Fragment ur en resedagbok

harda-bud.jpg

I helgen besökte vi Dalsland.

raven1.jpg

Niklas träffade en räv

raven.jpg

… som han bjöd på Bullens Pilsnerkorv.

huset.jpg

I Dals Rostock finns en modell av det gamla stationshuset.

gustaf.jpg

Den är inte riktigt fullskalig.

gastbok.jpg

Gästboken är full av lovord.

Anmärkningar: Resan företogs i ett mystiskt ordenssällskaps regi. Dals Rostock hette ursprungligen bara Rostock men bytte namn för att inte förvirra teutonerna i onödan (Den dalsländska orten Gestad fortsätter dock envetet att utmana Gstaad).

Annonser

15 svar to “Fragment ur en resedagbok”

  1. jacob Says:

    tusan, vad suveränt det ser ut! :D

  2. Liten Karin Says:

    Borde inte Herrn ha tagit av sig hatten i en byggnad där väl unga Fröken Alice bor?

  3. Gustaf G Says:

    Alice var ute. Allt hon lämnat efter sig var en liten flaska med texten ”drick mig” och en kaka med påskriften ”ät mig”. Och eftersom det rörde sig om en järnvägsstation, som är en offentlig byggnad, tog jag inte av mig hatten. Men det är klart, inne i stinsens bostad borde man ha avlägsnat cylindern. Det var bara så svårt att få plats med den på hatthyllan.

  4. Liten Karin Says:

    Givetvis, å en offentlig plats är det ju snarast viktigt att bära hatt alls, överhuvudtaget!

    Ja, vissas hatthyllor kan vara överfulla, förstås. Hur smakade flaskinnehållet? Och vad var det i kakan, egentligen? Detta påminner övertecknad om brådskande göromål: köpa butelj.

  5. Gustaf G Says:

    Kakan smakade deliciöst. Den var tunn som en oblat och jag intog den sent på natten. Syftet var att hindra magen från att explodera av all föda som hade inmundigats vid banketten.

    Flaskans innehåll var däremot bittert och hade en avgjort giftig bismak. Det påstods vara hemgjorda Bäska droppar från en illegal malörtsplantage i Angered.

  6. Liten Karin Says:

    Ovan omnämns Ni Niklas, här plötsligt svarar mig en Herr Gustaf G.?
    Besynnerliga äro namns vägar! Nå, över till viktigare spörsmål som kakor:

    Jaså oblat häver jäsandet? Se där ett gott skäl att ta nattvard regelbundet; med rikligt vin! Flaskor med Grå kan inte noga nog undvikas. Malört lär främja synen, dock, i pluralis, även om den inte faller alla på läppen. Kanske bäst så.

    I övrigt är Herrns persedelval föredömligt:
    skinnpaltor med hängslen till hög hatt och vit skjorta…man kan bara känna stoltheten svälla i brösten över svensk ungdom, nu när den äntligen bär rimliga skägg igen!
    Vilket ordenssällskap hänger sig åt korvmatning av rävar och malörtsbanketter?
    En ny dag har sett tiden födas, på min ära, mitt i kulturskymningen!

    Teutonska Rostock, förresten, besitter förutom ett stort antal skinnskallar i de glädjelösa Trabantstäderna även en sevärd medeltida stadskärna. Frågan är, om det lönar sig att bita i den persikans råttfäll för att nå det goa i mitten? Dalsland har ju också sina företräden, som exempelvis barrträd i stor mängd och näpna tågstationer.

  7. Liten Karin Says:

    Jisses, jag ber verkligen alldeles hemskt om ursäkt; det är ju smoking eller frackbyxor Herrn bär!
    Läsglasögon, var är er sudd?

  8. Gustaf G Says:

    Det rör sig här om Herrar i pluralis. Jag och Niklas är två helt skilda personer. Niklas matar räven och jag inträder i stationshuset på de ovan förekommande bilderna. (Vi gjorde även vice versa, men det finns inte avbildat här.)

    Naturligvis är det smokingbyxor Niklas bär. I vårt ordenssällskap är vi noga med ekipering och uppskattar stiliga skägg. Trots detta har dock herr Nessle beretts tillträde i klubben.

    Ordens namn är hemligt på ett hermetiskt esoteriskt sätt och kan ej avslöjas för oinvigda. Den omåttligt nyfikne kan dock söka på Wikipedia.

  9. Lina Says:

    Det är något konstigt med din blogg, om jag håller pekaren på en länk bara för att se var den går och sedan inte klickar på den utan bara drar pekaren därifrån, så stängs hela sidan. Lite irriterande.

    Är det någon annan som har det problemet? Eller är det min dators subtila sätt att tala om för mig att jag borde jobba i stället?

  10. Liten Karin Says:

    Gustaf:
    Självklart. Herrar i pluralis är egentligen att föredra. Singulära Herrar, eller Herrken (blir det anglofilt pluralis där, tro?), som Civilingenjörn föreslagit att kalla dem, är ju icke sällan befallna av dystopi mitt i mjälten på grund av hönsabsinthen, om de alltså inte är abstinenta, vilket vore att föredra, liksom malört. Höns kacklar så.

    Herr Nessle gör säkert rätt i att undvika skägg, enär sådana experiment kan framföda regelvidrigt gubbmögel eller raka jordhögar på hakan, beroende på ordens regelstränghet, förstås.
    Om ordensnamnet är hemligt går det ju inte att utröna på Wikipedia, särskilt som man som hen (femasituttryck för höna), inte anar vad man skall söka efter? En gåta, kanske.

    Lina: förmodligen ett synergiskt trick, ja. Kanske den där orden som spökar?

    ”Confusion shall be my epitaph, as I crawl a cracked and broken path”, på återhörande!

  11. civing Says:

    Karin, jag tror att man kan söka på ”Hemliga ordenssällskap” eller något i den stilen. Om inte annat kan man skriva själv! Nej, skägg bör undvikas, det fastnar så lätt i brevlådan och skrivmaskinvalsen. Men det kan vara till prydnad, se t ex ett av de kaptenstofiläventyr som utspelades i Mariefred, som jag tyvärr inte har till hands för ögonblinket, men där ett välvårdat skägg utgjorde seriens poäng.

    Lina, jag tror att denna webplats är alldeles för modern för hennes ”mjukvara” som det kallas. Det kan få sådana konsekvenser som hon nämnde ovan. Men, som min livläkare Dr. Mudd brukar säga, när jag klagar på att ”det gör ont när jag gör så här”: ”Gör inte så där då!”.

  12. Liten Karin Says:

    Ja, käre Civilingenjörn,
    åtminstone har jag ju ledtrådar: vid ordensbanketten dukas det upp med både Bullens Pilsnerkorv, Malört och oblat. Det torde kunna föra en vidare i de Invigdas Dunkla Skara, zylinderbärare är ju lite som en man på en kamel i öknen; svåra att dölja för nyfikna blickar.

    Tja, mina två ”whiskers” tar hen ibland bort fast Wilbur då yttrar rädsla för att jag ska springa i väggen istället för att lättsamt trippa vidare på Den Rätta Vägen mellan dessa.
    Tur att det finns pannlampor!
    Det var verkligen Wilbur som fann tentaklerna, helt transparenta, vita små krokiga (se: väggen) strån. Utomjordiska morrhår alltså, som suttit där Gud vet hur länge och myst.
    Den metronormative partnern sade som hos Loriots Tillbedda vid det berömda frieriet:
    …”Sie haben da was!” (…Ni har nånting där!) istället för ett rungande: ”JA!” …fast det i den Tillbeddas fall, är en för henne just då synnerligen irriterande spaghettisträng som sitter på olika platser i ansiktet på den Angelägne Friaren vid förlovningsmiddagen, och ville genast avlägsna ett av dessa morrhår vilket han höll för en ludd, varpå jag skrek:
    ”Aj!” Ty det satt ju fast i kinden. Förmodligen borde hen anmält karln för husligt våld?

    Dr. Mudd; en vis man att ty sig till i motsats till Dr. Ludd, min Ständige Rådgivare vid krångligare krämpor och spörsmål. Hen är allt lite galen i kanten, hen tuppen luring.

  13. Lina Says:

    Civing: Mycket möjligt, fast min mjukvara är ganska ny. Det enklaste är nog helt enkelt att jag följer ditt råd och inte gör så.

  14. Daniel Says:

    Glöm inte den västmanländska orten Hebron, förtvivlat långt från Västbanken:

    http://www.glosk.com/SW/Hebron/-3423767/index_en.htm

  15. Dalslands landskapsvapen « David Nessle Says:

    […] säkert stumma av beundran). Landskapet äger inte bara ett fjäll i dockskåpsstorlek, utan även ett stationshus för dvärgar, som bloggens minnesgoda läsare kanske erinrar sig. Däremot har man en rätt imponerande […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: