Kult Med Kitsch

sexfuryposter.jpg

De första tio åren av min uppväxt var mediautbudet inte särskilt överväldigande — man kunde välja på om man ville se Sigges Cirkus eller myrornas krig. Sedan kom TV 2 och man kunde välja mellan Sommar i parkernas stad eller Månadens väder — eller något annat program med en flintskallig programledare och en soffa, som i 76 procent av fallen fick besök av det svängiga bandet Family Four (programmet alltså — inte soffan. Eller, ja, jo — kanske …)

Det var först i början av åttiotalet som mediaexplosionen briserade på allvar. Man kunde gå ner till macken och nagelfara deras videosortiment, som i lyckosamma fall bestod av upp till elva titlar — Dobermannpatrullen, Hårda tag i Kvinnofängelset (med Linda Blair), Törnfåglar del tre, Länge leve Bernie del fyra (Bernie for president!), Den vilda jakten på skatten (vars omslag var förunderligt likt Indiana Jones), Högt spel i High School (av dårfinkarna bakom skrattsuccén Knasballar II) — eller något liknande.

Och om inte det föll en i smaken kunde man välja mellan upp till fyra olika kabelkanaler — Italienska tutti frutti-program, MTV-föregångaren Music Box, Super Channel som mest sände uråldriga och tämligen obskyra TV-serier som Mr. Ed och Kolchak, the Night Stalker och ett litet gäng glada amatörer som kallade sig för ”TV 3” och koncentrerade sig på produktioner som Man o man, eller Diskutabelt (ett debattprogram lett av en gammal KPML(r)-are som klätt ut sig till skinhead).

Det är klart att man trodde att man hade dött och kommit till himlen.

Men det skulle komma att bli ännu bättre — de här VHS-apparaterna kunde inte bara användas till att spela in särskilt rafflande avsnitt av Sommar i parkernas stad eller exceptionellt högljudda Diskutabelt-diskussioner. Ens mera tekniskt förslagna kamrater seriekopplade dem och lyckades göra kopior med i det närmaste kristallklar kvalitet på kultfilmer som aldrig tidigare hade skådats på våra breddgrader. Kopiorna hade i sin tur gjorts på andra kopior av kopior av kopior vilket ledde till att de efter ett tag till exempel fick ganska kraftig bildkontrast. Om man tittade t ex på klassikern Faster, Pussycat! Kill! Kill! av Russ Meyer (och det gjorde man ju — det är trots allt en av de få titlarna i filmhistorien som innehåller tre utropstecken) kunde man konstatera att Tura Satana hade blivit om möjligt ännu mer svartvit i synen än vanligt — ja, hela filmen såg närmast potatistryckt ut.

moviefpkk.jpg

Det kunde man ju leva med. Det var värre att de många kopieringarna av någon anledning ofta ledde till att folks pannor blev absurt förlängda. Man satt och såg på Cary Grant och Grace Kelly i Hitchcocks To Catch a Thief och noterade att de plötsligt påminde mer om Aknaton och Nefertiti. Dessutom svajade deras höga pannor av och an som aladåber i storm på grund av något föga känt fenomen som tycks uppträda efter fem eller flera piratkopieringar.

Men det gjorde trots allt inte så mycket. På ett sätt förstärkte det känslan av att se något djupt exklusivt och nästan hemligt kulturellt kontraband — filmer som på oklara vägar lyckats leta sig fram till ens video utan att filmcensur, programplanerare eller folkbildare på något sätt hade blivit tillfrågade. Därför var det förstås även en poäng i sig om filmerna var splattriga, sexploitativa och allmänt snaskiga på alla sätt. Vi fick för oss att det låg ett slags egenvärde i det. Vissa tidiga sextiotalister lyckades aldrig skaka av sig den känslan, utan har till denna dag fortsatt att rulla sig i samma piratkopierade, flimriga estetik. En av dem vaknade en morgon ur oroliga drömmar och upptäckte att han hade förvandlats till Quentin Tarantino.

Men teknikens utveckling rusade vidare. Numera händer det att man på oklara vägar kommer över små CD-skivor med divx-filer på kopiöst obskyra kultfilmer. Bildkvaliteten är så bra att ens tjugofemåriga jag hade fått hjärtslag av dem — herregud, filmrutan är ju inte ens beskuren till TV-format — man kan urskilja varje por i Tura Satanas ansikte, och inga pannor vajar som ett hav i storm.

Jag kom att tänka på den här utvecklingen igår, medan jag tittade på en film som jag och mina garagerockspisande, sprethåriga vänner från 1985 hade gett en lilltå för att se: Furyô anego den: Inoshika Ochô (1973) — japanskt superstiliserat sex och splatter. Filmen är faktiskt så groteskt våldsam att man tämligen raskt börjar se den mera som en Monty Python-sketch. Barnet i mig fick gå och lägga sig tidigt, i gengäld ruskade jag liv i den tjugofemåriga slackern i mig och undfägnade honom med en högtidsstund. Furyô anego den har onekligen allt man kan önska sig av en — host — ”kultrulle”. Utkämpar hjältinnan Reiko Ike svärdfajter naken i snön till Herb Alpert-musik? Svar ja. Överrumplas Reiko plötsligt av en armé av katolska nunnor med stiletter i händerna? Jo då. Uppträder den ständigt lika sällsamt uttråkade svenska kultskådisen Christina Lindberg i en stor roll? Absolut. Låter Christina som om hon läser högt ur en inköpslista när hon rabblar sina engelska och japanska repliker? Definitivt. Heter hon på japanska Kurisuchina Rindobaagu? Det är mig ett stort nöje att tala om att hon gör det.

Men snart grumlades mitt första glädjerus. jag började tänka efter. Blev någon hem och skola-representant blå i synen för att den här filmen med sin uppenbart förråande och våldspornografiska invinkling gjorts tillgänglig för Sveriges förnämsta naturresurs — våra barn? Knappast. De flesta dataspel är mer groteska.

Kunde jag kanske känna mig lite tillfredställd över att jag tillhörde en exklusiv liten klubb som hittat denna rara och sunkiga pärla? Nej. Inte det heller. Jag misstänker att det rör sig om en av alla dessa filmer som Tarantino utkorar till ”The greatest revenge movie ever!” så fort han kommer i närheten av en mikrofon. Och att den finns i en specialutgåva där sminkösens assistent berättar i tröttande detalj om inspelningen av nakenslagsmålet i snön.

Det enda som återstod var alltså att se på filmen — se på den och reagera på den som på vilken film som helst.

And where’s the fun in that?

Den tjugofemåriga slackern i mig somnade direkt.

Kanske för gott.

23 svar to “Kult Med Kitsch”

  1. ban~ken Says:

    Nuförtiden brukar inte Christinas namn förvanskas fullt lika mycket på japanska. På en sida, där även självaste Flossie (Marii Forusa) och Cronenbergaktrisen Maririn Chembaazu figurerade, såg jag nyligen stavningen クリスティナ・リンドベルイ. Ett ”chi” följt av ett litet ”i” blir ”ti” således. Själv skulle jag nog katakaniserat familjenamnet リンドベリ.

  2. jacob Says:

    ah… vilka minnen… mitt eget minne av en svunnen tid är ju hur min kompis Henke (som enligt egen utsago var den förste i GBG som fått kabeltv) spelade in VHS-kasetter åt mig _inklusive_slumpmässiga_kanalbyten_ – så att jag skulle kunna sitta hemma i rivningslägenhten på Södra vägen och låtsas att jag minsann hade kabelTV där också.

    Alternativt att jag (genom år av träning får man förmoda) nu äntligen lyckats lära mig byta kanal med blott tankens kraft…

    Yes yes, those were the days…

  3. Vän av Ordning Says:

    Du blandar bort dig i gamla sunkrullar. Länge leve Bernie är en 90-tals produkt. Jag såg den faktiskt på Centrum långt innan den dök upp på Vega.

    En bra sak med nutidens mediautbud (iallafall för oss som hyr hos privata, snåla hyresvärdar) är ju att nått liknande movieboxen har dykt upp igen i form av en stor digitaldekoder som står och är ivägen under TV:n. Ett vardagsrum är inte ett riktigt vardagsum utan en gigantisk kabelhärva.

  4. Charlotte Says:

    Aj. Jag blir ju riktigt rädd. För att den tjugofemåriga slackern också i mig skulle gå & tuppa av för gott.
    Vad finns då kvar?

  5. schibbye Says:

    Ja, hur ska man vara exklusiv och utvald i dessa dagar när allt är exklusivt, unikt och limited edition? Att vara nörd är nog inte vad det har varit. Till att börja med har ju nördarnas revanch pågått ett par decennier redan och när alla vill vara nördar, vad återstår då? Jo, att bli så vanlig att man blir ovanlig. Häpp!

  6. civing Says:

    Månadens väder tillhörde dock mina favoritprogram. Långt senare har denna fallna mantel tagits upp av Göteborgs-Posten!

  7. David Says:

    Charlotte: jag kan lugna dig med att jag förmodligen överdrev i texten för den retoriska effektens skull — ryktet om min tjugofemåriga slackers hädanfärd är betydligt överdrivet. Han har på sin höjd blivit lite mera loj och liknöjd — men han kvicknade till på ett närmast oroväckande sätt när jag såg trailern till den nya Fantastiska Fyran-filmen <i>Rise of the Silver Surfer</i>. Jorden hotar gå under för att en surfande Oscarsstatyett kommer singlande från stjärnhimlen. Ren och skär poesi.

    Å andra sidan tyckte jag inte att trailern till Spider-Man 3 verkade så lockande — alla andra superhjältefilmer har kopierat succereceptet från de två första delarna, men nu börjar det kännas som om Sam Raimi kopierar sig själv. Aunt May som säger tänkvärda sentenser med sin skröpliga stämma, hopklippt med flygande bilar, hisnande hustakspanoraman och ackompanjerat av allt mer hysterisk Carl Orff-ripoff-musik.

    Textskylt: THIS SUMMER …

    (bilvrak kommer singlande)

    Textskylt: A MOVIE COMPANY …

    (datoranimerad spidey singlar mellan hustaken)

    Textskylt: HAS BLOWN THE BUDGET OF A SMALL EUROPEAN COUNTRY …

    (Sandman slår till rakt mot betraktaren)

    Textskylt: ON MEN IN TIGHTS …

    (Spidey och New goblin kolliderar över ett brinnande oljeraffinaderi

    Textskylt: LOOKING GRIM!

    Börjar kännas välbekant. Dessutom bör lakritsdräkten ignoreras — den hör ihop med ett senare skede av Spindelmannens karriär som helst ska tigas ihjäl. Hoppsan. Look at me go — jag tror inte vi behöver oroa oss för min tjugofemåriga slackers hälsotillstånd.

    Jag blev faktiskt en smula sugen på att se Kitty-filmen också (d v s Nancy Drew) — så även den elvaåriga flickan i mig verkar vara vid god vigör …

  8. David Says:

    Ja … jag noterar just att det var en del annat jag glömde kommentera:

    Vän av ordning: Hoppsan — mea culpa. Jo — när du säger det minns jag ju Seinfeldavsnittet där Elaine sitter och ser en Berniefilm:

    [Elaine’s Apartment]

    Elaine sits up in bed, watching her video. She’s not enjoying it.

    ELAINE: (at TV screen) Bernie is dead, you moron! (frustration) Just because
    he’s wearing sunglasses he looks alive?! (picks up video box) Ugh, how long
    is this weekend, anyway? (reads from label) Ugh!

    För övrigt kan vi upplysa de icke initierade om att Centrum och Vega är en biograf respektive en videobutik i Sala — misstänkt många mystery men (or women) från silverstaden på den här bloggen …

    Jacob: Jag vill minnas att den potatistryckta VHS-version av Faster Pussycat! som jag såg var avlägset släkt med ditt exemplar — även om du hade en lyxig sjuttiofjärde generationens kopia där man fortfarande kunde se skillnad på aktörerna , medan jag fick hålla till godo med hundratolfte …

  9. Gustaf G Says:

    Ingen behöver nog oroa sig för att den 25-åriga slackern i David Nessle är död. Jag har alrdrig mött en 47-åring med en så vital 25-årig slacker i sig!

    För övrigt är det inte så länge sedan de potatistryckta piratrullarnas tid gick hädan. Ännu på slutet av 90-talet, före DVD och nedladdning, satt jag och polarn Tallqvist hemma i Mönsterås och tittade på 75:e generationens kopior av ”Thriller – en grym film” och ”Story of Ricky” (utan dubbning och me denbart kinesisk text). Visserligen hade vi köpt dem för typ 100 spänn av en tap trader vi hittade på nätet, men ändå.

  10. Gustaf G Says:

    Det skulle stå tape trader, alltså.

  11. A.R.Yngve Says:

    Minns ni när det blev moralpaniker över videofilmer och dataspel och serier ?

    Då var det minsann spännande att se om man kunde lyckas se filmerna och dataspelen som de vuxna sa var så farliga.

    Var är Hem & Skola nu? Vad blev det av alla serietidnings-brännande moraltanter…??
    :-S

  12. David Says:

    Ju mer jag tänker på saken desto mer absurt framstår mitt prat om att min inre infantilo skulle riskera att somna in för gott — det var t ex inte länge sedan jag med stort nöje såg superbt übertrashiga Dead Or Alive-filmen:

    Inledningssekvensen måste jag dessvärre tillstå att jag har sett flera gånger. Jag är alltså böjd att införa en kategorisk dementi: Jag har aldrig varit omognare i hela mitt liv. Jag vet inte vad jag tänkte på när jag skrev inlägget igår. Jag måste ha varit på något särskilt surmulet humör.

  13. jacob Says:

    ah, en avlägsen släkting…? kan så vara… måhända ett trackingfel vid fyra minuter in kanske? vill minnas att det var ett rysligt bök att få tag i nån tittar kopia då det begav sig. nattliga möten på järnvägsstationer, kodord, postboxar, män med beige överrock… och jo, Nancy Drew trailern såg inte helt tokig ut… undrar när bröderna Hardy kommer? Om dom nu inte redan kommit och gått…

  14. Jessica Says:

    Senaste Spiderman var en stor besvikelse. Man har återupplivat Gwen Stacy – som i denna version av Marvelversum aldrig har dött, för hon har hittills inte existerat – till kanonbitarnas (läs: jag och maken) stora förtrytelse. Trailern ljuger inte – filmen är halvkokt som bäst. Den har dock återupplivat en fin gammal superhjältetradition: skurken utan annat mål än att vara ond.

    Tura Satana, däremot, är en av mina personliga idoler – hennes glada mytomani gör henne oemotståndligt charmig, och tydligen gör hon fortfarande framträdanden – man kan köpa signerade affischer och t-shirts på hennes hemsida – och om jag har förstått saken rätt så försörjer hon sig fortfarande till stor del på sin kult – det verkar vara nåt slags självbiografi i faggorna också, men framstegen sker inte i den takt man skulle kunna önska.

  15. Charlotte Says:

    OK. Nu är jag glad igen.

  16. The Strange Case of Mary Jane Stacy « David Nessle Says:

    […] förrförra inlägget hade jag onda aningar om den nya Spindelmansfilmen och fick dem bekräftade. Uppgiften att man plötsligt har skrivit in […]

  17. David Says:

    Jaså — Tura Satana har gått och blivit mytoman. Synd att hon inte verkar ha något irländskt påbrå; annars hade man kunnat sjunga ”Tura lura lura, its an irish lullaby”. (Plats för burkat skratt.)

  18. Ahrvid Says:

    TV3 startade först sista december 1987, så det kan hr Nessle inte ha haft under tidigt 80-tal. Däremot minns jag vad som möjligen var ett av Sveriges första kabel-TV-nät, som fanns installerat i huset hos en kompis i Västra Frölunda (där jag slafade vid tiden för den legendatriska Alcocon II) 1980. Utbudet bestod av SVT, dansk TV (som togs in över vattnet med en specialantenn), Filmnet och ryska Horisont. That was it. Men det var fantastiskt! (Eller var det Filmnet? Jag erfor senare att Scandic Hotel omkring denna tid hade en exklusiv långfilmskanal som gick på rummen i deras etablissemang. Kanske var det den?)
    Horisont hade långa bildsekvenser av traktorer i rad på rad, som gick över böljande vetefält. Sovjtisk TV hade sådant. Det är ingen myt!
    Ungefär samtidigt fick jag jag se de första exemplen på Text-TV. Vad! Infosidor på en skärm som man kan bläddra mellan? Det kan väl aldrig bli något? Det är en fluga som går över.
    Under tidigt 80-tal var det framför allt videon som upprörde vänner av ordning. Det var allas vår Siewert Öholm som hade ett känt debattprogram där han gick till storms. ”Motorsågsmassakern” har aldrig hyrts ut så mycket på landets bensinmackar som efter det programmet. Siewert brukade också ha utbrott mot hårdrock.
    Milli-Siewert brukar vi kalla honom. Man kan bara ta emot en liten dos av Siewert per år innan man drabbas av håravfall, apati, lös mage och abnorma förändringar i cellkärnorna.
    Själv har jag aldrig ”haft” kabel-TV. Har kabel men tycker abonnemang blir för dyrt. Men har sett mer än vad som är nyttigt via video (och en kompis har ofta spelar in program från Discovery åt mig, den enda kabelkanal jag skulle vilja ha). Men kabelbolaget har stundtals kopplat fel så jag har periodvis haft en del kanaler jag inte borde. Just nu märker jag att jag får in SVT24, Barn/kunskapskanalen och TV9 (som har en del faktaprogram à la Discovery). SVT:s Kunskapskanalen är en enorm besvikelse; det är ju bara UR med oändliga soffdiskussioner à la Öppna Kanalen.
    Christina Lindberg har jag träffat. Hon är redaktör för en flygtidning och jag såg henne på någon teknikpressträff. Hon är ganska kort och liten, vilket förmodligen är hemligheten bakom varför hennes två största tillgångar relativt sett (i alla de där Lektyr-uppslagen på 70-talet) ser imponerande ut. ”Thriller” har jag sett – det *är* en grym film. Sex och våld i övermått och piece de resistance är att frk Lindberg har en ögonlapp à la pirater.
    Det gjordes stora mängder konstig film (med just naket och sex) i Sverige på 70-talet. Klubb Super-8 har återutgivit en del av dem. ABBA-Benny och -Björn brukade göra musikspåren till dem…

    –Ahrvid

  19. Herr Svisser Says:

    Sievert Öholm har gjort många debattprogram om hårdrock och annat. men det var inte han som ledde ”Studio S” om videovåldet, det var Göran Elwin. http://sv.wikipedia.org/wiki/Studio_S
    Robert Aschberg var nog inte heller kpml(r):are, utan skp:are (f d kfml).

  20. Robert K Huselius Says:

    Idag är det hembrända public domain-filmer från Ebay som gäller. Enkelt och billigt och naturligtvis helt utan den där pirrande trofékänslan, det förstår jag, men tänk också på oss ensamnördar i avsaknad av likasinnade kompisar. Hur skulle vi annars få tag på våra lystmäten? Utan det världsomspännande datanätet Internet skulle åtminstone jag aldrig hört talas om If Footmen Tire You, What Will Horses Do?, och vilket slags liv hade det varit?

    Och när jag nu ändå är inne på den filmen. Det är en ultrakristen varningsfilm från 1971 med predikanten Estus W. Pirkle, som mycket explicit skildrar vad som kommer att hända då kommunisterna invaderar USA. Hela filmen igenom tror man att man drömmer. http://uk.imdb.com/title/tt0336618/

  21. Lina Says:

    Känner bara att jag måste påpeka att det finns en Russ Meyer box med sex filmer för en billig peng på Movieline just nu.

  22. David Says:

    Lina: Återigen ett märkligt sammanträffande — jag köpte boxen du talar om dagen innan du skrev ditt inlägg, även om jag var tvungen att punga ut med hela hundrafemtio kronor på Mynt och Musik vid Stigbergstorget. Fast vid närmare eftertanke kanske det inte är så märkligt — vem kan mottstå en box med hela sex storbildsmammografiska mästerverk till det priset?

  23. Tungur Gay-Priður eller Den förtrollade Ómar « David Nessle Says:

    […] Tungur Gay-Priður eller Den förtrollade Ómar By David Ibland känns det nästan som om U-tubes ymnighetshorn av särpräglade och stimulerande kulturyttringar från jordens alla hörn riskerar att göra den idoge betraktaren en smula avtrubbad (en problematik som vi tidigare behandlat på bloggen). […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: