Döödn

seal.jpg

”Vem är du?”
”Jag är Döödn.”
”Kommer du för att hämta mig?”
”Jag har redan länge gått vid din sida.”
”Det vet jag.”
”Är du beredd?”
”Min kropp är rädd, inte jag själv.”

(…)
”Vänta ett ögonblick.”
”Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.”

sjunde_inseglet_1.jpg

Det är trots allt rätt tilltalande att tänka sig döden som en Bengt Ekerot med rakade ögonbryn — till utseendet mest lik en cancersjuk Stig Dagerman, till sättet kyligt artig och oresonlig som en statstjänsteman, ovillig att töja det minsta på reglerna.

Dagerman — några år yngre än Bergman —  föregrep ju döden i hans ämbetsutövning, och lämnade en trave oskrivna böcker efter sig. Men den nästan lika dödsbesatta och ångestridna fyrtiotalistkollegan Bergman fick rätt generöst med tid — han hann såvitt man kan avgöra infria alla löften och göra alla filmer.

Ibland när jag inte får något gjort brukar jag tänka på något som Bergman skrev i memoarboken Lanterna Magica — ”Ingen annan lider ju av att du slösar bort ditt liv” (citerat synnerligen fritt ur minnet).  Bergman brukade använda den reflektionen för att tvinga sig själv att sätta fart — och det tycks ju ha fungerat alldeles utmärkt.

Som den lowbrow jag är uppskattar jag alldeles särskilt hans komedier från sent fyrtiotal och tidigt femtiotal. När jag tänker på dem säger jag gärna som Eva Dahlbeck till maken Gunnar Björnstrand i Kvinnors väntan: ”Tack snälla Gud”.

Advertisements

37 svar to “Döödn”

  1. jacob Says:

    bra talesätt, och visst. göra så väldigt mycket mer av sitt liv går nog inte…

    fast det känns bra tomt efter alla dödar den här sommarn.

  2. Martin R Says:

    Bergman kunde vid mig anbelangar ha verkat på en annan planet. Jag har inte sett någon av hans filmer, men däremot läst den där memoarboken, oklart varför.

  3. Jessica Says:

    Det var komedierna som sålde mig på Bergman. Jag har än idag en massiv girlcrush på Eva Dahlbeck, ”Pansarskeppet Kvinnan” som Bergman lär ha kallat henne i nåt av sina muntrare ögonblick. Jag fann, när jag ägnade mig åt postum fan-girling, att hon även skrev habila deckare.

    Man kan utan att på något vis förminska Bergmans skrivande och regisserande argumentera att han framförallt var en jävel på casting – allt man behöver _egentligen_ för att åstadkomma ett mästerverk är Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand.

    Jag hade en soft spot för Djävulens Öga i min ungdom – det är bara _för_ bra hur alla konsekvent uttalar Don Juan ”Dånn Yuann” med jämn betoning på ”U” och ”A”. ”Spelet är slut, Dånn YUAnn!” Briljant!

    På ett personligt plan minns jag hur jag som sextonåring slog mig ner för att avnjuta Sommarnattens Leende som jag spelat in på VHS bara för att finna att min mamma spelat över halva filmen med ett par avsnitt av Glamour – hon hade enligt egen utsago behövt spela in det för att se det senare och valt min kasett eftersom hon antog att ingen ville spara på ”svartvitt gammalt skit”. På den tiden var det inte lika lätt att få tag på Bergman som det är idag, så det blev att snällt vänta till nästa gång SVT fick lov att visa den.

  4. Bengt O. Says:

    Hej Jessica, mycket trevlig kommentar, hoppas du ursäktar att jag lägger mig i.

    Det skall nog vara ”Pansarskeppet Kvinnligheten” – det lät mera marint. Att Dahlbeck skrev deckare får jag väl tro på om du säger det men framför allt skrev hon ”Serveto och den eviga elden” – en strålande berättelse om kättaren Michel Servet som var alltför kättersk även för Calvin som tog livet av honom. Som en kuriositet kan jag nämna att jag vid mitt förra Stockholmsbesök besökte Edenborgs café i Gamla Stan och att just denna bok var utlagd på disken för försäljning. Kanske ligger den kvar om du är intresserad.

    Dahlbeck bodde under många år i Genève vilket även jag gjorde några år under samma period men fick aldrig tillfälle att träffa henne.

    Detta om en fin skådespelerska, sedan länge borglömd, men som väl nu fått en välförtjänt postum uppmärksamhet.

  5. Liten Karin Says:

    Brrr, första gången ”Dööödn” kom in i vardagsrummet satt jag med klapprande tänder i soffan och tänkte: ”Jaså, det är så där han ser ut”, för det hade man ju ofta undrat över.
    Lien var lugnande självklar, schackspelet däremot oroande. Max von Sydow är än idag en förebild vad gäller sann ”coolness”, där han utmanar Dööödn, öga mot öga, för glatta livets skull.
    Erland Josephsson är underbar i ”Fanny och Alexander”; hos honom älskar ju den lille pojken att leka, precis som med sin ”Camera Obscura”, istället för att sova i mörkret om kvällen.

    Ett utmärkt sätt att fördriva tiden fram till mötet med Liemannen, syns det mig.

  6. David Says:

    Jessica: Du har helt rätt angående det här med rollbesättningen — Bergman hade en kuslig förmåga att skriva roller som passade skådespelarna nästan lite för bra — Jan Malmsjö som en vansinnig kontrollfreak, Börje Ahlstedt som förgrämd medelmåtta … hmmm … that might just work. Jag har även noterat hur han ibland ser skådespelare göra något häpnadsväckande i andra regissörers filmer och skriver en liknande scen åt dem — i en av Hasse Ekmans fyrtiotalsfilmer har Gunn Wållgren en inåtblickande, nostalgisk monolog i en ton som påminner starkt om den som förekommer i Fanny och Alexander.

    Och även jag har drabbats av familjeförbannelsen att VHS-kassetter med dyrbara gamla filmer på plötsligt visar sig innehålla ett halvt avsnitt av Sköna Söndag, tryfferat med valda fragment av Susanne Lanefeldts träningspass — idag tycker man kanske nästan att de har ett större kulturhistoriskt värde. De är i alla fall svårare att få tag på …

    Bengt O: Jag har en Eva Dahlbeck-bok med dedikation (inte till mig utan till hennes svärmor, om jag minns rätt) — jag kanske ska ta och försöka läsa den.

  7. Mia Says:

    Jag skrattade högt rakt ut när jag läste titeln på inlägget. Stavningen.

  8. civing Says:

    Jag drar mig genast till minnes den första Kapten Stofiltidningen, där Hedersninjan och en okänd herre syns i en liknande scen:
    ”Vem är du?”
    ”Jag är död’n”

  9. Robert K Huselius Says:

    Självklart ska ”döden” uttalas ”dödn”. Gammaldags teaatr-diktjon är en lisa för örat. Lyssna för exempel när Karl Gerhard talar; gediget skolat och lite jazzgossefjolligt på samma gång. Underbart men dessvärre en konst på utdöende.

    Hedrade Bergman med att spela Scott Walkers ”The Seventh Seal” i mitt radjoprogram (REKLAM! SE LÄNK OVAN!!) ikväll.

    His hourglass in his hand, his scythe by his side
    The master Death he leads them on
    The rain will wash away the tears from their faces
    And as the thunder cracked they were gone

  10. Olov H Says:

    För många bokstäver. Kolla in Bengt och Max till exempel här

    Inte fan drar Döden på ö:et i ”döden”; han är ju saklig.
    (Men inte ens med sakligt uttal tycker jag hans gestalt är tilltalande …)
    Boktiteln du nämner i inlägget har också en bokstav mindre!

  11. David Says:

    Emperor: Well, I mean, occasionally it seems to have… How shall one say… How shall one say, Direktor?

    Direktor: Too many notes, Your Majesty?

    Emperor: Exactly! Very well put. Too many notes.

    Mozart: I don’t understand. There are just as many notes, Your Majesty, as are required; neither more nor less.

    Emperor: My dear fellow, there are in fact only so many notes the ear can hear in the course of an evening. [hesitates] I think I’m right in saying that, aren’t I, Court Composer?

    Salieri: Yes. Yes. On the whole. Yes, Your Majesty.

    Mozart: [indignant] This is absurd!

    … fast till skillnad från kejsaren specificerar ju Olov H med föredömlig tydlighet exakt vilka bokstäver han anser vara överflödiga. När jag tänker närmare på saken är det nog inte helt omöjligt att det är lite många bokstäver på den här bloggen rent allmänt … Laterna, ska det förmodligen vara. Och varför inte dra ner på bokstäverna i döden ännu mera:

    ddn.

    Huga, det blev nästan mina initialer. Jag har alltid tyckt att det var något särskilt spännande med det tjeckiska ordet för död: ”smrt”. Som om liemannen skurit bort alla vokaler. Och Bengt Ekerot jobbar ju uppenbarligen på det. Men jag förbehåller mig ändå rätten att ge honom två vokaler i döödn för att markera att det rör sig om lite gammaldags teatersvenska.

    DÖDEN I ÖSTER:

    [pol] Polska: [śmierć]
    [cze] Tjeckiska: [smrt]
    [svn] Slovenska: [smrt]
    [hun] Ungerska: [halál]

    Det sista alternativet hade ju inte så mycket med saken att göra (till skillnad från resten av detta utsökt sparsmakade kommentarsvar — säg det tjugo gånger fort.)

    Jag misstänker att det börjar bli läggdags …

    Senare tillägg: Det slog mig just att meningen ”Jag har alltid tyckt att det var något särskilt spännande med det tjeckiska ordet för död: ‘smrt’ ” låter lite grann som ”Senast jag träffade påven så sa han …” — låt mig alltså korrigera det till ”ända sedan jag först råkade se ordet ‘smrt’ på konvolutet till en Plastic People-skiva cirka 1978”. (Ja — det här kommentarsvaret blir bara mer och mer pregnant och koncentrerat i formen — och nu ska jag verkligen gå och lägga mig.)

  12. Liten Karin Says:

    Ö!
    Ltrn (översatt med vokaler: Laterna) sk dt vtvs vr (ska det givetvis vara).
    tt nrmst sjklgt krt nlgg v Ltn Krn (ett närmast sjukligt kort inlägg av Liten Karin).
    Lt sm hmlg sprkn mn hd sm ndnbrn (Lite som hemliga språken man hade som indianbarn).

    Rktgt fn gmml ttrsvnsk r rktgt fn tt hr! (Riktigt fin gammal teatersvenska är riktigt fin att höra.)
    Sv gtt!

  13. Jessica Says:

    śmierć – aber natürlich! Hur kunde jag missa den? *panndask*

    Jag talar alltså om S.M.E.R.S.H – Flemings namn på ett KGB i liberoposition med Ernst Stavro Blofeldt som spjutspets som jag gång på gång missat vid nya repriser av From Russia With Love – trots att jag suttit och fnissat åt Rosa Kleb, eftersom hennes efternamn betyder ungefär ”limpa bröd”.

    Att Connery connsekvent uttalade det smöösch (det andra ö:et bjuder jag på) är ingen ursäkt. Skämmas borde jag.

    För övrigt: tänk om läroboksförfattare skulle uttrycka sig som gamla talesätt? Av typen ”Snyggt men inte pråligt, sa fan, målade svansen gräsgrön”

    ”Smyert Spionam! sa Stalin, rensade ut malkontenter”

    Min mamma skulle ha spetsat historia.

  14. jacob Says:

    BONUS: Det Sjunde Inseglet/Rock the Casbah

  15. Bengt O. Says:

    I den fantastiska romanen ”Händelser vid vatten” låter Kerstin Ekman en liten flicka leka begravning (med Barbiedockor). Hon härmar då sådant hon hört och sjunger ungefär:”Döööden. Guuud är döööden”. Det är något med dom där vokalerna.

    (Kan inte kolla citatet exakt just nu)

  16. Ahrvid Says:

    Låt mig först säga att om än jag högt respekterar Ingmar Bergmans konstnärskap (säkert mer uppskattat utom än inom Sverige), var han inte min favoritregissör. (Den äran tillkommer istället folk som Hitchcock eller Kubrick, samt den onämnbara massan av hopplösa dussinregissörer som på 50-talet gjorde de otaliga filmerna om att jorden invaderas av tefatianer i gummimasker…).
    Ärligt talat har jag svårt att stå ut med Bergmans dysterkvistiga filmer, som alla verkar handla om hans barndom eller hans spruckna kvinnoförhållanden och typiskt sett består av två personer som sitter i en säng och psykoanalyserar varandra… Men hans muntrare filmer (som ”Trollflöjten” eller ”Fanny och Alexander”) eller soligt melankoliska (som ”Smultronstället”) filmer finner jag mycket sevärda. Liksom ”Det sjunde inseglet” för den täta stämningen och bildspelet.
    Men tveklöst var han en av världens bästa filmregissörer. Skådespelarna älskade honom, för hans täta regi och att han engagerade sig i deras jobb. ”Han gjorde dåliga skådespelare bättre”, sade någon.
    Men här är en sak som tänder min Gosh Wow-känsla: På 50-talet umgicks Bergman med långt gångna planer på att göra film av – Povel Ramels klassiker ”The Gräsänkling Blues”. I huvudrollerna Povel och Martin Ljung (och säkert också Stig Järrel – hembiträdet måste ju spelas bort i poker till Stickan). Bergman lär ha sagt till Povel något i stil med ”Hörru, d-du har ju hela djävla historien d-där, i ett rum, serru”, och Povel var intresserad men var vid tiden alldeles för upptagen av Knäpp upp-revyerna för att kunna komma till skott.
    Gärsänklingbluesen är ju en hel story. Avsked på perrongen. Vilda partyn. Scandal beauties. Baksmälla. Fiskarna och växterna dör. Måste hinna till banken före klockan tre. En nyckel sätts i dörren…
    Det hade blivit en helcrazy film eller ett mästerverk. I alla fall skulle jag ha velat se den!
    Finns månne anteckningar om Gräsänklingsfilmen i Bergman-arkivet som Filminstitutet har?

    –Ahrvid

  17. J-h:n Says:

    Bengt O skrev:

    Det skall nog vara “Pansarskeppet Kvinnligheten” – det lät mera marint.

    Så sant. För att riktigt förmå tillgodogöra sig skämtet bör man veta att det på fullaste allvar fanns ett Pansarskeppet Manligheten i svenska flottan.

    Ang. casting: Det slog mig just att Bergman var litet av en filmens Duke Ellington – han skrev väldigt mycket direkt för sina stjärnsolister, med säker blick för vilket material som skulle locka ur dem det bästa de någonsin kunde ge.

  18. Bastion Styrbiskop Says:

    Jag är ingen totalfan, men han var lurig Bergman. När man tycker att allt är too much och man undrar varför man bryr sig – då ser man en filmsnutt eller hör nån av hanses kommentarer… lurig snubbe. Jag har slagits av att han å ena sidan var en djuping, intellektuell, men å andra sidan då man hör hans sätt att tala i intervjuer: han hade alltid ett väldigt avväpnande rakt och enkelt språk (jag tänker inte på svordomarna!). Min teori är att han påverkades av skådisarna runt sig. Lite Bibi sådär. Om han tex blivit författare med samma teman hade han nog blivit en svårbegripligare person. Jag har hittills INTE hört honom nämna ordet ”teodiceproblemet”….

    Inseglet är ju bäst. Kul att han finns med i Fantasyuppslagsverk bredvid Scwarzeneggers Conan Barbaren.

    Nu ska jag se Robin Hood på fyran.

  19. Fredrik Tersmeden Says:

    Tillåter mig att försöka skaka liv i döden, eller i vart fall i denna tråd, med en språkfråga.

    Jag har nämligen i några år undrat om riddarens svar på frågan ”Är du beredd?” skall tolkas som ”Min kropp är rädd” (som David skriver ovan), eller ”min kropp är redd”, d v s någon slags ovanlig böjningsform av redo. Det sistnämnda verkar ju mer logiskt utifrån frågan.

    Vad gäller pansarskepp fanns det väl även ”Tapperheten” och ”Dristigheten”, någon eller några av dem besjungna i en försvarspolitisk inriktad vers av Rolfkupletten ”Det har blivit mycket bättre nu på gamla da’r”.

  20. Nils Says:

    Fredrik: du är inte ensam om att fundera över detta på lediga stunder. Håll i hattn så åker vi. Jag har länge trott att riddarn säger

    ”Min kropp är beredd, inte jag själv”,

    fast med svald förstastavelse, d v s närmast

    ”min kropp är bredd, inte jag själv”,

    kanske påverkad av Dödns minimalistiska diktion… Men ju mer man lyssnar på klippet, desto svårare är det att höra något ”b” i vindns sus och vågornas brus. Där är oneklign någonting som smattrar, och man vill gärna höra ”beredd” med tanke på Dödns fråga. Varken SAOB eller jag känner till ”redd” som synonym för ”redo”.

    Både ”beredd” och ”rädd” går att försvara utifrån sammanhanget. Är det inte så att riddarn är nyligen hemkommn från ett korståg? Om han är trött och slitn men med humöret i behåll, så betyder det att kroppn är ”beredd” att dö men inte han själv. Om han däremot är i fysisk toppform men märkt av sina upplevelser, är det logiskt att ”han själv” inte är rädd för Dödn även om hans kropp är det. Att riddarn käckt och avspänt utmanar Dödn på ett parti schack tyder ju på den senare tolkningen.

    Så jag frågar mig om han inte trots allt säger ”Min kropp är rädd” och inte det mer såsbetonade ”redd” eller det rentav smöriga ”bredd”.

    Jag har förstått att man i sådana här debattinlägg helst bör uttala sig tvärsäkert om allting, men det här är så nära jag kommer utan att se om filmn och därvid försöka utröna riddarns inställning till Dödn i allmänhet och att bli antastad av densamme på havsstrandn i synnerhet. Någn som har sett ”D7I” nylign kanske kan uttala sig om vad som är vettigast.

    Det tycks ha varit relativt vanligt att döpa örlogsfartyg efter abstrakta begrepp, något som Thomas Pynchon parodierar i sin senaste roman genom att döpa ett luftskepp till ”Inconvenience”.

  21. David Says:

    Fredrik och Nils: Jag är nog beredd — eller rädd — att gå på Nils linje — utan att för den skull ha sett om scenen i modern tid. Det känns på något vis bättre i sammanhanget att riddarens kropp är rädd men inte han själv.

    Skrattade för övrigt gott åt luftskeppet Inconvenience — och blir nästan lite sugen att hugga in på den monumentala Gravitys Rainbow, som ligger i mastodonttraven av böcker bredvid sängen. (Sist tror jag bara att jag kom hundrafemtio sidor innan jag dukade under — främst för att jag i ungdomlig puritanism störde mig enormt på sägesverbet ”sez” som började dyka upp i texten. Nu kanske jag kan utvinna frukterna av Pynchons kreativitet med större tolerans för hans sextiotalssköna sägesverbsspontanism …)

  22. H. Says:

    Jag har alltid hört det som ”beredd”. Efter att ha tittat på scenen igen gör jag det fortfarande, även om det naturligtvis är otydligt. ”Beredd” tycks mig passa betydligt bättre med det filmen handlar om, dessutom. Men det avgörande är väl att det var ”beredd” Bergman skrev i manuset: http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=1EF6F575-0B24-4713-906C-E5458258E9D9

  23. David Says:

    Antonius Block: Vem är du?
    Döden: Jag är döden
    Antonius Block: Kommer du för att hämta mig?
    Döden: Jag har redan länge gått vid din sida.
    Antonius Block: Det vet jag.
    Döden: Är du beredd?
    Antonius Block: Min kropp är beredd, inte jag själv.

    Okej — jag böjer mig för övermakten … jag menar sakkunskapen.

  24. Malte Says:

    Apropå abstrakta örlogsskepp så exploderade ”Dygden” 1793 i Karlskrona hamn, om jag minns rätt. Åttio döda. Det var verkligen att utmana ödet att ge skeppet det namnet.

  25. vistet Says:

    …och ”Endurance” krossades till späntved på ett par timmar i skruvisen . Sen fick Shackleton och dom andra traska runt ett bra tag..

  26. Nils Says:

    H, David: jag står korrigerad. Mästaren skrev, Maxaren sluddrade. Överhuvudtaget kan det vara lite si och så med den von sydowska diktionen, han prioriterar ibland glatt en till överspel gränsande frejdighet framför den gammalsvensklångfilmsdiktion som det tjatas så mycket om. Viss förvirring kan uppstå. För vad är det han säger längre fram i scenen, efter ”Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot”? Det låter som ”Spelar jag dig matt, följer du mig”, och det är väl motsatsen till vad han vill. Vad han säger är ett mycket eftertryckligt ”friger”: ”Spelar jag dig matt, FÖÖRIGER du mig”. Det är åtminstpne 25 meters ansats på det tungspets-r:et. Max von Sydow är professorsson från Lund och uppvuxen i samma spännande gråzon mellan skånska och rikssvenska som Kattis Ahlström.

