Tunna skivor av Västerbotten

När Umeåpolisen började inse att de hade att göra med en serievåldtäktsman summerade en av utredarna sina tankar: ”Ja — den som gjort detta, han är ju något eljest.” (Anekdoten berättas i Den 777:e mannen, boken om Hagamannen.)

Det är något speciellt med norrlänningar och understatements — en särskild fallenhet för det korthuggna, lakoniska, närmast isländskt sagomässiga. Kanske är norr- och västerbottningarna de sista som förvaltar det kärva arvet efter Gunnar på Hlíðarendi, Hallgerðr Höskuldsdóttir och de andra patologiskt ordknappa individerna från sen vikingatid. Såna som kommer vacklande från Hlíðarendi med en spjutyxa i ryggen och blir tillfrågade: ”Nå, var Gunnar hemma?” (dum fråga, kan det tyckas) — och utan att darra på manschetten svarar:

”Det får ni finna ut själva, men ett vet jag säkert och det är att hans spjutyxa är det!”

… innan de elegant segnar till marken.

Birger Vikström

En av mina favoriter bland västerbottningarna är Birger Vikström (som har en nästan skamligt torftig liten Wikipediaartikel) — särskilt de tidiga novellsamlingarna Gyllene tider och Att vara dräng är fyllda av stoisk, subtil understatementhumor som inte har många motsvarigheter i svensk litteratur — vissa stunder känns han nästan som ett slags statarlitteraturens P G Wodehouse (även barndomsskildringen De lyckliga åren är utmärkt — jag är mindre svag för hans senare produktion).

Just nu läser jag Pölsan av Torgny Lindgren, som jag länge har haft fördomar om. Dels tror jag att jag lyckats blanda ihop honom med Göran Tunström i mitt huvud, dels har jag misstänkt honom för att vara en frodigt rabulististisk och rentav mustig berättare av bästa fyrtiotalsfödda märke. (Och när jag säger ”mustig” så vill jag att ni ska tänka Frodiga Fellini-Frunns, Emir Kusturica-zigenarblåsorkestrar, övermogna-ostar och-ett-glas-Rioja-medan-vi-ser-på-solnedgången-över-den-grekiska-övärlden-och-känner-doften-av-torkande-timjan-från-sluttningarna-livsbejakelse, och rent allmänt en frustande lustfylld burlesk fresk med mer än ett stänk av magisk realism.)

Well. Jag verkar ha misstagit mig rejält. För det första är är Lindgren inte fyrtiotalsfödd, utan av 1938 års årgång. Och än så länge är boken fullkomligt lysande. Lindgren lyckas tillochmed använda fiktion-i-fiktion-greppet, som jag normalt sett brukar reta mig våldsamt på, och få det att fungera utmärkt. Och både Birger Vikströms och Gunnar från Hlíðarendis välvilliga vålnader svävar över skapelsen.

Året är 1948. En främling som möjligen är Martin Bormann (han har lärt sig att tala perfekt svenska med lätt östgötsk anstrykning) dyker upp i ett kök i det inre av västerbotten och bjuds förplägnad av husfrun:

När han blandat mjölk och kaffe i tekoppen och tagit den första tuggan vände han sitt runda och nyfikna ansikte mot henne och frågade:

Vad är detta?

Det är pölsan, sade hon. Kallpölsan. Då pölsan är kall, då stelnar hon så att man kan skära henne i skivor.

Pölsa, upprepade han med blicken riktad mot smörgåsen. Det ordet har jag aldrig fått lära mig.

Det är ett av språkets vanligaste ord, sade Eva.

(…)

Fast nog är det en aning svårt att begripa varför du har letat dig hit till de här trakterna, sade hon.

(…)

Slutligen sade han: Jag har länge sökt efter ett landskap som motsvarar mitt själstillstånd.

Hon reste sig upp och tog upp två vedträn ur vedbänken. Medan hon trädde in dem i spisen sade hon: Jo, man ska alltid skämmas över sitt inre.

Det något arkaiserande språket är en bit av charmen med boken. De seriösa norrlänningarna har bevarat en del udda och ålderdomliga vändningar — ungefär som finlandssvenskan. Man använder gärna bestämdformen på substantiven. Och könsbestämningen på neutrumorden, hon är ju bra att ta till. (neutrum-orden, alltså — inte neutru-morden.)

Inte minsta doftspår av timjan eller frodiga Fellini-frunns kan förmärkas. Om inte Lindgren hastigt och mustigt lyckas balla ur totalt verkar det som om jag måste göra offentlig avbön — ännu en svepande, kategorisk förkastelsedom har bitit i gräset …