Der Mann der schneller schießt als sein Schatten

nagyherceg_borito.jpg

I kommentarerna till förrförra inlägget har vi börjat fördjupa oss allt mer i det semantiska finliret i svenska serieöversättningar — särskilt Kalle Ankas radiofrågesport och Lucky Luke-albumet Storfursten (Le Grand Duc, 1973).

Igår försökte jag utan framgång googla mig fram till vad Kalle egentligen säger när han i den klassiska svenska versionen utbrister ”Jag kan cykla utan huvud!”. Det gick sådär — istället hittade jag en massa andra upplysningar av intresse. Det är så med att googla. Det är som om man gick ut för att leta svamp och istället hittade vikingaguld. Eller vice versa.

mustat_kukkulat.jpg

De senaste timmarna har jag istället förkovrat mig i ”El hombre que tira más rápido que su sombra” — ursäkta, jag menar ”Lukku Láki — Skjótari en skugginn að skjóta í mark” — nej vänta, alltså ”Tursamme Tony” (som han från början hette på svenska).

Mera specifikt letar jag efter upplysningar om Der Großfürst, eller Suuriruhtinas, som den också kallas. (Jo då — jag är fullt medveten om hur spridda de här belgiska serierna är, men jag kan ändå inte undgå att känna en mild förundran när jag ser Lukku uppträda i de mest skiftande språkskrudar.)

grekll27.jpg

Detta babyloniska babbel är iochförsig kongenialt eftersom jag letar efter den ryske tolkens repliker i Storfursten, som på ett slående sätt säger något om översättandets problematik. I den svenska versionen presenteras han för Lucky Luke med orden “Han behärskar vårt språk till fulländning”, varvid han med en artig bugning svarar: “Åh — min herre är alltför beskedlig!” (Jag citerar ur minnet, för det enda jag kan googla fram är det jag själv tydligen skrev om saken för något halvår sedan — tjatig som jag är.)

averell-psalm2.jpg

Ja, även idag misslyckades jag alltså med mitt uppdrag — att ta reda på hur tolken formulerar sig i det franska originalet. Problemet är att man nästan får för många träffar. När man söker på smalare ämnen är det betydligt lättare att hitta de långa, inträngande texterna eftersom det inte finns så mycket annat.

Signaturen Wee1 har läst ryska och funderade över vilka ryska fraser som kunde ligga bakom aviga vändningar som “Låtom oss livligt hämta våra hästar!” Själv misstänker jag att René Goscinny kanske inte heller behärskade ryska, men däremot skickligt skapade något som lät som skeva översättningar.

idoxey-tr00.jpg

Det finns också anledning att nämna den obesjungna hjälten Kåre Persson som gjort ett fantastiskt jobb med att få till de svenska formuleringarna — gamla Lucky Luke-album är överhuvudtaget väldigt väl översatta till svenska. Det har jag konstaterat bl a genom att läsa några norska versioner, som var betydligt blekare och mera förenklade.

Det kan rentav vara så att det är Kåre Persson snarare än René Goscinny som ska ha äran för tolkens minnesvärda misslyckanden och malapropismer. Det är inte ovanligt, särskilt i friare översättningar — och det förekommer ofta i serier — att uttolkaren har tillfört en ingrediens X som inte finns i originalet.

Jag avslutar alltså gärna med att skicka en tacksam tanke till Kåre Persson, Karin och Allan B Janzon — som gjorde de utmärkta, och inte alltid helt bokstavstrogna, Tintintolkningar som jag växte upp med — och alla de andra anonyma arbetsmyror som har gjort inspirerade serieöversättningar till svenska.

(Apropå originaltrogenhet kan man för övrigt konstatera att att tyskarna verkar toppa ligan vad gäller fritt förhållningssätt. I alla fall när det gäller titlar — vad sägs om Tortillas für die Daltons, Die Daltons und der Psycho-Doc eller Kalifornien oder Tod, till exempel?)

Annonser

17 svar to “Der Mann der schneller schießt als sein Schatten”

  1. civing Says:

    Jag vet inte om jags skulle nämna Janzons som översättarföredömen. Ibland skiljer sig deras text från vad som händer i serien. Till exempel i ”Den mystiska stjärnan” låter de Tintin säga om tegelstenen han nyss släppt i en vattenpöl att ”Den flyter upp till ytan”, vilket man redan som tioårig läsare fann ytterst remarkabelt, speciellt som analogin med meteoriten haltade betänkligt. Några år senare kunde jag konstatera att i originaltexten lägger sig stenen på pölens botten och sticker upp ovanför ytan.

    Anfäkta, anamma och regera må låta originellt, men i motsats till orginalets ”mille sabords” och ”tonnere de Brest” har de inget med kaptenens sjömansbakgrund att göra.

    Mycket text översattes inte alls, därför var rutorna i den svenska upplagan tämligen tomma.

    Fast, å andra sidan, vem skulle annars ha hittat på ett namn som ”Fru Hjälpkvist”?

  2. Barks Says:

    Som stolt ägare av Carl Barks Library kan jag meddela att Kalle
    i original säger ”Look! No head!” Ibland är det gamla sättet det enda sättet.

  3. zoot Says:

    Det är underligt när man hittar översättartabbar i texter och av felet anar vad det stod i originalet, som du nämnde om Kalle Ankas huvudlöshet, David. I Hemmingways Öar i strömmen, översatt av ? finns en märklig passus där huvudfiguren berättar att han efter ett lokalt mord blev förföljd av folk som skrek ”där är mördaren” när han höll på med vägarbete, vilket var märkligt eftersom han var skeppare eller liknande och inte ett ord nämnts tidigare om asfaltläggning eller så. Roadwork = löpträning så klart, men att ingen sett det innan det gick i tryck? Avsnittet är tolalt ologiskt i felöversättningen. I tidningar och tidskrifter är det fullt av liknande, om än inte så märkliga, fel, eller är det bara jag som är miljöskadad av korrläsning, eller medelålders och kverulantisk?

  4. David Says:

    civing: Hmmm — du kanske har rätt. Men charmiga är deras översättningar onekligen; och nu har de fått ett eget kulturhistoriskt skimmer. Det är lite grann som ”ljudande malm, klingande cymbal” i Korintierbrevet i 1917 års Bibel:

    Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.

    Det står inte så i original, snarare tvärtom, jfr. King James bibel:

    Though I speak with the tongues of men and of angels, and have not charity, I am become as sounding brass, or a tinkling cymbal.

    D v s ihåligt och tomt. Norrmännen förnekar sig inte — i deras bibel står det:

    Om jeg taler med menneskers og englers tunger, men ikke har kjærlighet, da er jeg en lydende malm eller en klingende bjelle.

    Always with the bjällror …

    men frasen har gått in i språket. (Precis så känner jag med den nya Tintinöversättningen — Allan och Karin kanske är ute och cyklar ibland, men det är ju så Haddock och Kalkyl säger — i verkligheten. Jag kan inte frigöra mig från deras version. Samma sak gäller gamla Kalle Anka-översättningar — helst de ursprungliga.)

    Men låt oss för all del fortsätta exemplifiera som galningar — eftersom jag inte har något bättre för mig — Låt oss ta ”Såsom i en spegel” (Också i Korintierbrevet) som i engelsk bibelöversättning blivit det mera poetiska ”Trough a glass darkly” (och samtidigt som mina fingrar skrev in detta förstod jag trettio år försent att det är det Philip K Dicks titel ”A Scanner Darkly” syftar på. Otroligt vad trögtänkt man är ibland …)

    For now we see through a glass, darkly, but then face to face: now I know in part; but then shall I know even as also I am known.

    Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

    Okej då — de fick in dunklet på ett annat ställe. Och vi noterar intresserat att ännu en Bergmantitel seglade förbi.

    Men 1917 års Bibelöversättning är verkligen otroligt mångordig och byråkratisk i vändningarna — snacka om Ohlmarks mot Andersson. Inget tal om vem som äger Tolkienföreträde … (Nu tror jag vi börjar komma bort från ämnet igen …)

    Den norska bibelöversättningens version från 1930 är betydligt bättre än den svenska bibelkommisionens kurialprosa från 1917:

    For nu ser vi i et speil, i en gåte; men da skal vi se åsyn til åsyn; nu kjenner jeg stykkevis, men da skal jeg kjenne fullt ut, likesom jeg også fullt ut er kjent.

    Detta om Karin och Allan B Janzon.

    Barks: Stort tack! Jag hoppades på att någon av bloggens vittra läsare skulle kunna ge besked!

  5. David Says:

    Zoot: Jag vet av egen erfarenhet att det ena inte behöver utesluta det andra, men du har förstås helt rätt i sak — man förvånas inte sällan av att översättaren inte hejdar sig och funderar lite mer över sammanhanget. Min syster påstår sig ha sett en film där ”A toast to Rebecca” blev ”En skiva rostat bröd till Rebecca!” — vilket bör vara det ädlaste exemplet på det du talar om: Alla har glas i händerna, det finns ingen formfranska inom synhåll — men ändå går man på den första associationen …

  6. Robert K Huselius Says:

    Apropos Hemingway läste jag ”Klockan klämtar för dig” i någon lite äldre översättning, vilken gjorde mig rätt nyfiken på hur spanska kraftuttryck egentligen ser ut.

    ”Jag orenar i mjölken av vetenskapen! Måtte den i ansiktet besmutsade orenligheten spränga bron snart och bli färdig!”

    Det där med att orena i mjölk blev så frekvent, att någon vid ett tillfälle kunde svära genom att enbart utbrista: ”Mjölk.”

  7. civing Says:

    Hm, slutsatsen av ovanstående är att Janzons borde ha gjort en bibelöversättning också? Ja, det hade kunnat bli ett intressant resultat. Kan man utelämna Arkimedes, Cyrano de Bergerac och Mussolini i översättningarna kan man nog utelämna ett flertal oviktiga bifigurer även i bibliska historier, och därmed korta ner desamma, vilket kanske skulle popularisera bibelstudierna.

    Men redaktörns hållning förtjänar stofil respekt. Och t ex Chreti och Pleti var ju utraderade redan i 1917 års översättning.

  8. David Says:

    Robert K: Här följer översättaren Hemingways intentioner — hela boken igenom kör han surrealistiska spanska svordomar på engelska. Fast jag tror de använde ett något grövre ord än ”orena” …

    civing: Allan och Karin förvandlade i alla fall inte all förekommande whisky till den enigmatiska vätskan ”Kalasmust” som skedde i Bonniers försvenskningar av L’Etoile mystérieuse, Le Sceptre d’Ottokar, Le Secret de La Licorne och Le Trésor de Rackham Le Rouge

    Och 1917 års bibel är rena larvet — egentligen bör vi inte läsa något annat än Biblia, Þet är: All ðen Helgha Scrifft, På Swensko från 1541. Det som dög åt gamle kung Gösta ska väl duga även åt oss. Sug på det här Matteusevangeliet, till exempel:

    J hauffeb hördt, at thet är sagt, Ögha för ögha, Tand förr tand. men iagh sägher idher, att j skolen icke stå thet onda emoot, Vthan är thet så, att någhor slåår tigh widh thet höghra kindbenet, så wendt honom ock thet andra til.

    Jämför med 1917:

    I haven hört att det är sagt: ”Öga för öga och tand för tand.” Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom;

    Gud förbjude att ett så upphetsande ord som ”det onda” letar sig in i texten. Det tama ”oförrätt” får det bli istället — på samma sätt har Satan blivit ”Frestaren”, ”He-who-must-not-be-named” osv. i stora delar av 1917 års version. King James däremot är inte rädd för att kalla en spade en skyffel:

    Ye have heard that it hath been said, An eye for an eye, and a tooth for a tooth: But I say unto you, That ye resist not evil: but whosoever shall smite thee on thy right cheek, turn to him the other also.

    Inte ens norrmännen räds gamle Skam:

    I har hørt at det er sagt: Øie for øie, og tann for tann! 39Men jeg sier eder at I ikke skal sette eder imot den som er ond mot eder; men om nogen slår dig på ditt høire kinn, da vend også det andre til ham,

    Okej — ni kanske har gissat vid det här laget att jag har hittat en fantastisk sajt där man kan jämföra en massa bibelversioner. Lika bra jag ger er adressen innan jag helt förlorar koncepterna här:

    http://www.praisegate.com/bible.php?lang=SV

  9. Henrik Says:

    När det gäller bibelöversättningar så står väl King James i särklass. Den är ju tillochmed sannare än orginaltexterna.

  10. Liten Karin Says:

    Bibeln är ju nästan alltid skoj.

    Här den tyska versionen från farmors preussiska bibel (nach der deutschen Übersetzung Martin Luthers) – med det kryptiska tillägget: ”Großoktavbibel”? Bibel med stor oktav?? Preussen hyllar Mariah Careys jättelika viktfluktuationer, förmoda vi.-
    Nå,
    klingande malm, var det:
    ”Wenn ich mit Menschen- und mit Engelszungen redete, und hätte der Liebe nicht, so wäre ich ein tönend Erz oder eine klingende Schelle”.

    Dels är gamla tyska genitivformer underbara, dels får jag inte Schelle (i Esseltes Tysk-Svenska Ordbok från sjuttitalet) till någon cymbal där heller, utan norrmännen tycks gå om svenskan i innerkurvan med sina envisa bjällror:

    ”Schelle: liten klocka, ringklocka, pingla, bjällra, skälla”

    men så plötsligt ett pliktskyldigt tillfogat: ”bibl.: en klingande cymbal”
    vilket emotsäges av deras egen samt min omedelbara (men jag slog upp huvudet) översättning av cymbal så att säga den andra vägen:

    ”Cymbal: Zimbel” vilket nog får anses vara korrekt även om man mera sällan hör det användas i vardagslag.

    Särskilt förtjust är jag i skällan och pinglan:
    ”…vore jag endast en ljudande malm eller en klingande PINGLA…”

  11. Martin R Says:

    Oj, felöversättningar! Jag kan hur många som helst. Det får bli dagens blogginlägg.

  12. zoot Says:

    Robert K: jag har läst samma översättning och reagerade också, det såg så tamt ut, som om någon frireligiös småskolefröken haft ett finger med i spelet.
    Liten K: tråkig upplysning, oktaven är formatet på boken, din förmodan var käckare. Någon kunnig person kan väl upplysa om höjd och bredd, eller någon ihärdig kan googla :-)

  13. Martin R Says:

    Här sörni.

  14. Liten Karin Says:

    Zoot: Hm, det ante mig. Aldirg får man ha så roligt som man TROR! Snuft.

  15. schibbye Says:

    När vi ändå är inne på bibelöversättningar skulle jag gärna höra en professionell översättares åsikt om Liftarens guide till galaxen, som enligt mig inte bara översatts utan rentav tolkats till svenska av Thomas Tidholm. När det gäller denna bok är jag benägen att svära för full hals i kyrkan och hävda att den svenska översättningen är mer nyanserad i språket – åtminstone vad gäller ordvariation och lek med idiom – än originalet. Bättre helt enkelt. Platta gärna till mig med motargument.

  16. David Says:

    Schibbye: Förr i världen skilde man på ”fria” och ”bundna” översättningar och angav ofta på försättsbladet vilken form det rörde sig om. T ex Burtons översättning av Tusen och en natt är så fri att den ursprungliga Scheherazade knappt skulle känna igen sig — ”Det var väldigt vad här har hängts på orientaliskt artonhundratalstingeltangel — och var kom all extraporren ifrån?”

    Numera utgår man från att alla översättningar är bundna — och det är de väl också, jämförda med forntida skräckexempel. Men en alltför våldsam originaltrogenhet kan leda till ett osmidigt, oidiomatiskt språk. I sin extremaste form ger den bundna översättningen lätt upphov till rena rama
    ”Det var regnande katter och kundar på utsidan av fönstret”-språket. Översättaren måste liksom kryssa mellan Schylla och Charybdis — och beroende på temperament styr han längre åt det ena eller det andra hållet.

    Det kan också ha att göra med vad det är för slags text — just humoristiska texter ställer egna krav på tajming, snärtighet i formuleringen osv. som lätt leder till att man vrider rodret en smula extra år Charybdis håll — att man går längre från originalet för att (paradoxalt nog) bättre kunna följa författarens intentioner …

    Jag har inte läst Tidholms version av Liftaren, men det skulle inte förvåna mig det minsta om den hör till de här lite friare tolkningarna.

    Sedan finns det ju också överjävligt skickliga översättare som Birgitta Hammar (Wodehouses svenska ombud) som på något magiskt sätt lyckas ligga väldigt nära originalet och samtidigt bevara humorn och smidigheten i språket …

    Ja, jag skulle kunna ramla på hela dagen och gå på och på tills korna kommer hem, märker jag …

  17. Anna Norman Says:

    Jag lånade en bok som hette ”Våt bakom öronen” en gång pga av att omslaget var så snyggt, men alla i boken pratade så konstigt, till exempel kallades tjejer hynda och sköka, man fick intrycket att alla var ironiska och med flit använde ålderdomligt språk. Det var mysigt på något sätt.

    Sen såg jag att det fanns en nyare översättning av Einar Heckscher, men jag gillade den gamla bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: