Archive for juni, 2007

Vi stramar upp våra rutiner …

juni 5, 2007

… som det brukar heta när posten eller SJ efter mycket tankemöda har lyckats komma på ett nytt sätt att försämra servicen. Fast i mitt fall hoppas jag att jag snarare har förbättrat bloggens interfejs (den grimas som en italiensk fotbollssupporter gör när hemmalaget slås ut på straffar).

Jag har nämligen äntligen hittat WordPress verktyg för att visa de senaste kommentarerna, något jag länge bittert avundats Malte Persson för. Det fanns under en rubrik med det inte helt självklara namnet ”Widgets” — i mina öron låter det snarare som en TV-serie från 1957 om en ung yrhätta med ankelsockor. Möjligen spelad av en purung Sally Field eller Tuesday Weld.

Och medan jag ändå höll på passade jag på att jazza upp bloggrullen med lite nya länkar. Och slängde in lågt räknat tjugotre andra widgets som gör sajten närmast absurt dynamisk, interaktiv och användarvänlig.

Annonser

Spöksamerna i skyn

juni 5, 2007

Ett tag hade jag för vana att koppla av från jobbet genom att översätta evergreens. Det kan kanske tyckas lite märkligt att jag flydde från översättningsarbete till — ännu mera översättningsarbete, men det fungerade ändå som vila. Den enda hållbara definitionen på vad som utgör en ”hobby” är att verksamheten inte ger upphov till någon finansiell avkastning eller är otillbörligt nyttig på något annat sätt — och i det avseendet uppfyller mina låtöversättningar högt ställda krav på hobbyaktighet.

Här är till exempel min översättning av countryklassikern Ghostriders in the Sky. Dessvärre har jag bara kvar tre av de fyra verserna — jag minns att jag översatte även den fjärde versen, men i något plötsligt anfall av PK-paranoia strök jag den, och nu kan jag inte rekonstruera ordalydelsen.

En gammal same drog till fjälls en mörk och kulen dag.
Han stannade och vilade invid ett vattendrag.
Då såg han plötsligt framför sig en vild fantastisk syn.
En rödögd flock av renar högt över skogens bryn.
Yippieaiey, yippieayo
spökrenarna i skyn.

De hade svarta blanka horn och deras märkning brann
och hårda hovslag åskade kring himmelskt betesland.
Han stod där blek av fasa när han fick se en hop
av samer springa efter och hörde deras rop:
Yippieaiey, yippieayo
spöksamerna i skyn.

Sjukligt bleka magra män med tomma ögonhål
som vill ringa in sin hjord men aldrig når sitt mål.
För evigt ska de jaga kring i rymder utan slut
och himlavalvet ekar av blodisande tjut:
Yippieaiey, yippieayo
spöksamerna i skyn.

Som jämförelsematerial publicerar jag även originalversionen av texten.

An old cowboy went ridin’ out one dark and windy day
Upon a ridge he rested as he went along his way
When all at once a mighty herd of red-eyed cows he saw
Plowin’ through the ragged skies, and up a cloudy draw

Their brands were still on fire, and their hooves were made of steel
Their horns were black and shiny and their hot breath he could feel
A bolt of fear went through him as they thundered through the sky
For he saw the riders comin’ hard, and he heard their mournful cry
Yipie i-oh, yipie i-ay! Ghost herd in the sky

Their faces gaunt, their eyes were blurred their shirts all soaked with sweat
They’re ridin’ hard to catch that herd, but they ain’t caught ‘em yet’
‘Cause they’ve got to ride forever on that range up in the sky
On horses snorting fire, as they ride on, hear their cry
Yipie i-oh, yipie i-ay! Ghost riders in the sky

As the riders loped on by him, he heard one call his name
”If you want to save your soul from hell a riding on our range
Then cowboy change your ways today, or with us you will ride
Tryin’ to catch the devil’s herd, across these endless skies”
Yipie i-oh, yipie i-ay! Ghost riders in the sky
Ghost riders in the sky
Ghost riders in the sky

Krakel debacle — poesi OEI

juni 2, 2007

… hänger och slänger för tillfället i kultursidegardinerna. Mer information kan man inhämta på Malte Perssons blogg. Det som förbryllar mig mest är den oerhört upphetsade tonen hos den ”förfördelade” sidan. Jag är tämligen övertygad om att OEI inte ens har hälften så många prenumeranter som Kapten Stofil, och känner ett styng av avund över att ingen talar om vår lilla serietidning i konspiratorisk falsett:

Det torde vara uppenbart för den någotsånär sansade betraktaren (det vill säga jag själv) att den lilla kotteriklicken kring Kapten Stofil numera kontrollerar snart sagt hela Seriesverige. Det tar sig bland annat uttryck i en närmast stalinistisk personkult kring ”tecknaren” David Nessle — och de serier som görs av strävsamt självbiografiska sjuttiotalister systematiskt tigs ihjäl i serievärldens debattfora.

… Och så vidare. Well — no such luck. För i själva verket gör nog OEI-motståndarna ett ovärderligt PR-arbete för tidningen genom att peka ut dess medarbetare som spindlar i ett ”nätverk” (detta ord som har fått en märkligt suspekt klang under senare år) och antyda att de under nattliga konferenser i rökfyllda rum cementerar den språkmaterialistiska poesins hegemoni.

Själv är jag inte helt säker på att jag vet exakt vad ”språkmaterialism” innebär — av debattartiklarna får jag mest intrycket att det innebär att man hatar metaforer, och därför Tomas Tranströmer. Själv är jag en varm anhängare av både metaforer och sparsmakade telegram från TT, så OEI borde kanske vara även min svurna fiende.

Problemet är snarast att jag inte riktigt förstår vad upprördheten går ut på, annat än att ett antal kulturarbetare är sura över att en annan uppsättning kulturarbetare får för mycket uppmärksamhet, har jobb och uppdrag som den sura grupperingen hett åtrår och — på det hela taget — har tillskansat sig mera avundsvärda positioner kring de s. k. köttgrytorna.

Men den typen av missnöje är ju närmast universellt — oavsett vilket verksamhetsfält man tittar på. Det är precis samma sak i serievärlden, i museivärlden — för att inte tala om den akademiska världen. Jag är helt övertygad om att det finns filatelister som anser att en annan grupp av frimärkssamlare är otillbörligt gynnade på något sätt.

Ibland undrar jag om det finns något särskilt svenskt i den här typen av missnöje. Är det rimligt att den där Malte Persson får så mycket utrymme? Är inte jag lika bra som honom — eller bättre? Trettiosju och en halv spaltcentimeter har han fått vräka ur sig sista veckan. Jag har räknat. Själv har jag bara fått in den här radannonsen: ”Cykel säljes. Objekt. Alla delar finns” — och den fick jag betala för! Är det verkligen rättvist?

Kan ingen tillsätta en uppmärksamhetsnämnd som försöker slå fast hur mycket utrymme folk ska ha — allt prövas efter meriter och objektiva smakkriterier, och sen kan vi slippa såna här Malte Persönner non grata som vrålar ”Allt ljus på mig!” Ordning och reda. Ett anspråkslöst förslag, bara.

Dessvärre betvivlar jag att en aldrig så välmenande statlig instans kan se till att uppmärksamheten sprids på ett jämlikt och för alla parter tillfredställande sätt. Särskilt inte om man börjar jämföra olika verksamhetsfält. Varför får hjärnkirurgerna så mycket mer uppmärksamhet än hemslöjdskonsulenterna? Utan spånkorgar stannar Sverige! Tänk på det! Och varför får en medioker deltagare i Idol lågt räknat hundra gånger mer brudar än en aldrig så meriterad serietecknare som vigt hela sitt liv åt nörderiets ensliga kall?

Se där en verkligt himlaskriande orättvisa …

Summer of love med förhinder

juni 2, 2007

När jag studerar sextiotalets romansserier börjar jag fråga mig hur roligt de egentligen hade under det lössläppta decenniet. Till att börja med verkar det här med ”fri kärlek” ha vissa nackdelar:

girlsrom1449pu.jpg

Ett annat problem utgjorde förstås de som — med tidens mustiga jargong — var ”To fat to frug”:

lovediaryp1.jpg

Men det mest alarmerande är nog när Beatles får nobben (alla fyra på en gång — vad hade de planerat egentligen?). Ringo är så uppbragt att han helt byter utseende …. Men mest plågsamt att se är nog hur Paul lamt höjer handen för att hindra det åtrådda objektets sorti:

girlsrom1097tv.jpg