Vi har alla blivit Cable Guys

I järnvägens barndom diskuterade oroade medborgare huruvida människokroppen var avsedd för att färdas i såna svindlande hastigheter som fyrtio kilometer i timmen. Kroppen kanske skulle skaka sönder på något sätt, eller hjärnan komma ur balans när landskapet vrålade förbi som ett suddigt virrvarr.

Skeptikerna visade sig ha fel. Människan klarade alldeles utmärkt de närmast astronautlika påfrestningar som hon utsattes för när hon färdades med Stephensons Rocket. Hon kunde tillochmed fortsätta läsa Times och mumsa på äpplen.

Märkligt nog har det knappt uppstått någon liknande debatt kring den minst lika stora omvälvning i våra levnadsbetingelser som inträffat de senaste tio åren. 1997 hade jag ingen mobil — jag hade en fast telefon utan nummerpresentatör. Den ringde. Jag svarade. End of story. Var jag inte hemma gick jag inte att nå. Folk fäste sig inte särskilt vid det.

Om man inte svarar i hemtelefonen idag så är nästa steg att ringa mobilen. Sedan att tala in ett meddelande. Sedan att skicka ett SMS. Sedan att maila. Och så vidare. Alltsammans med en växande känsla av frustration: ”Var fan är människan?”

Hade jag stämt möte med någon på stan 1997 och vederbörande inte kom på utsatt tid så väntade jag tålmodigt en kvart eller en halvtimme. Sedan började jag kanske bli en smula misslynt. Det behövs inte idag. Jag får förmodligen det klassiska SMS:et ”Blir två minuter försenad”. Eller också ringer jag upp själv när det har gått tre minuter och trettio sekunder och bidrar till att skapa en av dessa odödliga mobilkonversationer. Så här låter den i andra änden:

Jag sitter på vagnen…

(paus)

Jo jag sa att jag sitter på vagnen … ja … vi passerade just Järntorget …

(paus)

Jag sa att vi passerade just Järntorget … så jag är nog där om ungefär två minuter …

(paus)

Jo, jag sa att jag är där om ungefär två minuter. Ja … okej … då ses vi då …

(paus)

Jag sa att vi ses då … ja … om två minuter … hej …

Saken är den att vi inte blir mindre stressade av att ha koll på människorna runt omkring oss (och vi blir det verkligen inte av att de har koll på oss) — snarare tvärtom. Vi har en bedräglig känsla av att all information finns på fingertopps avstånd. Vad gör syrran? Vad heter huvudstaden i Uzbekistan? Vem är den där blonda tjejen som är Robocops partner i filmen? Var inte hon med i Brian de Palmas Carrie? Varför dröjer Kricke? Klockan är ju för fan redan fem över — och så vidare. Allt tycker vi oss ha rätt att få reda på nu direkt.

Så känner vi oss när vi jagar information och människor — men när vi själva blir jagade känner vi oss nog snarare som Matthew Brodericks rollfigur i Cable Guy:

CABLE GUY
(ON THE MACHINE)
Hey Steven. Just checking in. Give me a
ring. I’m at 555-4329.
(beep)
What’s up Steven? I’m at a pay phone. If
you’re there pick up. Pick up. Pick up.
Okay, I’ll be home later. I’ll talk to
you then.

Steven stops chopping.

CABLE GUY
(ON THE MACHINE)
(beep)
Okay I’m home now. Give me a buzz when
you get in. I’ll be here pretty much all
night. Bye.
(beep tone)
Hey Steven. Quick question, give me a
call when you get a chance.
(beep tone)
I was just taking a whiz, thought you
might have called. Okay later.
(beep tone)
Sorry, I had call waiting, didn’t get to
it, thought it might have been you. All
right, bye.

Steven is beginning to get a little wigged out by this. He fast forwards through a sampling of the
rest of the calls.

CABLE GUY
(fast forwards)
…We’re having ourselves quite a little
game of phone tag here. You’re it!
(fast forwards)
…I was just blow drying my hair and I
thought I heard the phone ringing.
(fast forwards)
…you’re a tough man to reach.
(fast forwards)
I guess you’re too busy to call your
friends.

Den förfärliga sanningen är att vi alla håller på att förvandlas till Cable Guy.

Det kanske inte är någon slump att utbrändhetsdiagnoserna börjar stå som spön i backen när folk dels försöker handskas med all information som sköljer över dem via mobil, internet, kabelkanaler (Cable Guy!) — och dessutom går att hitta på Hitta.se, Eniro, Birtday.se så att andra i sin tur kan överskölja dem med nå när som helst med mail, SMS och telefonsamtal.

När Stephensons Rocket kör ut på The Information Superhighway är risken kanske större att människorna skakar sönder — och det är möjligt att vi borde dra ner på farten.

Ja — nu hinner jag inte skriva längre. Jag måste kolla min bloggstatistik, googla några ointressanta birollsaktörer och svara på alla SMS som hunnit hopa sig medan jag hackade ner det här (folk kan ju tro att jag har brutit lårbenshalsen).

Advertisements

11 svar to “Vi har alla blivit Cable Guys”

  1. Johan Says:

    Jag har ingen mobiltelefon och har ingen som helst lust att skaffa någon. Jag vill inte vara kontaktbar större delen av tiden.

    //JJ

  2. Åka Says:

    Ha! Jag hade länge en känsla av att jag skulle få massor av vänner om jag bara hade en mobiltelefon. Nu har jag en, men har inte kontakt med fler människor än jag brukar. Jag kanske inte har fattat hur man använder den, men det är nog lika bra det.

  3. schibbye Says:

    Åka: din kommentar blir mycket komisk om man tänker sig att du i andra meningen syftar på EN vän och inte en mobiltelefon … Förövrigt återvänder jag till min tanke angående Too much information: Varför är inte runstenar och huggmejslar våra redskap för långväga och kvarstannande information. Det är bra att tänka efter innan man börjar rista ”kommer om två minuter” eller ” Brungylf, kommer du inte snart ger jag dig åt örnen!”

  4. P Says:

    Och jag som skrev litet om Unabombaren idag.

  5. civing Says:

    Men det begriper väl alla människor att ingen, utom ytterst väl bemedlade, kommer att använda GSM och SMS med tanke på de rövarpriser som bolagen inbillar sig att de presumtiva kunderna ska punga ut med för dessa tjänster. En-två kronor för att skicka några bokstäver text. Löjligt!

  6. Ahrvid Says:

    Det är ett hjärnfysiologiskt faktum att människan inte kan hålla mer än 7-8 ”tankar” aktuella i huvudet samtidigt. Mer information att hantera betyder att något måste trängas ut. Och en hopplös kamp för att försöka hålla så många tankebollar i luften som möjligt leder säkerligen till stress.
    Jag tror att s k teknostress i hög grad är förklaringen till påstådda enomen som ”elallergi” och rädsla för ”datastrålning”. Modern teknik stressar och kroppen reagerar. Men att erkänna att man inte klarar av infoströmmarna i tillvaron vill man inte gärna, så det måste vara själva apparaternas fel.
    Å andra sidan kan understimulans vara farligt också. Om man stänger in sig i en sådan där floattank med 37-gradigt vatten, som utestänger allt ljud osv – kommer man efter ett tag att börja hallucinera.
    Lagom är förmodligen bäst.

    –Ahrvid

  7. civing Says:

    Ahrvid, i så fall kommer ”floattank” att bli högsta mode förr eller senare (om det nu inte redan är det, vad vet jag?). Hallucinogen utan biverkningar!

  8. Robert K Huselius Says:

    Var mobilfri i några år fram till nyligen, då jag av praktiska skäl (brevbärarjobb + ensamstående med barn på dagis) skaffat en dylik tingest igen. Farhågorna om att inte kunna ta det lugnt ett ögonblick utan att det stresspiper i fickan kom på skam tack vare att jag inte är något socialt äss (tre inkommande SMS och fem dito samtal på en knapp månad, varav ett från min chef då jag försovit mig), men jag hatar mobilsignaler så till den grad att jag ändå ständigt har apparaten i ljudlöst läge och förlitar mig på de skojiga små vibrationerna.

  9. jacob Says:

    Flaskpost, röksignaler, hörsägen och telepati funkar väl bra? Tockna där nymodigheter från marsianerna verkar bara ställe te problem…

    Artigast nuförtiden är väl att verkligen stänga allt grunk när man träffar någon i verkligheten?

  10. wintermute Says:

    Satt på ett seminarium häromdagen där en avhandlingstext manglades av en professor, då plötsligt en mobiltelefon ringde. Det visade sig vara professorns egen. Istället för att diskret stänga av den sa han: ”Oj, tänk att någon ringer till mig! Är det OK om jag tar det – för skojs skull?” varpå de trettio seminariedeltagarna fick lyssna på hans telefonkonversation i ett par minuter. Vi får inte glömma mobiltelefonens viktigaste funktion: Självbekräftelsen!

    (Är det förresten någon som förstår TV-reklamen med det älskande paret som hela tiden blir störda av sina mobiler? Ska man få lust att gå och köpa ny mobil när man ser det eller vad är meningen??)

  11. Lennart Svensson Says:

    Måste säga att mobiltelefon är utmärkt för oss eremitiska, neurotiska, lättstörda naturer:
    . den är lätt att slå av – och den är oftast av
    . signalen är lågmäld, rena smekningen jämfört med fasta telefoners ilskna tjut
    . måste man trots allt nås så kan man nås överallt, närsomhelst; bra för en neurotiker som då vet att telefonen inte kommer att ringa där hemma medan man är ute
    . inga telefonsäljare som ringer, man behöver inte ens avbeställa via ”Nix reklam”
    . billigare än fast telefon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: