Fader Knox nya budord

Den katolske prästen monsignor Ronald A. Knox störde sig en smula på en del vanliga företeelser i sin tids deckare, och 1929 sammanställde han en serie budord för författarna:

I. The criminal must be someone mentioned in the early part of the story, but must not be anyone whose thoughts the reader has been allowed to follow;

II. All supernatural or preternatural agencies are ruled out as a matter of course;

III. No more than one secret room or passage is allowable. I would add that a secret passage should not be brought in at all unless the action takes place in the kind of house where such devices might be expected;

IV. No hitherto undiscovered poisons may be used, nor any appliance which will need a long scientific explanation at the end;

V. No Chinaman must figure into the story;

VI. No accident must ever help the detective, nor must he ever have an unaccountable intuition which proves to be right;

VII. The detective must not, himself, commit the crime;

VIII. The detective must not light on any clues which are not instantly produced for the inspection of the reader;

IX. The stupid friend of the detective, the Watson, must not conceal any thoughts which pass through his mind; his intelligence must be slightly, but only very slightly, below that of the average reader;

X. Twin brothers, and doubles generally, must not appear unless we have been duly prepared for them

Fader Knox vill ju inte göra livet alltför surt för deckarförfattarna — ett lönnrum unnar han dem, och enäggstvillingar är okej om man har krattat manegen för dem först. Men när det gäller kineser vägrar han att kompromissa: ”No Chinamen” (i tjugotalsdeckarna i allmänhet — inte bara i Sax Rohmers Fu Manchu-böcker — drällde det av sinistra, gärna enögda, kineser).

Listan har en viss patinerad charm, men en del av budorden är lika aktuella idag — Nummer ett ställer väl till problem om man skriver mera realistiska polisromaner, men nummer sex syndas det lika friskt mot som på monsignorens tid. Det säger sig själv att en sån här lista är ganska tidsbunden — på åttiotalet kunde det kanske ha varit på sin plats med regler som:

IV. advokatens axelvaddering får som tumregel inte vara mer fyrkantig än Wayne Gretzkys;

V. Åklagaren får inte resa sig upp och säga om den åtalade att ”hennes kropp är som en skarpladdad uzi — hon kopulerade honom till döds, your honour”;

… Och så vidare. Men det kunde kanske ändå vara lämpligt att presentera ett blygsamt första utkast till några

NYA BUDORD

I. Såväl operalyssnande som magsår och äktenskapsproblem hos huvudpersonen är strängt förbjudna;

II. Kriminaltekniker får inte äta varmkorv eller godis på brottsplatsen för att demonstrera hur avtrubbade de är;

III. Det måste vara vackert väder — eller i alla fall uppehåll — åtminstone ett par gånger under romanens lopp;

IV. Detektiven får under inga som helst omständigheter försöka sluta röka;

V. Mördaren får absolut inte ringa mitt i natten och väsa ”Du och jag är egentligen rätt lika”;

VI. Mördaren får inte ta detektivens barn, fru, flickvän, moster, brylling osv. som gisslan för att skjuta upp upplösningen på den platta deckargåtan ytterligare tvåhundra sidor;

VII. Detektivarbetet får inte bedrivas genom att deckaren ensam går runt och gnäller över samhällsutvecklingen medan författaren gång på gång skriver ”Det var något som gnagde på Tråklund — en pusselbit som vägrade att falla på plats” — tills pusselbiten på sidan 423 plötsligt faller på plats och fallet är löst.

VIII. Författaren får inte med vett och vilje göra alla deckarens meningsmotståndare lätt förståndshandikappade för att han/hon ska kunna vinna diskussioner lättare (ta åt dig, Patricia Cornwall!);

IX. Seriemördaren får inte lämna efter sig någon signatur på brottsplatsen — en clownmask, en röd ros, en pruttkudde — som ger detektiven anledning att sammanbitet muttra ”Flatulensmördaren! Han är tillbaka!”

X. Mordmetoderna får helst inte vara mer än tre gånger så långsökta som något som förekommer i David Finchers Seven.

( Ja, nu är det sommar igen — det är då jag företrädesvis läser de blå böckerna, vilket i sin tur leder till reflektioner som de ovanstående …)

Annonser

15 svar to “Fader Knox nya budord”

  1. embla Says:

    Kunde man kanske betrakta de här listorna som en sorts variant av dogma för deckarförfattare?

    Eller kanske kunde man istället ta det som en utmaning att tvärtom försöka att uppfylla alla förbuden. :) En kriminalhistoria med övernaturliga fenomen, där alla har tvillingsyskon, lönnrum och kineser i mängder. Detektiven visar sig vara delvis inblandad i brottet, men på slutet visar sig den stora brottslingen vara en harmynt syssling till en av karaktärerna som ingen tidigare hört talas om.

  2. isabelle Says:

    mästerligt sarkastiskt, helt underbart. mer, mer!

  3. civing Says:

    Ja, vad vet jag. De enda två deckarna jag läst efter att ha uppnått mogen ålder är ”The Glass Key” och ”Döda fallet”.

  4. ban~ken Says:

    Mina förslag:

    i Deckare om kvinnliga jurister i Lappland får ej handla till mer än 0,1% om hundar. Ej heller bör de ha parallella kapitel om varghonor på vift.
    ii Deckare får ej skrivas med hopgeggade babelstorn till meningsbyggningar med horder av ”och” eller kommatecken istället för punkter. Exempel: ”Så hade han stått där, med ett färskt utpekande mot Lang, bara en våning under en prostituerad kvinna som slagit ner en vakt och rymt och bara sju våningar över henne när hon i ett bårhus i källarplanet tagit fem personer som gisslan och kletat fast blekbeige död på deras axlar.”
    iii Deckare får ej antyda eller att påstå att letter eller litauer talar ett slaviskt språk eller ser ”slaviska” ut om det inte tydligt anges att personerna ifråga tillhör de rysktalande minoriteterna i dessa länder. Ej heller får deckaren beskriva letter eller litauer som ”svartmuskiga.”
    iv Deckare får inte ha trist implemementerade parallella kapitel om hemska-saker-som-timade-för-länge-sedan-med-bäring-på-den-såsiga-nutidsintrigen.
    v Det får absolut inte förekomma unga taniga kvinnor som samtidigt är övermänskligt överlägsna på kampsporter och dator/nät-manipulationer.
    vi som i viktigaste av allt: om deckaren transmogrifieras till TV-deckare så får man inte använda ”det kalla blå linsfiltret.”

  5. J-h:n Says:

    Embla: Jag tror att Harry Stephen Keeler redan har skrivit den boken. Eller i alla fall något mycket snarlikt.

  6. David Says:

    Embla: Som J-h:n säger här ovan så bröt Keeler ganska friskt mot Knox regler — jag vill minnas att Keelerkännaren Richard Polt någonstans har skrivit att ”Keeler routinely violated all of father Knox commandments, with the possible exception of number two”. Och den tjeckiske författaren Josef Skvorecky har skrivit ”The Sins of Father Knox” — tio noveller som i tur och ordning bryter mot var och en av reglerna — så din idé är uppenbarligen fruktbar.

    Ett Keelerreferat kan man f ö läsa här:

    http://www.kaptenstofil.net/stupido/litterart_supplement.php#portrait

    Isabelle: Tack, tack!

    Civing: Jag bryter faktiskt mot ett av Fader Knox budord i Döda Fallet — fast jag säger inte vilket (spot the sin!)

    Ban-Ken: Utmärkta bidrag! Särskilt nummer två och fyra har jag också stört mig en hel del på. Nummer fem får mig att misstänka att du också har gjort tappra försök att läsa Stieg Larsson …

  7. Henrik Says:

    1. Inget korpulent och korkat radiopolis-par som dyker upp i tid och otid. (Sjöwall-Wahlöö och Ian Rankin)
    2. Inga Bulwer-Lyttonska öppningsmeningar. (Dan Brown)
    3. Inga dödligt tråkiga flersidorsbeskrivningar av vapen. (Jan Guillou och Tom Clancy)
    4. Skuldbetyngda ensamstående mammor = Deppade, halvalkade gubbar.

  8. jacob Says:

    — inga ”little did he/she know”… och som sagt ovan… inga mary sue karaktärer av något slag…

  9. Jessica Says:

    jacob: ”In Soviet Russia, Mary-Sue insert fanfic in you!”

  10. kjell Says:

    strålande! tack för att du läser och sammanfattar dom där onämbara böckerna så jag slipper läsa skräptet men ändå har kvar nöjet att högljutt såga dem.

  11. Ahrvid Says:

    Är inte den amerikanske sf-författaren SS Van Dines 20 regler mer kända? De finns på:

    http://gaslight.mtroyal.ab.ca/vandine.htm

    Jag har för mig att han t o m grundade ett decakrförfattarsällskap där alla medlemmar måste svära på Sherlock Holmes att inte bryta mot reglerna.
    Själv tycker jag att deckare får vara litet hur som helst, bara de är underhållande och ärliga. Alla ledtrådar skall fram. Och det framgår att jag föredrar detektivromaner (om brottslösning) före kriminalromaner (som tenderar att handla om brottets sociala orsaker och tvättider).
    Detektivromanen (”pusseldeckaren”) är en lysande uppfinning, på så vis att den innehåller en implicit uppmaning: Nu, käre läsare, måste du läsa noga, för jag skall ta dig på en tur genom ett mysterium, och du får inte missa något. Vilken annan litteratur har en implicit uppmaning till läsaren att läsa extra noga?
    Jan Guillou hade nyligen en skojig krönika i Aftonbladet om Sveriges mångtaliga deckardrottningar och Björn Ranelid. De förra säljer tio gånger mer än Ranelid, trots att den senare enligt egen uppskattning nyligen utgivit ”den viktigaste svenska romanen på 40 år”.
    Jag tror att en stor del av framgångarna för den svenska deckarvågen beror på ett tyst uppror mot det kulturpolitiskt korrekta. Folk är trötta på obegripliga recensioner i DN, smala dikter från OEI eller hr Ranelids självupptagenhet och vill ha något kul. Så man läser deckare.
    Dessutom finns en rätt stark svensk deckartradition från, säg, 40/50-talet och framåt (Trenter, Rönblom, Sunesson m fl), ungefär som det på 60-talet fanns en stark svensk popscen (Hep Stars, Shanes, Tages m fl). Så kom Sjöwall/Wahlöö och som ett slags ABBA och blev internationell hit. Varpå allt var upplagt för en ny våg svensk pop/svenska deckare.

    –Ahrvid
    (deckarförfattare – bl a)

  12. civing Says:

    Oj, då får jag läsa om Döda fallet. Får ta det en solig dag. Få se, nr 5 är det nog inte, knappast nr 2 heller…

    Knepigt förresten, så fort man skapar regler dyker det upp folk som ska bryta mot reglerna. Kanske det är bättre att hålla dem hemliga i kafkiansk tradition.

  13. Ge ut en roman or die trying « Isabelle Ståhl – istället för sömn Says:

    […] svensk pittoresk landsbygd med en deckargåta där detektivarbetet bedrivs genom att deckaren ensam går runt och gnäller över samhällsutvecklingen medan författaren gång på gång skriver ”Det var något som gnagde på Wallander— en pusselbit som vägrade att falla på plats” — tills pusselbiten på sidan 423 plötsligt faller på plats och fallet är löst. […]

  14. ban~ken Says:

    Nya tider, nya regler: http://tr.im/PZTN (och nej, länken går inte till På stan)

  15. In like Flynn! « David Nessle Says:

    […] Fader Knox nya budord GillaGillaBe the first to like this. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: