Den resande Roland

Nu har jag återbesökt stenarna där barn jag lekt, det vill säga kullerstensbeläggningen på stora torget i Sala. Som för övrigt ser ut så här klockan fem en söndag:

torget.jpg

Därmed inte sagt att invånarna är främmande för utelivets fröjder. Just den här söndagen är det möjligt att befolkningen mangrant, kvinnogrant och genusneutralt har begett sig till en samlingslokal i Västerbykil där det av allt att döma går hett till:

schlaug.jpg

(Titeln på föreställningen gör ett särskilt Schlaugfärdigt intryck.)

Men man roar sig även med en del andra lokala evenemang, som inte alltid är helt lätta att förstå sig på för en förbipasserande lekman:

ballong.jpg

Som kontrast avrundar vi med en bild av Stockholms nervöst pulserande nöjesliv. Den är tagen vid hundraårsjubileet av Tutta Rolfs födelse, som firades med vederbörlig pompa på Filmstaden — närmare bestämt i Ingmar Bergmans gamla visningsrum. En chanteuse, enchanteuse och tös vid namn Klara Gustavsson undfägnade oss bl a med några av Tuttas oförglömliga örhängen (exempelvis Sylvaindängan En stilla flirt, som jag tror hon sjunger här):

klara-till-drabbning.jpg

Klara står till höger om sin ackompanjatris Erika Hammarberg på bilden. Lägg även märke till Edvard Perssonbysten på pianot (den är f ö något av ett mysterium — Persson var ju Europafilms påläggsgalt, så det är inte helt självklart varför han befinner sig i hjärtat av SF-imperiet). Lätt dolt bakom Edvards imposanta nylle anar man ett foto på mäster Bergman själv. Notera också att heltäckningsmattan är mönstrad med SF-loggan …

Annonser

11 svar to “Den resande Roland”

  1. wee1 Says:

    Ah, Tutta Rolf – ett annat hushållsnamn i hushållet. Sara Lär Sig Folkvett och Vi Som Går Köksvägen är stora favoriter. När Tutta och Håkan Westergren (tror jag) åker slalom från flygeln blir jag alldeles varm i hjärtat. Jag tror jag får starta en fejsboksgrupp med namnet ”Tutta Rolf appreciation society”

  2. Henrik Says:

    Vi Som Går Köksvägen, är det en filmatisering av det gamla bluesörhänget Backdoor Man?

    Förövrigt så gör sig Salas torg bäst 20 minuter efter statts stängning en Fredagskväll. Folk som äter kebab i ena hörnet, slagsmål i ett annat och folk som vomerar i ett tredje.

  3. David Says:

    Wee1: Det var just Sara lär sig folkvett som visades under jubileumsaftonen, märkvärdigt nog. Och både jag och min stofilkollega Martin upptäckte till vår stora förvåning att vi inte hade sett den tidigare — eftersom Tutta byter klass i snart sagt varenda film hon gjorde är det lätt att börja blanda ihop dem. (Antingen är hon ett hembiträde som åker upp eller också — som i Under falsk flagg — är hon en rikis som låtsas vara en enkel hemslavinna.) Det är ungefär som P G Wodehouse Jeevesromaner — ”Öööh — vänta lite nu — det här är den där Bertie Wooster stjäl kosnipan och gömmer sig bakom en soffa — det vill säga en av de minst fyra romaner där han gör det …” Partyavsnittet med Håkan Westergren är, som du säger, svensk screwballkomedi när den är som bäst, även om jag inte kan se HW utan att undra vad Inga Tidblad såg hos honom. Hon kanske tyckte att de var utseendemässigt kompatibla — båda har våldsamt art deco-aktig design, som om de just skulle till att posera för varsin kylarprydnad. Märkligt nog har barnen Meg och Klas-Håkan inte ärvt denna ädla tjugotalsformgivning. Och nu kom jag nog — mirabile dictu — bort från ämnet en smula igen … Skärpning.

    Osbonn hade stegi på spårvagnen ve Olskrokstorget och upptäckte te sin stora förtrytelse att det inte fanns några tidtabeller i stället. Ilsket utropade han: ”Inga Tidblad!” Då hödes en röst längst bak i vagnen: ”Ja — vad vell du?”

    Okej — det blev bara ännu värre. Jo — förresten — en underbar detalj i Sara lär sig folkvett är att Tutta föreställer vara en ekensböna med ett rejeeelt sudertugg. ”Nä nu blir en annan helt valsig i bollen” — ”Den biffen kirrar en annan” och liknande säger hon med den mest ohöljt norska satsmelodi, varvid stor underhållning uppstår.

    Henrik: Ja — antingen det, eller också är det Mary Pickford-rullen Trough the Back Door som är en filmatisering av det vackra örhänget … Statt i upplösning har jag f ö också upplevt under mina ungdomsår — ingen uppbygglig syn …

  4. Bastion Styrbiskop Says:

    Håkan Westergren ser ut som Olle Ljungström på vissa foton, eller tvärtom….

    Visst har Birger Schlaug skrivit en personlig bok om Elvis?

  5. David Says:

    Bastion: Hmm — ja, om man skalade Olle Ljungström, fick bort frizzlefrippan, credluvan, nästanskägget, så skulle man nog hitta en tjugotalssnygging under. Oscarsstatyettens odrägliga lillebror.

    Vet inget om Birgers Elvisbok — däremot gjorde hans biografi Gröna drömmar och svarta oliver, eller vad den nu hette, mig ganska Schlaugrörd …

  6. wee1 Says:

    Tutta led ju också av Åsa-Nisses syndrom. Dvs, hon hade svårt att dyka upp i en film utan att en ung framåt ingenjör var tvungen att bevisa sin egna uppfinnings styrka i form av ett race av något slag. Ibland var det en båtmotor, ibland en förgasare. Håkan Westergrens deco-artade strömlinjeform har jag aldrig tänkt på förut, i alla fall inte på ett medvetet plan. Däremot har jag ofta reflekterat över hur gångbar han skulle ha varit i just ett Woodehouse-epos av något slag. Han hade gjort sig som chinless wonder och double barrel bastard, inget snack om saken.

  7. David Says:

    Wee1: Jag och Martin har funderat på att skriva en artikel i Kapten Stofil där vi går igenom alla svenska pilsnerfilmer där någon förhoppningsfull streber uppfinner en ny förgasare — arbetsnamnet är ”Dessa jävla förgasare”. Planen har dock hittills stupat på den enorma research som skulle krävas — det verkar finnas hundratals filmer, från Pensionat Paradiset och framåt, där intrigen välver sig kring en fiffig förgasare. Martin har istället berört ämnet som hastigast i sin mäktiga artikel om Åsa-Nisse där han även döper genren till ”förgasarfilmer”. Intressant också att förgasaren har kommit att bli närmast synonym med ”uppfinning” i äldre filmer av varierande vörtstyrka. Varför inte lika gärna tändstiftsfilmer eller cylinderkolvsfilmer? (Det förekommer i o f s filmer där den innovative hittar på ett nytt bränsle i stället — men förgasaren är fortfarande number one with a bullet …)

  8. wee1 Says:

    Nu är jag ju hängiven läsare, inte minst av Martins Stupidoinlägg*, men även innan den lysande utläggningen om Knohults Värmedöd har ock jag funderat över denna ohemula mängd förgasare, och varför just denna del kommit att stå för innovation för pilsnergenerationen. Kanske tog man chansen till en komisk poäng med uttalet av ordet, kanske är det lite som de tidiga åttiotalets motsvarighet till förgasarfilmerna – såna som Weird Science och War Games – att man helt enkelt har lite luddiga begrepp om vad prylen i fråga faktiskt kan göra? Jag är inte särskilt bevandrad i motorer, men jag har för mig att förgasaren från början var fabriksmonterad och att uppfinningen av en ”lös” förgasare som kunde bytas ut (av om jag inte är felunderrättad ett par skomakarbröder som tyckte att läder vore bra som membranmaterial) gjorde automobilerna dels lite effektivare och dels mer tillgängliga för hempul. Hugade mekaniker får gärna rätta mig här, men jag har för mig att detta hände runt 1910-talet ungefär och en förgasare var något som en motorintresserad gosse kunde byta ut själv – analogin vore kanske att själv kunna installera mer minne i sin hemdator. Det tog något tiotal år innan vanliga dödliga hemanvändare började våga sig på det – och ungefär samtidigt kom alla dessa manus där datorer plötsligt kunde väcka liv i barbiedockor och starta världskrig. (Eller som nu senast i Ocean’s 13 – läsa av en given persons sinnesstämning i en folkmassa). Kanske är förgasaren tjugotalets ram?

    Mig veterligt styr förgasaren proportionerna bränsle och luft, så ett effektivare material för membranet är förmodligen en inovation som faktiskt skulle ha effekt på farten. Eftersom det alltid talas om _en_ förgasare kan det ju också ha rört sig om en med flera portar (vilket tillåter fler cylindrar), vilket skulle vara lika effektivt som att ha flera förgasare samtidigt och då få plats med fler cylindrar och därmed bli snabbare. Jag gissar bara. Den som är mer mekaniskt bevandrad får gärna reda ut begreppen.

    Om då en enda manusförfattare orkade göra sig besväret att ta reda på detta, så behöver framtida manusförfattare inte bekväma sig med att komma på nya förklaringar, utan hakar på förgasaren. Det låter pålitligt och bra och var inte minst en del av bilen som de flesta i publiken känner till, kanske till och med vet hur den ser ut. Sen kan de gå ut från bion och ha sprättiga konversationer om förgasare med kamraterna och imponera på damsällskapet kanske? Jag ser för mig hur efterbiopubliken strömmar in på konditorier, doppar mandelkubb och med lysande ögon pratar förgasare tills korna kommer hem. Vi får inte glömma att förbränningsmotorer fortfarande var ganska fräcka grejer.

    *Jag minns när jag försökte läsa upp hans förtjusande recension av diverse boklådefynd, bland annat en erotisk roman från sextiotalet, för mina vänner och inte kunde andas för att jag skrattade så mycket när jag kom till partiet där han funderar över om begrepp som ”kukuhuvud”, ”flitte”, ”knulle” och ”hans hårda staka” var ett utslag av verfremdungseffekt. Jag har sedan dess använt ordet verfremdungseffekt så ofta jag bara kan med. (Efter att ha slagit upp det för att försäkra mig om att det betydde vad jag trodde) Fast som familje-meme har det nästan fått ersätta ”patetik”. När vi ser något som försöker vara större och seriösare än vad det är säger vi ”Verfremdungseffekt!” till varandra och fnissar.

  9. wee1 Says:

    Mitt önskeprojekt (som åskådare alltså) är att herrarna skulle få tillfälle att samarbeta om en nyskriven pilsnerfilm. Jag hade stort utbyte av Döda Fallet (och lokalpatriotism också eftersom jag har rötter i Jämtland och Vildhussen är välkänd) och önskade mig en teveserie eller rentav en spelfilm baserad på den.

    Vem lobbar man?

    Kan man skriva till Heming Steen och vara envis?

  10. David Says:

    Wee1: Om vi någonsin skriver den där artikeln stjäl jag gärna ditt smarta och roliga resonemang (jag skrattade högt åt kondisbesöket med mandelkubb). Glädjande också att stofilimperiet har spritt sig ända till Skottland …

    Det är nog inte alltför svårt att övertyga mig och Martin om att skriva en pilsnerfilm — däremot är det kanske aningen mer problematiskt att övertyga finansiärer och filmkonsulenter om projektets förmåga att avlocka menigheten deras surt förvärvade slantar, är jag rädd. Men lobba gärna Hemming Sten, herr Dardanell, Robin Hood i Stockholmstidningen och andra tunga massmediala namn.

  11. zoot Says:

    Jag längtar spisarna där barn jag stekt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: