När jag åkte hiss med Douglas Adams

Jag ser på Trampes blogg att han är älskvärd nog att namedroppa mig i en lassieuppräkning — tillsammans med uppsjöar av människor som jag till stora delar inte vet vilka de är, vilket i o f s i någon mån devalverar upplevelsen (det är ungefär samma sak som när jag plötsligt blev en intressant ung författare i DN för ett tag sedan, tills jag kom på att det sannolikt gällde min bror).

Hur som helst så får det mig att tänka på mina egna bästa Lassie-historier — och bland dem intar mötet med Douglas Adams en rangplats.

Inte det första mötet, nota bene — då såg jag honom bara föreläsa på bokmässan, och när han var klar och publiken hade defilerat ut gick jag med min timidaste fanboymin fram för att få Meaning of Liff signerad. DA var inbegripen i ett livligt samtal med någon, men med den verkliga celebritetetens robotaktiga hövlighet krafsade han en ovanligt oläslig kråka i boken utan att överhuvudtaget se på mig. Inte mycket till kändismöte, med andra ord.

Men några dagar senare gick Galagogänget på Scandic Hotels restaurang med Art Spiegelman. Det var Spiegelmans idé — han hade fått nog av officiella jippon och ville tjôta med lite goa nôrdar under anspråkslösa former. Jag hade råkat glömma något på Galagos mer eller mindre kollektiva hotellrum, så medan Spiegelman och övriga tecknare bänkade sig i restaurangen tog jag hissen upp för att hämta vad det nu var — det har jag lyckligen glömt.

När jag gick ut från hotellrummet och kom fram till hissen stod det redan en distingerad äldre gentleman i en helt nytvättad kostym och väntade. Att kostymen just hade återlämnats från kemtvätt kunde man lätt se, eftersom det hängde ett långt brudsläp av statisk kemtvättsplast bakom kavajen. Den distingerade herrn hade uppenbarligen dragit av plasten och sedan lyckats sätta sig på den, förmodligen medan han tog på sig skorna.

”Du, det sitter lite plast kvar på din kostym”, sa jag till den distingerade medan vi väntade på hissen.

”I’m sorry?” sa han på utsökt artig BBC-engelska, och det var först i det ögonblicket jag upptäckte att han var Douglas Adams.

”There is some plastic adhering to your suit”, sa jag, eftersom jag har en tendens att prata engelska som H P Lovecraft (även om mitt uttal påminner mera om Ingmar Bergman med munnen full av äpplen).

Något brydd kastade Adams en blick över ryggen. ”Oh! Oh!” sa han sedan och drog bort det missprydande släpet.

DA var uppenbarligen något skakad — han mötte ingen annan än mig på vägen ner, så om jag inte hade sagt till så skulle han förmodligen ha gått ut i hotellfoajén med en meter PVC bakom sig. Följaktligen var han kanske rätt måttligt motiverad att småprata med en översvallande nörd. Jag minns inte riktigt vad jag sa på vägen ner i hissen — annat än att jag uttryckte min förtjusning över den ovan nämnda Meaning of Liff, och exemplifierade med några av mina favoritord ur den; däribland

ABINGER (n.)
One who washes up everything except the frying pan, the cheese grater and the saucepan which the chocolate sauce has been made in.

Hela idén med Meaning of Liff är ju att ta ortsnamn och använda dem för att skapa ord som saknas i språket. Andra favoriter:

ALDCLUNE (n.)
One who collects ten-year-old telephone directories.

OUGHTERBY (n.)
Someone you don’t want to invite to a party but whom you know you have to as a matter of duty.

PLEELEY (adj.)
Descriptive of a drunk person’s attempt to be endearing.

SCOSTHROP (vb.)
To make vague opening or cutting movements with the hands when wandering about looking for a tin opener, scissors, etc. in the hope that this will help in some way.

SLIGO (n.)
An unnamed and exotic sexual act which people like to believe that famous films stars get up to in private. ‘To commit sligo.’

Äsch — jag märker att jag är på väg att citera hela boken. Ni fattar vad jag menar.

Hur som helst — Douglas Adams lyssnade med något disträ artighet till mina utgjutelser, sedan nådde hissen entréplanet och han gick ut till sitt väntande damsällskap utan brudsläp, medan jag anslöt mig till Galagosällskapet och Art Spiegelman i restaurangen, där vi sedan fördrev kvällen med konversation som skulle kunna tråka ut alla utom serietecknare till tårar — pennor, papperskvaliteter, originalstorlekar och liknande. Exempel: Spiegelman berättade om sin fascination över Terry and the Pirates-tecknaren George Wunder, som gör små, små klädveck som får alla kostymer att se ut att vara gjorda av aluminiumfolie. Sedan korsförhörde jag och Joakim Pirinen den ytterst vänlige och anspråkslöse Spiegelman om Charles Burns teknik en lång stund).

Hoppsan — det blev en del om Spiegelman också. Två lassies till priset av en …

Annonser

34 svar to “När jag åkte hiss med Douglas Adams”

  1. Bengt O. Says:

    Grattis – du är ju nästan berömd nu. Tyvärr har jag inga länkar men Jonas Söderström på Blind Höna körde med svenska liffar för några år sedan. Jag bidrog bl.a. med följande: ”Jag har jobbat i Zürich i många år men i fjol blev jag Genevad.” .”Vårt sidfläsk är av allra högsta rang men Bograngen är lägre.”

    Ja, det var bara det.

  2. wintermute Says:

    Jag tycker i och för sig att Spiegelman smäller lika högt som Adams, men en äkta lassie ska väl egentligen handla om ett mer eller mindre tillfälligt eller bisarrt möte med en kändis så Adamsmötet är väl en mer äkta lassie.
    Själv har jag har två sådana lassies som dock inte riktigt ligger i Douglas Adamsklassen:
    – Jag har på en fest diskuterat prins Bertil med Peter Wahlbeck
    – Jag har lånat en overall av Christer Glenning och iförd denna blivit fotograferad i Aftonbladet.
    Den roligaste lassie-kategorin är dock den icke självupplevda lassien. Då ligger det bisarra i själva kopplingen mellan en själv och kändisen. Precis som en bra klintbergare (vandringssägen) ska en sådan lassie vara upplevd av någon man känner, eller ännu hellre någon som känner den som man själv känner. Till skillnad från klintbergaren ska den dock vara SANN.
    I den här kategorin har jag två lassies som jag vårdar ömt:
    – Min svärmor har bytt blöjor på Thåström (1957).
    – Min systers sambos styvbrors kompis syster har varit gift med Izzy Stradlin i Guns n’ Roses.
    Håll med om att den här typen av lassies är bra mycket intressantare!

    Angående Adams liffar får jag av någon anledning associationer till Galenskaparnas & After Shaves bortglömda första (?) TV-produktion, ”The Castle Tour”, även om orden där förmodligen var rena nykonstruktioner (vilka användes på ett anmärkningsvärt konsekvent sätt). Grandburdle you strill coffhoyting on no inhistians ever clicksiffs (= Det är absolut förbjudet att vidröra föremålen under några omständigheter). Mollbirdie tugglebiff trickfleys (=otroligt vackra grogg-glas).

  3. Kalla Kåre Says:

    Alkohol och kändisar = lassies

    Jag har på en privat tillställning (1990) blivit tillfrågad av Thåström om han fick inhandla en av mina burk-Heineken. Självfallet blev han bjuden.

    Jag har på en annan privat tillställning (2003) ordnat ett glas vitt åt en törstig Malcolm McLaren som log sitt bästa hajleende och svarade ”How nice! Thanks and cheers!”

  4. Kalla Kåre Says:

    Och ja,

    Jag har klappat knutbypastorns brors hund (den hette inte Lassie). Det hela skedde vid en picassostaty i en känd värmlandskommun dessutom.

  5. Liten Karin Says:

    Thåström rullade en gång en röd, symbolisk boll tvärsöver Normmalmstorg på begäran av den då helt okände filmstudenten, senare Oscarsnominerade regissören för vilken jag var filmstjärnan (kortfilm, tre minuter) som fick bollen mot min sko. Bollen var alltså den röda tråden (sic!) sick!) Med andra ord: mina skor syntes, inte jag.
    Räknas det?
    På Blå Porten fotograferades jag 1982 tillsammans med två andra personer med rakat huvud. De var: Christer Strömholm samt Walter Hirsch. Vet ej om bilden ifråga någonsin har utställts?

  6. David Says:

    Thåström verkar löpa som en röd tik genom kommentarerna — jag får väl bidra med att han frågade mig och mina långhåriga kamrater om vi hade hasch i kön till dåvarande innestället Röda Rummet i Stockholm (det här var ca 1980).

    En av mina kamrater — låt oss kalla honom ”Ulf” — lade pannan i bekymrade veck och sa: ”Nej tyvärr … inte för tillfället …” (”tillfället” i fråga var hans dittillsvarande liv).

    Om vi ska gå in på sådana där min tremännings svåger har snavat på Klasse Möllbergs dottersons trehjuling-lassies så kan jag ju nämna att när jag jobbade med Kurt Olsson-serietidningen (som vi för övrigt ska tala tyst om) så hade jag en redaktör som hade haft Stenbergapyromanen som klassföreståndare.

    En science fiction-fan i Eskilstuna hörde förresten talas om det optimala ”kändismötet” av den här typen cirka 1980, när hans bror kom in och glädjestrålande tillkännagav: ”Idag kastade jag sten på miss universums bror!”

  7. Ahrvid Says:

    Som inblandad i nå’t med media har jag lassieat en hel del (och genom långvarig aktivitet inom sf-fandomen har jag mött drösvis med författare inom den genren), och jag slutade för länge sedan tycka att det är så intressant eller märkvärdigt.
    T ex när jag krängde böcker i en stockholmsgalleria för några veckor sedan kom Pia Johansson från ”Parlamenet” förbi och hennes kollega Johan Ulvesson har jag stått i en Systemkö med. Jag har mött såväl Carl Bildt som Bill Gates, och under tidigt 90-tal på en krog såg jag Göran Persson och Mona Sahlin sitta och småprata över en öl ett bord bort. För att bara nämna några av tjogtals liknande saker.
    Douglas Adams har jag mött två gånger. I början på 80-talet tågluffade jag i England, och personerna jag våldgästade sade att Adams skulle signera böcker i sf-bokhandeln Andromeda inte långt bort. Så vi drog dit. Han satt där halvt uttråkad och signerade och drack vitt vin. Vinet gjorde honom säkert på gott humör, så jag fick lov att intervjua honom, vilket jag gjorde med medhavt kassettbandspelare under ungefär en kvart.
    Jag skulle köra det i mitt fanzine, tänkte jag, men hemkommen till Sverige fick jag kontakt med en viss John Thelin som skulle starta en Douglas Adams-fanklubb. Han övertalade mig att intervjun skulle gå i deras första medlemszine. Eftersom jag inte skrivit ut intervjun, fick han bandet.
    Det var det sista jag såg av bandet, DA-fanklubben eller hr Thelin. Jag tror det är samme person som ett par ggr varit med som ståuppare i TV. Om ni känner honom – säg att jag vill ha mitt Douglas Adams-band!
    Som tur var kunde situationen långt senare räddas. På 90-talet var Adams i Sverige för att lansera spelet och boken Starship Titanic. Boken var skriven av Terry Jones (Monty P), så han var med också, och förlaget hade en presskonferens, där ingen mindre än Sam J Lundwall också dök upp. Jag ställde en massa frågor, till framför allt Douglas Adams (säkert 60% av frågorna var från mig), och det som blev av denna intressanta presskonferens körde jag senare som intervju i mitt fanzine. Så jag fick en intervju att köra till slut – och det blev mycket bättre än den där grejen i bokhandeln (för då var jag ung, grön, oförberedd och hade bara dumma frågor, typ ”Har du något att säga till dina fans i Sverige?”).
    Jag har också ett par DA-signerade böcker. Det är bara vanliga kråkor utan personliga budskap. Jag tror han ogillade att klämma ur sig krystade personliga meddelanden. (Jag har f ö aldrig känt större behov av att få böcker signerade heller. Jag tar gärna en signatur om jag råkar vara på plats – på så vis fick jag någon bok av Jan Guillou signerad t ex – men är inte beredd att gå genom särskilt många meter öken för att uppnå det.)

    –Ahrvid

  8. Martin R Says:

    Min kompis bor ihop med en kille som gick i skolan med Jean-Michel Jarres son i Paris på 80-talet.

    Min f.d. hustru har bytt blöjor på Gry Forssell.

    Min kompis känner en säckpipare i London som spelar ett stämningsskapande intro på en av Depeche Modes sämre låtar.

    Jag är med på David Nessles bloggrulla.

  9. schibbye Says:

    Jag har rivit Ulf Lundells biobiljett i Stockholm samt mottagit ett ”en mycket bra film, gripande!” i mullrande basröst tillhörande Martin Ljung.

  10. Småland Says:

    Min storebror och jag har varit dagbarn hos tennismiljonären Stefan Edbergs svärmor — på den tiden dottern Anette ännu var ihop med Mats Wilander.

  11. Liten Karin Says:

    Jag har i min ungdom blivit tafsad på knät av Christer Lindarw, som trodde att jag var en transa. Detta berodde på att jag hade använt rikligt med brun skokräm istället för rouge.
    ABBA:s sminkör frågade mig (samma kväll…) från bordet bredvid där de satt på After Dark på David Bagares Gata, vilken sorts penna jag hade använt för att få näsan att se så smal ut? (den är en bred ”boxarnäsa” som en skolkompis påpekade) För att därefter inflika att den var alldeles för hård, jag borde använt FaberCastellXQHRTÜXXL istället.

    Frågan som oroar mig är: vem av dessa personer kan räknas som seriös SF-författare?
    Dessutom skriver jag på denna blog, trots att mitt alter ego kastats ut från Kapten Stofil.
    Det förvånar och gläder mig mest av allt, betydligt mer än det faktum att jag tre gånger knuffat Konungen av Sverige, en eller två gånger i sin dåvarande egenskap av Kronprins.
    Alla tre gånger oavsiktligt; jag är och har alltid varit (konstitutionell) monarkist!
    Aldrig skulle jag knuffa bort själve Kungen, utom i Schack, vilket spel jag avskyr.

    På den tiden spatserade den unge Konungen utan krona men beledsagad av endast en livvakt helt lugnt på Stockholms gator, handlade själv på NK (ett fatalt beteende, som vi nu vet) och blev inte varken nedskjuten eller nedhuggen, utan vänligt hälsad på, mestadels.
    Skälet till att jag knuffade Kungen, var att mina hysteriska skolväninnor v a r j e gång fnittrade och flamsade och gick på (häp!) så att jag tittade på dem, istället för på den person som kom gående rakt emot mig, dock utan att se mig, eftersom han samtalade med sin livvakt eller någon annan person. Jag frågade oroligt mina väninnor:
    ”Vad är det med er, egentligen??”
    Då: KNUFF! ”Åh, ursäkta så mycket!” Jag har alltså verkligen även TALAT med kungen, skulle man kunna påstå…, dock utan att veta att det var han, annat än genom hörsägen från flickornas mun, eftersom jag ju alltid blott såg Kungens rygg, när jag vände mig om.
    Synnerligen irriterande…: FRUNTIMMER…!
    Sedan har jag mött den då synnerligen levande Olof Palme på sjunde våningen i en bank.
    Numera är jag blott en Hemmafru på Villovägar, helt utan husdjur andra än malen och de mikroskopiska på kroppen jag springer runt i.

  12. Liten Karin Says:

    Fast det ju är Drottningen man knuffar bort; för att äntligen kunna säga: Schack & Matt”.
    Kungen låter man, givetvis av vördnad inför hans höga ämbete, stå kvar.

  13. wintermute Says:

    Min fru knuffade faktiskt omkull drottningen i en skidbacke på åttiotalet.
    Eftersom även brev och signerade böcker nämns som lassies ovan så måste jag ju nämna att jag fått ett personligt brev från ingen mindre än Joakim Lindengren med texten ”mottog en giroblankett med det kryptiska meddelandet stofillo2+dekalreklam. Vad menas?”
    (Nu har jag lärt mig att inte försöka beställa Kaptem Stofil-produkter via internetbank.)

  14. Ola He Says:

    Mhm. Jag träffade en hel del känt folk under mitt tidigare arbete på SVT, men det känns lite fånigt att ta upp dem. En Lassie från uanför tjänsten har jag däremot… Jag hjälpte en gång en kvinna bära upp en barnvagn i ett bostadshus där hissen inte fungerade. När jag väl kom upp och såg namnskylten på dörren insåg jag att det var Regina Lund.

    Tjötade lite med en kvinnlig bekant häromdagen och fick veta att hon träffat Iggy Pop på en parkbänk, att Joe Strummer har velat gifta sig med henne, samt att Allen Ginsberg har bjudit henne på middag ett flertal gånger. Hon känner f.ö. Thåström också. Det är sällan jag blir impad av Lassiehistorier, men det där var mäktigt.

  15. Anna Norman Says:

    Bah, vem har inte jobbat på SVT!! Jag, t ex, har lagt upp spaghetti åt Jarl Alfredius :)

  16. Jessica Says:

    Min bästa Lassie går via ombud, och har alltså hänt någon jag bara känner i tredje hand. En väninna i Göteborg har nämligen i sin tur en väninna som kissat på påven. 4real, alltså – inte ”in effigy”. Johannes Paulus den andre tror jag det var, jag är inte så bra på påvar. Men fråga mig gärna om våra fina erbjudanden på hamsterhjul.

    För övrigt tycker jag nog också att Art Spiegelmann smäller väl så högt som Douglas Adams. Jag satt just så sent som idag, faktiskt, och funderade på hur vår generation fått kunskap och bildning från alternativa källor som till exempel grafiska romaner och liknande, just i samband med att jag blev nostalgisk över den sommaren jag hittade Maus på min barndoms hålas stadsbibliotek.

    Jag insåg att alt jag vet om klassikerna och/eller politik har jag som barn först läst i serier, för att sedan leta upp mer traditionella källor och kontrollera. Särskilt viktig var bland annat Art Spiegelmann och hans Maus och Joe Saccos Palestine, men även mer tramsiga serier, som Spiroualbumet Högt Spel i Bretzelburg förklarade mekanismer som jag som barn inte hade några begrepp om. Serier 4tehwin.

  17. schibbye Says:

    Jessica: Icke att förglömma: Illustrerade klassiker. Dessa serievärldens svar på Det Bästa från Readers Disgust (som MAD magazine fick till det) är fortfarande min enda källa till kunskap om Fången på Montressor, Rip van Vinkle och andra verk som väl numera mest betraktas som barnböcker …

  18. Charlotte Says:

    I min bok smäller Art Spiegelman högre än DA.
    Men Joakim Pirinen är också nåt att komma med. Liksom David Nessle! :-)
    Att ha knuffat vår nuvarande kung — mer än en gång t o m — smäller också högt. Själv knuffade jag en gång oavsiktligt till Jan Troell efter en pressvisning. Det är inte riktigt lika häftigt.
    Min riktigt stora lassieupplevelse är annars den gången JAG SADE HEJ TILL INGMAR BERGMAN. Ja, där satt jag i en biograf i Fårösund och inspankulerande kom vår kollektiva själs dalahäst i världen. Han tittade rakt på mig och sade ”Hej”! Jag svarade: ”Hej”! och lyckades behålla ett beundransvärt lugn (fast jag gav nog fånstirrandet ett nytt ansikte).
    Efteråt förstod jag att det förmodligen var den unga damen som satt på platsen bakom mig herr Bergman hälsade på.
    Men då hade jag ju ändå redan fått min lassieupplevelse.

  19. Liten Karin Says:

    Douglas Adams skulle jag ha knuffat minst lika gärna som kungen, är allt lite avundsjuk!
    Hade rentav nöjt mig med en gång, tror jag.

    Sen gillade jag det där med brudslöjesymboliken (fast det fick mig att tänka på den gången en verkligt Onämnbart Känd Kändis jag icke vill blottställa här, gick ut från toan med den klassiska toarullen hängande bakom sig ur byxorna som ett vördnadsbjudande släp… Å!) eftersom den mytiska brudslöjan just förekommit på min egen blog, det måste vara något fröjdianskt, igen.

  20. Liten Karin Says:

    Onämnbart Känd Världskändis i Sverige, alltså.

  21. Liten Karin Says:

    Å! Depeche Mode!
    Hur kunde jag glömma dem…; minnena väller fram:
    De stod, allihop, i det stordisko i London dit jag rymt med en performance-ryss i hatt.
    Ja; så där stod de nu… alltså, då, liksom, allihopa, hela Depeche Mode, stod där och stod laszivt lutade mot baren vi drack saké i, till Kinesiska Nyårets fromma.
    Äckligt!
    Mitt sällskap påpekade för mig, att vitt smink över ögonringarna samt runt näsvingarna får en att se ut som en psykedelisk tvättbjörn i svartljus, det där blåa som får allt vitt, till exempel ögonvitor att fosforescera för betraktaren, dammet på stassen ser ut som malinvasionen från rymden och det hade till följd att jag tillbringade hela kvällen med huvudet sänkt, vilket något minskade effekten av det upplevda.
    Sann lyteskomik!
    Så jag talade aldrig med Depeche Mode, de bara stod där…liksom.
    Och jag med sänkt huvud.

  22. Robert K Huselius Says:

    Ni driver mig att öppna min gamla LASSIE.TXT för ett russinplock.

    Jag har fått mejl från Kjell Alinge och Stefan Wermelin, den förstnämnde utan att jag kontaktat honom först.

    Jag har delat ut post till Assar Lindbeck, Dhani i A-Teens, Meja och Johanna Sällström, samt sorterat post till Thomas Di Leva och Alice Bah.

    Min f.d. fästmö hade en kompis’ kompis, som var ihop med Håkan Hellström.

    Nämnda fästmös och min hall har varit med i en reklamfilm. (Alkoholkommittén)

    Min far kände en gång en kille som träffat Sid Vicious och Johnny Rotten på en promenad i Stockholmstrakten, och bjudit dem på geléhallon.

    Jag var närvarande när min klasskamrat Basse i mellanstadiet skakade hand med Ulf Lundell.

    Jag har träffat Eilert Pilarm, utbytt några ord och fått en skiva signerad av honom.

    Jag har sett drottningen åka spark och hennes barn åka skridskor.

    Jag har stått bakom Alexander Bard i kön på Ica Bonden i Stockholm.

    Vill därtill tipsa om underhållande Lassie-krönika: http://city.se/kronikorer/petterkarlsson/1.727229

  23. JET Says:

    När ovannämnda damsällskap lämnade Adams var jag precis framme för att säga ”hej och tack för allt”, typ. Så han vinkade av henne och bad mig sitta ned. Och där satt jag väl nån halvtimme och språkade med DNA om allt möjligt. Jodå.

    Och apropå det, så var det en femton-eller sextonårig upplaga av mig som hr Engholm gav det intervjuband han nämner. Minns jag det? Absolut inte. Men det stämmer säkert alldeles utmärkt. Jag beklagar å min tonåriga versions vägnar, men han var helt djävla hopplös – och han överlevde långt up i tjugoårsåldern, för den delen.

    Lassiemässigt har jag både beatboxat med Momus och haft honom boende hemma hos mig, diskuterat Tales from Topographic Oceans med Jon Anderson, haft mejlväxling med Peter Bagge, fått en puss av Bette Midler, förföljts till London av Thore Skogman, målats röd på scenen med Flipper, blivit jagad av skinheads med Jello Biafra, gått teaterskola för Gert Fylking, uppträtt med Eddie Izzard på Sturecompagniet, bott i Eddie Fischers gamla hus, nästan gått omkull Dan Hedaya, snackat språk med Norm MacDonald, trängts i baren med Richard Belzer, fått beröm för min prosa av Andy Kindler, etc.

  24. Liten Karin Says:

    Åååå….en puss av Bettan!…ååå.

  25. MeW Says:

    …and on and on it goes…
    I min barndom, så där för över 40 år sedan, blev jag passad av C H Hermanssons fru några timmar i deras sommarhus. Tyvärr minns jag inte ett dugg av händelsen…
    F ö har jag skakat hand med Gabi Delgado-López i Göteborg för en massa år sedan.

  26. schibbye Says:

    … och Lars (V)erner murade spisen hemma hos min kompis och själv gick jag i skolan med Johanna Sällström och en gång fick jag en vänlig nick av dåvarande utrikesministern Sten Andersson när han såg att jag kände igen honom och min plastbrorsa har fått backstagebesök av Bruce Dickinsson och … puh!

  27. Tobias Says:

    Ultimata andrahandslassien: Farfar var med och köpte Ingos första handskar.

  28. Liten Karin Says:

    Jag har vaknat en morgon bredvid Jonas Gardell.
    ”Du snarkar, det är okvinnligt!” sade killen som jag aldrig hade sett förr.
    Jag skrattade, ty jag snarkar inte.
    Han låg på en rokokosoffa i Beskens föräldrars tiorummare på samma gata där diskoteket ”Chic” som vi alla varit på, befann sig.
    Jonas bar en gul barnflanellpyjamas, alternativt byxdress som hans syster sytt, med massor av giraffer och elefanter på, och jag, som låg på golvet bredvid soffan, eftersom alla andra sängplatser var upptagna, hade fortfarande på mig Wille´s kornblå plastridbyxor.
    Killen i flanellen måste ha legat där när jag kom in, antar jag?
    Ack, ljuva ungdom.

  29. Slubbo Says:

    – Min kompis rullstollsbunde far har åkt hiss tillsammans med Ozzy.

    – Samma kompis har i fyllan och villan gjort en mängd skojiga obskyra saker, som att stjäla Marts (De Lyckliga Kompisarna) öl och spilla ut den.

    – Sångaren i metalbandet Gehennah har haft i uppsåt att spöa upp mig pga att jag kastat gräs på honom.

    – En fd romans brorsa har barn tillsammans med Sophie Zelmani.

    – Min mosters mans bror är blomsterarrangör vid Nobelmiddagarna.

    – En jobbkollegas bror är en känd grafittikonstnär.

    – Jag har spelat punk på samma scen som en gång Jimi Hendrix uppträtt (Mariebergsskogen i Karlstad).

    – Ett ex har haft sex med en skivbolags/studiokille som spelat in, just det, Thåström.

  30. Savon Says:

    Å ja hjälpte Jörn Donner att smyga in i strumplästen…

  31. Liten Karin Says:

    Två ”äkta” Lassies, as far as definitions go:

    min dödligt ingifte, square-straighte metronormative partner, för att inte säga: make…: har spelat streettball med Al Jarreau, som ju är homosexuell. Inga andra handlingar utom att ta i den ena, stora bollen, vidtogs. Ibland hamnade den i nätet. Maken var ”runner” åt Al Jarreau med komp.

    Makens kollega från New York, ”Kietz” (slang för Reeperbahn) sedan han bor i Hamburg, har en kompis från Seattle, som har varit i säng med Kurt Cobain.
    Bandet Kurt hade, var dåförtiden okänt, och på kvällen efter en konsert i stan, drällde bandet in hos kollegans kompis: ”A small guy slipped into my bed and put himself to sleep there. He was fine, didn´t snore or anything; just slept there. It was Kurt Cobain.”

    En kvinnlig kollega som är rätt korpulent och brukar klä ut sig till Paris Hilton, inklusive mjukdjurchihuahua inklämd under den bastanta överarmen för att pigga upp sin omgivning; känner Kirsten Dunsts morföräldrar, som ju är tyska och snälla.

  32. Liten Karin Says:

    Contest:
    …best Lassie of the day?

    En kompis till oss flyttade in i Andrew Eldritchs (ja, han stavar sitt namn så, icke ”Aldridge”) lägenhet på Hamburger Berg 24, dit även maken sällade sitt pick och pack. Det bör bemärkas, att entrén var något ovårdad, en tvärgata till själva Reeperbahn.
    På nedre botten bodde en karl med först tupp och vita kaniner, sedan kämpehund. Däerefter tog de övria djuren slut.
    Nå.
    I köksskåpen i den övre vånin som tillhört Andrew (sånare i ”Sisters of Mercy”, fann vi alla flickornas beundrarbrev till vår Andrew.
    De löd vanligen som följer (i översättning):
    ”Jag for ner i tunnelbanan och såg att det var vägen till döden, (med ett tremintuers väntebyte till helvetet vid Landungsbrücken). Där såg jag: ”DIG!” och visste genast…;
    Du är GUD, Du är Räddningen.”
    Texten ifråga var vanligen illustrerad med blommiga klisterkaniner och ponnybilder.
    Ibland förekom egenhändigt ritade blommor och dödskallar i kanten på breven.

    Andrews skivfirma betalde telefonräkningen i flera år åt mina kompisar.
    Efter ett par år ringde de upp och sade:
    ”Vi tänker nu säga upp abonnemanget. Bäst att ni skaffar eget.”

  33. Dan Says:

    Det måste vara tio år sedan nu, men jag såg Robert Crumb slingra sig lite lätt obscent runt en ung kvinna utanför Burger King på Avenyn i Göteborg.

    Det var under min studietid och jag hade tvingats stanna hemma från en visning av dokumentären ”Crumb”, presenterad av autisten själv, för att studera till en tenta. Tentan gick sådär. Efteråt gick jag ned för Vasagatan och svängde vänster på Avenyn i riktning mot Kungsportsplatsen. Givetvis råkar jag nästan snubbla över de enda två förutom mig på hela gatan och jag vände mig om för att ta en extra titt på dem. Allt verkade inte helt ok, nämligen. Han var en förtorkad gubbe. Hon var i min ålder och hade typ, stickade stumpbyxor (you know the kind). Men det jag reagerade på var inte åldersskillnaden, utan hur han höll om henne. Lite klängigt. Det såg inte vidare bekvämt ut att gå så. Jag minns att jag tänkte: ”Det där kan inte vara hennes pappa. Så håller man inte sin dotter. ” Inte förrän då gick det upp för mig vem som var i stan! Jag slog ett extravarv runt dem, som en vallhund, och jodå, mycket riktigt … Men jag vågade inte gå fram och säga något. Det kändes inte som om det var rätt läge för det …

  34. Diverse at Det perfekta tomrummet Says:

    […] Nessle berättar om när han åkte hiss med Douglas […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: