Västerbottens landskapsvapen

Västerbottens ren är en symbol med anor — vid Gustav Vasas begravning fick den representera ”allt land land väster om bottenviken” enligt Wikipedia. Stjärnorna tillkom på 1590-talet av för mig obekant anledning. Ett av de pampigare vapnen är det i alla fall — eller jag kanske borde tala i imperfekt. För det må vara att scooterförarna kör med berusningen i kroppen ut på renbeteslandet — men renen själv hon verkar inte heller fullt nykter numera. Nog synes det som om hon har smakat av starkvarorna:

Den bristande koordinationen i benrörelserna är definitivt ett nytt påfund. Men vad jag verkligen undrar över är huruvida renen alltid har lipat på det där sättet. I det äldre exemplet ovan ser det ut som om hon har en gul tunga — eller är det bara spetsen på den sexuddiga stjärnan bakom?

I länsvapnet gapar renen bara lite slött — eller också har tungan blivit vit. Djuret kan ha slickat på en lyktstolpe. Även den lappländske vilden ser ovanligt tam, otränad och soffpotatisk ut. Och som en teaser trailer för coming attractions får vi en första glimt av Ångermanlands tre fiskar.

Västerbottens landskapsäpple (jag vet — the fun never stops) är Transparante Blanche. Övriga attribut orkar jag inte lista, utan hänvisar istället till Wikipedia.

Annars är landskapet väl mest riksbekant för sin västerbottensost. Som så många innovationer — linoleum, pennicilin — skapades den mer eller mindre av misstag. Ulrika Eleonora Lindström försökte år 1872 göra västgötaost, men blev plötsligt distraherad av älgskog — ursäkta, älskog ska det tydligen vara — med påföljd att massan kom att hettas upp flera gånger, och den karakteristiska, grynpipiga osten såg dagens ljus. Allt enligt sanningsvittnet Wikipedia.

Förr i världen tillverkades osten med varierande framgång lite varstans i landet, men sedan fick mejeriet i Burträsk ensamrätt på varumärket, efter att ostministeriet (eller vad nu den berörda myndigheten kan ha hetat) insåg att det bara var i Västerbotten som ett samlag hade exakt rätt längd för att ge upphov till önskat resultat. Föreställer jag mig gärna.

Tillägg: Mysteriet med den lipande renen lämnar mig ingen ro. Antingen det — or I really should get out more.

Här ser vi en äldre framställning där det uppenbarligen sticker ut något under mulen. Det kan vara en tunga. Det kan vara en åkersork. Det kan vara en Maurice Chevalier-betonad underläpp. Materialet är otillräckligt för ett slutgiltigt avgörande.

Mina forskningar ledde mig också till den behornade tax som vissa rebelliska element på länsstyrelsen tycks favorisera som landskapsdjur:

Ännu senare tillägg: Mysteriet får nu anses vara löst med hänvisning till Umeås stadsvapen:

Herregud vad de lipar …