    Av Pynchon har jag bara läst Against the Day som är ännu monumentalare än Gravity’s Rainbow och kretsar kring ett gäng grabbar, internationella äventyrare som alltså far runt i ett luftskepp med ett olämpligt namn och upplever olika äventyr medan seklet är ungt. Bland annat nedkämpar de sin ärkefiende, en rysk ädling vars stridsmetod är att från sitt luftskepp släppa ner fyrkantiga block i olika formationer. Hans namn är Pazjitnov liksom uppfinnaren av Tetris… Så där håller det på.

  27. Fredrik Tersmeden Says:

    Anledningen till att jag verkligen fick anledning att grubbla över vad det egentligen var Max von S sade, var att jag och några kumpaner för ett par år sedan skulle göra en svit korta filmparodier att visa på en lokal humorfilmsfestival. En av scenerna var just upptakten till ”Sjunde inseglet” som i vår version slutade med att riddaren och döden möttes i ett parti badminton i stället. Som vi filmade det hela ute i blåsten vid Lernacken insåg vi dock att det inte var någon idé att försöka ta upp något eget direktljud, utan vi lät i stället aktörerna mima till filmens originaldialog som sedan dubbades på (med undantag för just ordet ”schack”; det blev – tyckte vi i vart fall själva – väldigt roligt när riddaren efter attt ha sagt ”Du spelar väl badminton?” får frågan hur han vet detta och då i sin tur replikerar ”Jag har ju sett det på målningar och hört det i visor”).

  28. Nils Says:

    På tal om korstågen kommer jag alltid att tänka på sammanfattningen i en gammal Assar-strip: ”Ut och röja lite – komma hem ren som en lilja”

  29. vistet Says:

    Det finns andra som blivit inspirerade av schackpartiet :

  30. Helmintholog » Blog Archive » Death and Badminton Says:

    […] seem to be anywhere on youtube, but I did find some evidence that it really existed, in comments to a Swedish blog entry, where someone called Frederik Tersmeden claims to have made the clip as part of a series of short […]

  31. Julius Endke Says:

    Max von Sydow säger fel, så enkelt är det.
    Sedan uppfattade man inte detta vid klippning och korrekturlyssning, och om man ändå gjorde det, so what, det fanns helt enkelt inte tid till att göra någon omtagning.
    I manus står det ”beredd”

  32. ban~ken Says:

    Det här är en kommentar jag postade på den engelskspråkiga bloggen som länkat hit i juni. Jag tänkte att även ni besökare på Davids blogg vill se denna IB-inspirerade amerikanska klassiker, om ni till äventyrs inte redan sett den.

    ~~~

    You kan watchske ”De Duva” heren in itsen entireska: http://video.google.com/videoplay?docid=3803584387889303730

    Diske filmen isen Amerikanska filmen andska isen noten in Germens bot in Engleska dressen upska as Svenska mitsk helpen de dummen suffiksen.

  33. Gustaf G Says:

    Hi hi hi! Tofslan och Vifslan från Mumindalen gör en Bergmanfilm med dialog på plattyska. Extremt bisarrt och roligt!

    Märkligt också hur idén att Döödn spelar badminton verkar ha dykt upp flera gånger i filmhistorien, oberoende (?) av varandra.

    Personligen har jag lättare att se Liemannen framför mig med en krocketklubba än ett badmintonrack. När han knockar ditt klot finns det ingen återvändo…

  34. Fredrik T Says:

    En annan variant av Bergmandöden uppenbarade sig i karnevalsspexet ”Två” Lundakarnevalen 1990. Här var det inte dödens tävlingsredskap som byttes ut utan hans lie – mot en elektrisk häcktrimmare.

  35. patricia Says:

    vad heter denna filmen? skulle vara tacksam för svar. svara gärna till: mupp_pattri@hotmail.com

  36. Vic Says:

    Jag pratade nyss om dödn.

  37. Maxx99 Says:

    Thats awsomeHey, this reminds me of Dreamworks character design. ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: