Worst — poet — ever!

mcstanding.jpg

Jag hade aldrig hört talas William McGonagall tidigare, men Guardian skriver idag om den skotske skalden och hans konkurrenter till äretiteln ”sämsta poeten någonsin”.

Beteckningen ”sämst” får i sammanhanget tas med åtskilliga nypor salt — som Olle Strandberg påpekar i Pegas på villovägar krävs det en särskild talang för att skriva ett underhållande pekoral, och den är lika ovanlig som förmågan att skriva s k ”stor” lyrik.

Den ledande usla lyriken genomsyras ofta av de ädlaste känslor — för de bästa avsikterna har en beklagansvärd benägenhet att ge upphov till den bedrövligaste konsten. Det är till just den traditonen McGonagall ansluter sig.

Hans mästerverk anses vara The Tay Bridge Disaster, skildringen av en skotsk järnvägsolycka 1879. Eftersom ett kortare excerpt omöjligt kan göra rättvisa åt dikten citerar jag den in extenso:

The Tay Bridge Disaster

Beautiful Railway Bridge of the Silv’ry Tay!
Alas! I am very sorry to say
That ninety lives have been taken away
On the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

‘Twas about seven o’clock at night,
And the wind it blew with all its might,
And the rain came pouring down,
And the dark clouds seem’d to frown,
And the Demon of the air seem’d to say-
”I’ll blow down the Bridge of Tay.”

When the train left Edinburgh
The passengers’ hearts were light and felt no sorrow,
But Boreas blew a terrific gale,
Which made their hearts for to quail,
And many of the passengers with fear did say-
”I hope God will send us safe across the Bridge of Tay.”

But when the train came near to Wormit Bay,
Boreas he did loud and angry bray,
And shook the central girders of the Bridge of Tay
On the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

So the train sped on with all its might,
And Bonnie Dundee soon hove in sight,
And the passengers’ hearts felt light,
Thinking they would enjoy themselves on the New Year,
With their friends at home they lov’d most dear,
And wish them all a happy New Year.

So the train mov’d slowly along the Bridge of Tay,
Until it was about midway,
Then the central girders with a crash gave way,
And down went the train and passengers into the Tay!
The Storm Fiend did loudly bray,
Because ninety lives had been taken away,
On the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

As soon as the catastrophe came to be known
The alarm from mouth to mouth was blown,
And the cry rang out all o’er the town,
Good Heavens! the Tay Bridge is blown down,
And a passenger train from Edinburgh,
Which fill’d all the peoples hearts with sorrow,
And made them for to turn pale,
Because none of the passengers were sav’d to tell the tale
How the disaster happen’d on the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

It must have been an awful sight,
To witness in the dusky moonlight,
While the Storm Fiend did laugh, and angry did bray,
Along the Railway Bridge of the Silv’ry Tay,
Oh! ill-fated Bridge of the Silv’ry Tay,
I must now conclude my lay
By telling the world fearlessly without the least dismay,
That your central girders would not have given way,
At least many sensible men do say,
Had they been supported on each side with buttresses,
At least many sensible men confesses,
For the stronger we our houses do build,
The less chance we have of being killed.

Lägg märkte till vad som skiljer den odödligt dåliga diktaren från hans/hennes mera mediokra medtävlare: Med slösande generositet portionerar McGonagall ut höjdpunkterna över hela dikten så att läsarens intresse aldrig flaggar, och lyckas dessutom skruva upp nivån till ett antiklimax av närmast Wagnerska proportioner i de sista raderna.

Den dikt som enligt Guardian hotade McGonagalls epos, Theophile Marzials A Tragedy, kanske objektivt sett är ännu uslare — men jag skulle vilja påstå att den är dålig på ett sämre sätt (Ja, jag vet — det är hopplöst att diskutera pekoral utan att trassla in sig i den här sortens paradoxer). Jag kan inte tycka att den hotar mästarens ställning på något sätt.

Och McGonagalls konkurrenter handikappas ju också av att mycket få av dem har låtit avporträttera sig i full skotsk klandräkt:

mcgonagall-kilt.jpg

Annonser

26 svar to “Worst — poet — ever!

  1. wee1 Says:

    Ah, min favoritgenre: patetiken. I Uppsala ingick såklart Ofvandahl i litteraturkurserna, allt annat vore otänkbart.

    Sen är det ju en tidsfråga vad som blir patetik. Kipling hade knappast gjort samma succé idag. Vad som fascinerar mig är dock fantasyinslagen i McGonagals full kilt ensamble. Varför har han sandaler? Och det där lilla kebabspettet är långt från en Claymore. Är det en glengarry eller en väldigt liten basker? Frågorna är många.

    Spekulation: är det efter denne McGonnagal som Terry Pratchett uppkallat den hederstitel som the Nac Mac Feegles strids-bard bär? Hans referenser är ju inget om inte legio och ofta obskyra.

  2. David Says:

    Wee 1: Du har uppenbarligen bättre koll än jag på vad den välklädde klanmannen bör vara iförd. Skulle inte förvåna mig om både Pratchetts nisse och Adams vogonpoesi inspirerats av McGonnagal (kan inte låta bli att nämna att jag vann en tävling i vogonpoesi på en SF-kongress i Brighton 1984 — jag improviserade med något slags svenska kocken-artad nonsens-engelska på versmåttet till The Walrus and the Carpenter tills de släpade mig av scenen — och fortsatte skandera hela vägen ut — vilket renderade mig odödlig ära och en väldigt ful vogonpokal).

    Ofvandahl förresten — hans ”flicka på badhustak som man kan skåda båd fram och bak” i all ära men jag anser nog att Frithiof Kellmodins Marsch på Carl XII:s dödsdag överträffar den blide konditorns aningslösa alster med en och annan hästlängd :

    För hundra år och femti till i Carlars tid,
    Då small ett skott, som slöt vår Carl den tolftes strid;
    Han föll vid Fredrikshald, men anden hans står opp
    Och svänger rostig värja över nordens kropp.
    Tra la, la, rung, rung, rung,
    Tra la, la, kung, kung, kung,
    Som svänger tapper värja över nordens kropp.

    Till skallgång manar skuggan som på fästet står,
    Sin gamla, goda pamp den vännen Turken får;
    Hur han steg upp ur grav, det borgar västers glav,
    Men dimmig skrevar skuggan över Ålandshav.
    Tra la, la, gung, gung, gung,
    Tra la, la, rung, rung, rung,
    Och hjälteskuggan skrevar över Ålandshav.

    Hur är det, gossar, har ni mistat arm och ben?
    Välan! gör som Croaten, skjut på stumpar se’n!
    Där krut och slag och damm ge akt åt frihets kamp,
    Hör där min röst och hör på slagen av min pamp.
    Tra la, la, rung, rung, rung,
    Tra la, la, kung, kung, kung,
    Hör slagen från vår Carl den tolftes pamp.

    I Stockholm träder kungsstod upp för Sveas stam
    och manar nord i med- och motgång blott gå fram;
    Om vi på stället stå, vi snart tillbaka gå,
    Nej, mod i anda, nerv i kropp, om våld vill slå.
    Tra la, la, gung, gung, gung,
    Tra la, la, rung, rung, rung,
    Blott mod och nerv i kropp, om våld vill slå.

    I djupa rotar manar högtidsstund att gå,
    Lik’ gott, om rock är röder, viter eller blå;
    Men upp med svenskt banér, så dagen mot det ler,
    Och plats för bussar blå i gula bandoler.
    Tra la, la, gung, gung, gung,
    Tra la, la, kung, kung, kung,
    Och plats för bussarne i bandoler.

    – Frithiof Kellmodin, Marsch på Carl XII:s dödsdag

  3. jacob Says:

    istanes!

  4. wee1 Says:

    Ooh, jag är officiellt imponerad! Angående vogonpoesi berättar Wiki att förebilden för universums sämsta poesi (vogonpoesi är som bekant bara universums tredje sämsta)var en klasskamrat till Adams vid namn Paul Neil Milne Johnstone, Beehive Court, Redbridge, England, vilket det står i originalutkastet, men som har ändrats till Paula Nancy Millstone Jennings, Wasp Villas, Greenbridge, Essex, England i slutversionen.

    Tralala Rung Rung Rung för tankarna till ”Gunga Din, Din, Din” på nåt vis och då har vi ju kommit runt till Kipling igen så att säga.

    Vi mer senkomna Swaear är ju inte lika imponerade av Karl XII, och skulle nog mera ha utbrustit i Jabberwocky, om den inte redan var skriven. ”And, has thou slain the Jabberwock? Come to my arms, my beamish boy! O frabjous day! Callooh! Callay!” hade vi nog frustat i vår glädje.

    Jag känner för övrigt ett par Kroater, och ingen av dem skjuter på stumpar, däremot spelar de schack med stor förtjusning. Jag hade också gärna sett hjälteskuggan skreva över Ålands hav. Jag kan ej längre vila innan jag får reda på hur sådant går till.

  5. wee1 Says:

    Addendum: ah, där fann jag vad jag sökte. Paulas poesi från BBC-versionen 1981.

    ”The dead swans lay in the stagnant pool.
    They lay. They rotted. They turned
    Around occassionally.
    Bits of flesh dropped off them from
    Time to time.
    And sank into the pool’s mire.
    They also smelt a great deal.”

  6. Martin R Says:

    McGonagall är företrädd med flera dikter i den underbara lilla antologin Very Bad Poetry, red. Petras & Petras 1997, ISBN 0679776222. Rekommenderas varmt!

  7. J-h:n Says:

    ”The Tay Bridge Disaster” tycker jag mest låter som ett skillingtryck på väldigt, väldigt knagglig meter – man finge frasera som en annan Karl Gerhard för att få in vissa av stroferna i någon känd melodi. Annars finns ju många av skillingtryckets särdrag med – försäkran att denna händelse sent skall glömmas, veklagan över dess hemskhet, förnumstig sensmoral. Fast de byggnadstekniska utredningarna sätter nog ändå McGonagall i något slags särklass.

  8. David Says:

    Informationen fortsätter rinna till (liksom min näsa — det är därför jag är så vanvettigt aktiv just nu; jag orkar inte göra något annat) om William McGonagalls öden, äventyr och inflytande på litteraturen långt efter sin död.

    Bl a refererar Wikipedias artikel om McGonagall …

    http://en.wikipedia.org/wiki/William_McGonagall

    … till samma ställe i The Wee Free Men av Terry Pratchett som vår egen Wee1 nämnde ovan. Dessutom figurerar en Minerva McGonagall i Harry Potter-böckerna, vilket jag hade lyckats glömma bort, trots att jag har läst drygt hälften av dem. Mer om henne kan man läsa här:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Minerva_McGonagall

    (Släktskapen med originalet är dock inte lika otvetydig som i Pratchetts fall).

    Wikipedia nämner också Monty Pythons sketch om den särpräglade skotske skalden Ewan McTeagle, som skrev dikter som denna:

    To Ma Own beloved Lassie.
    A poem on her I7th Birthday.
    Lend us a couple of bob fill Thursday.
    I’m absolutely skint.
    But I’m expecting a postal order
    and I can pay you back as soon as it comes.

    Speakerrösten förkunnar: ”There seems to be no end to McTeagle’s poetic invention. ‘My new cheque book hasn’t arrived’ was followed up by the brilliantly allegorical ‘Whaes twenty quid to the bloody Midland Bank?’ and more recently his prize winning poem to the Arts Council: ‘Can you lend me one thousand quid?’ ”

    För övrigt innehöll Wikipediaartikeln följande upplysningar om vår hjälte som inte bör fattas i den här tråden:

    McGonagall also considered himself an actor, although the theatre where he performed, Mr Giles’ Theatre, would only let him perform the title role in Macbeth if he paid for the privilege in advance. Their caution proved ill-founded however, as the theatre was filled with friends and fellow workers, anxious to see what they correctly predicted to be an amusing disaster. Although the play should have ended with Macbeth’s death at the hands of Macduff, McGonagall believed that the actor playing Macduff was trying to upstage him, and so refused to die.

    In 1892, following the death of Alfred, Lord Tennyson, he walked from Dundee to Balmoral, a distance of about 60 miles over mountainous terrain and through a violent thunderstorm, ”wet to the skin”, to ask Queen Victoria if he might be considered for the post of Poet Laureate. Unfortunately, he was informed the Queen was not in residence, and returned home.

  9. zoot Says:

    Jag förstår inte vad ni talar om, det är ju jättefina dikter allihop!

  10. Robert K Huselius Says:

    Vet ingenting om Ofvandahl, men jag tror han nämns i Ellen Lennartsons schlager ”Jag tycker så mycket om herrar” från 1910:

    Kata, hon tycker om att få hålla tal
    Ofvandahl tycker om Ofvandahl

  11. David Says:

    Robert K: Konditorn Erik Ofvandahl var född i Stora Tuna — drev ett tag konditori i min gamla hemstad Sala (Det visste jag inte förrän jag googlade fram det alldeles nyss!) — startade det eponymiska konditoriet Ofvandahls i Uppsala (känt bl a från Owe Thörnquists klassiker ”Ett litet rött paket”) — men åtnjuter framför allt en viss herostratisk ryktbarhet som poet. Ett smärre smakprov på hans skaldekonst:

    Kling klingeliklang,
    Jag vill ta mig en tjang:
    En flicka som står där på
    badhustak!
    Som man kan skåda båd fram och bak!
    Hå, hå håjamän!
    Knäpp spydigt min sträng:
    Ej vill jag ha
    En flicka, som alla med
    ögon kan ta
    Väl har hon en slöja på,
    Men kontur av vart strå
    Genom vattendränkt slöja man ser!
    Som humbug såd’na seder sig ter!

    Birger Sjöberg — en av mina husgudar — visste det mesta om den överspända diktens våndor — tänk bara på Cellos lidanden när han anonymt skickat in dikten om ”Junker Morgonröd” i Kvartetten som sprängdes:

    ”Rid ut, rid ut, och svinga ditt svärd för ett blänkande slag!
    Mången skönlockig mö uppå kransade ängar
    mången stingkyss dig ger, mången sugande blick,
    Ingen rast! Locka krämaresjälar med pengar,
    så drag till för din dröm med ett glimmande stick!”

    I en dikt ur sent på jorden har han skrivit en hyllning till konditor Ofvandahl och mindre lyckad skaldekonst:

    Där på vår önskans äng
    som sänks mot mörkblå dalen
    står i en vind, ej salt och sträng,
    de bästa pekoralen.
    På jorden trampade i mull
    av många stora lärde,
    de vaja för vår längtans skull
    och äga även värde.

    Frasen ”de vaja för vår längtans skull” används för övrigt ofta av mig och min vän Martin för att urskulda ärligt menade men mindre lyckade insatser på konstens område. Det är liksom en variant på Thomas Thorilds gamla ”Allt görs för sina förtjänster”.

    När jag försökte googla fram versen ovan fick jag bara en träff — en artikel Martin skrivit om det stora originalet Tiny Tim i Hjärnstorm:

    http://hjarnstorm.com/hjaernstorm/6364/kristenson.html

    (Jag börjar misstänka att jag försöker blogga bort febern — oändligt långa omtöcknade inlägg följer det ena efter det andra — jag tror jag ska försöka ge mig nu …)

  12. schleiermacher Says:

    Dundeeskalden nämns i romanen Emotionally Weird av Kate Atkinson, jag citerar här ett stycke i min egen humbla översättning:

    Trots att jag hade öppnat dörren förblev Terris finger på ringklockan, som om hon drabbats av rigor mortis medan hon tryckte på den. Med våld tog jag bort fingret, blev nästan tvungen att bryta av det. Hon höll fram en hand med handflatan uppåt och sade: ”Ge mig din George Eliot-uppsats”; ansiktet var lika uttryckslöst som en lönnmördares.
    ”Annars — skjuter du mig?”
    ”Käften”, sade hon kort och tände en cigarrett på ett sätt som förde tanken till en film noir-skurk. Jag stängde dörren framför henne och gick och lade mig igen bredvid en varm och slapp kropp som tillhörde Bob, med vilken jag sammanlevde i urbant elände i en unken vindlägenhet på Paton’s Lane som tidigare hade hyst Dundees smädade men dock högsinte diktare William Topaz McGonagall. Bob vände på sig och mumlade något av sitt vanliga sömnsvammel (”Leoparden kommer att missa tåget!”, ”Måste hitta rädisan” och så vidare).

    Ett ganska representativt utdrag ur denna rätt bisarra roman.

  13. Martin R Says:

    Ofvandahls konditori tillhandahåller en dammsugarliknande bakelse som kallas ”studentska”. Enligt folkhumorn beror detta på att den är grön utanpå men svart inuti.

  14. Robert K Huselius Says:

    Tiny Tim!!

    Läste att han mycket väl kan ha haft Aspergers syndrom eller liknande. Det verkar ju inte helt osannolikt, även om det förstås är en trist tendens i vår tid att konstiga människor inte kan tillåtas vara konstiga rätt och slätt. Är du alltför ”udda” måste du särskiljas från ”normaliteten”, så att de ”normala” kan få en klar bild av vad de själva INTE är, och somna gott i visshet om att de inte kommer att bli som du, och framför allt att du inte på något sätt är som dem. Nåväl.

    I en radjosändning roade jag mig med att spela Tiny Tims välkända version av ”Tip-Toe Thru the Tulips” jämte Nick Lucas originalinspelning från 1929. Det lustigaste var att det faktiskt visade sig omöjligt att avgöra vilken av dem som är fjolligast.

  15. Bastion Styrbiskop Says:

    Postpunkbandet Spear of Destiny sjunger tidigt 80-tal:

    ”We fell off Tay Bridge

    Listening to Mac -Go -nee -gall!”

    i låten Flying Scotsman.

    Nu var ju den periodens musik ganska pretto och ödesmättad så där ringde inga ”kling- klingeliklang- klockor av ironi” hos mig i alla fall.

    Har Ofvandahl helt ovetandes återänvänt klingeli-klang från Tegnérs satir över ”Lorenzo Hammarspik”??

    Det blir alltmer kuriöst…

  16. Liten Karin Says:

    Schleiermacher:

    tack för Er ovanstående (underbara) översättning:
    ”en varm och slapp kropp som tillhörde Bob, med vilken jag sammanlevde i urbant elände”
    …dessa ord gjorde mig närapå oförhappandes nykter, ehuru de voro så trösterika efter en till ytterlighet ansträngande helg i makens familjs sköte, så att säga, men jag drack rom.

    Vår huskock har informerat oss (Bob och mig) om att enda tyska Slayer-coverbandet heter: ”Hans Martin Slayer”.

    Är Ni släkt, månne?

  17. Malte Says:

    Snubblade över en fin Kipling-dikt om passagerarfartyg:

    http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/the_tls/article2576433.ece

    Den kan naturligtvis inte jämföras med de här citerade pekoralen, men dess rad ”But me no chromium plumbing thrills” tycker jag ändå har något visst je-ne-sais-quoi…

  18. Olof Sjölander Says:

    Hej.

    Jag har dräglat över omslagen till Kapten Stofil på hanses hemsida, länge. E-post till Lindegren i saken har förblivit obesvarad.

    Förfrågningar på diverse bibliotek och tidningsbutiker har varit förgäves.

    Hur gör jag för att på tag på ett några nummer med vad som tycks vara en av den svenska seriehistoriens mest geniala skapelser: den maskerade proggaren?

  19. Tusse Says:

    Kellmodins Karl XII-marsch är bra, och den är även tonsatt av Gassenhauer

  20. Tusse Says:

    Där grep makterna in för att stoppa mig, men jag trotsar dem glatt.
    Gassenhauers geniala tonsättning hittar man på

  21. David Says:

    Tusse: Tussen tack för länk — utmärkt tonsättning, som du säger! Även om jag förstås hade en vild förhoppning om att få höra en punschberusad manskör skallande sjunga ”tralala rung! rung” rung! Tralala kung! kung! kung!” medan de fåfängt kämpade för att inte ramla ner i Fyrisån … Som det nu var fick jag själv försöka mig på lite karaoke med tivoliorgeln för att orientera mig i låten — men den var som sagt synnerligen kongenial.

  22. Tusse Says:

    Varsågod!
    Olof Strandbergs ”Pegas på villovägar” är en guldgruva – även om det mesta av behållningen med den boken ligger i sättet på vilket Strandberg lotsar oss genom den svenska pekoralistikens irrgångar – och hans kommentarer överträffar många gånger dikterna (som jag i något fall har läst i all sin nakenhet – och funnit dem tråkiga).
    Har Du månne skrivit om Karl Krüger-Hansson eller har jag läst om honom i en annan blogg? Även KKH finns tonsatt av Gassenhauer (sparrisdikterna)

  23. David Says:

    Tusse: Under min tonårstid läste jag Pegas på villovägar säkert tjugo gånger, och jag håller med om att Olle Strandbergs diskret elaka små kommentarer är en stor del av behållningen. Sedan dess har jag ägt både Hans Nicolaus Riis Lefvernebeskrivning och Tyra Norrmans funkispekoral men aldrig kommit mig för med att läsa dem i sin helhet …

    Och självklart har Karl Krüger Hansson figurerat i bloggens labyrintiska kommentartrådar … Närmare bestämt här:

    https://davidnessle.wordpress.com/2007/10/06/art-frahm-och-hans-sallsamma-svaghet-for-selleri/#comment-34860

  24. Tusse Says:

    Jajamän, den har jag läst. Och jag skyndar att tillägga att Gassenhauers ”Celery Polka” (Amelie’s Polka) inte har någonting att göra med Art Frahms böjelse för selleri.

  25. Irish heraldry – pekoral av jämmerligt slag « Under Wermlandsörnen Says:

    […] Mannen på bilden är inte heraldiker, utan poet. […]

  26. Den grästäckta kullen i våra hjärnor | David Nessle Says:

    […] att tänka på William McGonagalls herostratiskt ryktbara dikt  The Tay Bridge Disaster (som jag skrev om här på bloggen för länge […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: