This entry was posted on oktober 8, 2007 at 1:34 f m and is filed under Ideologisk fostran. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.
You can leave a response, or trackback from your own site.
”If only you would stop preaching that men are hardly more than animals” inte tendentiöst alls på något vis :D Men hela den Illustrerade Klassiker-stilen är makalöst charmig och obehaglig samtidigt. Notera hur många av figurerna som intar ikon-poser. Det är uppenbart att store Cthuluh kan komma när som helst.
Wee1: Ja — och svaret ”I will try again in Belgium” fick mig att skratta så att jag fick kramp — det förtjänar nästan ”Min herre är alltför beskedlig”-status. Jag ska börja arbeta in det i var tredje mening jag säger. Tecknaren Reed Crandall är iofs åtskilliga snäpp bättre än den genomsnittlige Illustrerade Klassiker-tecknaren — han är väl främst känd (i alla fall för mig) för sitt arbete med Creepy, Eeirie och liknande tidningar — de serier som i Sverige publicerades i Chock — så associationen till Yog Sothoth! Iä! Iä! Shrub niggurath! The utmost abomination!-författaren H P Lovecraft är helt rimlig — närmast undescribably, unspeakably, unmentionably so. (Men i just den här serien verkar Crandall, som sagt, ha glömt att avlägsna armeringsjärnen ur de medverkandes stjärtar … Jag älskar också det faktum att alla talar uteslutande i tell me professor-stil — tillochmed när Stalin sitter ensam på sin kammare intar han en anslående pose och förklarar för sig själv vad kominterns ordförande heter …)
Cirkux: Njäe — det var nog Stalin som introducerade femårsplanerna. När det gäller den typen av hårda fakta är serien här ovan faktiskt förvånansvärt välresearchad — däremot tycker sig ett tränat öga kunna urskilja vissa lätt vinklade tolkningar här och var …
wee1: Jag reflekterar väl mest över att det känns konstigt för en gudlös svensk att se ett sådant fokus på anti-religiositet. ”Jaja, de var en absolut diktatur med fullständigt åsiktsförtryck som orsakade miljoner och åter miljoner människors lidande och död-men de *trodde inte på Gud*! Kan du fatta hur onda de var?”
Där Lenin åker tåg i fjällmiljö, det skulle ju faktiskt kunna vara ”SWEDEN” man syftar på om man önsketänker. Han var ju här en gång (eller flera gånger?) innan revolutionen. Han konstaterade att en gnista kan tända en präriebrand, men då ska gräset vara torrt, och det är det inte i Sverige.
Illustrerade Klassiker – jag har verkligen försökt digga dom här men det har aldrig tänt till. Här har vi en av de bättre tecknarna i alla fall, men annars är det väldigt träigt. Men en snygg idé, en fin formgivning vad gäller omslagena, inarbetat varumärke… but not for me.
Filmkritiker-Ronny är ju även han ett fan av serien. Jag är nog lite för ”ung, på 70-talet försvann väl serien?
Jag har många fina serieminnen av Illustrerade Klassiker trots att jag är så ung, men det var nog morsans samling från början. De satt till och med i en särskild Illustrerad-klassiker-pärm. Jag skulle nog (tyvärr) aldrig ha läst Fången på Zenda eller Greven av Monte Cristo om det inte varit för dessa serievärldens Readers Disgust …
Illustrerade klassiker är ju en sann plåga för ögat, men jag ska försöka läsa en igen när jag är i Belgien nästa gång. (Förra gången var väl tidigt 80-tal.) För övrigt är det synd om de satar som suttit modell för tecknaren om de måste ha järnstänger upp i ändalykten. Jag hoppas att du inte är lika grym mot dina horder av modeller, David.
Knirk: hahaha – jag är nog lite utlandsskadad. Alla omkring mig lever i en ännu icke sekulariserad värld. Jag befinner mig i en del av Skottland där sekteristvåld fortfarande händer, särskilt i samband med fotbollsmatcher… Här avgör din religion vilket fotbollslag du håller på – 4real. Kollegans son blev för ett par år sen svårt misshandlad för att han genade genom ett övervägande katolskt bostadsområde med en Rangerströja på sig, och en ung kvinnlig kollega fick gruppstryk i en protestantpackad tågkupé på väg hem från en match då hon bar en Celticströja. Folk tar religion på allvar här och jag har nog blivit van med det. Så till den milda grad att jag inte ens reflekterar över det absurda i att fokusera på religionslösheten som det största problemet.
Jo, som svensk normal-ateist är det helt absurt att finna sig till rätta i ett land där folk ser ut precis som de gör hemma – samma klädstil, samma frisyrer, samma hobbies, ett språk man behärskar till fullo och där ingen språkförbistring finns – men deras hjärnor går HELT andra banor. Det är lite som att befinna sig i en body snatcher-situation. I sverige är det bara fanatiker som har den där kristen=bra världssynen. Jag har vänner som är präster i Svenska statskyrkan som inte lever i den världen, men här är det liksom default även på folk som egentligen skiter i sin religion.
En väninna som faktiskt _är_ lite kristen bor i amerikanska södern, och _där_ finns den inställningen and THEN some. Hon betraktas som lite religiös vilde eftersom hon bara går i kyrkan en gång i veckan, utom för körövningarna och volunteerarbetet alltså. Hon är i sin kyrka vid åtminstone tre tillfällen i veckan, men bara en av dem är för ”worship” så de andra tittar snett på henne. Sen skrattar hon för mycket och säger vad hon tycker om saker också… ni hajar ju. Helt fallen.
Illustrerade klassiker ja, jag hade bara några stycken sådana som barn jag, men de gjorde starkt intryck på mig, särskilt den om Jeanne D’Arc. Jag kan fortfarande se enstaka bildrutor ur den framför det inre ögat.
Anyhows, det är alltid lika roligt att besöka den här bloggen, livet känns liksom lite lättare, precis som när det dunsar ner ett tjockt dubbelnummer av Kapten Stofil genom brevinkastet. Är jag patetisk nu? Ja, men det skiter jag i och föreslår att ni gör likaledes. :-D
Schibbye: jag vill minnas att jag läste illustrerade klassikerversionerna och gamla artonhundratalsutgåvor av mina Jules Verne-favoriter i det närmaste parallellt. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag tänkte — jag tror jag tyckte att de kompletterade varandra på något sätt. Tycker mig dock minnas hur jag satt och undrade lite över alla försvunna bihandlingar …
wee1: Det är just sånt här jag älskar med att blogga — jag citerar en katolsk antikommunistserie och får lära mig något intressant om livet i dagens Skottland — och blir kanske en gnutta mindre etnocentrisk.
Charlotte: Tack för dina värmande ord! Om det där är att vara patetisk så säger jag bara ”Where do I sign up?”
Bastion: Jo — det är defintivt rätt mycket All Along the Watchtower — det är mest ämnet som tillför en skön ingrediens X …
Lustigt, man söker på ”kommunismens” och David Nessle kommer först av 177 000 träffar.
Det ser verkligen ut som ”Kommunismens svarta bok” som illustrerad klassiker, eller möjligen som de serier om Jesu liv och verk man underhölls med i söndagsskolan. Klart att en skräckserietecknare anlitades; han har gjort ett gott arbete med Chrustjov.
Man får passa på att tacka redaktörn för att hålla fanan högt med ytterligare ett Kapten Stofil-nummer som damp ned i brevlådan igår. Den där Tom förefaller ha blivit ett stående inslag. I de kretsarna verkar man vara goda stofiler, med ett mode som aldrig förändras!
Robert: södern under nittonhundratalet var ju dessutom behängd med skum frukt som skaldinnan säger. Men har vi inte alla en soft spot för New Orleans pre Katrina? Om man tänker bort lynchmobbarna och vitluvorna så förstår man nog ändå _vad_ det är du längtar efter. Är det jazz och speakeasy som låter lockande? Eller är det Marie Levaeu, spökvandringar och gother på bröllopsresa? Om det är det sistnämnda vill jag rekommendera serien Gloom Cookie.
Själv undrar jag varför alla jordens matkulturer verkar finnas representerade här och där i Europa, men varför man inte kan få en hederlig Gumbo, att ta med, någonstans som jag känner till. (det är fö lättare att få tag på hygglig sushi i Gävle än i Glasgow… Den finns, men den smakar läskpapper och kostar som om den var av titan.) Borde inte just Creole och Cajun lämpa sig himla bra för hämtmat?
Wee:
Varför åkte jag inte medan tid var? Oförlåtligt.
Me for le jass and brass. Spöken har jag egna.
Katrina kan få behålla her own. De är inte snygga.
Men, du kunde införa stekt hämtgrävling i Glasgow!
Inlagd rävsylta med råkesallad och rådjurskorv med mos.
Strange fruit till efterrätt, med fel sorts bordsbön.
Liten Karin: med baklängessittning på teknologvis? Rådjurskorven är ett faktum redan. Eventuellt blir den vanligare när K. Make tar viltvårdarexamen och blir ranger* (yrket, inte fotbollsupporter) – en examen som bland annat kräver en utbildning med certifikat i ”Deer Stalking”.
Jag ser framför mig hur han sitter med hemläxan på kvällarna och klipper ut bokstäver ur kvällstidningarna och stavar fram: ”KärA RåDjureT, du äR en jäVla hOra. JAG vet vaR du Bor. med väNlig hälSninG: En Vän”
*Som inte kräver agronom- eller jägmästarexamen här. När man har de grundläggande behörighetskraven, som körkort, vapenlicens och deer stalking kan man bli ranger lärlingsvägen.
Det skramliga innehållet i min kängurupung darrar sig redan nu styvstelt av stalkerskräck!
Men jag sätter en lapp på undersidan av svansen min (syns endast bakifrån vid jeepjakt):
”HopPa pÅ miG Då, Om du kAn, Din JäVel!”
Den som klarar det, får gärna sitta baklänges och njuta av utsikten.
Inget för sjösjuka etnologer, dock. Teknologer göre sig icke besvär!
”It is a sort of intercourse, but not for everyone.”
Ej heller lämpligt för utbytesstudenter: den unga pingvinen som nyfiket tittar ur magpåsen spyr i kurvorna, och lillkängurun fryser på isflaken under de svarta vingarna. Om den inte genast får en slurk Caol Ila (18 år gammal) blir bakfötterna blåfrusna, ju.
(Copyright: Ulli Stein)
Me for the lumberjacks, de är rejäla grabbar!
Fantastiskt! Och jag förstår inte varför jag först i dag upptäckte Nessles blogg. Har ju gillat serierna sedan 80-talet. Min ryggmärgsreaktionära tjej är till och med med i Stofilsällskapet.
I alla fall, den här kommunistserien påminner väldigt mycket om en Jesusserie jag läste när jag var liten. Skulle kunna vara samma tecknare.
Jag gillar scenen med vattenkylaren allra bäst. Trolig dialog över vattenkylaren på ett amerikanskt kontor, liksom…
Notera också att Chrustjev, den aktuelle fienden när serien ritades, ser mycket mer ut som en karikatyr än de stiliga unga männen Stalin och Marx.
David Nessle 
oktober 8, 2007 kl. 10:01 f m |
”If only you would stop preaching that men are hardly more than animals” inte tendentiöst alls på något vis :D Men hela den Illustrerade Klassiker-stilen är makalöst charmig och obehaglig samtidigt. Notera hur många av figurerna som intar ikon-poser. Det är uppenbart att store Cthuluh kan komma när som helst.
oktober 8, 2007 kl. 10:09 f m |
Dessutom var det väl långt innan Stalin som femårsplanerna kom?
oktober 8, 2007 kl. 2:18 e m |
Wee1: Ja — och svaret ”I will try again in Belgium” fick mig att skratta så att jag fick kramp — det förtjänar nästan ”Min herre är alltför beskedlig”-status. Jag ska börja arbeta in det i var tredje mening jag säger. Tecknaren Reed Crandall är iofs åtskilliga snäpp bättre än den genomsnittlige Illustrerade Klassiker-tecknaren — han är väl främst känd (i alla fall för mig) för sitt arbete med Creepy, Eeirie och liknande tidningar — de serier som i Sverige publicerades i Chock — så associationen till Yog Sothoth! Iä! Iä! Shrub niggurath! The utmost abomination!-författaren H P Lovecraft är helt rimlig — närmast undescribably, unspeakably, unmentionably so. (Men i just den här serien verkar Crandall, som sagt, ha glömt att avlägsna armeringsjärnen ur de medverkandes stjärtar … Jag älskar också det faktum att alla talar uteslutande i tell me professor-stil — tillochmed när Stalin sitter ensam på sin kammare intar han en anslående pose och förklarar för sig själv vad kominterns ordförande heter …)
Cirkux: Njäe — det var nog Stalin som introducerade femårsplanerna. När det gäller den typen av hårda fakta är serien här ovan faktiskt förvånansvärt välresearchad — däremot tycker sig ett tränat öga kunna urskilja vissa lätt vinklade tolkningar här och var …
oktober 8, 2007 kl. 5:31 e m |
Autentiskt och autentiskt. Jag gillar hur Marx sitter och skriver sitt manifest i nått slags råttbo med hängande tapeter och trasiga fönster.
http://www.authentichistory.com/1960s/treasure_chest/v17_04_29.html
oktober 8, 2007 kl. 6:20 e m |
Tendentiöst, säger du… ja, det måste handla om några pro-kommunister som vill värva den stora ateismrörelsen för sin sak, eller hur?
oktober 8, 2007 kl. 6:51 e m |
Knirk: du tänker dubbelbluff, nu? Eller har jag missuppfattat dig?
Jag håller nog mer på Cthuluh-teorin. Man har att välja på att bli äten, eller att bli äten _först_ så man slipper se sin familj och sina vänner lida.
oktober 8, 2007 kl. 6:56 e m |
wee1: Jag reflekterar väl mest över att det känns konstigt för en gudlös svensk att se ett sådant fokus på anti-religiositet. ”Jaja, de var en absolut diktatur med fullständigt åsiktsförtryck som orsakade miljoner och åter miljoner människors lidande och död-men de *trodde inte på Gud*! Kan du fatta hur onda de var?”
oktober 8, 2007 kl. 7:54 e m |
Där Lenin åker tåg i fjällmiljö, det skulle ju faktiskt kunna vara ”SWEDEN” man syftar på om man önsketänker. Han var ju här en gång (eller flera gånger?) innan revolutionen. Han konstaterade att en gnista kan tända en präriebrand, men då ska gräset vara torrt, och det är det inte i Sverige.
Illustrerade Klassiker – jag har verkligen försökt digga dom här men det har aldrig tänt till. Här har vi en av de bättre tecknarna i alla fall, men annars är det väldigt träigt. Men en snygg idé, en fin formgivning vad gäller omslagena, inarbetat varumärke… but not for me.
Filmkritiker-Ronny är ju även han ett fan av serien. Jag är nog lite för ”ung, på 70-talet försvann väl serien?
oktober 8, 2007 kl. 8:31 e m |
Jag har många fina serieminnen av Illustrerade Klassiker trots att jag är så ung, men det var nog morsans samling från början. De satt till och med i en särskild Illustrerad-klassiker-pärm. Jag skulle nog (tyvärr) aldrig ha läst Fången på Zenda eller Greven av Monte Cristo om det inte varit för dessa serievärldens Readers Disgust …
oktober 8, 2007 kl. 10:44 e m |
Illustrerade klassiker är ju en sann plåga för ögat, men jag ska försöka läsa en igen när jag är i Belgien nästa gång. (Förra gången var väl tidigt 80-tal.) För övrigt är det synd om de satar som suttit modell för tecknaren om de måste ha järnstänger upp i ändalykten. Jag hoppas att du inte är lika grym mot dina horder av modeller, David.
oktober 9, 2007 kl. 9:36 f m |
Knirk: hahaha – jag är nog lite utlandsskadad. Alla omkring mig lever i en ännu icke sekulariserad värld. Jag befinner mig i en del av Skottland där sekteristvåld fortfarande händer, särskilt i samband med fotbollsmatcher… Här avgör din religion vilket fotbollslag du håller på – 4real. Kollegans son blev för ett par år sen svårt misshandlad för att han genade genom ett övervägande katolskt bostadsområde med en Rangerströja på sig, och en ung kvinnlig kollega fick gruppstryk i en protestantpackad tågkupé på väg hem från en match då hon bar en Celticströja. Folk tar religion på allvar här och jag har nog blivit van med det. Så till den milda grad att jag inte ens reflekterar över det absurda i att fokusera på religionslösheten som det största problemet.
Jo, som svensk normal-ateist är det helt absurt att finna sig till rätta i ett land där folk ser ut precis som de gör hemma – samma klädstil, samma frisyrer, samma hobbies, ett språk man behärskar till fullo och där ingen språkförbistring finns – men deras hjärnor går HELT andra banor. Det är lite som att befinna sig i en body snatcher-situation. I sverige är det bara fanatiker som har den där kristen=bra världssynen. Jag har vänner som är präster i Svenska statskyrkan som inte lever i den världen, men här är det liksom default även på folk som egentligen skiter i sin religion.
En väninna som faktiskt _är_ lite kristen bor i amerikanska södern, och _där_ finns den inställningen and THEN some. Hon betraktas som lite religiös vilde eftersom hon bara går i kyrkan en gång i veckan, utom för körövningarna och volunteerarbetet alltså. Hon är i sin kyrka vid åtminstone tre tillfällen i veckan, men bara en av dem är för ”worship” så de andra tittar snett på henne. Sen skrattar hon för mycket och säger vad hon tycker om saker också… ni hajar ju. Helt fallen.
oktober 9, 2007 kl. 9:48 f m |
David: Ah, ja det var Stalin som lanserade den första femårsplanen men det var innan han var STALIN så att säga, redan 1928.
oktober 9, 2007 kl. 1:29 e m |
Illustrerade klassiker ja, jag hade bara några stycken sådana som barn jag, men de gjorde starkt intryck på mig, särskilt den om Jeanne D’Arc. Jag kan fortfarande se enstaka bildrutor ur den framför det inre ögat.
Anyhows, det är alltid lika roligt att besöka den här bloggen, livet känns liksom lite lättare, precis som när det dunsar ner ett tjockt dubbelnummer av Kapten Stofil genom brevinkastet. Är jag patetisk nu? Ja, men det skiter jag i och föreslår att ni gör likaledes. :-D
oktober 9, 2007 kl. 4:55 e m |
Det är lite ”Vakttornet” (mormoner eller jehovas vittnen) över hela stilen på serien… kanske en hel amrikansk subgenre?
oktober 9, 2007 kl. 6:49 e m |
Schibbye: jag vill minnas att jag läste illustrerade klassikerversionerna och gamla artonhundratalsutgåvor av mina Jules Verne-favoriter i det närmaste parallellt. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag tänkte — jag tror jag tyckte att de kompletterade varandra på något sätt. Tycker mig dock minnas hur jag satt och undrade lite över alla försvunna bihandlingar …
wee1: Det är just sånt här jag älskar med att blogga — jag citerar en katolsk antikommunistserie och får lära mig något intressant om livet i dagens Skottland — och blir kanske en gnutta mindre etnocentrisk.
Charlotte: Tack för dina värmande ord! Om det där är att vara patetisk så säger jag bara ”Where do I sign up?”
Bastion: Jo — det är defintivt rätt mycket All Along the Watchtower — det är mest ämnet som tillför en skön ingrediens X …
oktober 9, 2007 kl. 7:25 e m |
Lustigt, man söker på ”kommunismens” och David Nessle kommer först av 177 000 träffar.
Det ser verkligen ut som ”Kommunismens svarta bok” som illustrerad klassiker, eller möjligen som de serier om Jesu liv och verk man underhölls med i söndagsskolan. Klart att en skräckserietecknare anlitades; han har gjort ett gott arbete med Chrustjov.
Man får passa på att tacka redaktörn för att hålla fanan högt med ytterligare ett Kapten Stofil-nummer som damp ned i brevlådan igår. Den där Tom förefaller ha blivit ett stående inslag. I de kretsarna verkar man vara goda stofiler, med ett mode som aldrig förändras!
oktober 9, 2007 kl. 11:03 e m |
wee1: Jag får tacka, jag tror just du kurerade mig från min olyckliga längtan till 20-talet i amerikanska södern.
oktober 9, 2007 kl. 11:57 e m |
Robert: södern under nittonhundratalet var ju dessutom behängd med skum frukt som skaldinnan säger. Men har vi inte alla en soft spot för New Orleans pre Katrina? Om man tänker bort lynchmobbarna och vitluvorna så förstår man nog ändå _vad_ det är du längtar efter. Är det jazz och speakeasy som låter lockande? Eller är det Marie Levaeu, spökvandringar och gother på bröllopsresa? Om det är det sistnämnda vill jag rekommendera serien Gloom Cookie.
Själv undrar jag varför alla jordens matkulturer verkar finnas representerade här och där i Europa, men varför man inte kan få en hederlig Gumbo, att ta med, någonstans som jag känner till. (det är fö lättare att få tag på hygglig sushi i Gävle än i Glasgow… Den finns, men den smakar läskpapper och kostar som om den var av titan.) Borde inte just Creole och Cajun lämpa sig himla bra för hämtmat?
oktober 10, 2007 kl. 7:39 e m |
Wee:
Varför åkte jag inte medan tid var? Oförlåtligt.
Me for le jass and brass. Spöken har jag egna.
Katrina kan få behålla her own. De är inte snygga.
Men, du kunde införa stekt hämtgrävling i Glasgow!
Inlagd rävsylta med råkesallad och rådjurskorv med mos.
Strange fruit till efterrätt, med fel sorts bordsbön.
oktober 11, 2007 kl. 8:18 f m |
Liten Karin: med baklängessittning på teknologvis? Rådjurskorven är ett faktum redan. Eventuellt blir den vanligare när K. Make tar viltvårdarexamen och blir ranger* (yrket, inte fotbollsupporter) – en examen som bland annat kräver en utbildning med certifikat i ”Deer Stalking”.
Jag ser framför mig hur han sitter med hemläxan på kvällarna och klipper ut bokstäver ur kvällstidningarna och stavar fram: ”KärA RåDjureT, du äR en jäVla hOra. JAG vet vaR du Bor. med väNlig hälSninG: En Vän”
*Som inte kräver agronom- eller jägmästarexamen här. När man har de grundläggande behörighetskraven, som körkort, vapenlicens och deer stalking kan man bli ranger lärlingsvägen.
oktober 11, 2007 kl. 1:48 e m |
Det skramliga innehållet i min kängurupung darrar sig redan nu styvstelt av stalkerskräck!
Men jag sätter en lapp på undersidan av svansen min (syns endast bakifrån vid jeepjakt):
”HopPa pÅ miG Då, Om du kAn, Din JäVel!”
Den som klarar det, får gärna sitta baklänges och njuta av utsikten.
Inget för sjösjuka etnologer, dock. Teknologer göre sig icke besvär!
”It is a sort of intercourse, but not for everyone.”
Ej heller lämpligt för utbytesstudenter: den unga pingvinen som nyfiket tittar ur magpåsen spyr i kurvorna, och lillkängurun fryser på isflaken under de svarta vingarna. Om den inte genast får en slurk Caol Ila (18 år gammal) blir bakfötterna blåfrusna, ju.
(Copyright: Ulli Stein)
Me for the lumberjacks, de är rejäla grabbar!
januari 24, 2008 kl. 11:07 f m |
Fantastiskt! Och jag förstår inte varför jag först i dag upptäckte Nessles blogg. Har ju gillat serierna sedan 80-talet. Min ryggmärgsreaktionära tjej är till och med med i Stofilsällskapet.
I alla fall, den här kommunistserien påminner väldigt mycket om en Jesusserie jag läste när jag var liten. Skulle kunna vara samma tecknare.
Jag gillar scenen med vattenkylaren allra bäst. Trolig dialog över vattenkylaren på ett amerikanskt kontor, liksom…
Notera också att Chrustjev, den aktuelle fienden när serien ritades, ser mycket mer ut som en karikatyr än de stiliga unga männen Stalin och Marx.
augusti 17, 2019 kl. 3:24 e m |
Reed Crandall är tung