde medaljutdelning – men det kan vi väl förbigå med tystnad?)

    Därefter hängde jag på låset till premiärerna på de 2 uppföljarna bara för att upptäcka att galaxen som fanns en gång långt borta var en familjeangelägenhet. Jag ler fortfarande lite förbluffat åt den plåthjälmade fadern som en osalig svart Abraham plötsligt får utbrista ”Jag är din far!” och ”Så du har en syster…!” (Å andra sidan inte: ”Jag har en dotter också”). I belysningen av detta tycker jag att de tre ”förfilmerna” till de tre första filmerna inte är katastrofalt dåliga. Men de är inte märkvärdiga heller. Dock bättre än Lucas sf-verk THX 1138 (som ofta nämns med positiva förtecken) som jag stillsamt somnade ifrån, inte lämnade, inte gav något uttryck av avsky för, inget stönande, skakande på huvudet åt – utan somnade. Det var när jag gjorde en ansträngning att se den igen som jag upptäckte att jag helt enkelt gav upp.

    En notis: Internet movie database rekommenderar följande filmer om man gillade THX 1138: Logan’s run (jag har t o m läst boken!), Twelve monkeys (gillade jag) Judge Dredd (Stallone spelar serietidningsdomaren – kanske finns det något att tillägga där?) The Terminator (fick jag mardrömmar av) och Star Wars!!!

    PS. För den som vill ha en ”djupgående” psykologisk-empatisk-filosofisk analys av far och son-relationen i familjen Skywalker utifrån förövare – offervinkel, kan läsa Thomas Böhms och Suzanne Kaplans ”Hämnd och att avstå från att ge igen” sid 43-45. DS.

  7. A.R.Yngve Says:

    THX 1138 tycker jag faktiskt bra om… den är tjusig att se på, och har en del fina satiriska ögonblick.

    ”Buy! Buy more! Buy… and be happpy.”
    :)

    I en intervju antydde Lucas att han skulle/ville/tänkte gå tillbaka till att göra ”smala” filmer.
    Fint: Gör det då! — istället för idissla dina gamla filmer i evighet…

  8. civing Says:

    Redaktör Nessle har i sanning åstadkommit ett veritabelt mästerstycke i stofil kulturkritik. Gratulerar!

    Påminner lite om när brorsan skulle avråda mig att gå och se den första (nu den fjärde) filmen i serien strax efter dess premiär.

    Nu återstår bara att avvakta recensionerna av de sista fyra delarna i den annonserade dekalogen.

  9. Nina Says:

    Håller med Civing, detta är i sanning ett mästerstycke!
    Trots att jag inte var vidare sf intresserad (det var däremot min dåvarande) minns jag hur fascinerad jag blev av den första (fjärde) och även numro två (fem) till trean (sexan, suck, det här är arbetsamt, sabla Lucas!) så var jag rätt så mättad på det hele.

    Jag minns att jag, på nittiotalet, införskaffade och visade son samt diverse extrasöner alla tre, jag tyckte att de borde ingå i någon form av allmänbildning, tvserien har dock lyckligen undgått mig.
    När så ettan (fyran) kom, minns jag inte vem som blev mest besviken, jag eller sönerna, eller vem som gav upp först.De två sista (Gud give att det ÄR de sista!) har jag helt vägrat ta del av, jag har varken mina nerver eller min tid till det priset.

  10. Jacob Says:

    sanna ord. den filmen är exceptionellt usel. och ful. och dum.

    mer om star wars tjyverier från Linda och Valentin här

  11. Nina Says:

    Milda himmel, tar tjyveriet aldig slut?!Vart har moralen tagit vägen, frågar sig ”vän av ordning”, oroligt! :D

  12. Ahrvid Says:

    Jag var på den där förhandsvisningen på SF-Kongressen 1977 (som den hette). Ärligt talat är de tre första – i utgivningsordning – filmerna riktigt bra. Vi kan kalla dem de analoga filmerna, de som kom innan allt datoranimerades till döds.
    De var förstås ungefär som matinéfilm de luxe. Men tämligen oemotståndliga. Med analoga specialeffekter (modellrymdskepp etc) får man en berättarstil som funkar mycket bättre än med datoranimering. Det var glimrande äventyrshistorier, och Lucas’ kantiga dialog är där inte ivägen. Vem förväntar sig Ingmar Bergman-stuk i en matiné?
    Uppföljarna är dock förfärliga, såsom noterats. Har man enorma mängder datorkraft dras man in i att allt skall flasha och tjofsa och explodera. Storyn försvinner. Det var dessutom uppenbart att de filmerna gjordes för att sälja leksaker. Lucas lade in maximalt antal nya robotar och rymdskepp och så, för att kunna pumpa ut osorterade plastbitar till leksakshyllorna. Det är *det* han tjänar pengar på. (För de första filmerna lyckades Lucas förhandla till sig rätten till alla vidareprodukter, och till allas förvåning blev det en enorm marknad.)

    –Ahrvid

  13. tomtom2020 Says:

    Åh – Serenity är fantastisk. Har du sett Firefly-serien som Whedon gjorde innan filmen?

  14. Lennart Svensson Says:

    Men redan till SW I ’77 var merchandisingen en del av projektet. Lucas ska ha sagt efter ”American Graffiti”: ”Next, I will go Disney”. Mer direkt var väl inspirationen från ”Planet of the Apes”, TV-serien som följdes av en massa plastleksaker och grejsmojs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: